Jag har ofta känt mig ensam i mina känslor. Därför skriver jag. Jag vill att andra ska veta att känslor inte är farliga. De ska få finnas, förstås och få plats i livet. När vi lämnas ensamma med dem blir de svåra att bära.
Jag skriver inte när jag måste, utan när orden söker upp mig. De kommer till mig när jag går ner till sjön, vid köksbordet, i bilen eller när jag ska sova och hjärnan bestämmer sig för att nu är tiden rätt. Orden är min andning, och andningen är en förutsättning för livet. Skrivandet hjälper mig att fortsätta förstå mig själv, och världen omkring mig.
Ensam i sina känslor – men inte ensam om dem
Nu när jag studerar igen landar allt jag skriver på ett nytt sätt. Orden får luta sig mot kunskap jag samlat genom åren – i möten, i erfarenheter och i teorier som nu fått en hemvist i mig. Det jag tidigare kämpade för att förstå har fått sammanhang. Teorierna blir inte längre bara ord på ett papper, de blir en del av min verklighet, mitt liv och mitt arbete.
Att möta ungdomar – och mig själv
I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta bär känslor som ingen fått syn på. De har lärt sig hålla ihop, eller att gå sönder så högt att någon ska reagera. När jag skriver försöker jag förstå mina egna skyddsmekanismer lika mycket som jag försöker förstå deras. För att kunna möta andra behöver jag också möta mig själv.
Och kanske är det därför morgondoppen blivit en så viktig del av mitt liv. I det kalla vattnet finns inga fasader. Första steget är alltid motstånd, kroppen ropar att den vill vända. Men när jag stannar kvar, andas, låter vattnet bära mig – då händer samma sak som när jag skriver. Jag ser att jag överlever också det som känns obekvämt. Jag blir starkare för varje dopp.
Badsystrar och KASAM
Ingen ska behöva känna sig ensam i sina känslor, inte i det förflutna och inte i nuet.
Det är inte bara själva doppet som betyder något. Det är att vi gör det tillsammans. Där bor även ett KASAM – en känsla av sammanhang. Vi badsystrar möts i gryningen, innan världen riktigt vaknat. Vi pratar ibland, är tysta ibland – men vi är alltid i våra jag, i samma upplevelse. Vi badar oavsett väder eller vind. I den stunden är vi fullt närvarande, i en bubbla där ingen behöver förklara vem hon är. Det gör något med oss. Det stärker oss. Det binder oss samman.
Det har funnits perioder i mitt liv där jag varit omgiven av människor men ändå varit ensam i det jag känt. Den ensamheten vill jag bryta genom att skriva. Och varje gång någon läser och känner igen sig – då blir vi två som bär. Då blir känslan mindre tung.
Bloggstatistiken har blivit ett oväntat kvitto på att orden når fram. Klick och siffror är inga svar i sig, men de visar att någon har hittat hit. Någon i Sverige. Någon i USA. Någon jag aldrig kommer möta – men som kanske behövde just de här orden. Det säger mig att vi aldrig är ensamma om det vi känner, även om det kan kännas så.
Varför jag skriver, Ensam i sina känslor
Jag skriver för att orden finns och för att jag behöver dem. Men jag skriver också för att någon annan kanske behöver dem lika mycket. Känslor är inte farliga. De hjälper oss att förstå var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De känslor som en gång räddade mig kan idag hindra mig från att leva fullt ut. Därför fortsätter jag skriva – för att våga växa, våga leva och dela den resan med andra.
Frågor till dig som läser Känner du igen dig i känslan av att vara ensam i dina känslor? Vad hjälper dig att stanna kvar när något känns svårt? Har du ett eget sätt att hitta sammanhang — som badet, skrivandet eller samtalet?
Reflektion
När vi delar det vi känner blir livet mindre ensamt att leva. Jag vet idag att vi aldrig är ensamma i våra känslor, även när vi tror det.
Mellan raderna – min röst
Mellan orden finns stillhet. Jag skriver inte längre för att förstå, utan för att dela det jag redan lärt mig. Här får känslorna vila utan kamp – och jag med dem.
Igår kan bära känslor som hör till då, men ibland hittar de fram i nuet. En del av dem behövde vi en gång, för att överleva eller orka vidare. Men idag kan samma känslor mest ställa till med oreda och hålla oss tillbaka.
Det är just när de dyker upp i nuet som vi får möjlighet att jobba med dem. Då kan vi släppa gamla strategier och ge plats för det liv vi vill leva imorgon.
Min skrivarresa började som ett sätt att förstå mig själv, men har blivit ett sätt att möta andra. När jag vågar dela mina ord, då vågar någon annan dela sina. Modet växer när vi delar det.
Jag har skrivit länge nu. För att förstå. Ibland för att stå ut. För att landa i mig själv när världen runt omkring mig rör sig för snabbt eller för stort. I början brydde jag mig inte om vem som eventuellt tittade in. Eftersom jag då såg mest siffrorna — en visning, där det blev två, ibland fler. Men siffror är tysta. De säger inte mycket om att någon faktiskt suttit där och läst och kanske känt någonting.
Det tog tid innan jag förstod att det bakom varje liten stapel där fanns en person. Någon med en dag, en känsla, en tanke — som stannade upp just här. Någon som kanske gick vidare och läste ett inlägg till. Och så började jag tänka att kanske betyder mina ord något för någon annan, på samma sätt som andras ord ibland betyder något för mig.
Den här skrivarresan har burit mig genom dagar av tvivel och dagar av mod, och allt däremellan.
Ögonblicksvardag – där skrivarresan fortsätter
Min skrivarresa började i det lilla och vardagliga, där livet ofta gömmer det mest betydelsefulla.
Jag har skrivit om vardagen och alla de där små ögonblicken som vi nästan inte lägger märke till när de händer — men som visar sig vara viktiga när vi stannar upp och skriver om dem. Jag har skrivit om bemötande, även om barn som behöver bli förstådda, om vuxna som försöker räcka till, om kärlek och kaos i samma andetag. Och sakta började det öppna dörrar både i mig och i orden.
Våga känna – våga skriva det blir min skrivarresa
Det märkliga är att jag aldrig tänkte: Nu ska jag bli bättre på att skriva. Men när jag ser tillbaka ser jag att jag har vuxit. Inte för att jag varit duktig, utan för att jag vågat lite mer.
Vågat häva ur mig det svåra. Samtidigt vågat beskriva det fina. Vågat låta någon annan läsa innan jag hunnit bli rädd.
Världen tittar in – och skrivarresan växer
Och så plötsligt tittade världen in. En visning från Danmark. Någon i USA. En läsare från Irland. Någon som tog sig tid att vara här hos mig i mina ord. Det gör mig fortfarande lite överraskad — att något jag skrivit här i stilla stund kan landa långt bort, i en annan rytm, ett annat liv.
Det är fint. Samtidigt gör det mig modig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara.
En plats där mod får plats
Mod handlar kanske inte om stora gester. Utan om att öppna en liten bit av sig själv där jag låter någon titta in kanske bara lite.
Det är det jag vill att den här bloggen ska vara. Här ska det vara enn plats där vi kan våga lite tillsammans.
Om jag vågar vara jag, kanske du vågar vara du.
När du vill får du gärna berätta något tillbaka. En rad, ett ord, en tanke. Det kan betyda mer än du tror — både för dig och för mig.
Gårdagen vilar i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu — det är här livet händer. Och jag är glad att du är här i mitt just nu.
Min skrivarresa fortsätter med varje ord jag vågar dela, och varje ord du kanske speglar dig i.
AHA – mellan dig och mig
När vi delar det lilla i våra liv blir det inte litet längre.
Det växer för att någon ser och någon känner igen sig.
Kanske är det där gemenskapen bor.
Mellan raderna – min röst
Jag är inte färdig. Det är ingen av oss. Därför får vi fortsätta ändå.
En rad i taget. Tillsammans.
Fråga till dig som läser
Vad gör ditt liv lite större idag? Skriv gärna några ord i kommentarerna. Du och dina tankar är välkomna här.
Avslut
Gårdagen vilar i historien. Där borta ligger Morgondagen väntar längre fram. Men just nu, just i detta nu som det här livet händer.
Samtidigt är det första dagen på resten av våra liv.
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
