20 år då är man vuxen.

 

Imorgon fyller min son år. Idag för 20 år sedan stod jag i köket och gjorde äpplekaka ala svärfars recept vilket är gudagott.  Jag höll även på att storstäda hela lägenheten, mind pluggade engelska för jag skulle ha ett stort prov i veckan efter.  Hade just nu haft en lektion i matte och mina skolböcker låg på köksbordet, bland alla dessa formar som jag skulle göra till pajer. Hade ju en föraning om att det inte skulle bli lätt att bli mamma, hinna med bakning och sånt.  Därför hade jag bunkrat upp med en massa formar, gjorde äpplekakssmet för om jag minns rätt 20 kakor. När  alla äpplen var skalade och skurna i bitar, ringde dom från Östra. Eftersom jag hade en lite annorlunda blodgrupp, samt för att jag var immuniserad, så var det extra koll på mig och lilla Felix som låg i magen. Vi gjorde kontroller 1 gång i veckan. Och jag hade varit på kontroll dagen innan. Där de räknade konstiga saker i mitt blod.  Nu idag för 20 år sedan ringde dom från Östra, ville att jag skulle komma upp med en gång för det var lite höga värden.

Jag försökte förklara för dom att jag inte hade tid just nu. För hela köket var fullt med pajskal och skalade äpplen, dessutom var det ju tre hela veckor kvar innan jag skulle bli mamma, jag skulle ha prov i engelska och där till ett test i matte så jag hade verkligen inte tid att föda barn just nu.  Sköterskan i luren skrattade, sa att det nog inte skulle bli så som jag hade planerat, att det faktiskt var viktigt att jag kom upp till Östra nu med en gång.  Jag la på luren ringde min man berättade att vi behövde åka till sjukhuset.  Efter en koll fick vi tid dagen efter för då skulle vi bli föräldrar.  Vi åkte hem. Jag fortsatte att baka och städa, maken åkte till sin karate träning men skulle åka vägen förbi sina föräldrar som bodde i Frölunda. När pajerna var klara och lägenheten var i ordning plockad för rengöring fick jag ont i magen. Ringde min mamma som sa att det var bättre jag ringde till sjukhuset. Efter jag ringt sjukhuset, ringde jag mina svärföräldrar. Men maken hade hunnit därifrån. Svärfar fick sätta sig i sin bil och köra till makens träningslokal. På den tiden var det  innan mobiltelefonens intrång i vårt liv. Då det var mera jagande för att få tag på folk. Jag kan se min svärfar med  sin finlandssvenska dialekt rusa in i träningslokalen och ropa på sin son. Jag kan se  min svärfars blick framför mig och hur han nästan spricker av spänning över hur det blev. Lägenheten blev inte städad den dag, maken kom hem vi åkte iväg till förlossningen med väska och skolväska för jag tänkte jag kunde plugga mellan värkarna.  Barnmorskan som hjälpte oss sa att hon aldrig varit med om att någon pluggade glosor och grammatik i en sådan situation.  Men det gjorde jag, och två veckor efter det att vår son föddes gjorde jag mitt engelska prov och klarade det galant. Det är lite  konstigt med just min dyslexi, för jag har inte alls samma svårigheter att stava på engelska som jag har på det svenska språket. Så det är synd att jag inte är född som engelsk, då hade jag liksom inte haft dyslexi.

Felix har alltid varit en glad kille…….

redan som treåring alltid velat ha smörgåstårta Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livetpå sin födelsedag. Självklart får han det även denna gången Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livet

Idag, just den här dagen är alltid en stor dag för mig. Alltid just idag kastas jag tillbaka till den där märkliga dagen och timmarna innan min son Föddes.

I dag  är hans sista dag som tonåring, imorgon är han en ung vuxen. En ung vuxen som har en väldigt stolt mamma. Nästan så att hon spricker. Han har kämpat så mycket och han kämpar samt löser saker så bra, varje gång. Han är en stark duktig ung man som har livet framför sig. Grattis älskade unge, min lilla prins som redan nu är stor.  Nu börjar ditt vuxna liv, nu ska du stå på dig, så ingen annan står på dig. Du kan vara stolt över dig själv och lycka till med alla dina steg framåt.

 

De snart vuxna barnen…..

Min ambition att stryka tvätt, pilule redan igår var det en sak att prioritera. Men inte blev det så istället blev det tavelmålning och skriva lite.  Sitter fortfarande i morgonrocken, help men frukosten är intagen.  En kraftsamling skall till och kläder skall tas på. Det vackra vädret ger mig vårkänslor, fast marken är täckt av massor av snö. När barnen var små, brukade vi sådana här dagar gå ut i skogen.  Grilla korv och samla saker vi hittade. Då inbillade jag mig att jag gjorde det för mina barn, visst gjorde jag det. Men just idag, just nu, känner jag saknaden av den lilla skogspromenaden och våra äventyr. Det säger mig att jag gjorde dessa även för min egen skull.  Idag är det meningslöst att planera ett sådant upptåg, ingen av barnen skulle följa med.

Det är förkallt skulle svaret vara, jag har inte tid, eller nej jag ska …..

Kanske är det tiden jag saknar, tiden, då jag och barnen gjorde saker tillsammans. Tiden då vi tillsammans tittade på bollibompa, läste sagor som jag gjort under dagen.  Ännu idag finns det små heliga stunder här hemma, då jag  och barnen dricker tea, eller då jag och barnen tittar på någon film eller sånt. Men dessa stunder är inte lika många, idag har de inte lika stort behov, av att göra saker tillsammans. De är upptagna med annat.

Nu är det inte så att jag klagar på det, nej det är tidens gång. Mina barn börjar bli vuxna, startar egna liv,hittar egna intressen.

Men stunderna från historian gör sig påminda, gör ont i hjärtat ibland.Min lilla kille inte är liten, inte blir världen vacker och ljus igen, som då när  han var bedrövad och ledsen och satt i mitt knä.

Idag går han istället in på sitt rum funderar en stund, kommer kanske och pratar dricker lite tea.  Jag ser att han  har förmågan att klura och lösa själv.

Han tar ansvar och ger sig svar utifrån sig. Genast just nu i stunden känner jag enorm tacksamhet. Kanske är det just de stunderna som jag just nu saknar, som gjort att han idag klarar livets kantigheter och hittar lösningar.

Stunderna som nu är saknad kanske är just grunden till att han är en sådan självständig person, nästan en vuxen man.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: