Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Etikett: skolan

  • En sista tur på semestern.

    Då var det en ny dag till. En helt ny dag att vakna till. Kaffet är gjort i husbilen och bilen bor i Ulricehamn just nu. Vi skulle köpa glutenfritt bröd. Igår satt vi utanför bilen och njöt av solen som bodde på himlen. En ovanlig kväll. Njuta av solen. Det var länge sedan. När myggen kom gick vi in i bilen.

    På vägen till Ulricehamn stannade vi i Trollhättan, för att kolla in en husbuss. Tyvärr hade den inga stödben, den var kanske lite liten. Men det är väl det som är grejen med husbil. Lite mysig och smart. Smart var den massor av utrymme där man skulle kunna packa in sina saker. Nej vi ska inte köpa ny husbil igen. Nej säger hela jag, maken han pratar ett annat språk och förstår inte mina ord. Men man kan titta se vad som finns. Se vad vi ska leta efter till sedan när vi bor i bilen.

    Ser ni vad jag försöker göra just nu? Jag försöker prata sans med mig själv. Den va jätte fin. Men man kan inte köpa husbil en gång om halvåret. Vi har en helt grymt bra bil, den har passat perfekt under denna säsong. Men jo den var fin, fanns många sitt platser och det var en Adria. Jag gillar Adria. Jo, men jag ska sansa mig. Försöka prata maken till sans. Vi ska se, undersöka och klura. Vikten på bilen var bra. 1200 kg att packa. då kan man köra med full tank med både vatten och diesel. Vi har bra vikt i den här bilen med. Har 200 kg som är o-packat.

    Sista helgen denna semester. Sista helgen sedan är allt som vanligt igen. Rutinen ska till igen, fast nu kommer det vara en liten annorlunda rutin. Lillgrabben har slutat skolan och ska jobba. Bara lillflickan som ska traska iväg till skolan. Vi andra har våra jobb. Nu blir det som vanligt igen. Nu är det varannan helg åkning i någon månad, sedan får bilen stå.

    Känns lite sorgligt, lite som ett avslut. Ett avsked från det vi tycker om att göra. Men nu ska det bli andra saker som ska vara rutin. Sjukgymnastiken ska börja igen. Jag ska försöka få till mina bad igen. Jag ska försöka hushålla med den energi jag har. Ved ska bäras in i källaren, för att eldas i kaminen. Mina blogg inlägg kommer att skrivas i källaren, med en sprakande eld bredvid. Skulle vi bo i bilen, har vi ingen kamin som sprakar. Något som jag skulle sakna. Då får vi åka hem till dottern så kan jag elda i hennes kamin. Det gjorde jag ibland, innan vi satte in en egen kamin.

    Myntet har alltid två sidor. Båda behövs kanske för att bli till en helhet. Nog för nu…
    Lev idag just nu, Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu sitter jag med fötterna i soffan, har datorn i knät i Ulricehamn. Det är två lediga dagar. Ikväll ska vi se Nationalteatern på Trädgården.
    Ha en fin dag.

    Carina Ikonen Nilsson
    Skänk en Gåva
    Tack på förhand

  • Söka vårdbidrag är inte enkelt.

    Igår läste jag på Fb en kvinna som fått vårdbidrag 100 %. Hur hennes känslor va blandade. Jag har själv varit där bland de där blandade känslorna.  Det är jobbigt det är tufft att söka vårdbidrag, cialis många frågor och det som man egentligen tycker är helt naturligt blir konstigt och onaturligt. Det känns när försäkringskassans personal frågar ut, order  och när de läser upp svaren så blev i alla fall jag mörkrädd.  Det som man som förälder strävar med varje dag som man på något sätt alltid gjort och alltid sett som normalt, nurse är inte normalt för andra. Det är inte normalt att man köper gympakläder flera gånger per termin, det är inte normalt att böcker försvinner och att det är krig hemma nästan varje dag för att skolan kallar.  Det är inte normalt att se ljuset slockna någon gång i september i ditt barns ögon.  Det är inte normalt att ungen inte ens klarar fram till Jullovet.

    Här hemma va det skolan som gjorde mest ont, och gör även idag fast  vi bara har lillkillen hemma. Men varje dag var enda dag som det är skolan hör vi innan han åker till skolan.

    Jag vill inte till skolan, jag hatar skolan. Från 0-1 till nu tvåan på gymnasiet samma fraser varje dag Alltid. Jag vill inte till skolan är egentligen det enkla. Alla bråk som varit i skolan där lillkillen ställt till det. Alla dumheter som han råkat utför är värre, än jag hatar skolan frasen. Men det som sedan några år har gnagt är just den där frasen jag vill inte till skolan jag hatar skolan.

    I 11 år har vi hört det i 11 år har vi hela tiden sagt: ja men du måste gå i skolan, det är snart fredag, eller snart är det lov igen.  11 år av att göra något varje dag som man inte vill, som man hatar. Som sonen säger att han gör. Borde det inte finnas bättre alternativ? Hade jag  hatat något så mycket i 11 år hade jag gjort allt för att undvika det som vuxen. Som barn har man inte möjligheten, att välja bort i alla fall det hatobjektet. Nu är det  två år kvar i skolan för vår son, Förra våren tog vi vårt förnuft till fånga jag och maken vågade prata om det och presenterade det för skolan. Att det faktiskt måste finnas andra alternativ än bara skolan. Ännu är inget klart men de har börjat rota i alternativen och de har börjat röra på sig i alla fall har det blivit en del samtal om att hitta praktikplatser men handledning.

    Oj jag ser att jag kom bort från ämnet jag som skulle skriva om vårdbidraget och de känslor som flyttar  in i det sambandet.  Vet inte helt säkert om jag gjorde det men det får duga.

    Lev idag just nu, Igår är historian och morgondagen är inte här just nu finns hela tiden.

  • Att förlora hoppet

    artikeln är  några dagar gammal, sovaldi men bara fyra dagar.  När jag läste den så kom jag att tänka på hur det var när jag gick i skolan.  Hur vi var några stycken som inte passade in.

    Sedan hittade åren då min son gick i låg och mellanstadiet fram, alla de där gånger som jag fick ta hand om en pojke som grät. Alla de gånger när jag som mamma ringde till skolan i ren frustration.  Alla de gånger när jag försökte få lärarna att förstå. Särskilt minns jag den gången jag gick till skolan och visade upp ett stort rött märke med rivsår i som min son hade på ryggen.

    Det var den gången då jag tappade bort allt hopp,  all tro på att läraren skulle klara av att hantera situationen och hjälpa min son.  Då när allt hopp liksom försvann, av lärarens klumpiga kommentarer.  Då när läraren förklarade att han minsann hade tagit tag i konflikten. Han hade sagt till min son och försökt få honom att fatta, att han inte skulle vara där som de där pojkarna var. Det var då av dom orden mitt hopp och min tro på att läraren var en vuxen ansvarstagande vuxen försvann.

    Han ville och hade alltså ambitionen att lära min son att hålla sig undan, genom att bli osynlig och vara rädd för de dumma pojkarna. Istället för att lära de dumma pojkarna att vara rädd om min son.

    Av en sådan situation vad lär sig barnen då?  Vad lärde man min son?

    Så som jag ser det så lärde man min son att vara rädd, acceptera att det är okej att vissa människor har faktiskt rätten att slå dig om du är där, där de slående människorna är.  Man ifrån tog honom rätten, att inte bli slagen.

    Mobbning finns, och jag beundrar Clas  Jenninger i hans arbete mot mobbning. Han gör ett fantastiskt jobb, han fortsätter kampen att det är varje unges rätt att känna trygghet i skolan.

     

  • Det är i skolan det gör mest ont även som förälder.

    Jag har funderat en del på det här med att vara mamma, pharmacy att ha barn som går i skolan som inte sitter still, buy som inte har kvar orden när dom ska skrivas.  Att vara mamma som ibland inte får till det med lappar som ska fyllas i. Kommer lapparna hem som kommer de antagligen inte tillbaka till skolan.  Just det där med lappar är en förädlad konst som jag aldrig haft grepp om.  När jag var lite var det som lögn att få med en lapp hem som var från skolan. Jag blev ofta tillsagt att vara mera ordentlig.  Fick jag sedan med lappen hem så var det som fördjordat att få med lappen till skolan med underskrift på igen.

    Just det där med lappar har förföljt mig i livet, pill lösa papper får man med sig hem som ska fyllas i och lämnas tillbaka på något sätt.  Det är en uppgift som jag oftare misslyckas i än lyckas med. När barnen gick i mellanstadiet var det lappar ständigt och jämnt.  Kom dom hit hem så låg de ofta kvar här på bänken ibland på skrivna i bland inte. Lyckades lapparna sedan läggas i skolväskan så var det inte helt säkert att de någonsin kom därifrån.  Systemet lappar är föråldrat och ett system som skolan borde utveckla.  När vår lilla kille gick i högstadiet även då min dotter hade annan mentor i gymnasiet så hade vi en helt annan lösning än just lappar.

    Nu pratar vi mail, nu pratar vi nu tiden, så som den är idag och som den funkar för mig. Mail är bra,  bara du inte behöver en signatur, för då är det mera än att bara läsa det. Vi löste det så i min sons klass att jag skrev att jag läst och vad jag tyckte.  Även så löste vi det för dottern på gymnasiet.  Missade jag ringa någon gång när det var läkarbesök eller hon var sjuk skrev jag eller mentorn mail om jag glömt.

    Just det här är underverk för mig, det är underverk att människor som jag inte har en relation till hjälper mig att lyckas med det som jag behöver lyckas med. Visst säkert var det mer jobb för läraren men det gjorde att vi tillsammans lyckades.  Det gjorde att skolan visste att vi var med vi vill och vi tyckte samarbetet var viktigt.  Det säger kanske inte så mycket om att jag var duktig, för jag var ju som jag är. Glömsk och helt utan förmåga att hålla reda på papper och sånt, men tillsammans med skolpersonalen hjälptes vi åt att minska min oförmåga. Jag slapp mötas av att jag är ointresserad, och en dålig förälder. Läraren slapp tänka fientliga tankar om mig om att jag är helt ointresserad.  Vilket jag faktiskt inte är. Men lappar påskrifter och samtal sånt glömmer jag.

    Att just den här delen i  mina o-tillgångar blev en solskenshistoria handlar om att jag var modig och berättade som det var, men det handlande även om att den som jag berättade för. Lyssnade hade lite samma tänk som jag själv vilket är: Vad kan jag göra i stället.  den som lyssnade valde bort lathetstankar, ovilja se mig som en dålig människa utan istället valde att se min svårighet som ett lösbart problem.

    När vår son nu började i gymnasiet fick vi höra att skolpersonalen från nia hade berättat om att vi var väldigt engagerade och samarbetsvilliga.  Det gjorde mig stolt.

    Samarbete handlar kan handla om att lyssna, och ha med vad kan vi göra istället så det funkar.

    Det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även om du bara är förälder 🙂

    Lev idag just nu.

  • Nyfikenhet är något som måste till i mötet med andra…

    Att gå i skolan kan göra ont för vissa.

    Jag brukar säga som så att : det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även som förälder.  Det handlar  om att man från skolans håll ser o-tillgångarna oftare än tillgångarna. Här handlar det även om vems ögon som ser, för vissa lärare tittar bortanför hindren.  Letar sig ut på små stigar där dom möter eleven på sina egna villkor.

    Min son hade två sådana där stig-letar lärare när han gick i högstadiet.  2 av kanske tio.

    Den ena läraren var en So lärare som lyckades fånga min son på stigarna där sonen fick glänsa i sina tillgångar. Den andra läraren var specialpedagog som hjälpte sonen att vara på banan.  Specialpedagogen visste hur det var med att hitta sidospår, som min son så ofta råkade hitta.

    Dessa två lärare är än idag min sons hjältar. När han pratar om dom får han ett ljus i ögonen, blir mildare i rösten och får en glädje i sin klang.

    Vad var det som gjorde att det blev så?

    Vad va det som gjorde att dessa lärare aldrig hade problem med sonen?

    Jo, dom såg honom.  Så som han var!

    Dom tränade inte honom att bli av med o-tillgångar. Dom såg honom när han var i sina tillgångar, det var då dom bekräftade honom.  Nu var det säkerligen inte så att min son slutade upp att ha ADHD, när han hade dessa lärare.  Så är det inte men, jag tror dom såg min son och hjälpte sonen förbi hindren, var ett stöd i dom stunder som min son behövde stöd.

    Vem av dom vill du se ? Det beror på vem du matar. Är ord som hittar  till mig just nu.

    Dessa två lärare, dom matade tillgångarna. Krävde aldrig att sonen skulle sitta still för långa stunder, men krävde att han skulle vara i sina tillgångar. Även om han ibland inte  hade lust, så lyckades dom på något sätt att få han att glimma, även när han glimmade mindre.

    Aldrig fick jag höra av just dessa två lärare att sonen var okoncentrerad, att han pratade rätt ut och att han aldrig  kunde sitta still.

    Men däremot berättade dom att sonen var otroligt allmänbildad, att det var så kul att se när sonen var uppslukade av andra världskriget. Eller att han alltid deltog i diskussioner på samhällskunskap timmarna. Att han var så engagerad när dom pratade religion.

    Jag önskar att alla barn ska ha just sådana här stig-letar lärare, som hittar till tillgångar och förbiser hinder.

    Då hade många till och med alla barn, vågat tro på sin egna förmåga.  Dom hade fått uppleva den där vackerheten, som bor i varje unge.  Vi får starta upp stig-letar utbildningar där vi letar efter sånt som gör att människor lyckas och bor i sina tillgångar.

    Jag tänker att det börjar med Nyfikenhet, att du i mötet med en annan människa är nyfiken på den du möter.

  • Attention, skolan, drömmar…..

    gick in på Attention sidan såg en vacker text, pill en text som alla rektorer borde läsa och ha som ledstjärna. Samtidig som jag på nyhetsmorgon fick till mig att skolans pengar mest går till det administrativa. Jag som trodde att det var eleverna, sickness våra barn som min skatt gick till. Visst självklart förstår jag att det skall till en del kontorister, kanslister, och annat löst folk. Men i min värld gick skolpengarna mest till eleverna, tänk om man tog bort en liten del av kontorsdelen, la över den uppgiften på någon av de övriga sen la dessa pengar på den där lilla killen eller tjejen, som inte presterade så bra, om man istället satte in en liten ex resurs till Kalle som hade så förjordat svårt att sitta still. Inte var det så att han skulle tränas i att sitta still, det hade varit dumt eftersom det inte hade hjälpt honom. Tänk i stället om de undersökte till grunden hur de kunde göra istället för att få Kalle motiverad, eller Lisa mera trygg och mera öppen, så att hon vågade prata.

    Nu är jag ingen utbildad skolmänniska, mera än 9 års erfarenhet av att gå i skolan och misslyckas.  Tänk om en liten del av pengarna som de sparade på mindre pappersarbete kunde läggas på att utbilda människor i skolans värld inom Neuropsykiatiska funktioner. Det hade varit en dröm, tänka alla Lisor och Kalleer som hade gått ut skolan med betyg, med självkänsla med erfarenheter från skolan av att lyckas, växa och bli stora vuxna med självkänslan om att de duger som de är. Jag inbillar mig att vi hade vunnit massor på det, sjukvården hade tjänat på det, skolan, socialtjänsten, arbetsmarknaden hade haft en massa människor som provade lite, testade igen, vågade prova på saker, outtröttliga människor som ibland inte tänkte på det, Nej jag tänkte inte på det det fanns inte just då,  Just de orden  har ibland vart fördelar för mig själv, inte alltid men ibland så tänkte jag inte på det, men det blev bra ändå resultatet blev bra…….

    Lev idag är mitt motto för dagen idag om någon timma skall jag vara klar för en resa till GBG.

  • Mobbing tankar……..

    Tänkte jag skulle skriva lite om ”mobbning”.

    Efter att ha läst på Marlenes blogg, drug lite grann. Så har hennes ord berört mig, doctor Hon och jag är med i samma förening Compassen Göteborg.  Hennes flicka är utsatt i skolan, find Marlene och  jag har lite samma upplevelser. Min lille guldklimp hade svårigheter i två år, som kulminerade förra terminen. Detta gjorde att jag valde att vara hemma under vår terminen. Många gånger fick min lilla kille hämtas i skolan,  för att vara hemma, efter att han fått  tjuvnyp av sina klasskamrater. Redan här vänder sig magen på mig, vill egentligen inte skriva klasskamrater, för kamrater är något helt annat än illa sinnade kumpaner som gör dagen omöjlig att stå ut med.

    Det gör ont, när ens barn blir illa behandlad i skolan. Ofta blev det även så att min son blev mycket medveten om sin egen del i mobbningen. Det blir oftast så. Men om du inte gjort så eller om du inte bryr dig……. med mera.

    Hur ska man som mobbnings offer inte kunna bry sig, om man dag efter dag blir retad, knuffad och slagen, hur ska man då  sluta med att bry sig?

    Detta är även en sak som gör lite extra ont i mig, för jag var själv ett utsatt barn, vissa dagar var det lättare att inte bry sig, vissa dagar var det inte många ord eller knuffar som behövdes för att jag inte skulle kunna inte bry mig.

    Det som gör ondast i mig i mobbningshistorier, är att alla säger att de gör va de kan. Här menar jag att man inte gör tillräckligt!  För de barnen som blir utsatta, är barn som mår riktigt illa, får en bild om sig själva att de inte duger, att de är fel. Har man där till någon form av funktionshinder, så vet man redan innan dessa mobbande situationer att man är annorlunda, konstig och fel.  Det är ju inte så att jag väljer att ha min diagnos. Den fick jag på köpet, fast jag inte ens valde att köpa den. Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda, gjort flera misstag i livet än jag borde, min kropp har tagit mycket stryk, av att jag inte kan, har förmågan att stanna upp, stå ut, göra alla de där sakerna i rätt ordning.  Jag glömmer, blir ilsken i vissa situationer, slarvar bort, missar möten tider och glömmer av att ringa viktiga telefonsamtal mm.

    Livet blir ofta så  för oss som har eftertänksamheter i konsekvenser, vi  har mera tillräckligt i våra bokstäver än människor,  utan dessa speciella små kombinationer.  Mobbingen som vissa av oss får lära oss att stå ut med är lite grädde på moset. Men den grädden är för längesen sur, utgången och illa smakande. Moset är till på köpet pulvermos med för mycket eller för lite vatten, med lite extra kryddning. Där det i omgivningen visar sig i höjda ögonbryn och attityden skyll dig själv.

    Jag anser att när barn i skolan blir mobbade, gör inte skolan tillräckligt!  De tror att de gör va de kan kanske, men det är aldrig tillräckligt om någon annan människa blir utsatt.

    För då var det inte tillräckligt, eftersom någon liten kille eller tjej mår dåligt kanske till och med tillslut,  inte orkar vara kvar i livet.  Skolan skall vara till för alla, men jag upplever inte det som att den är det. I dessa situationer.

    Nu vill jag även visa på att skolan  som våran lilla kille går i har ansträngt sig, gör allt de förmår för att dessa barn som har speciella tillgångar.  De går i en lite mindre klass med mera vuxna omkring sig. Här är det övningar och livkunskaper som är tagna på allvar. Här tränar det genom teater, värderingsövningar, och diskussioner dagarna i enda. 5 elever  tre klassrum och tre lärare.  INGA LÄXOR!!!!!  För Läxor, gör man i skolan.  En sådan klass skulle alla barn  ha möjlighet att välja om det inte funkar med den vanliga klassen.