Nervsystemet-arkiv

A quiet morning scene representing the reflection Who am I if I don’t write – when the body says no and the words fall silent.

Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.

Read this post in English->Who am I if I don’t write?

När kroppen säger ifrån

I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?

Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?

Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.

En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde

När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.

Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.

Små steg tillbaka till mig själv

När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.

När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.

Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.

Reflektion

När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.

Fråga till dig som läser

Vad händer med dig när en del av dig tystnar för en stund – och hur hittar du tillbaka?

Igår är historia och är inte här. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller. Det är här livet händer. Carina Ikonen Nilsson.

Stöd bloggen & prenumerera

Stöd gärna mitt skrivande:

Prenumerera på bloggen:

När kroppen reagerar drar den sig inåt långt innan tankarna hunnit förstå varför.

När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

När kroppen reagerar innan tanken kan det kännas både förvirrande och överväldigande. Ibland kommer en olust smygande som sätter bo i kroppen långt innan hjärnan förstått vad som händer. Den gnager, trycker och tar plats — utan att ge ord eller förklaringar. I det här inlägget skriver jag om varför kroppen reagerar så snabbt, vad det betyder och hur man kan möta känslorna innan de växer sig för stora.

Read this post in English. ->When the Body Reacts – Before the Mind Catches Up

När kroppen går före — känns det igen?

Ett tryck över bröstet.
En klump i magen.
En värmevåg som rusar genom kroppen.
Axlar som åker upp utan att du märker det.
En blick som skärps fast inget hänt.
Eller en stilla olust som sätter bo och ligger kvar, gnagande i timmar.

Kroppen reagerar innan du ens hunnit tänka en enda tanke.
Det är inte konstigt.
Och det är inte farligt.
Det är biologi.

När kroppen reagerar innan tanken – en målning av en kvinna som sitter på en sten, omgiven av vatten, träd och bergens ögon som ser henne, medan hon döljer ansiktet. — En kropp som reagerar innan tanken hinner ikapp.
En kvinna som bär både vatten och historia.
Det här är mitt inre landskap – där känslor talar först och orden kommer senare.

När kroppen reagerar innan tanken – vad det egentligen betyder

Det kan gnaga inom mig, streta emot och nästan krama åt i bröstet. Andningen hamnar högt upp i halsen, som om kroppen inte vill släppa fram luft eller ord. Det är som att något vill fram, men språket står still och ekar tomt. Kroppen kramar om hjärtat och ger mig känslor som jag inte alltid förstår. Ofta brukar badet hjälpa — det kalla vattnet som får allt att sjunka ner en stund. Men ibland bor känslan kvar ändå, som om den bestämt sig för att stanna en stund till.

Ibland är det en dröm som spökat under natten, något gammalt som dykt upp utan att jag bett om det. Kanske har jag tolkat ett ögonkast som något hotfullt eller nonchalant, eller hört ett tonläge som kastat mig tillbaka till en annan tid. Det är sådana små händelser som kan få kroppen att prata högre, i form av känslor som inte hinner få ord. Förr kunde det ofta komma när jag åkte hem från jobbet — de där dagarna när bemötandet inte blev bra, eller när en kollega med sitt kroppsspråk fick mig att tro att jag varit flat, fel eller för mycket. Då reagerade kroppen långt innan jag ens försökte förstå varför.

När kroppen går före tanken – psykologin bakom

Det märkliga är att kroppen aldrig ljuger. Den reagerar på sådant jag inte alltid hinner uppfatta med huvudet, och ibland känns det nästan som om den försöker skydda mig från något som inte längre är farligt. Nervsystemet gör bara sitt jobb, även om det ibland känns överdrivet eller jobbigt.

Axlarna spänns, och hur jag än försöker går det inte att slappna av. Det är som att gå på glödande kol eller spikar, och vågorna i magen kommer som de alltid gjort – samma gamla känsla som genom hela historien visat att jag “gjort fel”. Just nu när jag skriver känner jag både axlarna och vågorna, inte för att något hänt idag, utan kanske för att själva skrivandet väcker det som funnits där så länge. Det säger mig att jag är inne på ett spår som är viktigt.

Ofta är det här känslor från urminnes tider, sådant jag burit med mig utan att förstå det. Och här måste jag hitta ett sätt att lugna mig själv: andas stilla, låta känslan få bo i kroppen en stund och stå ut med den. Bekräfta den. Säga tyst: “Du får vara här, men du är så gammal nu att du borde ha lugnat dig.” Jag vill inte bära skammen i kroppen för känslor som spökar från förr. Det är saker jag måste ta hand om, inte fly ifrån.

Vad gör man då – när känslorna kommer innan orden?

När känslan väl sitter där, när kroppen redan hunnit reagera, måste jag hitta sätt som lugnar mig istället för att låta reaktionen styra. Det handlar inte om att trycka bort något, utan om att hålla mig själv genom det.

Nu är tiden inne för att andas långsamt, verkligen smaka på andetagen och låta hjärtat sakta ner. Jag andas in genom näsan, håller kvar en liten stund, och släpper sedan ut luften långsamt tills det inte finns något mer att släppa taget om. Samtidigt försöker jag reda ut var känslan kommer ifrån. Ofta hittar jag min lilla flicka inom mig – hon som ser ledsen ut och fortfarande bär på allt det gamla.

Jag ber henne sätta sig hos mig. I tanken lägger jag armen om henne och säger lugnande: “Det där var länge sedan. Du är trygg nu. Jag skyddar dig.” Ibland bjuder jag oss båda på en kopp te i tanken, bara för att skapa stillhet och omsorg. De dagar jag har badat brukar känslan vara mindre kännbar, för vattnet har ett sätt att stanna världen, lugna ner och skapa plats att andas.

Tankar dyker upp, som till exempel: “Vad är det värsta som kan hända?” Och bara den tanken gör något med kroppen. Den lugnar ner sig, mjuknar, som om något släpper taget inuti. Ofta är det ju historien som gör sig påmind i nutiden, och då får jag klura ut vad det var då och vad som faktiskt är situationen idag. De behöver inte ens likna varandra. När jag ser det, brukar känslan långsamt simma ut och lugnet får bo kvar igen.

En öppning inför veckan

När jag ser allt det här lite tydligare – hur kroppen reagerar, varför den gör det och hur jag kan möta den – märker jag också hur det påverkar mina relationer. För när jag förstår mig själv på insidan, blir jag också lugnare på utsidan. Reaktionerna blir mjukare, orden renare och jag står stadigare.
Och kanske är det där det börjar: i det som känns innan tanken hunnit tänka klart.

Fråga till dig som läser

Känner du igen det där?
Att kroppen reagerar långt innan du själv förstått varför?

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna handlar den här texten om något mer än kroppens signaler.
Det handlar om modet att stanna kvar i sig själv, även när det känns obehagligt.
Om att våga möta det som viskar från förr, utan att skamma sig eller fly.

Och det handlar om mildhet.
Mot den där lilla flickan inom mig som fortfarande försöker förstå världen.
Mot den vuxna jag som ibland blir trött på att historien fortfarande känns i kroppen.

Mellan raderna är det här en text om att ta tillbaka makten, inte genom att vara hård — utan genom att vara varsam.

Reflektion – från mig till mig

När jag läser mina egna ord känner jag hur mycket av mitt liv som levts i tyst kroppskunskap.
Hur många gånger jag reagerat innan jag förstått varför, och hur ofta jag dömt mig själv för det.

Men nu ser jag något annat.
Att kroppen inte är i vägen.
Att den inte överdriver.
Att den inte är ett problem som ska lösas bort.

Kroppen är en berättare.
Och kanske är det just därför den talar först —
för att jag äntligen är någon som lyssnar.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, med allt det gamla som ibland följer med in i dagens kropp. Morgondagen väntar längre fram och får vara som den blir. Men just nu — i det här ögonblicket — får jag lyssna på kroppen, låta den tala först och möta den med lugnare steg.
Det är här livet händer. I känslan som sakta mjuknar. I andetaget som landar.

Vill du följa min blogg?
Prenumerera här:
Stötta mitt skrivande

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Polyvagal Theory – The Polyvagal Institute
Länk: https://www.polyvagalinstitute.org/

2. APA – American Psychological Association: Somatic Symptoms
Länk: https://www.apa.org/topics/somatic-symptoms

Trauma kroppen minns – sjön som plats för självläkning, närvaro och lugn

Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

Trauma kroppen minns handlar inte bara om vad som hänt – utan om hur det lever kvar i kroppen. När nervsystemet blivit vant att skydda oss med kamp, flykt eller frysning fortsätter det ofta långt efter att faran är över. I den här texten vill jag visa hur kroppen minns, hur våra strategier uppstod för att rädda oss – och hur vi varsamt kan börja leva mer än bara överleva.

Hi dear reader! Trauma the Body Remembers – Survival Strategies & Self-Healing

Thank you for being here.

Ibland kommer insikterna när vi är redo att höra dem. För mig landade gårdagens föreläsning om trauma mjukt men ändå kraftfullt: det går att läka — och kroppen berättar när det är dags.

Trauma är påverkan – inte händelsen

Två människor kan vara med om samma sak men bära helt olika sår. Det som formar traumat är graden av ensamhet, maktlöshet och rädsla i stunden – inte rubriken på händelsen. Kroppen gör en snabb bedömning: “Tryggt eller fara?” och låter reaktionen stanna kvar som ett mönster.

Trauma kan låta farligt och kännas som något som sitter fast för alltid.
Och det stämmer delvis — det du upplevt finns där.
Men det går att rucka på, förstå, mjuka upp.
Traumat är inte du. Det är en del av din historia.

När du plötsligt stelnar till, tappar bort orden, eller reagerar mycket starkare än situationen kräver — då kan du ha hamnat i ditt trauma.
Det är kroppen som ropar:

“Här har det gjort ont förut.”

Då behöver vi nyfiket fråga istället för att döma oss själva.

Det här är trauma kroppen minns – och det påverkar livet idag.

Fakta & forskning – Vad säger vetenskapen?

Trauma handlar om nervsystemets reaktion, inte endast om själva händelsen
(Bessel van der Kolk – The Body Keeps the Score)
Kroppen minns genom kamp–flykt–frys
(Polyvagal Theory – Stephen Porges)
Barndomstrauma påverkar hjärnans stressreglering
(National Institute of Mental Health)
Läkning sker genom trygghet och reglering av nervsystemet
(Judith Herman – Trauma and Recovery)

Det vi inte kunde bearbeta då – bär kroppen åt oss idag.

Trauma kroppen minns – även när vi glömmer

Trauma kroppen minns syns ofta inte på utsidan, men känns tydligt i kroppen.

Det finns ett uttryck som ofta används i traumaforskning:
The body keeps the score.
Kroppen bär på en tyst kunskap om det som gjorde ont. Vårt nervsystem reagerar ibland snabbare än tanken — som om det fortfarande befinner sig i faran som redan passerat.

Ett ord, en lukt, en ton i någons röst, en blick — och plötsligt blir huvudet tomt.
Bilder seglar förbi… eller kommer inte alls.
Istället flyttar en känsla in, en obehagskänsla där du inte längre känner dig trygg i dig själv.
Hjärtat rusar, kroppen vill fly — men du sitter kvar och ler som om allt vore bra.

Och minnen kan vara så olika.
Du ser sorg och grådaskighet.
Ditt syskon minns detaljer: en klänning, ett smycke eller en present.
Själv minns du ingenting av det där — inte vem som var med, om du var glad eller ledsen. Bara kroppen minns.

Kroppen försöker inte ställa till det för oss.
Den försöker skydda oss.

Trauma och överlevnadsstrategier – smarta lösningar i svåra stunder

Det vi ofta kallar “dåliga vanor” eller “konstiga reaktioner” är egentligen kloka lösningar som vårt nervsystem hittade när vi var små eller maktlösa. Strategierna räddade oss när det inte fanns andra alternativ:

Att bli duktig, tyst och skötsam
Att ta hand om andra istället för sig själv
Att sluta be om hjälp — för att slippa bli avvisad
Att göra sig liten för att inte ta plats som stör

Det kan visa sig i kroppen också:
Att du blir vansinnigt trött och behöver sova länge.
Att du stänger in dig, för du orkar inte känna mer.
Att allt måste vara perfekt — annars känns du värdelös.
Som att du måste prestera för att få existera.

Det är inte svaghet.
Det är briljanta strategier av ett barn som behövde hitta ett sätt att klara sig i en värld som ibland gjorde ont.

När strategierna blir hinder

Det som en gång räddade oss kan idag hindra oss från att leva fullt.
Vårt nervsystem registrerar fortfarande fara — även när vi är trygga.

Plötsligt:

säger vi ja när hela kroppen vill säga nej
drar vi oss undan när någon kommer för nära
tar vi ansvar för allt och alla — tills vi bränner ut oss
biter vi ihop och ler även när det gör ont
försvinner rösten när vi egentligen behöver den som mest

Det som en gång kändes levande, dör.
Inget känns riktigt viktigt längre.

Och kroppen protesterar:
pulsen höjs, huvudvärken blir din bästa och värsta ovän,
magen krånglar och värken blir en ständig följeslagare.
Kroppen säger ifrån.

Sanningen är att den har försökt prata länge.
Men nu skriker den:

“Lyssna på mig. Ta hand om mig.”
“Om du gör det — kan jag hela dig i hela ditt jag.”

Det är inte tecken på svaghet.
Det är tecken på att du är redo för något nytt.

Min reflektion – från överlevnad till att leva

Jag har själv vandrat länge i överlevnadens spår utan att riktigt förstå det.
Jag trodde att det bara var så livet var — att kroppen alltid skulle krångla,
att jag alltid skulle behöva vara stark,
att obehaget var något jag bara fick vänja mig vid.

Men nu börjar jag stanna upp och lyssna på det som protesterar inom mig.
Jag vill förstå vad kroppen försöker säga,
istället för att tysta den.

Jag ställer mig frågan:
“Vad behöver jag just nu?”
Vilka cirklar är jag i, och vad ber kroppen mig om?

Jag känner det så tydligt — kroppen gråter när jag bara går på och gör.
Gör för att man ska, för att inte stanna upp.
Men jag tröstar den genom mina kalla, närvarande bad.
Där kylan värmer själen till stillhet.
Där kroppen saktar ner och ger mig mina känslor och tankar en i taget.
Där i vattnet, när värken försvinner och jag blir levande.

Och den känslan håller i sig i timmar efter ett bad.

När jag säger nej, händer det att kroppen applåderar:
“Hurra! Du sa nej!”
Och när jag säger ja, är det ett ärligt, själsligt ja:

Ja — till Stellas Lekland förra veckan.
Ja — till att hämta Alfred efter träningen.
Ja — till sjön idag.
Ja — till att sitta här nu och låta mina ord bli viktiga.

Och ett extra ja:
Att sitta här och skriva mitt inlägg utan dåligt samvete
för allt jag inte gör under tiden.
För det här är viktigt.
Jag är viktig.

Mitt liv börjar fyllas av ja som jag vill leva.

Det går att läka

Trauma kroppen minns – kallbad som självläkning — Carina Ikonen Nilsson

Trauma är inte det som hände —
utan det som fortfarande lever kvar i oss.

Men det betyder också att läkning är möjlig.
För det vi bär med oss, kan vi också möta och förändra.

När vi:

får vara trygga
blir lyssnade på
vågar sakta ner
säger nej när kroppen protesterar
väljer ja som vi kan stå i

… då händer det något.
Då börjar kroppen lita på att det är nu och inte då.

Att bjuda mig själv till sjön och bada är ett steg i självläkning.
Att säga: “Det kan vänta” — är självläkning.
Att spegla mig själv och viska:

“Hej lilla du, du lever nu.
Du håller rodret.”
Det är självläkning.

Att säga: “Inte idag, jag är upptagen med mitt själ”,
och låta mina ord få finnas först —
också självläkning.

När jag tittar på gamla kort och hör hur min syster minns i ljus,
där jag bara minns tomrum —
och jag accepterar:

“Ja, det var då.
Inte nu.”
Då hedrar jag den jag var.
Det är självläkning på riktigt.

När vi lyssnar på trauma kroppen minns, kan kroppen börja läka.

Kroppen som minns
är också kroppen som kan läka.

Det får ta tid.
Men varje andetag av självmedkänsla
är ett steg mot ett liv där jag får känna mig levande.

Här kan du prenumerera på nya inlägg

Mellan raderna – modet att leva

Vi har alla strategier som en gång hjälpte oss att överleva.
Och vi får behålla tacksamheten för det.
Men vi får också varsamt fråga:

“Hjälper det mig idag – eller håller det mig kvar i gårdagen?”

Det är aldrig för sent att börja leva ett liv i takt med kroppen och själen.
Det är faktiskt precis nu det sker.

Inget är för sent.
Så länge det finns liv — finns det hopp.
Man säger att hoppet är det sista som ger upp.
Behåll ditt hopp, lev i ditt hopp och din tro på förändring.

Jag brukar säga öppet till mina ungdomar att alla är värda en andra chans.
Den chansen tar slut först när andetaget tar slut.
Så är det — en andra chans finns alltid.

Gick det inte denna gången?
Prova igen.
Och igen.
Och lär dig något på vägen.

Du överlevde.
Nu får du leva.