Idag hittade jag hit tidigt….

Idag hann jag liksom med min vana. Att redan tidigt hitta hit. Gillar ju kaffestunden här, try tillsammans med mina ord. Kaffet dricks vanligtvis inte upp utan blir kallt. Men en klunk då och då under inlägget gör mina tankar klarare. Innan Concertan gör verkan så blir det så. Den tar en halvtimma på sig att verka. Mina tabletter stå  här på skrivbordet, order För oftast är det här jag  minns dem. dessutom har jag en påminnelse med ringsignal på skärmen här för att ta dom. Jag tror att det är min ADHD, doctor som visar sig så.  Här med datorns hjälp blir det inte svårt. Innan jag kom på att göra påminnelsen här glömde jag tabletten ibland. Då blev det lite mera tokig. Just idag skrev jag en text på skrivpuffen om just denna tablett. I dag ska jag lägga några timmar på jobbet, vi hoppade över mötet  i måndags så idag blir det av istället. Imorgon ska vi iväg på utvecklingsdagar, jobba ihop oss för framtidens uppgifter.  Jag känner mig så glad över allt jag hann med igår, att allt verkligen kom på plats. Att jag orkade ta tag i sakerna när jag efter det inbokade mötet kom mig för att göra de sedvanliga göromålen i dec.  Om två dagar fyller min minsta dotter Malou år, då blir hon 14 år. Min lilla tjej, håller på att bli stor hon med.  Något är annorlunda med henne idag. Det senaste  halvåret har hon på ett konstigt helt underbart sätt blivit annorlunda. Idag är inte kompisar så viktiga, idag är hon mera hemma.

Jag och min make pratade om det igår, om hur hon  mera vill vara nära oss på dagarna. Hon är en liten pojkflicka, min man och hon kramas genom boxningar och killsaker. Med mig är hon mera tjejig även om jag mera får lära henne saker som tjej. Robbomemo perioden görs sista gången på torsdag, då har hon gjort 25 gånger, resultatet har redan visat sig.  Av en form i prov i naturkunskap då hon inte  hade pluggat ändå fick över G. Hon var så stolt över resultatet och själv kom på att omm hon hade pluggat mera skulle hon kunnat få mera poäng än hon fick.  Jag berättade för henne om hur stolt jag var över henne och om min lilla hemlighet att jag aldrig som liten lyckats med det hon lyckades med. G i ämnen som inte var skapande.  För mig räcker det med G, eller för mig räcker det med att min dotter är lycklig och stolt över sig själv. Det ger mig hopp om att hon känner att hon duger som hon är. För det gör hon min lilla Malousan är en härlig underbarhets tjej på snart 14 år.

var jag på idag först var det kvinnan , illness Hon har även en hemsida Lakritsmyggan som tog mig lite tid att hitta, då jag självklart felstavat, hade ju med mig en liten lapp hem med adressen.  Lappar och jag hör inte ihop. Den har liksom försvunnit, tappats bort och återkommer när jag inte ens vet eller kommer komma ihåg, vad det  är för en lapp eller varför jag har den.

På eftermiddagen var det en herre som hade massor med humor,  Kanin konstnär, vid namn Tommy Hagman. Hans historia gjorde ont,vissa stunder brände tårarna bakom mina ögon, även hans mamma hade en gång i livet önskat sig långt bort med sin son så att sonen skulle få slippa göra fel som syntes och kändes. Även min son har kommit hem ledsen och frågat varför han alltid gör fel. Även han har sagt att han inte vill, vill aldrig mera till skolan.  Denna man som undervisade oss i massor,  gav mig tankar och lärde mig att skosnörena som jag känt som misslyckande går att ta bort helt.

Inte är det livsviktigt att knyta skor. Inte är det livsviktigt att ha skosnören i skorna.

Knyter jag mina skor?

Nej, men jag knyter inte heller upp dom då jag tar av dem. Jag använder skohorn.  Inte för att jag inte kan utan mera av lathet och bekvämlighet.Nej, från och med i dag, med Tommys kunskaper,  har jag blivit klokare och visare, inte handlar det om  min sons skoknytning om han ska bli accepterad i samhället.  Jag har i min litenhet försökt att lura mig själv, att om han bara knyter skorna så slipper de reta honom för det.  Jag är nog lite i min egna historia i sko tankarna.  Bara jag får honom till att knyta skorna, så blir det bättre, då retar de inte honom för det. Nej, Jag ska (SVÄRORD I MASSOR) träna bort lite kytymer och anpassningr i mig, Min son ska få vara som han e, i skoknytar sammanhang,  det finns  det som är viktigare.  Han har en uppgift i livet, den största uppgiften är egentligen att vara sig själv.  Få lov att vara sig själv. Skoknytar samband är det verkligen så förbannat viktigt, att kunna knyta skor?  Nej det är det inte, viktigare är att visa andra att jag duger som jag är, inte behöver jag göra mig till eller vara annorlunda för att vara mig.  Det är istället viktigt att andra i samhället tränar sig på att visa respekt för  sådant som är annorlunda. Klokheten visade sig i dag, Har jag itne fattat det innan? Fan jag har skrivit en hel bok om det, om respekten och acceptansen men innan försökt få min son att knyta skorna. Nu är det ju i och för sig så att han  faktiskt har lärt sig knyta sina skor, vi har tränat på det i massor men ännu är det lite krångligt.

Men han kan knyta om han behöver. Nästa gång han ska köpa nya skor då ska jag inte vara så påstridig och säga att han är för stor för karborreskor, nej nu ska jag låta honom välja och skulle det vara så att andra har ont av att hans skor saknar skosnören, ja den dagen den sorgen.  Jag vill att andra ska acceptera mig som jag är,  med mina små konstigheter och egenheter inte ska jag då träget och envist lägga kraften på skosnören, det finns viktigare saker att kämpa med. Det viktigaste är ju att min lilla kille är en lycklig kille som tycker om sig själv och känner att han duger även om han inte gillar att knyta skorna. Nu hoppas jag att jag får lägga ut bilderna som jag köpte från föreläsningen men ska nog fråga innan. Så ni får nog vänta lite på de fina korten.