Nyfikenhet är något som måste till i mötet med andra…

Att gå i skolan kan göra ont för vissa.

Jag brukar säga som så att : det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, link buy även som förälder.  Det handlar  om att man från skolans håll ser o-tillgångarna oftare än tillgångarna. Här handlar det även om vems ögon som ser, try case   för vissa lärare tittar bortanför hindren.  Letar sig ut på små stigar där dom möter eleven på sina egna villkor.

Min son hade två sådana där stig-letar lärare när han gick i högstadiet.  2 av kanske tio.

Den ena läraren var en So lärare som lyckades fånga min son på stigarna där sonen fick glänsa i sina tillgångar. Den andra läraren var specialpedagog som hjälpte sonen att vara på banan.  Specialpedagogen visste hur det var med att hitta sidospår, drugs som min son så ofta råkade hitta.

Dessa två lärare är än idag min sons hjältar. När han pratar om dom får han ett ljus i ögonen, blir mildare i rösten och får en glädje i sin klang.

Vad var det som gjorde att det blev så?

Vad va det som gjorde att dessa lärare aldrig hade problem med sonen?

Jo, dom såg honom.  Så som han var!

Dom tränade inte honom att bli av med o-tillgångar. Dom såg honom när han var i sina tillgångar, det var då dom bekräftade honom.  Nu var det säkerligen inte så att min son slutade upp att ha ADHD, när han hade dessa lärare.  Så är det inte men, jag tror dom såg min son och hjälpte sonen förbi hindren, var ett stöd i dom stunder som min son behövde stöd.

Vem av dom vill du se ? Det beror på vem du matar. Är ord som hittar  till mig just nu.

Dessa två lärare, dom matade tillgångarna. Krävde aldrig att sonen skulle sitta still för långa stunder, men krävde att han skulle vara i sina tillgångar. Även om han ibland inte  hade lust, så lyckades dom på något sätt att få han att glimma, även när han glimmade mindre.

Aldrig fick jag höra av just dessa två lärare att sonen var okoncentrerad, att han pratade rätt ut och att han aldrig  kunde sitta still.

Men däremot berättade dom att sonen var otroligt allmänbildad, att det var så kul att se när sonen var uppslukade av andra världskriget. Eller att han alltid deltog i diskussioner på samhällskunskap timmarna. Att han var så engagerad när dom pratade religion.

Jag önskar att alla barn ska ha just sådana här stig-letar lärare, som hittar till tillgångar och förbiser hinder.

Då hade många till och med alla barn, vågat tro på sin egna förmåga.  Dom hade fått uppleva den där vackerheten, som bor i varje unge.  Vi får starta upp stig-letar utbildningar där vi letar efter sånt som gör att människor lyckas och bor i sina tillgångar.

Jag tänker att det börjar med Nyfikenhet, att du i mötet med en annan människa är nyfiken på den du möter.

Roland Sennerstam har kunskap om Mobbning och det sociala spelet som sker……

Även idag hittar jag till ämnet MOBBNING.

ROLAND SENNERSTAM docent, check specialist i pediatrik, före detta skolläkare  skriver om ämnet i Svenska Dagbladet, utifrån sin profession. Han visar på den linje, som gör att läraren i klassen är partisk och fel, för att lösa problemet. Han visar hur det regelaktigt naturligt, är en del i utvecklingsfasen. Eleverna klättrar på någon för att komma uppåt i den sociala heraklitiska stege. Evolution är det som kraften kommer ifrån, kraften är att överleva i skolan.

Roland Sennerstam visar på vikten av opartiskhet, i lösningar angående mobbning.  Han menar att man redan i fjärde klass, kan få Elever att själva hitta lösningar inom området.  Då tillsammans med utbildade vuxna ledare, som inte har en lärarledning innan till eleverna. För att nå stegens häftiga gäng, krävs i vissa fall att de klättrar på någon, eller de som är avvikande. För att slippa se sin egna svaghet, trampar dom på de som kanske har svårare att inte visa sina till och o-tillgångar.

När man skuldbelägger mobbningsoffret, som så ofta görs, menar Roland att man inte förstått hur mobbningen är uppbyggd. Skolan måste betona och visa på allas lika värde, och att det sociala spelet inte, behöver ske på bekostnad av andra.

Rolands ord gav mig ljus, texten ingav mig hopp. Tänk om alla lärare inte minst rektorer, kunde ta del av hans kunskaper.  Om de kunde sluta med att hitta på egna hem-lösningar, sluta med att samla ihop saker som från historian, ändå inte har funkat.

Ta in kunskaper från utanför, i samhället, där vi andra lever och lär. Här krävs utbildning, kunskap, mod, klokhet och inte minst vilja!!

Mod att våga vara vuxen!

Mod att våga se, mod att våga stå på sig, mod att våga vara en vuxen lärare som ser det sociala spel som faktiskt kanske pågår.

Jag inser att det kan vara svårt, jag vet själv en gång när det var mobbningsvibbar på mitt jobb för länge sedan. Då en av eleverna var utsatta.  När min kollega helt korrupt ville trycka till med att: men det är bra att det har skett, hon måste se sin egen del.  För mig blev det kaos i huvud, tankar, känslor kaos i hela mitt JAG.

Just då minns jag, hur det bubblade inom mig, över att någon kunde vräka ur sig nått sådant.

För det är fan inte okey, ingen ska behöva stå ut med, eller behöva se sin egna del, i att andra kränker mig, för att bli större själv. För jag har fan ingen egen del, jag gör inget, ingen har rätt att kränka mig eller någon annan för att man är sig själv.  Mig  blev ordet,  den tjej, som råkade ut för behandlingen då. Var en liten osäker tjej som  då i den tiden, visade mig delar av mig själv, från en svunnen tid. Kanske var det min egna upprättelse, som  kollegan sparkade på när han ville köra ner hennes egna del i situationen.

Lev idag just nu är det vi kan påverka……….

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: