Författare: Carina Ikonen Nilsson

Jag misstänker att det är KBT, pills som gör susen.

Från att nästan flytt från livet, here börjar jag känna en ny tillförlitlighet och stolthet över mig själv. Nio år av nikotin tuggummi, till att tugga lite ingefära och vanliga tuggummi, de första dagarna tre fyra paket extra. Redan efter nu två veckor ser jag en förändring. Inte lika många tuggummin.

Från att få panik över tanken för några månader sen, över allmäntoaletter, till att bara få en lite tanke om att nej, stå ut!

Nöj dig med att tvätta händerna, skura inte hela den allmänna toaletten och försäkra inte med lager av toa papper. Idag kan jag gå på en allmäntoalett utan att det tar 10-20 minuter att städa rent den,innan jag använder den. Idag sväljer jag ner ångesten, tänker tanken om att det är bara fantasier, alla  min tankar om bakterier.

Inte lägger jag ner massvis med kraft och tid, på att ha massa exter för mig hemma, inte toaknappsrengöringar och inte heller några dagliga handtagstorkningar. Utan skulle det mot förmodan bli en gest eller tanke om att jag borde torka av, byter jag ut den emot nej! Exponering!!!!

Strukturella strukturer börjar även ta plats, det börjar även formas en form av schema in i detalj, där det ligger  prioritet A B även C. För varje tid som flyttar in på mitt schema, känner jag frihet, hittar nästan till trygghet. Frihet över att få det överskådligt och tydligt.

Nu behöver bara tydligheten flytta in till människor, runt mig så att de på riktigt förstår och inser att när jag säger ja! Jo men det kan jag allt fixa! Så är det lite av en lögn och en duktighetssyndrome av förr, som tömmer mig. Dränerar och sedimenterar oförstånd till glapp och nederlag.

Idag klack det till i hjärtat för mig.

Min KBT-Terapeut gav mig klokheten och bomull i magen. Vi skulle boka in en tid, jag i min vanliga vardagsrutin säger i min ADHD-glömska att helt ok tror inte jag har något den dagen det ringer inga klockor när du säger det så den tiden kan vi ta.

Hon är en bestämd,klok underbarhetskvinna detta underverk för hon tar ansvar över det jag inte har integrerat i mig.

– Nej, säger hon jag ringer dig i morgon istället, för jag vill att du skall titta i din kalender och planera in det mötet så det inte blir en massa dubbelbokningar, jag vill att du skall lära dig att använda dig av din kalender.

Just de orden,  gör henne till  klokheter ut över vanligheter, Känner kärlek,värme och ljus, hopp över att jag, till och med jag skall få till konstkunskaperna i planering,prioritering och genom A B C prioritering skall jag tillslut hitta till ett mera behagligt och harmoniskt sätt att passa tider. Kunna åka iväg utan att bli stressad, slippa  känna ångest över att tiden, inte är något jag har förmåga att klura ut.

Här blir tacksamheter, tack för en underbar dag, tack för alla underverk till människor jag fått förmånen att träffa idag.

Tack för att det finns människor som vet att jag gör mitt bästa, att det inte alltid räcker enda fram, i planeringstillfällen.  Men känner att prioritering håller att flytta in i min kropp, kanske kommer jag också kunna uppnå kunskaper i att planera …..

Nästa vecka skall jag bli intervjuad, av två från lärarhögskolan. De skall göra en uppsatts om ADHD, skola föräldrar.

Spännande vi lever just nu i en tid, där vi genom attitydförändringar, kommer att göra samhället mera humant för oss, som ibland har karusellerande tankar i hastigheter. Våra barn kommer säkerligen att slippa uppleva den historian, vi upplevde då jag gick i skolan.

Det är fantastiskt, här vilar även min tacksamhet……..