Jag skriver utifrån min egen vardag och många års erfarenhet av att leva med ADHD.
Inte som expert – utan som människa.
Att leva med ADHD påverkar hur energi räcker, hur vardagen struktureras och hur återhämtning behöver se ut.
Read this post in English ->Living with ADHD when energy isn’t enough
Den här texten är för dig som
– vill få saker gjorda
– men inte alltid har kraften att göra dem
– och som ofta tolkar det som ett personligt misslyckande.
Jag skriver utifrån min egen vardag och många års erfarenhet av att leva med ADHD.
Inte som expert – utan som människa.
Jag har också haft barn i mitt hem med både ADHD och autism. Hos oss har grundhållningen varit tydlig:
Här får du landa. Du får vara som du är.
Men det finns också saker som inte diskuteras.
Du sköter också skolan.
Att sköta skolan betyder att du går upp i tid, gör det du ska innan skolan och kommer i tid.
Under skoltid gör du det du ska i skolan och du lyssnar på vuxna.
Här hemma har vi inga läxor.
Men om du inte gör ditt arbete i skolan, då får du göra det arbetet hemma.
Du duschar minst tre gånger i veckan.
Du städar ditt rum ordentligt en gång i veckan.
Varje dag håller du det i ordning, eftersom det blir lättare att städa den dag då städningen ska göras.
Det ska vara så pass i ordning att man kan gå in utan att slå ihjäl sig.
Vi använder ett trevligt språk.
Och vi tar ansvar, var och en efter förmåga.
När vardagen tar mer än den ger – att leva med ADHD
För mig handlar det ofta inte om vilja.
Jag vill orka med livet.
Och livet, för mig, innebär att umgås med människor, ha ett hem som är rent och snyggt, ta ansvar för vardagen och laga mat från grunden.
Det innebär att vara genuin i det jag gör, att inte leva i kaos, utan att skapa ett hem där det går att njuta, vila och hämta kraft.
Men trots viljan räcker energin inte alltid hela vägen.
Jag har också förstått att återhämtning inte ser likadan ut för alla – och att jag behöver tillåta mig att ladda energi på mitt sätt, inte på det sätt som förväntas.
Utåt kan det se ut som lathet.
Eller ointresse.
Eller som att jag “borde rycka upp mig”.
Inifrån känns det mer som att batteriet laddar ur snabbare än för andra.
Jag kan börja dagen på 100 %.
Efter förmiddagen är jag nere på 25 %.
Och då är både matlagning och kök kvar.
Ibland får köket vänta till morgondagen.
Jag tycker om människor.
Jag vill umgås, prata, dela vardag och liv.
Men för att orka det behöver jag också ensamhet.
Inte som flykt, utan som återhämtning.
Det är i ensamheten jag samlar energi, sorterar intryck och landar i mig själv.
Där får jag vara jag – utan påverkan, utan krav, utan att behöva förhålla mig.
Om den tiden inte finns, tar orken slut snabbare.
Inte för att människor tar energi, utan för att jag inte hunnit komma hem till mig själv först.
Att skapa struktur som håller
Med tiden har jag lärt mig att jag behöver schema.
Inte ett hårt schema – men ett med luft.
Tidigare fastnade jag lätt i tanken att det inte var någon idé att städa ett rum, eftersom smutsen ändå fanns kvar i de andra.
Men där har jag valt en annan tanke.
Min man brukar säga: det som är borta är borta.
Har jag ett schema där varje rum tas en gång i veckan, blir det enklare. Och enklare.
Till slut blir det just det – enkelt.
Vi har också robotdammsugare som går varje dag, en på övervåningen och en i källaren.
Men den veckan jag städar ett rum dammsuger jag själv, ordentligt: golv, lister och mattor.
Rutiner hjälper mig, även de dagar motivationen är låg.
Jag simmar tre gånger i veckan, tidigt på morgonen.
Varför?
För att det är då jag orkar.
Det är innan kraven hunnit ikapp mig och innan nya projekt startar.
Jag simmar bara 30–40 minuter. Mer än så gör mig trött och dov i kroppen.
När jag kommer hem dricker jag kaffe och tittar på morgon-tv.
Sedan äter jag frukost – annars glömmer jag den.
Efter det tittar jag på mobilen. Där finns en uppgift.
Inte hela huset.
Ett rum.
I köket kan det till exempel vara:
– att torka alla bänkar
– och just den här veckan även hyllan ovanför köksmaskinerna
Nästa vecka kanske det är kylskåpet.
Veckan efter ovanpå skåpen.
Sedan börjar vi om.
Så gör jag i alla rum. Ett rum i taget.
Jag studerar också till samtalsterapeut, och även det finns med i schemat:
en till två timmar per dag.
Sedan kommer kvällen.
Ofta är jag trött.
Då blir det tv eller stickning – och det får vara okej.
Det här är inte lathet eller brist på ansvar
ADHD handlar inte bara om koncentration.
Det handlar om reglering – av energi, uppmärksamhet och återhämtning.
Men det handlar också om att fastna i saker.
Att ha svårt att sluta i tid, även när kroppen egentligen är klar.
Därför har jag lärt mig att det är hjälpsamt att bestämma i förväg hur länge något ska göras.
Inte för att pressa mer, utan för att kunna sluta innan orken är helt slut.
När kraven blir många, tempot högt eller kroppen redan är trött, tar systemet slut snabbare.
Inte för att man inte bryr sig.
Utan för att nervsystemet redan jobbar på högvarv.
Att fortsätta pressa hjälper sällan.
Oftare leder det till skuld, skam – och ännu mindre ork.
Så ser jag på att leva med ADHD idag
Idag försöker jag skilja på
vad jag vill
och vad jag har kapacitet till just nu.
Jag använder inte längre energi som ett mått på värde.
Mitt värde sitter inte i prestation, utan i hur jag är mot andra – och mot mig själv.
Jag försöker vila innan jag kraschar.
Och jag tillåter mig att göra mindre, utan att göra mig själv mindre.
Det betyder inte att allt är enkelt.
Men det betyder att jag inte längre krigar mot mig själv.
Kanske känner du igen dig.
Kanske inte.
För mig har det hjälpt att, när jag lever med ADHD, börja lyssna mer på kroppen än på kraven.
För mig har det handlat om att ge mig själv tillåtelse att både längta efter människor och samtidigt behöva ensamhet – som ett sätt att ladda energi och komma hem till mig själv.
Känner du igen dig i det här?
Mellan raderna leva med ADHD
Mellan raderna handlar den här texten inte om att göra mer, utan om att orka leva.
Om att förstå sina egna gränser, ta ansvar på ett sätt som håller – och ge sig själv tillåtelse att vila utan skuld.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om mina texter betyder något för dig och du vill stötta mitt fortsatta skrivande, finns möjlighet här:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Prenumerera
Vill du få nya texter när de publiceras kan du prenumerera här:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
Relaterade texter
Listening to the Body’s Signals – pain, trust, and cooperation
Lämna ett svar