Författare: Carina Ikonen Nilsson Sida 243 av 324

Malix.se av Carina Ikonen Nilsson – en blogg om ADHD, familjeliv, reflektioner och små stunder som gör skillnad

Guldklimpar

Felicia försvann kan någon säga hur…. Marie Fredriksson tolkar en av våra Bellman. Thåström, decease Åkerström, case Cornelis, Hellman får också plats på min Bellman lista, även om jag inte hört någon Bellman tolkning av just honom. Stora ordkonstnärer, livskonstnärer och inspiratörer i mitt liv. Thåström ligger varmast i Hjärtat, ungdom, tonårsrevolt, åsikter, kärlek, nyfikenhet på liv, vuxenliv och liten liv i olika former. Utan Ebba, Utan punken överhuvudtaget så hade mitt liv varit tomt. Enkelheter och rakheter som bor i thåström gör mig mjuk och texter talar till mig på mitt sätt. Jag behöver liksom inte Thåströms förklaringar på texterna, utan jag kör mina egna. Nu var det inte riktigt detta jag skulle skriva om, inte alls men spåret blev till och orden få stå kvar.

Jag ville mera berätta om guldklimpar i mitt liv, Små små guldklimpar en liten tjej på 4 månader och lill-killen på 2 år i augusti. I dessa barn bor det tacksamhet i mig tacksamhet och kärlek. I natt fick jag en liten återblick i hur det var då man var småbarnsförälder och mat mitt i natten, både 4 och vid sex på morgonen, därefter var det liksom bättre att vakna till liv. Nu sitter lilla Destiny, i mitt knä och vi bloggar sitter och lyssnar på rötterna i lund. Förr kände jag tacksamhet i barnens far för att han bjöd in mig. Idag är tacksamheten i att han sammanförde mig med sin dåvarande fru som ger mig klokhet och barn att låna som är som barnbarn jo visst jag e för ung för barnbarn, men för åldersskillnaden mellan mig och de små guldklimparnas föräldrar är för stor för att de skulle vara nått annat än barnbarn. Dessutom saknar dessa barn än farmor relation då deras farmor har fullt upp med sitt liv. Hon prioritera annat i livet än relationer….

Känner till och med i de orden tacksamhet för det gör att jag få just den förmånen att låtsas vara farmor.

Idag och morgonen bor det tacksamhet i att ja fick förmånen att ha dessa barn nära mig och att barnens mamma ser mig som en vän. För mig är det stort.

 

Här bor tacksamhet……

Jag duger som jag är

Jag tänker fortsätta på det spår jag körde i lördags, pills efter föreläsningen som jag fick förmånen att lyssna till. Då fick jag ju även förmånen att träffa och prata med Måns Jenningers pappa. Tänk, case tänk att en pappa som just förlorat sitt barn på grund av att Vuxna i skolan bär på okunskaper, pratar och verkar inom området mobbing, Inte ens ett uns bitterhet kände jag av i svären vi var. Hopp tror och ett brinnande engagemang var det som jag såg bodde i ögonen på denna man. En tro och ett hopp om att aldrig, aldrig igen ska det ske som just skedde i hans och hans sons liv. Skador och sår kommer säkerligen alltid bo vid sidan om men i stället för att bo i bitterhet. Så tror jag att Måns pappa flyttat bort från bitterhet och sådana tankar istället bytt till vad kan jag som människa göra för att det inte ska hända igen.

Just den känsla hade jag när jag skrev min bok. Vad kan jag göra för att ingen annan ska bo i alla dessa ensamhetskänslor som bott hos mig. Om det bara var en människa som slapp känna samma eller liknande ufo känsla och samma utanförskap känslor som jag själv känt innan, av att läsa min bok då hade jag lyckats. Idag bor lyckokänslor inom mig, i massor. Lyckokänslor av att JO JAG HAR ELLER I ALLA FALL FÖRSÖKT PÅVERKA, få någon att uppleva att jag är inte ensam. Just ensamhet sorg utanförskap bor även i ord som mobbning. Ensam ensamhet, När ensamheten varit FÖR länge och gjort intrång i mig, i mobbnings situationer, då tror jag tillsist på det som min omgivning säger till mig.


Barn i skolan, ni vet små, små guldklimpar som har lågor och ljus inom sig, små människor som är unika underbarheter, som ska få vara just de underbarheter som de är. De underbarheter som de är eller i alla fall ska få vara, för sin familj, sina föräldrar, syskon, mor och farmödrar, framförallt för sig själva, finns i skolor. Där visar vuxna genom o- handlingar och o- ingripande att andra barn men även vissa vuxna har och får ta bort lågorna kärlek, duga känslor, tron på godhet och framför allt tron på sig, sig själva om att duga vara tillräckligt bra människor. I skolan flyttar det in känslor hos vissa barn om att det är mig det är fel på, om jag bara skärper mig, det är rätt att mobba mig för att………..


Jag vet vad jag pratar om jag var där, jag vet att det inte är min historia som gör att jag sett och känt att jag i vuxenheten måste verka och stå upp för mina och andras barn för att mobbing får inte förekomma. Visst historian ger mig kunskaper om vad jag ska titta på, veta hur det känns. Men historian gör också att jag vet känner, vet instinktivt om att Nej det är inte okey!!! Inte överhuvudtaget tillåtet att jag eller någon annan gör saker och förstör andras tro på sig själva. Idag med en bok till i rygg säcken en bok om vuxensvek, men även med människors kärlek och lyhördhet, bor det ännu mera Det nästan pyr om mig i ”vi måste göra mera vi måste göra mera”. Skolan kan inte nöja sig med att vi har gjort det vi kan, för ”det vi kan” är inte tillräckligt i detta fall. Ingen inte en enda själ ska behöva stå ut med att omgivningen berättar att du duger inte du håller inte måttet. För Det duger inte om skolan ”gör det den kan” om någon blir fortfarande kränkt eller får till sig att inte duga.

Inte en enda av oss har rätten att blunda och välja att slippa se om ett barn ungdom, individ, människa mår dåligt av att andra kämpar med att bevisa att de inte duger. Människor som tror sig inneha rätten till att stå över andra, ha tillåtelse att trycka ner, slå på andra tror att dom måste göra så, för att inte bli slagna på själva . . Osäkerhet och otrygghet inom dem gör att andra inte duger.

 

Jag duger, jag duger precis som jag är… jag vet det idag, jag vet att jag trots o- tillgångar är en duglig människa, jag är en underbarhet som duger för att jag är jag, jag, är bäst på att vara just mig. Ingen annan kan vara mig bättre än jag. Jag skulle vilja att vi lär våra barn det. Att vi lär våra barn att vi alla är dugliga människor och att vi har ingen rätt överhuvudtaget att strypa eller avhålla andra den tron om sig själva.

För vi gör det, vi duger! Du, jag och även han och hon, till och med dom, där borta du vet, även dom har rätten att få uppleva känslan av att duga……. Vi är alla här av någon anledning och den anledningen är

 

INTE

 

Att vi inte skulle duga

 

Utan

 

Vi duger

 

Vi duger som vi är


 

Du kan göra skillnad. Du kan bidra här är ett sätt att bidra. Måns pappa Och rädda barnen har tillsammans startat en fond som är uppkallad efter Måns.

Gör skillnad och titta vidare på länken.

Måns Jenningers minnesfond

Mobbning, Kränkning samt så många kunskaper……

Nu blev jag lite grinig och trött inser att jag behöver alltid ha med mig en vettig kamera. För de bilder min make tog blev suddiga bevis på att jag skulle behöva en sådan där vackert fin systemkamera för en massa tusenlappar. De bilder som finns av dagen är inte bilder, and som visar en rättvis bild då suddigheter är det som syns. Idag tog jag med maken, diagnosis eftersom min väninna blivit sjuk. På vägen till föreläsningen hade min make ett samtal med mig om att jag kanske inte behöva prata hela tiden. Jo, tadalafil då! ! Jag säger att jag klarade mig riktigt bra enligt mig. Men vad min make har för uppfattning får stå för honom.

 

Dagen har innehållt tårar, i minnesbilder om förr när jag själv var liten. Som liten och ibland stod utanför och tittade in. En klokhet och ett nej inte en gång till ska jag köpa och ändra mina tankar. Inte en gång till ska jag låta historiska episoder bli mina sanningar. För det är just det.

Den senaste tiden under ett år har jag mjuknat i mina tankar och trott på saker som jag själv innan inte ens kommit i närheten av. Idag tack vara klokheter av just Lisbeth Pipping flyttade det in återgå…. Gå tillbaka till din egna sanning och lita, lita åter lita på min egna uppfattning som redan som liten flyttade in hos mig.

Det är aldrig mitt fel om jag bli mobbad, det är inte mig det är fel på! Nu visste jag det innan men idag blev jag klokare och ännu mera tydligt tydlig med klokheten, mobbningsoffret. Jag som blir mobbad är inte fel. Det är inte mig det är fel på.

Skolan har så långt ännu att gå när det handlar om mobbing, under några år har jag fått höra om skolan och att:

någon bör se sin egen del i, men någon måste inse att folk blir irriterade, någon måste lära sig att inte prata så mycket, inte ta åt sig, se sin egen del, skylla sig själv bla bla. Till och med fått till mig att jag måste bearbeta min historia, för det är den som spökar har jag fått höra.

När jag berättat för skolan och vridit ut och in på mig själv, för att det är inte okey att några blivit utsatta för kränkande behandling.

Mobbning och åter mobbning. Det är inte okey!

Ändå finns det, mobbning är en olaglig handling, ändå tittar vi vuxna åt ett annat håll när barn blir utsatta. Det är aldrig tillåtet aldrig någonsin, finns inte på kartan

Ändå får barn verka som egna försvarsadvokater då de blivit kränkta, ändå trots att Det är inte okey så får barn till sig men om du bara inte BLA BLA BLA.

Hur står det till, hur blir det så? Hur?

Nu vill jag skriva ett fult ord, det fulaste ordet jag använder är Råtta! Då är det riktigt allvarligt!

Hur Råtta kan vi fortsätta som människor, tillåta kränkande behandlingar inte bara i skolan utan Mobbning bor över allt. Vi ”den tysta massan” hur i Hel vete i en skål kan vi tillåta att många av oss bor i utkanter?

Att vissa av oss får bo i utanförskap, att det runt vissa av oss anses okey! Det är okey att kalla medmänniskor hora, fitta, bög, djävel eller knäppgök tror till och med att knäppgök i vissa sammanhang skulle kunna betraktas som musik för vissa.

 

Gud så mycket klokheter och så många intressanta människor jag träffat idag. Idag kände jag så mycket att idag, Just idag fick jag förmånen att vara i ett sammanhang där jag lärde mig och fick bekräftelser återigen att jag ska lita på det som bor inom mig. Samt att vi alla har ett ansvar.

Det är inte okey att unga människor väljer att lämna detta liv, för att det i vissa omgivningar verkar vara okey att kränka människor dag ut och dag in. Till sist så står det sen en kille tjej där ute i vuxen livet och tror på alla de yttre bekräftelser som människor i sin osäkerhet slängt ut sig för att slippa bli utsatta själva.

Idag fick jag även förmånen att träffa pappan som startat en Fond . Hans son som inte orkade. Hans son som i skolan fick till sig att det är okey att det som går i samma klass som dig, är dumma och förpestar ditt liv. Sonen som tidigt fick klart för sig att han inte dög i skolan. Skolan svek Pappans son, men skolan svek även de barn som fick klart för sig att det är okey att vara stygg och dum emot sonen så att hans son tillsist inte orkade leva längre.

 

Just dessa barn blev svikna tidigt i livet. Ingen i skolan hjälpte dessa barn! Ingen tänkte på att deras alla dumheter och kränkningar till sist gjorde att en liten glad kille inte orkade. Dessa barns dumheter är dumheter som vuxna borde ha skonat dessa barn ifrån. Just dessa barn fick i själva verket vara i en zon där vuxna lämnade dem åt sitt egna öde. Där de i hela sitt liv vet om att de kunde valt annorlunda. Här vill jag säga till och med att dessa barn är offer! Offer och misshandlade av vuxna som skulle reagerat!!!

Vuxna skulle ha skyddat även mobbarna från sina handlingar genom att våga vara vuxna och våga sätta gränser.

 

Om nu skolan och samhället inte vill se, inte vet, hur inte orkar ta tag i. Så låt du, jag alltså vi som individer i vårt samhälle visa våra och andras barn att Det är Okey att vara just de underbarheter som vi är. Även att det är aldrig Okey att skada eller se på när någon blir skadad kränkt eller utsatt.

Vi tillsammans kan göra förändringar! Vi som människor som samhällsinvånare, vi har ett ansvar, vi har en skyldighet att ta hand om varandra. I dessa ord är även ta hand om, att visa barn att:

Vi mobbar inte

Mobbning är inte tillåtet och ingen får kränka någon annan.

 

Detta säger mig att vi måste tänka barn gör inte som vi säger, utan som vi gör.

Det säger mig att vi som vuxna, måste våga se oss själva i ögonen fråga oss vad jag strålar ut, gör jag saker av kärlek eller av rädsla för att inte bli kränkt. Vågar jag stå upp för mina medmänniskor? Det finns många vuxna som också blir drabbade och kränkta. Det är inte okey att människor på grund av otrygga och svaga medarbetare och chefer, väljer att ta sina liv, för att vi inte vet hur vi ska behandla varandra. Vuxenmobbingen är ju tyvärr lite mera sofistikerad och dold . Den som utsätts mår lika dåligt trotts det mer sofistikerade sättet som kränkningar då betalas i…..

Trots alla sofistikeringar i vuxenkränkning, så är det ändå lika råttigt en kränkning, och gör förbenat ont.

den bild som blev minst suddigJ

Jag köpte även Lisbeths båda böcker, Kärlek och stålull, Jag mobbar inte. Fick även ett av hennes jag mobbar inte knappar. Så nu pryder min jack krage av jag gillar olika och jag mobbar inte. Tycker om dessa båda pins och känner att de hör ihop.

Sydväst foreningenstopp.se pratade efter Lisbeth om psykosocial arbetsmiljö och om civilkurage i arbetslivet.

Den 16 april finns det möjlighet att lära sig mera och få mer kunskap om just föreningen Stopp.

 

Lev idag just nu och Jag mobbar inte vare sig i stort eller smått……J

KASAM Tänk om …..

Samverkan arbetsförmedling, pilule och försäkringskassan? Hur kommer det sig att jag lyckas träffa trevliga och förstående människor på just sådana ställen. Det är ju inte så att jag själv alltid är så himla trevlig. Ofta missförstår jag och ibland säger saker som inte borde sägas. Men sägs ändå. Ringde upp försäkringskassan nu, link pratade med en kille där länge, purchase han förklarade sådant jag missförstått och gav mig klokheter i mina rädslor.

Ser möjligheter men, även omöjligheter.

Här tror jag det handlar om min egen inställning, samt min egna tillit till mig, och en stor portion med kunskap om min funktionsnedsättning.

Mitt kognitiva (h)jälpmedel som håller på att blir arbetslös i kognitionsarbeten, kommer att få extra knäcka inbillar jag mig. För han vet och han känner mig. Han vet och ser när det är för mycket när jag mår för dåligt eller är för speedad.

Kognitionsmedlet är min make.

Det är han som ger mig klokheter i hur jag ska tänka i vissa områden, även om jag inte alltid lyder hans tänk, så ger han mig andra sätt att eventuellt välja och förhålla mig till.

Samverkan eller inte samverkan.

Arbete eller inte arbete.

Känns ju lite konstigt, för jag har ju ett arbete men behöver lite hjälp med strukturer och lite smått för att orka med se och känna att jag befinner mig i sammanhang som jag klarar av.

Kasam
kallas det och sånt är viktigt.


Känsla av sammanhang.

Att jag förstår och har känslor om att jag är i ett sammanhang som jag förstår och klarar av att hantera.

Trotts samtalet i dag så bor det i min vild hjärna, fortfarande bubblor och vågor inom mig från i går. Musiken av Hellman stora havet, Det är nåån inne här igen, jag vet inte vem det är….

 

Jo, du, Djäklar i gatan vilken fantastisk intensiv låt det är. Stora havet, ännu har jag lusten inom mig att:

Nu djäklar hoppar jag rätt ut i inget alls, som är förutsett, bara prova lite, känns det som.

Men ännu är rädslan över att hamna i. Känslan och orden att oj, Jag tänkte inte på det, nej det ara blev så. Just sånt är det, som gör att jag håller mig inom gränsen, att inte göra om, eller nått helt annat, för jag gillar inte riktigt situationer som just de. Nä, jag tänkte inte på det, nej det bara blev så…….

Hmmm kanske är det just det som jag ska förlika mig, med kanske är det just rädslan i de två rader av ord som jag ska utmana och titta bakom.

Just rädslorna i dessa ord.

Klump i halsen och vågor imagen.

Hjälp, tänk om, tänk om, det är så förbannat enkelt att bara. Ja, jo jag tror att jag eventuellt bara blundar, sjunger lalalaal, håller för öron, ögon och bara gör det. Tar klivet till framtiden, utan någon som helst tanke på något annat än mig.

Struntar i att andra, runt om kring höjer på ögonbryn, tror jag e knäpp, att hon kan med, att hon e så dum med mera med mera.

Just alla dom orden handlar ju egentligen inte om mig, utan om de som tänker just sånt, för dom lever ju inte mitt liv, inte lever jag deras heller utan mitt.

Jag lever ju i mitt liv, mitt i livet, inte behöver jag bry mig om ögonbryn, om andra tycker jag är dum i huvudet eller vad som det kan tänkas. Kanske behöver jag just nu vara lite dum i huvudet och blunda och ta klivet ut……. OJ,DÅ tänk om jag gör det……

Jag behöver bara bry mig om mig, Mitt liv. Dessutom vara medveten om att jag då andra lever sitt liv, inte höja på ögonbrynen, inbilla mig att jag vet vad som är bäst i andras liv utan låta andra leva sitt liv så som dom vill,…..

Det riktigt kryllar av myror i benen och vågor i magen just nu mår jag bara bra av att bara tänka på: tänk om jag vågar, tänk om jag vågar hoppa rätt ut i framtiden utan att vara försiktig och ha massa trygghetsförsäkringar runt om kring. Vad kan hända?

Herre min skapare vad kan hända?

Det kan hända att jag blir eller inte kan det händer i så fall att jag blir en hel erfarenhet rikare av att bara hoppa rätt ut………

Det känns inte helt ospännande utan riktigt helt underbart spännande…..

Tänk om, Tänk om, jag gör det.

Jag tror nästan det……

Att jag kanske eventuellt kanske

Gör just det…

Eller kanske ska jag bara först skänka en tanke det kan göras igenom bilden här med ett klick för vidare info.

 


Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.

På Lördag ska ja ba

på något som jag länge velat göra men inte blivit av. Nu tack vare FB och Lisbeths Engagemang så fick jag tummen ur. Min underbarhets vän som fyller år samma dag som gillar te och har massvis med klokhet som jag gärna tar del av skall med. Känner mig så förväntansfull, rx ska bli spännande och roligt lärorik. Har låtit kvällen förflyta framför tv, see först det där jobbprogrammet på 5. och Nej inte då det var inte värt att titta på kändes uppgjort tycker jag. Dessutom hängde jag upp mig på inspiratören då hon pratade om självkänsla och att den byggs upp av en yttre bekräftelse. Hmmm, För mig som har adhd så är det den yttre bekräftelsen jag tagit till mig hela livet. Trott på omgivningens uppfattningar om mig. Idag några års klokhetssamlande så tackar jag mig själv tackar mig för att jag är bra och duger, tackar för att jag bekräftar tillåter mig att vara den jag är alltid slutat upp att bara skärpa till mig. Idag bor det självkänsla i mig på en helt annan plan idag vet jag på riktigt att jag duger just så som jag är. Om jag hela tiden är beroende av min omgivnings tyckande och uppskattande anser jag att jag inte har någon självkänsla. Utan självkänsla är jag beroende av min omgivnings gillande och livrädd för att prova mina egna vingar. Menar till och med att jag då är ett offer. ett tomt svart hål som så frenetiskt behöver andras gillande. Jag menar i stället att jag måste tycka om, jag måste våga lita, jag måste älska Jo nu kommer det. MIG, mitt jag och mig själv. För om inte jag gör det hur ska då andra se att jag är värd att älskas? då visar jag ju min omgivning att nej bort från mig jag är inte värd……

litet smak prov av kvinnan jag ska få förmånen att se på lördag med min väninna.
I förr går fanns det fortfarande platser kvar ring henne så kanske du får förmånen att se henne.

Iväg till Alingsås, Mobbning bär vi med oss hela livet.
Välkommen till Alingsås den 2 april 12:00- 15:00.
Vi syns på Ahlströmska Magasinet vid Lilla torget.
”Lisbeth Pipping är författaren bakom självbiografin ”Kärlek och stålull – att växa upp med en utvecklingsstörd mamma” och boken ”Jag mobbar inte”. Ta del av barn och ungdomars känslor, tankar och idéer om hur vi skall gå tillväga för att stoppa den mobbning som sker i dagens skolor. Barnen och ungdomarna är tydliga i sina svar, de säger att det går att stoppa mobbning och det är ingen kostsam lösning de ger oss – den är helt gratis.

Linda Mathiasson, från föreningen Stopp mot kränkande särbehandling kopplar ihop likheter och olikheter mellan skolmobbning och vuxenmobbning.
? Vuxenmobbning är ofta utstuderat men samtidigt luddigt
? Det finns en klar lagstiftning vad gäller mobbning i skolan – det finns inget motsvarande lagstiftning vad gäller vuxenmobbning.
? Vågar man visa civilkurage anses man ofta som besvärlig.

Varför ska man nätverka?

Mera intressanta saker som jag hittade på FB. har ju själv inte förstått just sånt men kanske är det så att jag nu kommer att lära mig 😉
Nina Jansdotters klokheter:)

Varför ska man nätverka?.

Agenda

när jag läser Ragnevis åsikter om programmet så känner jag att hmm kanske ska jag kolla för just hans åsikter gjorde att min nyfikenhet flyttade in. Ska kanske ha det ska jag nog om jag inte glömmer av det. Om jag minns asså…..

Agenda.

Tänk OM Jag Skulle VÅGA

Känner mig ifrån-tagen en identitet, drug fotfästet, prescription alla gamla vanliga saker bor i landet ingenstans. Just nu, funderingar klurigheter bor och bor inte inom mig. Hur ska jag tänka, hur ska jag inte tänka? Så många tankar och så mycket som jag inte styr över, fast, egentligen styr jag över det i yttersta livsvalet! Jag kan foga mig och låta kanske ev att dom som vet bäst enligt andra bestämma, och bara flyta med. Eller så kan jag välja att hoppa av ge mig ut ifrån all form av trygghet och tappa fotfästet och bli av med alla former av trygghetsnormer. För jag är enligt mig ytterst ansvarig över allt som händer och sker med mig. Så tänker jag, visst jag kan bli sjuk få en obotlig sjukdom där kanske jag inte kan styra kanske har jag inte möjlighet att heller styra hur eller om jag kommer levande ifrån det. Men oavsett så har jag ansvar och möjlighet att välja hur jag skall göra , känna och må trotts mitt tillstånd. Jag kan gräva ner mig inte gå upp ur sängen, känna hur hela livet är dumt emot mig, ta bort allt eget ansvar, över att må, trotts allt. Jag har ju valet att välja vad kan jag göra i stället. Vad kan jag göra trotts mitt tillstånd? Vad kan jag göra fast jag är så pass sjuk eller vad det nu är. Jag själv bär ansvaret hur jag skall hantera mitt liv, jag själv väljer om jag ska må bra, trotts situation, sjukdomar, yttre påverkan. Klokheter är det jag skriver om, ändå så känner jag mig tvivlande eller osäker. Rädd, inte veta, vad, och riktigt spöklikt. Känns lite som att hoppa från tuva till tuva och inte veta vad som bär och inte bär, om jag hoppar dit, sjunker jag då? Håller det? Vad händer om det inte håller? Jag bär yttersta ansvaret över mitt liv, jag själv, är ansvarig över mitt liv. OH HOO OO HOooo!!!! Magen gungar och känner just nu att jag behöver hjälp av någon kunnig som kanske varit där jag är idag, eller så behöver jag inte det, utan gör utifrån mig, mitt egna min känsla i magen . Det djävliga här är att just det med reflektion, och intuition, lita på, fullt ut, våga! Råtta tror i hell vete i en skål…….
Att jag börjar utveckla eftertänksamhet i stora mått. Eller är det bara feghet, är jag feg är det, det som gör att jag känner hur saker inte riktigt ligger på plats.
Tror trotts allt att detta är utvecklande tror att detta just denna situation gör att jag växer, utvecklas och tänk snart kanske jag gör det.
Tänk, vågor i magen av tanken, tänk om jag verkligen gör det. Hoppar ut i framtiden, utan någon som helst aning om vart det landar. Sitter här och blir yr, bubblig och nyfiken, vilken spännande känsla det bor i mig just nu. Tänk, om ett tag, vet jag. Då står jag där med facit i handen, vet om jag vågade………

Hela havet stormar känner jag. Hellman : jag sett stora Havet idag jag förstod hur stort det var…..
Just den låten har en alldeles egen innebörd och är betydelse full för mig.

Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.

Föreläsning av vikt!

På lördag i Alingsås.
Nu borde jag kanske ha en PDf fil eller en länk men får kopiera den inbjudan jag själv bad om att få. Ämnet är så otroligt viktigt och alltid så aktuellt. Platser finns kvar
Läs mera om Lisbeth Pipping här.

Mobbning bär vi med oss hela livet.
Välkommen till Alingsås den 2 april 12:00- 15:00.
Vi syns på Ahlströmska Magasinet vid Lilla torget.
”Vi måste prata om att mobbning finns, seek man kan ju inte stoppa något som inte finns.” Emma 11 år
Lisbeth Pipping är författaren bakom självbiografin ”Kärlek och stålull – att växa upp med en utvecklingsstörd mamma” och boken ”Jag mobbar inte”. Ta del av barn och ungdomars känslor, tankar och idéer om hur vi skall gå tillväga för att stoppa den mobbning som sker i dagens skolor. Barnen och ungdomarna är tydliga i sina svar, de säger att det går att stoppa mobbning och det är ingen kostsam lösning de ger oss – den är helt gratis.
Jag vet hur det är att vara mobbad, jag var det varje dag under hela min skolgång. Efter nio långa år av mobbning fanns det ingen Lisbeth kvar.
Jag var ”Lösset”, inte bara i mina mobbares ögon utan även i mina egna. Ett litet värdelöst löss. Det tog många långa år att komma dit jag är idag. Mobbning ger sår som tar lång tid att läka och ärren bär vi med oss hela livet.
Det är min djupa övertygelse att vi måste våga och vilja prata öppet om mobbning. Vi måste tala öppet om vad den gör med alla inblandade. Mobbning uppstår för att vi saknar modet att agera. Den lever kvar år efter år för att vi inte vill, orkar eller vågar stoppa mobbningen. Låt oss införa nolltolerans mot mobbning.
Linda Mathiasson, från föreningen Stopp mot kränkande särbehandling kopplar ihop likheter och olikheter mellan skolmobbning och vuxenmobbning.
? Vuxenmobbning är ofta utstuderat men samtidigt luddigt
? Det finns en klar lagstiftning vad gäller mobbning i skolan – det finns inget motsvarande lagstiftning vad gäller vuxenmobbning.
? Vågar man visa civilkurage anses man ofta som besvärlig.

Klokheter och tillbaka blickar

Varför krångla till det? Varför inte göra det enkelt så som en kvinna vid sin bästa ålder gör det. Hon ger mig klokheter som ligger och gror inom mig. Även om vi inte alls har samma trosuppfattningar så vinklar jag hennes texter så de bli enkla för mig. Min el, pills din el, sickness Min gud, sovaldi eller din gud. Gud, Allah, messias, hinduiskt ortodox, katolik, protestant, Buddist, har säkerligen inte nämnt hälften ens, men är det inte samma gud, gud är väl god? Är gud god? Eller är han hon? Är han kanske rent av ond? Nja, inte vet jag, jag har inte en aning, ska villigt erkänna att jag innerst inne skulle vilja ha någon gudomlighet att tro på. Men för mig slutar det alltid med att jag inte gör. Tror asså.

För till styverns och till sist, så blir det alltid jag som får göra det ändå. Jag får torka tårarna och liksom bestämma mig för att nu e det klart nu, ska jag se till att bli glad igen.

Det hjälper liksom inte mig, att jag vilar mig i att:

Jo gud, hjälper mig. Eller om jag ber eller går till kyrkan så kommer. Tyvärr bara hela jag bli full av myror i kroppen där jag har svårt att sitta still. Svårt att lyssna på det som sägs mm. Min farmor har i många år under min barndom, försökt få mig till gud, men nej inte ens hon lyckades. Ibland tröttnade hon på mina frågar, sa till mig att jag inte ska fundera så mycket på gud om han finns eller inte, utan bara acceptera att han finns. Men farmor, kunde man höra mig då, då bröt farfar in och sa nått som att vi båda var tjatiga fruntimmer som skulle acceptera att vi trodde olika. Just sådana tillfällen gick jag och farfar ut för att palla jordgubbar, i farmors jordgubbsland. För då kom jag oftast på bättre tankar, än just gud frågorna som skiljde mig och farmor åt.

Nu till min nyfunna vän Gunnel, som menar din el, min el, min gud ,. Din gud.

 

Gillar den tanken slänger just en blick upp till himlen, där min farfar sitter. Han tittar ner på mig, han ler just nu han med. För Min gud, eller din gud, det skulle jag köpt, när jag och farmor kivades, fast kanske skulle jag just då haft sista ordet en sista gång, sagt tyst till farfar att men min gud finns inte J. Sen hade farmors och farfars favorit gått ut, sjungit på en sång, varit noga med att farmor inte såg. Då jag norpat åt mig lite jordgubbar i ren triumf, som jag då sluppit dela med mig av till farfar. ;J

Fast det gjorde jag så gärna det fanns inte något mera spännande än just de stunder som jag pallade jordgubbar och farfar höll vakt så inte farmor skulle se. Det var ett rent äventyr bättre än en saga.

 

Tänk så många krig som startas av min och din gud vi krigar om saker som enligt mig inte finns hur blir det så??? Vill nu gud om han finns att vi ska kriga om just honom om vad han heter? Vill han verkligen det.??? Fast hmm min gud din gud för mig fanns han ju inte ………….

Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.Engagera-dig/Bloggare/

Sida 243 av 324

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén