ADHD och skolan har varit en kamp i decennier. Det här är ett inlägg jag skrev 2008 – och som fortfarande är smärtsamt aktuellt idag.
Read this post in English ->ADHD and School – When Response Matters More Than Method
Publicerad första gången 10 augusti 2008.
Delas igen för att den fortfarande är smärtsamt aktuell.
Det här är ett äldre inlägg.
Jag skrev det på min första blogg malix – japp jag klarade det, för många år sedan.
När jag läser det idag slås jag av hur lite som egentligen har förändrats.
Diskussionerna är desamma.
Slitet är detsamma.
Och många barn får fortfarande bära stryket inåt – ibland ännu mer än då.
Jag låter texten stå kvar i sin ursprungliga form.
Inte för att den hör till det förflutna,
utan för att den fortfarande är akut.
Jag visste inte då varför jag skrev.
Jag visste bara att jag behövde.
När jag läser texten idag ser jag något jag inte hade ord för då:
en mamma som försöker skydda sitt barn,
en kvinna som skriver för att orka,
och ett tidigt försök att sätta ord på det som senare skulle få namn som ADHD, anknytning och trygghet.
Jag låter delar av texten stå kvar i sitt ursprungliga språk.
Inte för att allt är perfekt –
utan för att det är sant.
Ur mitt gamla skrivande
Idag har det varit en riktigt lat dag. Vid middagstid åkte vi iväg till Uddevalla för att komma från väggarna en stund. Under tiden i bilen hade jag och min man en rätt intressant diskussion. Vi pratade om att synas och att vara någonstans i centrum. Då kom mitt bloggande upp, och enligt min man skriver jag för att jag vill synas.
Det är en fråga jag funderat mycket på.
Jag kom inte fram till samma sak som min man. Det jag inte är riktigt säker på är varför jag skriver, inte heller för vem jag skriver. Det jag kom fram till är nog inte hela sanningen, utan en del av ett större sammanhang. Det jag nu vet är att jag nog inte skriver för någon annan än mig själv. Skulle någon läsa det jag skriver, så är det helt okej.
En tanke som också dök upp var:
jag hoppas att de som läser, läser de inlägg som faktiskt har något att säga.
För min egen del skriver jag gärna och ofta. Jag kan få en mening i huvudet som poppar upp på morgonen, skriva ner den i ett Word-dokument – och jag lovar att det har blivit många meningar genom åren.
Innan datorns tid hade jag alltid ett kollegieblock där jag samlade ord och tankar. Meningar som ibland blev berättelser som ingen läste, ingen såg, mer än jag. När min son var liten brukade jag ibland skriva något som vi läste på kvällen istället för godnattsaga.
Om ADHD, skolan och kampen för att bli sedd
Att jag skrivit så många inlägg om ADHD beror på min historia.
Jag har slitit, gapat och varit helt vansinnig när min son inte blivit förstådd i skolans värld.
Jag har försökt diskutera, förklara och få lärare att reagera – att se min son, inte bara problemen de upplevde att han hade.
Jag har varit livrädd för att min son skulle få samma värdelöshetskänsla som jag bar med mig från min egen skoltid.
Mitt mål som mamma har varit att ge mina barn allt jag kan i form av självkänsla och mod. Alla gånger har jag inte lyckats. Alla gånger har jag inte haft ork. Men jag har försökt – och jag försöker fortfarande.
Jag blir så ledsen när jag ser hur kunskap och förutsättningar ibland brister kring dessa barn.
Hur kan det gång på gång uppstå situationer där barn som inte passar in i mallen far illa i skolan? Vad är det som gör att ett barn med myror i benen så ofta möts av korrigering istället för förståelse?
Vad är det som gör att de inte ser Kalle och hans svårigheter med att sitta still?
Vad är det som gör att sju olika lärare ser samma barn – men på helt olika sätt?
Det som är ett problem för en lärare, ser den andre som en tillgång.
ADHD och skolan – när bemötande gör hela skillnaden
ADHD och skolan – när bemötande avgör mer än metod
Detta tog jag upp på ett utvecklingssamtal med min sons huvudlärare. Jag frågade hur det kommer sig att vissa lärare inte klarar av honom – samtidigt som min son inte heller klarar av dem.
Alla utlåtanden handlade om att han stör, pratar högt, inte sitter still, slarvar och inte kan koncentrera sig.
Men så fanns det lärare som inte hade några problem alls.
Deras ord om min son var positiva och uppmuntrande. De talade om hur intelligent och klok han var.
Huvudläraren kunde inte svara på varför skillnaden var så stor.
Det kunde jag.
Självklart var min son lika okoncentrerad även på de lektionerna. Självklart var han lika rörlig. Det enda som var annorlunda var lärarnas bemötande.
De såg hela mitt barn. De var medvetna om svårigheterna – men de fokuserade på det som var bra. De förstärkte hans styrkor, visade respekt och var konsekventa.
Det är dessa lärare som ska ta åt sig äran för de betyg och den grund min son fick med sig. De såg alla sidor av min lilla pojke och förstärkte det de ville se mer av.
Jag önskar att fler vuxna i skolan fick de förutsättningar som krävs för att kunna arbeta på det sättet.
Men till er som finns:
ni är guld värda.
Sluta aldrig undervisa.
Sluta aldrig se och förstärka det som är bra hos alla människor.
Tack för att min son fick möta er.
Det har gett honom en stabil grund i det vuxna liv som då låg framför honom – och som idag är här.
Min reflektion idag
När jag läser den här texten nu ser jag hur mycket som redan fanns där.
Inte lösningarna – men riktningen.
Jag skrev ur ilska, sorg och rädsla.
Men också ur kärlek.
Idag har jag fler ord, fler verktyg och mer trygghet.
Men drivkraften är densamma:
Barn – och vuxna – behöver bli sedda, inte korrigerade till tystnad.
Och skrivandet?
Det var aldrig för att synas.
Det var för att överleva, förstå – och hålla fast vid det som var sant.
Det här är en berättelse om ADHD och skolan, men också om vuxnas ansvar i mötet med barn
Mellan raderna
Det här är inte en text om skolan som system.
Det är en text om vad som händer i ett barn när det inte blir sett.
Mellan raderna finns en mamma som försöker hålla ihop sig själv för att kunna hålla ihop sitt barn.
En vuxen som ser hur ord, blickar och bemötande formar något mycket större än betyg –
de formar självkänsla, mod och bilden av vem man är.
Det här är också en text om skrivande som överlevnad.
Om att sätta ord på det som annars riskerar att bli till skam, tystnad eller självanklagelse.
När ett barn gång på gång får höra att det stör, är för mycket, är fel –
då börjar barnet till slut bära stryket själv, på insidan.
Det är det som gör ont här.
Och det är därför den här texten fortfarande behövs.
Koppling till Trygga cirklar i livet ADHD och skolan
När jag idag skriver om Trygga cirklar i livet – den gröna, den blå och den röda –
ser jag tydligt var den här texten hör hemma.
Mitt barn rörde sig mellan blått och rött i skolan.
Blått: försöken att göra rätt, anpassa sig, prestera.
Rött: stressen, skammen, känslan av att vara fel.
Det som gjorde skillnad var de lärare som kunde erbjuda grön trygghet.
De som såg hela barnet.
De som förstärkte det som fungerade.
De som mötte honom med respekt istället för korrigering.
Det var inte metoderna som skilde dem åt.
Det var bemötandet.
ADHD och skolan – när bemötande avgör mer än metod
Och kanske är det just därför den här texten fortfarande känns så aktuell.
För utan grön trygghet – i skolan, i relationer, i livet –
sliter vi fortfarande barn mellan prestation och rädsla.
Därför är ADHD och skolan fortfarande en fråga om trygghet, inte disciplin.
En nödvändig reflektion – riktad till vuxna i skolan
När jag idag läser den här texten genom linsen av Trygga cirklar i livet
väcks en fråga som jag inte hade ord för då – men som känns viktig att säga nu.
Jag tror att vissa av de vuxna som korrigerade, klagade och försökte ”få ordning” på mitt barn
inte bara reagerade på honom.
Jag tror att han väckte något i dem.
Ett barn som inte passar in i mallen,
som inte reglerar sig som förväntat,
som inte går att forma med tillsägelser –
kan väcka stress, rädsla och känslan av att misslyckas hos den vuxne.
I CFT-termer:
det kan vara en vuxen som hamnar i sin röda cirkel.
När man som lärare vill göra sitt jobb, lyckas, ha kontroll –
och det inte fungerar –
är det mänskligt att känna stress och otillräcklighet.
Men ibland, när stödet saknas, kan den känslan vändas utåt.
Istället för:
“Jag behöver hjälp, mer kunskap eller fler resurser”
kan det bli:
“Det är barnet det är fel på.”
Skolan är en pressad miljö med höga krav, och många lärare gör ett fantastiskt arbete under svåra förhållanden.
Och ibland finns en ännu svårare tanke där bakom:
“Jag var också sådan. Jag fick minsann anpassa mig.
Han behöver bara skärpa sig.”
Det här är inte sagt för att skuldbelägga.
Men det är sagt för att ta ansvar.
För när vuxnas rädsla, stress eller obearbetade erfarenheter
läggs på ett barn,
är det alltid barnet som betalar priset –
med sin självkänsla, sin trygghet och sin bild av sig själv.
De lärare som klarade mitt barn
var inte de som hade mest disciplin.
Det var de som kunde stå kvar i grön trygghet.
De blev inte hotade i sin yrkesroll av honom.
De såg hela barnet, inte bara det som störde.
Om du som arbetar i skolan läser detta
och känner igen dig –
inte i mitt barn, utan i dig själv –
då är det här inte en anklagelse.
Det är en inbjudan till reflektion.
För barn behöver inte fler vuxna som vinner maktkamper.
De behöver vuxna som vågar se
när något i dem själva blir aktiverat –
och som tar ansvar för det.
En sista fråga – till dig som är vuxen i skolan
Om du som arbetar i skolan läser detta
och känner igen dig –
inte i barnet jag beskriver,
utan i dig själv –
i stressen, irritationen, maktlösheten eller ilskan
när ett barn inte passar in,
vill jag ställa en enda fråga:
Vad väcks i dig just då –
och vem bär ansvaret för det som väcks?
För barn behöver inte fler vuxna
som kräver anpassning till varje pris.
De behöver vuxna som vågar stanna upp,
se sin egen reaktion
och ta ansvar för den.
Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen kommer först i morgon. Just nu det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om mina texter betyder något för dig
och du vill bidra till att de kan fortsätta skrivas,
kan du stödja mitt arbete här:
(Tack för att du gör skrivandet möjligt – i den takt som är hållbar.)
Följ bloggen
Vill du få nya texter direkt när de publiceras?
Du är varmt välkommen att prenumerera här:
Här finns mera att läsa
– Trygga cirklar i livet – grön trygghet, blå prestation och röd stress
– Att leva med ADHD när energin inte räcker
Lämna ett svar