Även idag hittar jag tillbaka till ämnet mobbning i skolan. Det är ett ämne som återkommer gång på gång, och som fortfarande väcker frågor om vuxnas ansvar och barns trygghet.
Mobbning i skolan och vuxnas ansvar
Docenten och barnläkaren Roland Sennerstam, tidigare skolläkare, skriver i Svenska Dagbladet om mobbning utifrån sin profession. Han beskriver hur problemet ofta behandlas på ett sätt som gör det svårt att verkligen lösa det.
Han menar bland annat att läraren i klassen ibland kan hamna i en svår position när konflikter ska lösas, eftersom relationen till eleverna redan är etablerad. I vissa fall kan det därför behövas andra vuxna, utbildade ledare, som kan arbeta mer opartiskt med situationen.
Roland Sennerstam beskriver också hur sociala hierarkier ofta uppstår i grupper av barn och ungdomar. I jakten på att hitta sin plats kan vissa elever försöka klättra uppåt genom att trycka ner någon annan – ofta den som redan uppfattas som annorlunda eller sårbar.
För att undvika att själva behöva visa sin egen osäkerhet kan man ibland rikta fokus mot någon som är lättare att göra till mål.
Det är där problemen börjar.
När man skuldbelägger den som utsätts för mobbning i skolan, då har man ofta inte förstått hur mobbning faktiskt fungerar. Skolan behöver i stället tydligt visa att allas lika värde gäller i praktiken, och att det sociala spelet aldrig ska få ske på bekostnad av någon annan.
För att motverka mobbning i skolan måste skolan tydligt visa att alla människor har lika värde.
När jag läste hans ord kände jag ett slags ljus. Texten gav mig hopp.
Tänk om fler lärare – och inte minst rektorer – fick ta del av den kunskap som finns.
Tänk om man slutade försöka hitta egna snabba lösningar som historien redan visat inte fungerar.
I stället behövs något annat.
Kunskap.
Utbildning.
Mod.
Klokhet.
Och framför allt vilja.
Mod att våga vara vuxen.
Mod att våga se.
Mod att våga stå kvar.
Mod att våga säga ifrån när man ser det sociala spel som ibland pågår mellan barn.
Jag vet att det kan vara svårt. Jag minns själv en situation från ett arbete för många år sedan, där det fanns tydliga signaler om att en elev höll på att hamna utanför.
När en kollega då sa något i stil med att eleven behövde “se sin egen del i situationen”, kände jag hur det blev kaos inom mig. Tankar och känslor rusade runt.
Hur kunde man säga något sådant?
För mig var det helt fel. Ingen människa ska behöva bära skulden för att andra väljer att kränka eller trycka ner någon.
Den tjej som var utsatt då var osäker och sårbar. När jag såg henne kände jag igen något av mig själv från en tidigare tid i livet.
Kanske var det därför situationen berörde mig så starkt.
Ingen ska behöva bli mindre för att någon annan vill känna sig större.
Alla barn ska ha samma rättigheter – men vågar vi verkligen se?
Den här texten hör också ihop med Oskar-serien – om barn, skola och NPF.
👉 https://malix.se/oskar-serien-npf-skola/
Lev idag – just nu är det vi kan påverka.
When Adults See – But Still Do Not Understand
(A reflection on bullying in school)
Even today I find myself returning to the subject of bullying.
Docent and pediatric specialist Roland Sennerstam, former school physician, writes about the issue in the Swedish newspaper Svenska Dagbladet. From his professional perspective, he describes how bullying is often misunderstood in schools.
He points out something important.
When teachers try to solve bullying within their own classroom, they can sometimes become part of the structure itself. Their relationship with the students already exists, which can make true neutrality difficult.
That is why Sennerstam highlights the importance of trained adults who are not directly involved in the classroom hierarchy.
Already in fourth grade, students can begin to work toward solutions themselves — but together with adults who guide them without being caught inside the classroom dynamics.
The invisible social ladder
Children grow inside social groups.
And in many groups there is an invisible ladder.
Sometimes students climb that ladder by pushing someone else down.
To avoid showing their own weaknesses, some children place the focus on those who are different, insecure, or who simply stand out.
When this happens repeatedly, it can grow into bullying.
The dangerous mistake
One of the most dangerous mistakes is when the person being bullied is blamed.
It happens more often than we want to admit.
But when that happens, it usually means we have not understood how bullying actually works.
Schools must instead emphasize something much clearer:
Every human being has equal value.
And social status should never be built at the expense of another person.
When his words gave me hope
Reading Roland Sennerstam’s words gave me a sense of light.
His text gave me hope.
Imagine if more teachers — and especially school principals — could take part in this knowledge.
Imagine if schools stopped inventing their own quick solutions, solutions that history has already shown do not work.
Instead we need something else.
Knowledge.
Education.
Courage.
Wisdom.
And above all — the will to act.
The courage to be an adult
The courage to see.
The courage to stand firm.
The courage to recognize the social games that sometimes unfold among children.
I know it can be difficult.
I remember a situation many years ago at my workplace when a student was clearly being pushed aside.
When a colleague said something like:
”Maybe it’s good that this happened — she needs to see her own part in it.”
Something inside me exploded.
My thoughts and feelings turned into chaos.
How could anyone say something like that?
No one should ever be forced to take responsibility for the fact that someone else chooses to humiliate them.
The girl who was treated this way was insecure and fragile.
And when I looked at her, I saw parts of myself from another time in my life.
Perhaps that was why it touched me so deeply.
No one should have to become smaller so that someone else can feel bigger.
Between the lines
Bullying rarely begins with cruelty alone.
It often begins with silence.
With adults who hesitate.
With systems that look away.
With people who hope someone else will step in.
But children need adults who dare to stand up.
Adults who see.
Adults who act.
Reflection
Sometimes we return to the same subjects again and again.
Not because we have not developed.
But because the world still needs those questions to be asked.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday already rests in history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now — this is where life happens.
Lämna ett svar