Jag hatar skolan. Snart är det sommarlov.

Det är vår även idag i Färgelanda, ambulance ljusblå himmel och sol. Igår när vi handlade jag och min make fanns det rabarber i grönsaksdisken . Rabarberpaj med vaniljglass inte alls illa. Något som jag lärde mig tycka om då jag arbetade på Fagared.  Våren är ny, och snart träder vi in i sommaren på riktigt. 

– Jag hatar skolan är det enda som inte är nytt här. Det har vi hört i nio år ibland lite mera än andra dagar.  Vår lilla kille som egentligen inte längre är så liten uttalar orden varje dag. Varje morgon, hör vi Jag hatar skolan. Varje dag ser vi ändå till att han tar sig i till skolan. Men varje gång känner jag en tagg i magen.

Ska det verkligen vara så? Ska det verkligen vara så att vi redan som barn ska köras in i och lära oss stå ut?

– Jag hatar skolan. Sonen

– Ja, men du måste gå i skolan, i Sverige är det skolplikt. Jag

– Ja men jag hatar skolan. sonen

– Du måste gå dit,det är ditt jobb för tillfället och du är tvungen. jag

– När man jobbar får man lön. Sonen.

– Jo men du får ju månadspeng,  Just här känner jag mig som ett skämt som mamma.

– Glöm inte att borsta tänderna nu säger jag.

– Det har jag redan glömt säger sonen, och går in på toa.

– Jag hatar skolan säger han när han har fixat till tänderna går ut i köket tar en påse med Ögonblicks choklad, två runda brödkakor utan något på lägger i en påse. Vår son äter inte frukost och nu de sista åren har vi lyckats få han ta med lite frukost till skolan.

– Jag hatar skolan.

– Nu måste du skynda dig så du inte kommer försent. Hej då jag jobbar i kväll. säger jag

– Jag hatar skolan säger han och sätter sig på sin cykel och cyklar iväg till skolan som han hatar.

Jag är inte bara mamma jag, jag är mamma till ett barn med Asperger. Rutiner som han skapat själv är livsviktiga för honom.  De rutiner och normer vi kämpat med att få in i hans värld är det svårare med. Men där handlar det om att vi måste se vart det leder vad syftet är.

För det duger inte med de vanliga grå syftena som funkar för andra. Våra syften här måste ha en vinst i sig med en gång.  Vinsten och målet måste vara i direkt anslutning till själva görandet.

Och skolan just det målet tar nio år att nå. Det finns inga mål för honom där som han känner att han vill uppnå till fast han egentligen är så duktig.  Varje dag varje helg varje termin är det samma tjat, samma argument men i dag blev det lättare

För sista gången han sa jag hatar skolan. Så blev mitt svar men du, Nu är  det inte så lång tid kvar snart är det sommarlov.  Det kvittrade till inom mig.

Jag liksom kände hur det bubblade till i magen på mig av orden jag sa. När han gick kände jag hopp.  Vi har klarat det ett år till,  och snart är det slut på tjatet igen. Snart är det slut på tjat, alla lappar och alla tider som man måste komma ihåg. Min skapare vad skönt snart tar jag sommar lov tillsammans med mina barn.

Då är jag bara mamma, och inte den där tjatande mamman.  Fast det är klart, Dottern är 17 snart 18 år och jo sommarlov frågan är hur mycket jag kommer att se av henne ……….

Ha en bra dag och lev nu just nu för i morgon är i morgon

husvagn-skene 016Tommy 009

Reflektion.

Jag har fått en ny start av morgondampen  men av ett lugnare slag. Idag var maken tvungen att gå upp lite extra tidigt, order det gjorde att jag vaknade tidigt. Redan kvart över sex stod jag och skummade min mjölk till mitt kaffe. Halv sju satt jag och åt frukost, tillsammans med de minsta barnen som faktiskt är stora idag.  På morgonpromenaden med hunden så ramlade det in en massa tacksamhetstankar, reflektions tid av åren som gått.  Hur det var förr, hur morgonen förr kunde vara.

Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

  • Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
  • Jag vet om att jag har ADHD.
  • Jag har mera självinsikt.
  • Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
  • Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
  • Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
  • Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
  • Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
  • Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

Foto0180

Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!

klokheter i meterhöga längder

Idag ska jag jobba igen schema förändringar är det just nu, medical istället för tre börjar vi nu vid halv ett.  Jag har lite svårt när rutiner ändras och vill gärna ha fullkoll på vad förändringarna kommer att innebära. Just nu har jag inte det, men redan imorgon när jag går hem från jobbet kommer jag att vet om de nya förändringarna och dess innebörd. Jag gillar formligen älskar rutiner och riktlinjer om hur det ska vara och hur det ska bli, samtidigt som jag inom mig vantrivs  med samma läge hela dagarna.  Är det samma för länge blir jag orolig, förändrar saker bara för förändringens skull.  Blir det för inrutat måste jag till med saker som gör  det annorlunda.

Möblera om är en sådan sak,  nya intressen eller ett gammalt avlagt intresse som  kommer fram igen är sådant som jag måste ta till i tristess.  Min make och jag hade en diskussion här i veckan om just det.
I våran källare står det tre stycken köksbord,  i köket har vi ett som stått där nu i tre eller fyra år.  Jag gillar inte vårat nuvarnade köksbord utan det köptes in för att vi ett tag var åtta stycken ivåran familj. Nu är vi bara sex invånare i vårat hus men köksbordet står fortfarande framme.  I omgångar har jag på olika sätt försökt mig på att få till en förändring, till sist våran förra diskussion var min make uppmärksam och klok nog att inse va det handlar om.

De förlösande orden om att det handlar inte om köksbordet eller finheten i bordet med mera, utan det handlar om dig, sa han till mig.  Fan, va han hade rätt, det är lite skrämmande samtidigt lite bekvämt och tryggt att han känner mig så pass mycket som han gör. Tror till och med att han känner mig mera än jag själv, för han hade så rätt.  Det liksom kryper i kroppen på mig just nu, jag känner hur jag vill ha förändringar för att slippa trisstessen, för att slippa stå ut.

Bord här eller där spelar inte  någon roll, om jag flyttar runt möbler i alla rum gör inte att oron inom mig stillas. För det är lite så mina omflyttningar och mina förändringar på utsidan är saker som gör nått annorlunda utan för, alla omflyttningar hjälper mig att inte stå ut med stressen inom mig. Jag har då saker att göra,  så jag slipper stanna upp. Hans ord var så sanna, Hans ord och klokheter blev sanningar i mig som hjälpte mig framåt,  och jag la krutet på det som gör att jag måste ta tag i saker som finns inom mig. Det handlade om mig, mitt och jag.

Även om lösningen inte ännu är på plats och vem vet ett annat köksbord kanske snart står i vårat kök. Så var det viktigt det han sa. För en gång skull lyssnade jag med rätt öra, rätt känslor kopplades på  vid rätt ord.  Det är inte bordet eller möblerna som behöver flyttas om det är jag som måste ta tag i saker som rör till det inom mig.  Jag behöver lära mig att stå ut i vanligheter och vardagliga saker utan att springa runt och flytta om, köpa nytt eller rent av flytta.  Jag behöver gilla läget även om det just nu är ett mindre ha att göra läge,  i våras skrev jag min bok, sen sommaren och höst satt jag ute i trädgården och målade på huset,  nu har jag inget jag  kan pilla med så att det känns det gör att jag vill flytta runt saker, måla om grejja  i oändlighet……..

Varför är alltid min make så klok? Kanske för att jag just behöver en så klok make för han hjälper mig att lära känna mig sådan som jag är, innan min tablett viste jag inte överhuvudtaget om vad som ställde till det. Idag med tablett  går min makes klokhet in i mig på ett nytt och lärande sätt.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: