Jag har ofta känt mig ensam i mina känslor. Därför skriver jag. Jag vill att andra ska veta att känslor inte är farliga. De ska få finnas, förstås och få plats i livet. När vi lämnas ensamma med dem blir de svåra att bära.
Jag skriver inte när jag måste, utan när orden söker upp mig. De kommer till mig när jag går ner till sjön, vid köksbordet, i bilen eller när jag ska sova och hjärnan bestämmer sig för att nu är tiden rätt. Orden är min andning, och andningen är en förutsättning för livet. Skrivandet hjälper mig att fortsätta förstå mig själv, och världen omkring mig.
Ensam i sina känslor – men inte ensam om dem
Nu när jag studerar igen landar allt jag skriver på ett nytt sätt. Orden får luta sig mot kunskap jag samlat genom åren – i möten, i erfarenheter och i teorier som nu fått en hemvist i mig. Det jag tidigare kämpade för att förstå har fått sammanhang. Teorierna blir inte längre bara ord på ett papper, de blir en del av min verklighet, mitt liv och mitt arbete.
Att möta ungdomar – och mig själv
I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta bär känslor som ingen fått syn på. De har lärt sig hålla ihop, eller att gå sönder så högt att någon ska reagera. När jag skriver försöker jag förstå mina egna skyddsmekanismer lika mycket som jag försöker förstå deras. För att kunna möta andra behöver jag också möta mig själv.
Och kanske är det därför morgondoppen blivit en så viktig del av mitt liv. I det kalla vattnet finns inga fasader. Första steget är alltid motstånd, kroppen ropar att den vill vända. Men när jag stannar kvar, andas, låter vattnet bära mig – då händer samma sak som när jag skriver. Jag ser att jag överlever också det som känns obekvämt. Jag blir starkare för varje dopp.
Badsystrar och KASAM
Ingen ska behöva känna sig ensam i sina känslor, inte i det förflutna och inte i nuet.
Det är inte bara själva doppet som betyder något. Det är att vi gör det tillsammans. Där bor även ett KASAM – en känsla av sammanhang. Vi badsystrar möts i gryningen, innan världen riktigt vaknat. Vi pratar ibland, är tysta ibland – men vi är alltid i våra jag, i samma upplevelse. Vi badar oavsett väder eller vind. I den stunden är vi fullt närvarande, i en bubbla där ingen behöver förklara vem hon är. Det gör något med oss. Det stärker oss. Det binder oss samman.
Det har funnits perioder i mitt liv där jag varit omgiven av människor men ändå varit ensam i det jag känt. Den ensamheten vill jag bryta genom att skriva. Och varje gång någon läser och känner igen sig – då blir vi två som bär. Då blir känslan mindre tung.
Bloggstatistiken har blivit ett oväntat kvitto på att orden når fram. Klick och siffror är inga svar i sig, men de visar att någon har hittat hit. Någon i Sverige. Någon i USA. Någon jag aldrig kommer möta – men som kanske behövde just de här orden. Det säger mig att vi aldrig är ensamma om det vi känner, även om det kan kännas så.
Varför jag skriver, Ensam i sina känslor
Jag skriver för att orden finns och för att jag behöver dem. Men jag skriver också för att någon annan kanske behöver dem lika mycket. Känslor är inte farliga. De hjälper oss att förstå var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De känslor som en gång räddade mig kan idag hindra mig från att leva fullt ut. Därför fortsätter jag skriva – för att våga växa, våga leva och dela den resan med andra.
Frågor till dig som läser Känner du igen dig i känslan av att vara ensam i dina känslor? Vad hjälper dig att stanna kvar när något känns svårt? Har du ett eget sätt att hitta sammanhang — som badet, skrivandet eller samtalet?
Reflektion
När vi delar det vi känner blir livet mindre ensamt att leva. Jag vet idag att vi aldrig är ensamma i våra känslor, även när vi tror det.
Mellan raderna – min röst
Mellan orden finns stillhet. Jag skriver inte längre för att förstå, utan för att dela det jag redan lärt mig. Här får känslorna vila utan kamp – och jag med dem.
Igår kan bära känslor som hör till då, men ibland hittar de fram i nuet. En del av dem behövde vi en gång, för att överleva eller orka vidare. Men idag kan samma känslor mest ställa till med oreda och hålla oss tillbaka.
Det är just när de dyker upp i nuet som vi får möjlighet att jobba med dem. Då kan vi släppa gamla strategier och ge plats för det liv vi vill leva imorgon.
Trauma the body remembers isn’t only about what happened. It’s about how the body keeps reacting — as if the danger is still here. In this text, I explore how these survival strategies arose to protect us and how we can slowly shift from enduring life to living it.
Although two people can go through the same experience, their wounds may be very different. What shapes trauma is not the event itself but the degree of fear, loneliness, and powerlessness in the moment.
The body asks: “Safe or danger?” Then it keeps the reaction alive as a protective pattern.
Trauma feels permanent. However — we can soften its grip. It is part of your story, not your identity.
Scientific insights — what research shows
Trauma lives in the nervous system, not only the memory (Bessel van der Kolk — The Body Keeps the Score)
The body remembers through fight-flight-freeze (Polyvagal Theory — Stephen Porges)
Early trauma affects stress regulation and brain development (NIMH)
Healing is possible through safety and connection (Judith Herman — Trauma and Recovery)
What could not be processed then — the body carries now.
Trauma the body remembers — even when our mind forgets
Triggers can appear quietly:
A tone of voice. A look. A smell. A single word.
Suddenly, the mind goes blank. Or feelings flood in. The heart races — while you smile as if everything is fine.
The body isn’t sabotaging you. It’s protecting you.
Survival strategies — brilliant solutions when hope was thin
We often judge ourselves for how we cope. Yet these patterns were wise strategies when we were small or powerless:
Being quiet, polite, never needing anything
Taking care of others to stay safe
Avoiding asking for support to dodge rejection
Becoming invisible so no one would get upset
Perfectionism — worth measured by performance
These strategies are not weakness. They are evidence of brilliance in a difficult environment.
When protection starts holding us back
Even when life is now safe, the body reacts as if danger remains:
Saying yes when everything inside says no
Pulling away when someone comes close
Taking on everyone’s responsibility
Smiling through pain
Losing your voice when you need it most
Exhaustion becomes constant. Headaches and stomach issues become companions. The body speaks louder:
LISTEN. I am ready to heal.
My reflection — from surviving to living
I believed my discomfort was normal. That I must always push. Always stay strong.
But healing began when I slowed down.
I started asking: “What do I need right now?”
Cold-water swims became moments of truth. The cold warms the soul into stillness. The body releases its grip. And for hours afterward — life feels possible.
When I say no, my body celebrates. When I say yes, it comes from within:
Yes to Stellas Lekland Yes to picking up Alfred from practice Yes to the lake Yes to writing this without guilt
Because I matter. And my body knows it.
Healing happens in the present
Carina Ikonen Nilsson
Trauma is not what happened — but what stayed living inside us.
This also means:
What is alive can change.
With:
Safety
Presence
Self-compassion
Healthy boundaries
Honest yes and brave no
… the nervous system learns: It is now — not then.
Between the lines — courage to live
We thank our survival strategies for protecting us. And then we ask:
“Do they still serve me — or keep me stuck in yesterday?”
It is never too late to choose yourself. As long as there is breath — there is hope. A second chance always exists.
You survived. Now you get to live.
Question for you
Which survival strategy once helped you stay safe — and how could you take one step toward living today?
Trauma kroppen minns handlar inte bara om vad som hänt – utan om hur det lever kvar i kroppen. När nervsystemet blivit vant att skydda oss med kamp, flykt eller frysning fortsätter det ofta långt efter att faran är över. I den här texten vill jag visa hur kroppen minns, hur våra strategier uppstod för att rädda oss – och hur vi varsamt kan börja leva mer än bara överleva.
Ibland kommer insikterna när vi är redo att höra dem. För mig landade gårdagens föreläsning om trauma mjukt men ändå kraftfullt: det går att läka — och kroppen berättar när det är dags.
Trauma är påverkan – inte händelsen
Två människor kan vara med om samma sak men bära helt olika sår. Det som formar traumat är graden av ensamhet, maktlöshet och rädsla i stunden – inte rubriken på händelsen. Kroppen gör en snabb bedömning: “Tryggt eller fara?” och låter reaktionen stanna kvar som ett mönster.
Trauma kan låta farligt och kännas som något som sitter fast för alltid. Och det stämmer delvis — det du upplevt finns där. Men det går att rucka på, förstå, mjuka upp. Traumat är inte du. Det är en del av din historia.
När du plötsligt stelnar till, tappar bort orden, eller reagerar mycket starkare än situationen kräver — då kan du ha hamnat i ditt trauma. Det är kroppen som ropar:
“Här har det gjort ont förut.”
Då behöver vi nyfiket fråga istället för att döma oss själva.
Det här är trauma kroppen minns – och det påverkar livet idag.
Fakta & forskning – Vad säger vetenskapen?
Trauma handlar om nervsystemets reaktion, inte endast om själva händelsen (Bessel van der Kolk – The Body Keeps the Score)
Kroppen minns genom kamp–flykt–frys (Polyvagal Theory – Stephen Porges)
Barndomstrauma påverkar hjärnans stressreglering (National Institute of Mental Health)
Läkning sker genom trygghet och reglering av nervsystemet (Judith Herman – Trauma and Recovery)
Det vi inte kunde bearbeta då – bär kroppen åt oss idag.
Trauma kroppen minns – även när vi glömmer
Trauma kroppen minns syns ofta inte på utsidan, men känns tydligt i kroppen.
Det finns ett uttryck som ofta används i traumaforskning: The body keeps the score. Kroppen bär på en tyst kunskap om det som gjorde ont. Vårt nervsystem reagerar ibland snabbare än tanken — som om det fortfarande befinner sig i faran som redan passerat.
Ett ord, en lukt, en ton i någons röst, en blick — och plötsligt blir huvudet tomt. Bilder seglar förbi… eller kommer inte alls. Istället flyttar en känsla in, en obehagskänsla där du inte längre känner dig trygg i dig själv. Hjärtat rusar, kroppen vill fly — men du sitter kvar och ler som om allt vore bra.
Och minnen kan vara så olika. Du ser sorg och grådaskighet. Ditt syskon minns detaljer: en klänning, ett smycke eller en present. Själv minns du ingenting av det där — inte vem som var med, om du var glad eller ledsen. Bara kroppen minns.
Kroppen försöker inte ställa till det för oss. Den försöker skydda oss.
Trauma och överlevnadsstrategier – smarta lösningar i svåra stunder
Det vi ofta kallar “dåliga vanor” eller “konstiga reaktioner” är egentligen kloka lösningar som vårt nervsystem hittade när vi var små eller maktlösa. Strategierna räddade oss när det inte fanns andra alternativ:
Att bli duktig, tyst och skötsam
Att ta hand om andra istället för sig själv
Att sluta be om hjälp — för att slippa bli avvisad
Att göra sig liten för att inte ta plats som stör
Det kan visa sig i kroppen också: Att du blir vansinnigt trött och behöver sova länge. Att du stänger in dig, för du orkar inte känna mer. Att allt måste vara perfekt — annars känns du värdelös. Som att du måste prestera för att få existera.
Det är inte svaghet. Det är briljanta strategier av ett barn som behövde hitta ett sätt att klara sig i en värld som ibland gjorde ont.
När strategierna blir hinder
Det som en gång räddade oss kan idag hindra oss från att leva fullt. Vårt nervsystem registrerar fortfarande fara — även när vi är trygga.
Plötsligt:
säger vi ja när hela kroppen vill säga nej
drar vi oss undan när någon kommer för nära
tar vi ansvar för allt och alla — tills vi bränner ut oss
biter vi ihop och ler även när det gör ont
försvinner rösten när vi egentligen behöver den som mest
Det som en gång kändes levande, dör. Inget känns riktigt viktigt längre.
Och kroppen protesterar: pulsen höjs, huvudvärken blir din bästa och värsta ovän, magen krånglar och värken blir en ständig följeslagare. Kroppen säger ifrån.
Sanningen är att den har försökt prata länge. Men nu skriker den:
“Lyssna på mig. Ta hand om mig.” “Om du gör det — kan jag hela dig i hela ditt jag.”
Det är inte tecken på svaghet. Det är tecken på att du är redo för något nytt.
Min reflektion – från överlevnad till att leva
Jag har själv vandrat länge i överlevnadens spår utan att riktigt förstå det. Jag trodde att det bara var så livet var — att kroppen alltid skulle krångla, att jag alltid skulle behöva vara stark, att obehaget var något jag bara fick vänja mig vid.
Men nu börjar jag stanna upp och lyssna på det som protesterar inom mig. Jag vill förstå vad kroppen försöker säga, istället för att tysta den.
Jag ställer mig frågan: “Vad behöver jag just nu?” Vilka cirklar är jag i, och vad ber kroppen mig om?
Jag känner det så tydligt — kroppen gråter när jag bara går på och gör. Gör för att man ska, för att inte stanna upp. Men jag tröstar den genom mina kalla, närvarande bad. Där kylan värmer själen till stillhet. Där kroppen saktar ner och ger mig mina känslor och tankar en i taget. Där i vattnet, när värken försvinner och jag blir levande.
Och den känslan håller i sig i timmar efter ett bad.
När jag säger nej, händer det att kroppen applåderar: “Hurra! Du sa nej!” Och när jag säger ja, är det ett ärligt, själsligt ja:
Ja — till Stellas Lekland förra veckan. Ja — till att hämta Alfred efter träningen. Ja — till sjön idag. Ja — till att sitta här nu och låta mina ord bli viktiga.
Och ett extra ja: Att sitta här och skriva mitt inlägg utan dåligt samvete för allt jag inte gör under tiden. För det här är viktigt. Jag är viktig.
Mitt liv börjar fyllas av ja som jag vill leva.
Det går att läka
Carina Ikonen Nilsson
Trauma är inte det som hände — utan det som fortfarande lever kvar i oss.
Men det betyder också att läkning är möjlig. För det vi bär med oss, kan vi också möta och förändra.
När vi:
får vara trygga
blir lyssnade på
vågar sakta ner
säger nej när kroppen protesterar
väljer ja som vi kan stå i
… då händer det något. Då börjar kroppen lita på att det är nu och inte då.
Att bjuda mig själv till sjön och bada är ett steg i självläkning. Att säga: “Det kan vänta” — är självläkning. Att spegla mig själv och viska:
“Hej lilla du, du lever nu. Du håller rodret.” Det är självläkning.
Att säga: “Inte idag, jag är upptagen med mitt själ”, och låta mina ord få finnas först — också självläkning.
När jag tittar på gamla kort och hör hur min syster minns i ljus, där jag bara minns tomrum — och jag accepterar:
“Ja, det var då. Inte nu.” Då hedrar jag den jag var. Det är självläkning på riktigt.
När vi lyssnar på trauma kroppen minns, kan kroppen börja läka.
Kroppen som minns är också kroppen som kan läka.
Det får ta tid. Men varje andetag av självmedkänsla är ett steg mot ett liv där jag får känna mig levande.
Vi har alla strategier som en gång hjälpte oss att överleva. Och vi får behålla tacksamheten för det. Men vi får också varsamt fråga:
“Hjälper det mig idag – eller håller det mig kvar i gårdagen?”
Det är aldrig för sent att börja leva ett liv i takt med kroppen och själen. Det är faktiskt precis nu det sker.
Inget är för sent. Så länge det finns liv — finns det hopp. Man säger att hoppet är det sista som ger upp. Behåll ditt hopp, lev i ditt hopp och din tro på förändring.
Jag brukar säga öppet till mina ungdomar att alla är värda en andra chans. Den chansen tar slut först när andetaget tar slut. Så är det — en andra chans finns alltid.
Gick det inte denna gången? Prova igen. Och igen. Och lär dig något på vägen.
Du överlevde. Nu får du leva.
Fråga till dig som läser
Vilken strategi tror du en gång hjälpte dig att överleva – och hur kan du idag börja leva i stället?
Carina Ikonen Nilsson
“Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
När barn växer upp i konflikter eller starka känslor mellan vuxna kan ansvar och skuld hamna där det aldrig ska ligga – på barnets axlar. Det här är min berättelse om att ta vuxnas ansvar som barn, om otrygg anknytning och om den vuxna rösten som till sist växer fram.
Barn ska få vara barn. Inte bära vuxnas konflikter eller oro. Det är egentligen så enkelt.
När ett barn upplever att något är fel, när rösterna höjs eller känslor fyller rummet, tror barnet ofta att det är deras uppgift att fixa allt. Om de bara säger rätt, gör rätt eller tystar sig själva – då blir allt bra igen.
Jag hade en mamma som ofta gapade och skrek. Rösten satte sig i min kropp som en signal: Håll dig tyst. Gör dig liten.
Än idag kan samma känsla skölja över mig när någon höjer rösten. På en sekund är jag tillbaka i barndomen.
Jag minns en gång när mamma och pappa bråkade över en diskbänk pappa hade gett mig. Jag var vuxen och hade egna barn. Ändå stod jag där som ett litet barn igen. Tyst. Lät mammas röst fylla rummet.
Jag önskar att jag då hade haft rösten jag har idag. Att jag hade kunnat säga:
“Det här skadar mig. Det skadar mina barn. Och jag accepterar inte det.”
Men barnet i mig trodde att tystnad var trygghet. trygghet.
När barnet lever kvar i kroppen
Det följer med. Konflikter är fortfarande svåra. När två människor bråkar vet jag inte vem jag ska stötta. Jag försöker medla, förstå, jämna ut – som om det fortfarande vore mitt ansvar att hålla världen mjuk.
Jag säger saker som:
“Kanske mår den andra inte så bra…”
“Det finns säkert en gräns här någonstans…”
Jag glömmer mig själv.
I stundens hetta vet jag inte alltid vad jag behöver. Kroppen agerar först – rösten kommer sen.
Anknytningen – den strategi jag lärde mig
Jag gjorde det barnet gör: jag räddade relationen, även när det kostade mig själv.
Det blev en otrygg-undvikande anknytning:
“Om jag bara inte är i vägen så blir allt lugnt.”
Och en blidkande strategi:
“Om jag får alla att må bra, så är jag trygg.”
Det var min barndoms bästa strategi – och den följde med in i vuxenlivet.
Om jag hade fått en trygg anknytning
Om jag hade haft trygg anknytning som barn, då hade de vuxna tagit ansvar för sina känslor. Jag hade kunnat tänka:
“Mamma är arg – men jag är trygg.”
Jag hade sluppit bära skuld som inte var min. Jag hade fått vara barn och ändå veta att bandet håller.
Skillnaden – visuellt tydligt (tabell)
Trygg anknytning
Otrygg anknytning (undvikande/blidkande)
Barnet känner sig trygg även när en vuxen är arg
Barnet blir rädd och tystnar för att undvika fara
Barn får fortsätta vara barn i konflikter
Barn försöker lösa vuxnas problem
Känslor är tillåtna och välkomna
Barn lär sig dölja eller stänga av känslor
Jag är viktig och mina behov räknas
Jag ska inte vara till besvär
Vuxna tar ansvar för sina känslor
Barn tar ansvar för vuxnas känslor
Hur vi vuxna kan ge barnen trygghet
Jag vill att vi vuxna stannar upp och ser barnens verklighet. Att vi tar ansvar för det som är vårt – inte det som är deras.
Därför behöver vi:
Säga: “Det här handlar inte om dig.”
Visa: “Jag tar ansvar för mina känslor.”
Bekräfta: “Du får känna så.”
Hålla fast vid kärleken även när det stormar
Och när vi tappar kontrollen – be om förlåt. För barn ska inte rädda vuxna.
Idag är jag den vuxna i mitt liv
Jag övar på att säga:
“Vad behöver jag?”
Jag övar på att sätta gränser. På att låta barnet i mig vila. På att vara vuxen i min egen kropp.
Och varje gång jag lyckas – läker något.
Alla barn behöver trygghet. Och så gör även det inre barnet i mig.
Min sanning nu barn ska vara barn
Trygga barn är viktigt.
Jag måste vara vuxen.
Jag kan inte ändra hur det var. Men jag kan välja hur jag gör nu. Jag kan reparera bakåt genom att göra annorlunda framåt.
Barn ska få leka. Skratta. Vara trygga utan att vara räddare än de vuxna.
Det är vi vuxna som måste se till det.
Carina Ikonen Nilsson
Slutcitat
Igår är historia, det är i nuet vi kan göra något åt historien så att morgondagen blir ett resultat i att bli mera ansvarstagande vuxen och hela det lilla barnet. – Carina Ikonen Nilsson
Reflektion – Mellan raderna
Vad händer i dig när du tänker på ditt inre barn?
Fråga till dig som läser
Minns du något tillfälle när du bar ansvar som barn? Skriv gärna i kommentarsfältet.
Den här texten är skriven av mig som själv burit för mycket som barn, och som idag skriver för att ge andra barn – och vuxna med barnhjärtan – tryggare plats att stå på.
When children grow up in the middle of conflict or strong emotions between adults, responsibility and guilt often land where they never belong — on the child’s shoulders. This is my story about taking on adult responsibilities as a child, about insecure attachment, and about finding my adult voice again.
Children should be allowed to be children. Not carry adult conflicts or worries. It really is that simple.
When a child feels that something is wrong, when voices rise or emotions fill the room, the child often believes it’s their job to fix everything. If only they say the right thing, stay quiet, or behave perfectly — then peace will return.
When I Was Little — and Quiet for the Sake of Safety
My mother often shouted. Her voice settled into my body as a signal: stay silent, make yourself small.
Even now, I can feel that same wave of fear when someone raises their voice. In an instant, I’m back in my childhood.
I remember once when my parents fought over a kitchen sink my father had given me. I was an adult, with children of my own, yet there I stood again — small, quiet, letting my mother’s voice fill the room.
I wish I’d had the voice I have today. I would have said:
“This hurts me. It hurts my children. And I will not accept it.”
But the child in me believed silence was safety.
When the Child Still Lives Inside the Adult
It stays with you. Even now, conflicts are hard for me. When two people argue, I don’t know who to support. I try to mediate, to explain, to calm things down — as if it’s still my job to keep the world soft.
I say things like:
“Maybe the other person isn’t feeling well…”
“There’s probably a boundary here somewhere…”
And I forget about myself.
In heated moments, I don’t always know what I need. My body reacts before my voice arrives.
Attachment – The Strategy I Learned
I did what children do: I saved the relationship, even when it cost me myself.
What formed was avoidant-insecure attachment:
“If I just stay out of the way, everything will be fine.”
And a pleasing strategy:
“If everyone else is happy, I’m safe.”
It was the best survival skill I had as a child — and my body kept it long into adulthood.
If My Attachment Had Been Secure
If I had grown up with secure attachment, the adults would have taken care of their own feelings. I would have been able to think:
“Mom is angry – but I’m safe.”
I wouldn’t have carried guilt that wasn’t mine. I would have stayed a child and still known that love holds.
Secure attachment means being allowed to be a child and to trust that adults take care of the grown-up things.
The Difference — A Simple Overview
Secure Attachment
Insecure Attachment (Avoidant/Pleasing)
The child feels safe even when an adult is angry
The child becomes scared and quiet to avoid danger
The child stays a child during conflict
The child tries to fix adult problems
Emotions are allowed and welcomed
The child hides or shuts down emotions
I am important
I must not be a burden
Adults take responsibility for their feelings
Children take responsibility for adults’ emotions
How Adults Can Give Children Security
I wish adults would stop and truly see the child’s reality. That we take responsibility for what belongs to us — not what belongs to them.
We can create safety through small, powerful actions:
Say: “This isn’t your fault.”
Show: “I’m responsible for my feelings.”
Affirm: “It’s okay to feel that way.”
Prove that love holds even when life shakes.
And when we lose control — apologize. Because children should never be the ones rescuing adults.
Today, I Am the Adult in My Own Life
I’m practicing saying:
“What do I need?”
I practice setting boundaries, letting the child in me rest, and being the adult in my own body.
Each time I succeed — something heals.
Every child needs safety. And so does the child that still lives inside me.
My Truth Now
Children should be allowed to be children. And I am allowed to be an adult now.
I cannot change the past, but I can choose how I move forward. I can repair backward by doing differently ahead.
Children should be allowed to laugh, play, and feel safe — without being braver than the adults.
It’s us, the grown-ups, who must ensure that.
Carina Ikonen Nilsson
Final Quote
Yesterday is history, and it’s in the present moment we can do something about that history — so tomorrow becomes the result of what once hurt. – Carina Ikonen Nilsson
Reflection – Between the Lines
What stirs within you when you think of your inner child?
Question to You, the Reader
Do you remember a time when you carried too much responsibility as a child? You’re welcome to share in the comments.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
