Ibland blir livet större än vad man planerat. Vi var egentligen på väg mot Askims camping, men sedan styrde vi hemåt. På vägen hem insåg vi dessutom att Thåström konsert Karlstad ägde rum samma kväll. Några timmar senare stod jag där – bara några meter från min tonårsidol. När musiken började och hans röst fyllde luften rann tårarna ner för mina kinder. Det var magiskt på riktigt, en kväll där världen försvann och bara musiken fanns kvar.
Vi skulle egentligen till Askims camping. Men mitt i bilfärden ångrade vi oss, och därför vände vi hemåt. Där – på vägen hem – påminde maken om konserten. Thåström konsert Karlstad, samma kväll. Det var verkligen en helt magisk konsert med Thåström i Karlstad.
Från husbil till Thåström konsert Karlstad
Det blev att packa ur husbilen i all hast, sedan duscha och ge oss av. 15 mil senare var vi framme. Vi kom dit bara en timme innan konserten, och därför hann vi ändå få bra platser, nära scenen. Timmen kändes lång, men väntan byggde upp stämningen ännu mer.
Och så hände det. Musikerna kom upp på scen, och därefter – ikonen själv. Thåström.
När tiden stod stilla
Det var som om hela världen stannade. Trängseln runt mig försvann, och plötsligt var det bara jag och Thåström. Hans röst, hans strofer, och mina tårar som föll. Jag sjöng, han sjöng, och vi andades samma luft.
Jag rös i hela kroppen, därför att det kändes som om stunden var skapad enbart för mig. Trots att tusentals människor stod runt omkring fanns det bara vi.
Magi större än tröttheten
Dagen hade redan varit lång. Vi hade rest över 30 mil, och jag var trött redan när jag vaknade. Men inget av det spelade någon roll, eftersom musiken tog över och bar mig.
Jag har sett honom många gånger. Så många gånger att jag tappat räkningen för länge sedan. Men igår… igår var det något mer. Han var med oss i publiken på ett sätt jag aldrig känt förr. Han kändes glad, närvarande och nära. Ännu mer än någonsin tidigare.
Det var magiskt i varje millimeter av min kropp, trots att dagen hade tömt mig på krafter.
När musiken följer med hem
Efter Thåström konsert Karlstad var jag fortfarande full av känslor Musiken levde kvar inom mig hela vägen hem. Jag behövde inte veta hur han orkade, eftersom det viktiga var att han gjorde det. Och att jag fick vara där, fånga stunden och låta den fylla mig.
Kroppen kändes som efter ett gympass – tom på kraft men samtidigt full av energi. Suset i öronen låg dovt, men ändå var det fyllt av musik. Små minnesstunder spelade upp inom mig, som frekvenser av ren magi.
Därför känner jag en djup tacksamhet.
Mellan raderna Thåström konsert Karlstad
Bakom orden finns ett hjärta som slog i takt med musiken. Det var inte bara en konsert, utan också ett möte med mig själv, med min tonårstid och med alla de år där Thåströms musik burit mig genom både mörker och ljus.
Läs mer på bloggen
Vill du läsa något helt annat men lika nära hjärtat? Här hittar du Oskar-serien – mina texter om barn med NPF och skolans verklighet.
Ibland händer det oväntade. Man ändrar en plan, följer ett infall, och plötsligt står man mitt i en stund som blir större än livet självt. För mig blev Thåström konsert Karlstad en påminnelse om att magi ofta finns i det oväntade. Det är där magin finns och känns som mest.
Här är hela låtlistan från konserten i Karlstad, den 16 augusti 2025:
Låtlista – Thåström i Karlstad 2025
Solen i den vänstra
Isbergen
Alla vill till himlen
Söndagmåndagsång
Främling överallt
Norrut/Söderut
Kom med mig
Som tåg av längtan
Det bästa av allt
Old Point Bar
Märk hur vår skugga (Bellman-cover)
Körkarlen
Långtbort
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Flyktsoda (Ebba Grön-cover)
Södra korset Encore:
Karenina
Kort biografi med litet testamente Encore 2:
Miss Huddinge -72
Centralmassivet
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien men handlade om Thåström konsert Karlstad, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Efterord
Jag älskar verkligen den mannen och det han skapar. Hela mitt liv har hans musik följt med mig – i min vardag, i min ångest, i stunder av lycka men också i tristess. Hans musik förvandlar en mörk dag till något magiskt. Hans takt är, på något märkligt sätt, en takt från min egen energi och min egen hjärtrytm. Sedan konserten i Karlstad har Thåström fortsatt sin sommarturné med stopp i Göteborg och Snösätra – men kvällen i Inre hamn lever kvar som något alldeles speciellt.
Min relation till Thåström och favoritlåtarna
Thåström har följt mig genom åren. Egentligen är alla låtar favoriter – i samma stund jag hör dem känns de som mina. Jag kan texterna, stroferna, och de har blivit en del av mig.
Några sticker ändå ut, de som liksom är jag: Old Point Bar, Fan Fan Fan, och Karenina. Otroligt starka, var och en på sitt sätt. samtidigt som jag skriver det poppar det upp nya titlar så det går inte att säga att en låt är bäst för det finns så många, så otroligt många.
Men att få höra honom live med “Märk hur vår skugga” – som egentligen är en cover på våra historiska musiker, ett musikarv från det största i vår svenska historia – det gör ont, det gör kärlek, det gör allt.
Många känner Joakim Thåström som ”Pimme” – ett smeknamn som följt honom ända sedan Ebba Grön-tiden. Vissa säger ”Jocke” i mer privata sammanhang.
Och för mig? Han är också Herr T – mitt eget namn på den röst som burit mig genom livet.
Vanliga frågor om Thåström i Karlstad
När spelade Thåström i Karlstad 2025? Thåström spelade på Inre Hamn i Karlstad den 16 augusti 2025 inför en stor publik.
Vilka låtar spelade Thåström på konserten i Karlstad? Setlistan innehöll både klassiker och nya låtar från senaste albumet. Bland höjdpunkterna fanns Old Point Bar, Körkarlen och Märk hur vår skugga.
Varför blev konserten i Karlstad så speciell? Det var en kväll fylld av närvaro, känslor och magi. För många blev det mer än en konsert – en upplevelse som stannade kvar långt efteråt.
Sometimes life becomes bigger than planned. We were actually on our way to Askim’s camping, but then we turned home instead. On the way, we suddenly realized that Thåström concert Karlstad was happening that same evening. Just a few hours later I was standing there – only a few meters from my teenage idol. When the music began and his voice filled the air, tears ran down my cheeks. It was truly magical – an evening where the world disappeared and only the music remained.
We were supposed to go to Askim’s camping. But in the middle of the drive we changed our minds, and therefore we turned home. There – on the way – my husband reminded me of the concert. Thåström concert Karlstad, that very evening.
From motorhome to Thåström concert Karlstad
We quickly unpacked the motorhome, took a shower, and set off. Fifteen miles later we arrived. We got there only an hour before the concert, yet we still managed to get good spots, close to the stage. The hour felt long, but the waiting built up the excitement even more.
And then it happened. The musicians entered the stage, and after that – the icon himself. Thåström.
Thåström concert Karlstad – when time stood still
It was as if the whole world stopped. The crowd around me disappeared, and suddenly it was just me and Thåström. His voice, his lines, and my tears falling. I sang, he sang, and we breathed the same air.
I shivered through my whole body, because it felt as if the moment was created only for me. Even though thousands of people stood around, it was only us.
Magic stronger than tiredness
The day had already been long. We had travelled more than 30 miles, and I was tired already when I woke up. But none of that mattered, because the music took over and carried me.
I have seen him many times. So many times that I lost count long ago. But yesterday… yesterday it was something more. He was with us in the audience in a way I had never felt before. He seemed happy, present, and close. Even more than ever.
It was magical in every millimeter of my body, despite the day draining me of energy.
Thåström concert Karlstad – the music that followed me home
After Thåström concert Karlstad, I was still full of emotions. The music stayed with me the entire way home. I didn’t need to know how he found the strength, because what mattered was that he did. And that I got to be there, capture the moment, and let it fill me.
My body felt like after a gym session – empty of strength yet full of energy. The ringing in my ears was soft but still full of music. Small memory flashes replayed within me, like frequencies of pure magic.
That is why I feel such deep gratitude.
Between the lines – Thåström concert Karlstad
Behind the words is a heart beating in rhythm with the music. It was not just a concert, but also a meeting with myself, with my teenage years, and with all the times Thåström’s music has carried me through both darkness and light.
Read more on the blog
Do you want to read something completely different, but just as close to my heart? Here is The Oskar Series – my texts about children with neurodivergence and the reality of school.
I have also blogged about Thåström before – for me, his music has always followed me through the years. Sorry, this post isn’t available in English
Reflection
Sometimes the unexpected happens. You change a plan, follow a sudden impulse, and suddenly you are standing in a moment larger than life itself. For me, Thåström concert Karlstad became a reminder that magic often lives in the unexpected. That is where magic exists and feels the most alive.
Yesterday has already rested in history and was about Thåström concert Karlstad. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. -Carina Ikonen Nilsson
Afterword
I truly love that man and everything he creates. His music has followed me all my life – in everyday moments, in anxiety, in times of joy, but also in boredom. His music can transform a dark day into something magical. His rhythm is, in some mysterious way, a rhythm that matches my own energy and my heartbeat.
Mod handlar inte alltid om fallskärmshopp eller isvaksbad. Ibland handlar det om små steg – som att resa sig från frukostbordet, gå över en rad kullerstenar och våga säga ”Excuse me” till en granne på campingen. Just den stunden, med en amerikansk husvagn, en tysk granne och min egen skakiga engelska, blev början på ett minne som fortfarande får mitt hjärta att slå lite extra.
Det var igår morse. Här satt jag vid frukostbordet, sked efter sked med min müsli, medan jag samlade mod. Fick syn på vår camping grannes husvagn – en fräck skapelse jag bara måste fånga på bild.
När jag berättade min idé för maken såg han på mig och skakade på huvudet: “Nej, nej. Det här blir skämskudde. Jag går in i husbilen – du kommer att behöva prata engelska, och du kommer bara känna dig dum.”
Lillgrabben nickade instämmande.
Men jag slog bort deras ord. Inombords stärkte jag mitt mod: ”Det här blir en enkel match. Att prata engelska med en tysk kan väl inte vara så svårt – de är ju inte heller alltid så bra på engelska. Jag kan nog till och med språket bättre än honom.
Så där satt jag, med sista tuggan müsli i munnen, övertygad om att det här skulle gå vägen. När jag reste mig upp såg jag i ögonvrån hur maken och lillgrabben smet in i tryggheten bakom husbilens dörr.
Plötsligt stod jag ensam bredvid stolen. Hjärtat dunkade hårt, pulsen steg – ändå fanns modet där. Det var nu eller aldrig. Orden om att jag minsann pratade bättre engelska än en tysk bar mig hela vägen över tomtgränsen av små kullerstenar. Det var just där och då jag insåg: mod kan vara så enkelt som att våga kliva fram till en granne och säga de första orden.
– mötet med en amerikansk husvagn på camping och modet det krävde att våga ta steget.
Paniken och den amerikanska accenten
Excuse me. Ingen reaktion. Jag försökte igen: ‘Excuse me, Mr…’ Då tittade en farbror i min ålder ut från husvagnen och svarade med ett vänligt ‘hello’.
Självsäker och ganska nöjd med mina engelska ord kände jag tryggheten i mig själv samtidigt växte mitt mod till ett övermod… tills han öppnade munnen och ut kom flytande engelska med amerikansk accent. Först kände jag panik, dessutom insåg jag att jag stod där med öppen mun och bara ville vända på klacken och gå därifrån.
Men jag stod kvar. Han log och jag hörde hur hans röst var vänlig. Där och då när modet sjunkit ner till grunden av mig själv, då fick modet fick en ny chans.
En husvagn med historia
Han bjöd in mig i sin husvagn. Insidan var popnitad, hantverket kändes robust och genomtänkt. Han berättade med kärlek i rösten, och hans engelska var lätt att förstå trots accenten som först skrämt mig.
Han hade fått byta ut överdelen på vagnen och delade både teknik och historia. Han berättade om sitt stora intresse för amerikanska bilar. Hemma i Tyskland hade han en pärla han körde när han var där. Här i Sverige hade han en nyare bil, men reste runt för att titta på just amerikanska klassiker.
Jag berättade att i Sverige, i nästan varje liten by, finns det någon som har en amerikansk raritet. Faktum är att det finns omkring 300 000 amerikanska veteranbilar i Sverige – fler per capita än i något annat land, till och med fler än i USA på samma yta. Han log och höll med: för honom var Sverige en guldgruva för den som älskar bilar.
Mod är olika
Jag frågade om han ville vara med på bild, men där gick gränsen – det ville han inte. Men han lyste när han pratade om bilarna, ögonen glittrade och rösten bar samma entusiasm som en förälskad tonåring.
Jag erkände för honom att jag hade trott att engelskan skulle vara enkel. Han skrattade varmt och berättade att han bott i USA i tre år – därför kom hans engelska så naturligt. Sedan lade han till, vänligt: “Men vi i vår ålder, vi pratar på ett sätt som gör att vi alltid kan förstå varandra.”
Hans ord stärkte mig. Kanske vågar jag prata engelska igen.
Och husvagnen? Den var otrolig. Man kunde öppna baksidan där han hade en säng. Bäddade man upp den gick det att parkera två motorcyklar i vagnen.
När jag nu skriver på bloggen känner jag hur modigt det faktiskt var att jag vågade. Jag är glad att jag gjorde det och känner mig stolt. För någon annan hade det kanske inte alls känts modigt – men mod är olika för oss alla.
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm. Den amerikanska husvagnen på campingen var verkligen något speciellt – popnitadBakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Mellan raderna
Det här mötet blev mer än en pratstund om bilar. Det blev en påminnelse om att mod inte alltid handlar om de stora äventyren. Ibland är det bara att säga “Excuse me”, stanna kvar trots paniken – och upptäcka att världen öppnar sig när man vågar. Mötet med en amerikansk husvagn på camping, det krävdes att våga ta steget och visade sig i mod.
Courage doesn’t always mean skydiving or plunging into an ice hole. Sometimes it’s about the small steps – like standing up from the breakfast table, crossing a row of cobblestones, and daring to say “Excuse me” to a neighbor at the campsite.
That moment, with an American caravan, a German neighbor, and my own shaky English, became the beginning of a memory that still makes my heart beat a little faster.
Breakfast and the Embarrassment Pillow
It was yesterday morning. There I sat at the breakfast table, spoonful after spoonful of my muesli, while gathering my courage. My eyes landed on our neighbor’s caravan – a bold creation I just had to capture in a photo.
When I told my husband my idea, he looked at me and shook his head: “No, no. This will be embarrassing. I’m going inside the motorhome – you’ll have to speak English, and you’ll just feel silly.”
Our youngest son nodded in agreement.
But I brushed off their words. Inside, I fueled my courage: “This will be easy. Talking English with a German can’t be that hard – they’re not always fluent either. I might even speak it better than him.”
So there I sat, chewing the last bite of my muesli, convinced this would go well. When I stood up, I caught in the corner of my eye how my husband and son slipped into the safety behind the motorhome door.
Suddenly, I was left standing alone beside my chair. My heart was pounding, my pulse rising – but the courage was still there. It was now or never. The thought that I spoke better English than a German carried me all the way across the little cobblestone border. And while I crossed, I realized this could be one of those small memories you carry with you – the morning when an American caravan at a campsite required a tiny spark of courage.
Panic and the American Accent
“Excuse me.” No reaction. I tried again: “Excuse me, Mr…”
Then a man about my age peeked out of the caravan and answered with a friendly “Hello.”
I felt confident and rather pleased with my English… until he opened his mouth again. Out came fluent English with a pure American accent. My first reaction? Panic. I stood there, mouth slightly open, wanting to turn on my heel and walk away.
But I stayed. He smiled, and his voice was warm. At the very moment when my courage had sunk to the bottom of me, it found a second chance.
A Caravan with a Story
He invited me inside his caravan. The interior was riveted together, solid and well thought out. He spoke with love in his voice, and despite the accent that had frightened me at first, his English was easy to follow.
He explained how he had replaced the upper section of the caravan, sharing both technical details and history. Cars were his passion – especially American classics. At home in Germany, he owned a vintage treasure he drove whenever he was there. Here in Sweden, he had a newer car, but he traveled around to spot American beauties.
I told him that in Sweden, almost every small village has at least one American classic hidden in a garage. In fact, there are about 300,000 American vintage cars in Sweden – more per capita than anywhere else, even the USA. He smiled and agreed: for him, Sweden was a goldmine for anyone who loves cars.
Courage Looks Different
I asked if he wanted to be in the photo, but that was where his limit was – he politely declined. Yet his eyes sparkled when he talked about his cars, his voice carrying the enthusiasm of a teenager in love.
I admitted that I had thought speaking English would be easy. He laughed kindly and revealed that he had lived in the USA for three years – that’s why the language came so naturally to him. Then he added, gently: “But people our age – we speak in a way that we can always understand each other.”
His words strengthened me. Maybe next time, I’ll dare to speak English again.
And the caravan? It was truly something. The back could be opened, revealing a bed. When folded up, there was enough space for two motorcycles inside.
Now, as I write this on the blog, I realize how brave that small act actually was. I’m proud I did it. For someone else, it might not have seemed like courage at all – but courage looks different for each of us.
A First Glimpse of the American Caravan
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.
The Riveted Interior
Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm.
A Caravan with Room for Motorcycles
Bakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Between the Lines
This encounter became more than just a chat about cars. It reminded me that courage doesn’t always come in grand gestures. Sometimes, it’s just saying “Excuse me,” staying even when panic rises – and discovering that the world opens up when you dare.
En morgon vid Hanatorp Camping och ADHD-tankar om livet, Jantelagen och glädjen över Oskar-serien. Här blandas stilla stunder med spelkvällar och sjöluft.
Godmorgon – och välkommen hit, du som hittar tillbaka gång på gång och du som nyss snubblat in här för första gången. AI:n som håller koll på min statistik viskade till mig i morse: “Du har många läsare från USA, från Irland – och från lite andra hörn av världen också.” Så, välkomna till min lilla blogg från Svea rikes land. Här är det långt ifrån perfekt, men alltid ärligt och nära.
Jantelagen och jag
Vad jag kan ge er? Tja, jag är svensk, men Jantelagen har jag inte så mycket av i blodet. För dig som inte känner till den – Jantelagen är som en gammal, oskriven regelbok som säger: Tro inte att du är något. Tro inte att du vet mer än någon annan. Tro inte att du kan. Den sitter djupt i oss nordbor, som om vi vore födda med en liten inre pekpinne som säger: “Håll tillbaka.”
Men vet du? Den pekpinnen har jag lagt åt sidan. Jag kan säga vad jag är bra på – och dessutom känna stolthet över det. Skryta? Nej, det är inte min stil. Men om du kliver in på ett område jag brinner för, då berättar jag gärna, med värme och utan att ursäkta mig.
Fråga till dig som läser: Tycker du att vi i Sverige fortfarande styrs för mycket av Jantelagen – eller har vi faktiskt börjat släppa taget om den?
Morgon vid sjön
Här står kaffekoppen bredvid mig. Dörren till husbilen är på glänt, och in smyger frisk luft blandad med ljudet av fåglar som fortfarande orkar kvittra, även om de inte låter lika ivriga som i våras. Vi står på Hanatorp Camping, med sjön bara några steg bort. Badkläderna är självklart med – eftersom gårdagen bjöd på 22 grader i vattnet, berättade maken.
En stilla morgon i Hanatorp Camping och ADHD i tankarna. Kaffekoppen är nära, boken är öppen och dörren står på glänt så sjöluften kan smyga in.
Fråga till dig: Har du ett favoritställe där du alltid känner lugn och ro, även när livet annars går i full fart?
Skaldjur, Yatzy och ADHD-hjärnan vid Hanatorp Camping och ADHD
Igår åt vi skaldjur till kvällsmat. Lillkillen är inte särskilt förtjust i det, så därför fick han varma mackor från klämgrillen istället. Kvällen var stilla och solen smög ner bakom träden. Makens bror står här bakom oss med sin husbil, och dessutom utmanade de oss i Yatzy.
Yatzy och min ADHD-hjärna? Ingen bra kombo. Det är som att försöka jonglera tärningar, siffror och regler samtidigt som hjärnan redan har en kö av andra tankar som pockar på uppmärksamheten. Mitt arbetsminne protesterar högljutt. Bonus? Stege? Fyller det ens någon funktion i mitt huvud? Kortspel, kubb eller boule – ja tack. Det är enklare, och därför fungerar det mycket bättre för mig. Där kan jag vara med även om jag inte alltid vinner.
Fråga: Är du en som gillar spel med mycket strategi och regler – eller föredrar du det enkla och raka där man kan vara med direkt?
Planer framåt – och kameraväntan
Vi stannar här en dag till innan vi drar vidare mot Askim. Maken vill till Åby för att se travhästarna – fast egentligen handlar det mest om att fotografera dem. Han har köpt en ny kamera, men den ligger fortfarande någonstans på väg hem till oss. Stackaren har gått hemma hela veckan och väntat, och därför är längtan stor.
Vår plats på Hanatorp Camping och ADHD i bagaget – markisen ute, stolarna redo och kvällen som väntar fylld av skratt och kanske ett spel eller två.
Oskar-serien lever vidare
Jag ser i statistiken att Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan fortfarande lockar läsare. Det gör mig glad. Oskar är inte bara en påhittad figur – utan också många barn jag mött, både på jobbet och hemma. Barn som får kämpa med en värld som ofta kräver för mycket, men som ändå blommar när vi vuxna förstår och möter dem där de är. Det finns fler delar i serien, och kanske dyker en ny upp snart. Håll därför utkik.
Fråga: Har du läst någon del av Oskar-serien tidigare? Vilken berörde dig mest – och varför?
Jantelagen säger att jag inte ska tro att jag är något. Men här vid sjön, med kaffet i handen och solen som leker i vattnet, känner jag att jag faktiskt är något – och att det är okej. Dessutom märker jag att det är just när jag vågar strunta i de där gamla reglerna som livet smakar bäst.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Malix/ Carina Ikonen Nilsson
Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar. Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.
Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen. Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.
Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.
Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt
Nya gardiner, nytt lugn
Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.
Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.
Tillbaka till Hanatorp
Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.
Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.
Helgens plan
Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.
Just nu läser många också…
Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF. Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:
Var hittar du din stillhet? Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.
Reflektion
Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem. Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen. Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Sometimes a motorhome weekend in Sweden begins long before the engine starts. That’s the case this time – with freshly washed curtains, a living room that suddenly feels more harmonious, and a weekend waiting to be filled with both stillness and small adventures.
Even though we haven’t left the driveway yet, the motorhome weekend in Sweden really began yesterday. Not with driving away, but with those small preparations that set the tone. I put a few things into the motorhome – nothing big, but still the bits that needed to be in place.
Then I decided to buy curtains. Fresh, new curtains. And not only that – I also decided to wash them before they had even been hung. My poor husband had to help, even though he was tired after work. But now they’re up in the living room, and the whole space feels different.
New curtains – hung straight from the washing machine. Damp curtains dry neatly and let in just the right amount of light.
Grandma’s table now stands neatly with a cloth in the same fabric. No piles, no sketchpads – just a bare, beautiful table. It’s a rare feeling, as that table is usually both a dumping ground and an art desk. But today I decided: if I want to draw, I’ll go down to the basement and bring up my art supplies. This way, we won’t have corners of the house turning into workspaces whenever the mood strikes.
Clean table before the motorhome weekendGrandma’s table – for once without piles or sketchpads. Ready for a weekend with more calm than clutter.This is how the table usually looks – full of everyday life and ongoing projects.
New Curtains, New Calm
We even got new curtains in the bedroom. Freshly washed and still damp when I hung them – my trick to avoid ironing. They dry straight and smooth in place, and the room suddenly feels both lighter and fresher.
However, this post isn’t really about curtains – it’s about the fact that we’re heading off today.
Back to Hanatorp
We simply couldn’t get enough of Hanatorp, so we’re taking another trip there. My husband’s brother is there, and they wanted to spend some time together. I don’t know what “cousin vitamin” has planned for the weekend, but if they’re there, they’ll definitely get a hello.
Since this is the last weekend before school starts, it feels extra special to get away. After this, it’ll just be Fridays or Saturdays, depending on how tired everyone is.
The Weekend Plan
This weekend, I intend to enjoy myself. Relax. Blog. And, of course, keep developing the Oskar Series. Perhaps I’ll add a few lines here and there, somewhere between my coffee cup and the evening sunset.
Where do you find your stillness? By the sea, at a campsite, on the sofa with a cup of tea – or perhaps when you give yourself permission to simply be? Share in the comments; I’d love to hear from you.
Reflection
It’s strange how small things can change the feeling of an entire home. A pair of new curtains, a clear table – and suddenly it feels like I’ve made more space, not just in the room but in my mind as well. This weekend, I want to take that feeling with me on the road. To let it remind me that sometimes it only takes small changes to set life in a new direction.
Between the Lines – My Voice
This isn’t really about curtains, Hanatorp, or even the motorhome. It’s about creating space for what matters. About choosing less clutter so I can enjoy the present more. And about giving myself time – both at home and while traveling – to simply breathe.
”Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
Det börjar lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som på en osynlig signal – exploderar dagen. Saker avlöser varandra, projekt startas och växer, middagen bränner vid, tvätten ropar från torkställningen och garderoben får en total makeover helt utan planering. En sådan där dag med ADHD i vardagen, där stress och skaparglädje springer sida vid sida – och kvällen avslutas med känslan av att ändå ha vågat något nytt.
Igår fyllde jag dagen med både ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och väntat på att få möta er. Resten av dagen gick åt till små vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans värld.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Morgonritual och ADHD-energi
Nu sitter jag här igen. Kaffet är varmt ännu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till här på jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.
När jag tänker tillbaka känner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igår. Den där speciella energin som bara kommer ibland. När ADHD:n sätter fart. När kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det här” och plötsligt är man mitt i något helt annat.
ADHD i vardagen en av alla högar som blir till
KonMari och ett oväntat garderobsrace
Strumpor ska inte skrika när de ligger i lådagn säger metoden. Dom ska vikas.
För några veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika kläder. Vi använder den i husbilen, men nu har jag även gjort det i min byrå. Igår bestämde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplåda.
Men innan dess hade jag redan tvättat sängkläder och hängt ut täcken och kuddar på altanen. Och där någonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag är hopplös på engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det är en annan historia.
Så tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. Jobbkläder, underställ, tröjor – allt låg i högar på golvet. Jag skurade lådor, la in lavendelpåsar, vek kläderna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben såg ut som ett möblerat rum.
Bränt smör och flera saker på gång
Sedan – nästa impuls. Dammsuga sängarna. Vända madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men så slog det mig – middagen!
Smör i stekpannan, snabbt hämta tvätten som varit torr länge. Tillbaka in – och smöret är inte bara brynt, det är svart. Bränt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.
Jag började bära in kuddar från altanen samtidigt som jag stekte ägg. Då kom lillfia och frågade om hon skulle hjälpa mig att bära in sängkläderna. Jag sa ja – och kände mig både tacksam och varm i hjärtat.
Från middag till presentinslagning
Sängen klar, maten klar – och precis när jag satt mig ner hörde jag makens bil på uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slängas.
Vi åkte till stan, köpte nya, stannade på apoteket och sedan till Dollarstore. Där fyllde jag en hel påse med födelsedagspresenter till Emilia. Två timmar tog det att slå in alla, med papper och små band. En liten påse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.
lite presenter som ska ges till Emilia
Mod i det lilla
När kvällen kom insåg jag att jag faktiskt vågat. Inte något stort som att hoppa från ett berg, men att göra en TikTok-video på engelska – trots rädslan. Det är mod för mig.
Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen
Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sägs. Ibland är det inte orden som berättar mest, utan små signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.
Det gäller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men också oss vuxna. Vi är många som bär på osynliga berättelser. Kanske är det därför jag skriver – för att påminna mig själv (och kanske dig) om att vi behöver våga se bortom ytan.
Reflektion
Igår var en dag med hög puls, många spår och en blandning av kaos och glädje. ADHD i vardagen kan kännas överväldigande, men det rymmer också en sorts magi – möjligheten att se världen i flera riktningar samtidigt. Och kanske är det just där, i det oförutsägbara, som de mest värdefulla stunderna gömmer sig.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – Det är här och nu vi lever, andas och känner – Carina Ikonen Nilsson
It starts quietly. Coffee, cat food, a thank-you to the universe. Then – as if an invisible signal goes off – the day explodes. Tasks tumble over each other, projects are started and grow, dinner burns, the laundry calls from the balcony, and the wardrobe gets a complete makeover without a single plan. One of those ADHD-in-everyday-life days, where stress and creative joy run side by side – ending with the feeling of having dared something new.
Yesterday was filled with both words and coffee. I published the first part of the Oskar Series – a text that had been waiting to meet you. The rest of the day went into small household chores, but in the back of my mind, Oskar and his world were always present.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
One of my own pencil drawings – for me, it symbolizes how a child can withdraw when the world becomes too much. In the Oskar Series, I want to show that behind every silence there’s a story we need to listen to.
Morning Ritual and ADHD Energy
Here I am again. My coffee is still warm and the morning has just begun. My morning ritual: feed the little cat, make my coffee, and thank the universe for giving me one more day on this earth. Thankful for having what I need – and a little more.
Looking back, I feel grateful for the energy that filled me yesterday. That special energy that only comes sometimes. When ADHD kicks in. When your body tingles with “I’ll just fix this one thing” – and suddenly, you’re in the middle of something entirely different.
ADHD in Everyday Life – One of Many Piles that Grow
KonMari and an Unexpected Wardrobe Race
Socks shouldn’t scream from inside the drawer, the method says. They should be folded.
A few weeks ago, I started using the KonMari method for folding clothes. We use it in the motorhome, but now I’ve also done it in my own dresser. Yesterday, I decided to just fix a little in my husband’s sock drawer.
But before that, I had already washed bed linens and hung duvets and pillows out on the balcony. Somewhere in between, I got stuck making a TikTok video. It took time – my English is hopeless – but I did it. A little wrong, but that’s another story.
Back to the wardrobe. And suddenly “a little” had become “everything.” Work clothes, base layers, sweaters – all lying in piles on the floor. I scrubbed the drawers, added lavender sachets, folded clothes carefully. Folded, folded, and folded again until the wardrobe looked like a furnished room.
Burnt Butter and Too Many Things at Once
Then – the next impulse. Vacuum the beds. Flip the mattresses. Vacuum every corner. But then it hit me – dinner!
Butter in the frying pan, quickly fetch the laundry that had been dry for a long time. Back inside – and the butter wasn’t golden brown, it was black. Burnt. Smoky. Typical. New butter in the pan, onions in, potatoes and everything that was going to be our hash.
I started carrying in pillows from the balcony while frying eggs. That’s when Lillfia came and asked if she should help me carry in the bed linens. I said yes – feeling both grateful and warm in my heart.
From Dinner to Wrapping Presents
Beds done, food done – and just as I sat down, I heard my husband’s car in the driveway. After dinner, we talked about smelly shoes that needed to be thrown away.
We went into town, bought new ones, stopped at the pharmacy, and then at Dollarstore. There, I filled a whole bag with birthday presents for Emilia. It took two hours to wrap them all with paper and small ribbons. A little bag filled with presents I hope she’ll like.
Bravery in the Small Things
When the evening came, I realized I had actually dared. Not something big like jumping from a cliff, but making a TikTok video in English – despite the fear. That’s bravery to me.
Between the Lines – What Stayed with Me All Day
All day, I carried a thought: that we often miss what’s not being said. Sometimes it’s not the words that tell the most, but small signals – a glance, a shoulder relaxing, a small movement.
This applies to the children I write about in the Oskar Series, but also to us adults. Many of us carry invisible stories. Maybe that’s why I write – to remind myself (and maybe you) that we need to dare to see beyond the surface.
Reflection
Yesterday was a day of high pulse, many tracks, and a mix of chaos and joy. ADHD in everyday life can feel overwhelming, but it also holds a kind of magic – the ability to see the world in several directions at once. And maybe it’s there, in the unpredictable, that the most valuable moments hide.
Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan I Oskar-serien får du möta skolvardagen genom ögonen på ett barn med NPF – autism och ADHD. Här blandas reflektioner, vardagsexempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där varje barn får blomma, istället för att pressas in i en färdig mall.
Välkommen till Oskar-serien. Här möter du Oskar – en pojke vars skolvardag visar oss både styrkorna och svårigheterna som följer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som autism och ADHD.
Den här serien blandar personliga reflektioner, konkreta exempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
En av mina egna blyertsteckningar får följa med här. För mig symboliserar den hur ett barn ibland drar sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver höra – och ta på allvar.
En av mina egna blyertsteckningar
Ta med dig en kopp varm dryck och håll mig sällskap under några dagar när jag skriver om ämnet autism. Nu kör vi – och vi kör framåt med förståelse, nyfikenhet och respekt för alla de barn och ungdomar som inte riktigt passar in i den där mallen som samhället så gärna vill trycka ner dem i. Deras värde och unika sätt att vara försvinner inte för att de inte passar i en färdig form – tvärtom, det är just där styrkan finns.
Varför Oskar-serien?
Barn som Oskar bär ofta på fantastiska styrkor – detaljseende, ärlighet, uthållighet, djupa specialintressen och en unik förmåga att tänka utanför ramarna. Samtidigt finns det också utmaningar, och de är viktiga att förstå:
1. Sensorisk känslighet
Ljud, ljus, dofter och beröring kan bli alldeles för mycket. Det kan till och med vara skillnad på spagetti och makaroner. Du kanske inte ser den skillnaden, men någon med autism vet precis.
Det kan handla om form, konsistens, hur det känns i munnen eller till och med hur det beter sig när man tuggar.
Selektivt ätande är vanligt och kan variera, men handlar ofta om att äta ett fåtal rätter som känns trygga och fungerar sensoriskt. Det är inte petighet – vissa smaker, konsistenser eller temperaturer kan faktiskt kännas obehagliga, ibland till och med outhärdliga.
2. Socialt samspel
Det kan vara svårare att tolka kroppsspråk, småprat och alla de där oskrivna reglerna som många tar för givna. För någon med autism är varje situation ny. Igår är inte samma som idag – även om du själv kanske tycker att det är precis likadant.
Det som fungerade igår kan kännas helt främmande idag, beroende på hur dagen började, hur energinivån är och vilka intryck som redan hunnit fylla hjärnan.
Humor kan också vara en utmaning. När en kamrat skojar skrattar barnet med autism kanske inte automatiskt. Att förstå skämt och ironi är ofta något som behöver läras in – som ett språk i språket.
Och när barnet själv berättar en rolig historia kan den ibland vara lånad från en komiker, där publiken skrattade högt. Det är då barnet lärt sig att här, just i den här pausen, ska man skratta.
Det handlar inte om att barnet saknar humor, utan om att humor – liksom kroppsspråk och sociala koder – inte alltid kommer av sig självt. Det behöver byggas upp, steg för steg, precis som när man lär sig läsa eller cykla.
3. Behov av rutiner
Förändringar kan skapa oro eller stress. Rutiner är som små trygghetspunkter i vardagen, som hjälper till att hålla ordning på en annars ganska oförutsägbar värld.
Har du sagt att det är fem mattetal som ska räknas innan det blir rast, så är det precis fem mattetal som gäller. När de är klara är det rast – punkt slut. Att det råkar vara fem minuter kvar av lektionen spelar ingen roll. I barnets värld är regeln klar och ändras inte.
Eller ta ett annat exempel: om man alltid borstar tänderna efter frukosten, men just idag inte hinner äta frukost – då kan det kännas helt fel att borsta tänderna. I barnets logik hör handlingarna ihop. Ingen frukost = ingen tandborstning.
För oss andra kan det verka oviktigt, men för barnet är det ett brott mot den ordning som skapar trygghet. Det är inte envishet för envishetens skull – det är ett sätt att hålla världen begriplig och hanterbar.
4. Varierande dagsform
Orken kan skifta från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Det som dränerar kan vara helt olika – och här vill jag skriva med stora bokstäver för att betona det: OLIKA är det för alla.
En sak som är ganska vanlig är att det kan vara svårt att sova för barn med autism. Och kanske är det här den enda likheten i just det här stycket – för i övrigt är allt väldigt individuellt.
Energierna över dagen kan rinna ut som ett timglas, ibland efter något som du tycker är en kort ansträngning. Det kan räcka att bara gå upp och klä på sig – och sedan är energin redan slut.
För barnet är det inte ”bara” att sätta igång igen. Det är som om batteriet redan är tömt och behöver laddas om, ibland länge.
5. Missförstånd
Vuxna kan ibland bedöma barnet utifrån en ”mall” istället för att möta det som det faktiskt är.
Med ”mall” menar jag de förväntningar och bilder vi har i huvudet om hur ett barn ”bör” fungera, utvecklas och reagera – baserat på erfarenheter av andra barn. Den där osynliga ramen vi jämför med, ofta utan att ens märka att vi gör det.
Vi människor samlar på erfarenheter och använder dem för att tolka nästa situation. Ibland är det hjälpsamt – men när det gäller barn med autism kan det bli helt fel. För mallen tar inte hänsyn till att varje barn är unikt, med sin egen kombination av styrkor, svårigheter, intressen och behov.
Jag minns en gång när jag satt på ett möte med skolan. Läraren sa: ”Men vi har haft många ungdomar med autism i den här skolan som klarat sig. Det är bara ditt barn som…”
Meningen stannade där – men jag hörde resten ändå. Orden som redan sagts berättade allt.
Det är just det som är mallen. Att titta på mitt barn genom andras prestationer, istället för att fråga: Vad behöver just ditt barn för att kunna må bra och lyckas här?
6. Skillnader mot ADHD
Energin och behovet av variation kan se helt annorlunda ut, även om vissa utmaningar överlappar.
En person med autism kan ofta uppskatta och behöva tydliga steg-för-steg-instruktioner: 1, 2, 3 – och följer dem till punkt och pricka. Det kan vara en styrka, för det ger trygghet och struktur.
En person med ADHD kan däremot ofta nöja sig med att höra en sammanfattning eller rubrik, få en känsla för uppgiften och sedan ge sig iväg för att göra – ofta med mer spontanitet, men också med större risk att missa detaljer på vägen.
Här hemma har vi sett den skillnaden många gånger. Förr, när vi köpte möbler från IKEA, packade vi bara upp och började skruva ihop – lite på känsla. Ibland fick vi börja om.
Idag gör vi annorlunda. Vi ger instruktionerna till vår son. Han älskar verkligen instruktioner – inte en punkt missas, inte ett steg hoppas över. Det är nästan som om han och manualen pratar samma språk.
Samma sak gäller mina köksmaskiner och annat som kräver att man läser bruksanvisning. När han läser och förklarar för mig hur jag ska göra, då blir det rätt direkt.
Den här skillnaden handlar inte om att det ena är bättre än det andra – utan om att hjärnan arbetar på olika sätt. Den som följer instruktioner noggrant kan leverera precision och exakthet. Den som kastar sig in direkt kan bidra med kreativitet och snabba lösningar.
Men det är viktigt att förstå dessa olikheter för att ge rätt stöd och rätt förväntningar.
Därför finns Oskar-serien
För att visa att vi kan möta barn på andra sätt än genom att försöka forma dem så att de passar in i en färdig mall.
Serien i ordning
Del 1: Autism – förståelse och styrkor
Del 2: Måste Oskar verkligen lära sig knyta skor?
Del 3: Motiverande omständigheter och osynligt stöd
Mellan raderna
Det här är mer än berättelsen om ett barn. Det är en spegel som visar hur vi vuxna formar miljöer där vissa barn får blomma och andra tvingas kämpa för att passa in.
Oskar-serien är en påminnelse om att varje gång vi väljer att se barnet framför oss – istället för vår bild av hur ett barn “ska” vara – så öppnar vi en dörr. Inte bara för dem, utan också för oss själva.
Reflektion
Alla barn bär på något unikt. Som vuxna kan vi välja att se det, förstå det och ge det plats att växa. Men vi måste också våga stå emot frestelsen att pressa in det i en form där det riskerar att vissna.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Jag heter Carina, och jag har under många år haft förmånen att lära känna barn och ungdomar som kanske inte alltid passat in i skolans eller samhällets mallar.
I mitt arbete – och i livet – har jag sett hur viktigt det är att lyssna, förstå och ibland bara sitta bredvid utan att försöka fixa allt.
Jag skriver Oskar-serien för att dela med mig av det jag sett, känt och lärt mig. För att påminna om att bakom varje blick, varje tystnad och varje utbrott finns en historia. Och för att jag tror att vi alla, om vi vågar se, kan vara den där trygga punkten som gör skillnad.
AQ – Svenska (Oskar-serien del 1)
Vad är Oskar-serien? Oskar-serien är berättelser och reflektioner om barn som lever med NPF, som autism och ADHD. Serien visar både styrkor och svårigheter – och hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
Vilka styrkor kan barn med autism ha? Många barn med autism har unika styrkor som detaljseende, ärlighet, uthållighet, specialintressen och ett annorlunda sätt att tänka som ofta leder till kreativa lösningar.
Vilka utmaningar kan barn med autism möta i skolan? Det kan handla om sensorisk känslighet (ljud, ljus, mat), svårigheter i socialt samspel, behov av fasta rutiner, varierande energi under dagen, samt risken för missförstånd från vuxna.
Hur skiljer sig autism från ADHD? Barn med autism uppskattar ofta tydliga instruktioner och följer dem steg för steg. Barn med ADHD kan däremot kasta sig in i uppgifter mer spontant, men riskerar att missa detaljer. Båda sätten har sina styrkor – men kräver olika typer av stöd.
Varför skriver du om Oskar? För att visa att barn inte ska pressas in i en färdig mall. Genom att möta varje barn som den individ det är, kan vi öppna dörrar till utveckling och självkänsla.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Allt som hänt under året hitintill. Tjänstledighet, mycket husbilen LVL^2 Växthus och allt annat som jag skrivit om
