Etikett: anknytning

How jealousy destroys love and creates distance

Svartsjukan som tar död på kärleken

Svartsjukan som tar död på kärleken är en känsla många misstar för omtanke, men som i själva verket springer ur rädsla. När svartsjukan får ta plats i en relation förändras allt: tonen, tilliten, vardagen och till sist själva kärnan av det som skulle vara varmt och fritt.
Här utforskar jag vad svartsjuka är, varför den uppstår, varför vissa aldrig känner den – och hur både du som upplever svartsjuka och du som lever med en svartsjuk partner kan förstå och bryta dess grepp.
Jag väver in personlig reflektion, konkreta exempel, aktuell forskning, strategier som fungerar och frågor som hjälper dig att känna igen dig själv på vägen.

Read this post in English. ->Jealousy That Kills Love


När svartsjukan börjar ta död på kärleken – rädslan som ofta misstas för kärlek

Svartsjuka framställs ofta som något romantiskt. Som om det vore ett kvitto på att man älskar mer när man blir rädd.
Men svartsjukan är aldrig ett uttryck för kärlek.
Den är ett uttryck för rädsla.

Rädsla för att inte räcka.
Rädsla för att bli ersatt.
Rädsla för att inte vara så värdefull som man hoppas att man är i någon annans värld.

Ofta kläs svartsjukan i omtankens språk:
”Jag vill bara veta.”
”Jag vill bara förstå.”
”Jag bryr mig.”

Men under ytan ligger det alltid en sårbarhet – en kropp som larmar, ett nervsystem som försöker skydda.

Det är därför svartsjukan så snabbt letar en yttre plats att landa på.
Det är enklare att bli arg än att bli ärlig.

Det är just därför som svartsjukan som tar död på kärleken ofta börjar som en liten känsla som växer i tysthet.

Symbolisk bild som speglar svartsjukan som tar död på kärleken – två människor som glider ifrån varandra när rädslan tar över.
Reflektion över svartsjukan som tar död på kärleken – när trygghet ersätts av rädsla.

Fråga till dig som läser:
När i ditt liv har en liten oro blivit större än situationen egentligen var? Hur hade någon annan reagerat?

Min viktiga tråd – trygghet i praktiken

Jag tänker på den där kvällen när vi var på väg hem, och en kvinna stannade oss.
Hon pratade med min man på ett sätt som människor kan göra när de fått lite innanför västen – rakt, vant och utan filter.

Plötsligt säger hon till honom att han borde stanna kvar.
Som om jag inte fanns i världen.

Min man svarade lugnt och självklart:
“Jag är gift, och min fru kommer här.”

Kvinnan tittade på mig och säger:
“Man kan strunta i frun.”

Och då svarade han, lika självklart som han andas:
“Det kommer aldrig på fråga.”

Det gick rakt in i mig –
inte som svartsjuka,
inte som oro,
utan som ren trygghet.

Som ett kvitto på något större än ord:
att vi vet vart vi står, även när någon annan testar gränser eller försöker ta plats.

Jag behövde inte bli arg.
Jag behövde inte känna mig hotad.
Det blev bara varmt.
För det där var kärlek i handling.
Trygghet i praktiken.

Och där blev det så tydligt:
När kärleken är trygg behöver man inte bevaka den. Den bär sig själv.

Dessutom blev jag stolt.
Det där är min make — han som älskar mig.
Andra ser, även de, det fina med min make.


När svartsjukan börjar ta död på kärleken. Hur hade någon annan reagerat?

Föreställ dig att någon säger till dig:
“Det där var svartsjuka.”

Vart går känslan då?

Mot den som sa det?
Mot partnern?
Eller inåt – till den där platsen du sällan vill titta på?

Svartsjuka lägger sig gärna utanför en själv.
Det är sällan någon säger:
“Jag är rädd att inte duga.”

Oftare blir det:
“Varför pratade du med honom?”
“Varför skrattade du sådär med henne?”

Men känslan börjar alltid på insidan.

När jag ser hur svartsjukan som tar död på kärleken påverkar människor, blir det så tydligt hur mycket av den som egentligen handlar om rädsla.


Varför svartsjuka uppstår – lager för lager

Otrygghet i självkänslan

När man inte tror att man räcker letar man efter tecken på att man kan bli utbytt. Minsta blick eller kommentar kan kännas som ett hot.

Tidigare svek

Kroppen minns även när huvudet glömt. Har man blivit sviken förr kan rädslan väckas automatiskt, även i en trygg relation.

Normer och inlärt beteende

Har man vuxit upp där kärlek blandats med kontroll blir svartsjukan normaliserad, även när den skadar.

Rädsla för förlust

Ibland handlar svartsjukan inte om relationen man är i – utan om paniken att bli ensam.


Aktuell forskning – invävd och begriplig

✔ Svartsjuka hänger ihop med självkänsla och anknytning

Frontiers in Psychology (2022) beskriver att låg självkänsla, stresskänslighet och otrygg anknytning är tydliga riskfaktorer för svartsjuka.

✔ Trygg anknytning är den största skyddsfaktorn

Forskare vid Karolinska Institutet betonar att tryggt anknutna personer reagerar mindre på potentiella hot.

✔ Svartsjuka triggar kontrollbeteenden

Studier visar att svartsjuka – både emotionell, kognitiv och beteendemässig – ofta leder till bevakning, misstänkliggörande och undvikanden.

✔ Det saknas kliniska metoder

Karolinska skriver att det finns “nästan total brist” på psykologiska behandlingar riktade mot svartsjuka.

Det betyder:
Vi pratar för lite om detta.
För lite om känslorna som ligger under.


Konkreta exempel – hur svartsjuka kan kännas i vardagen

• Någon ger din partner en komplimang. Det hugger till i magen, inte i hjärtat.
• Din partner skrattar tillsammans med någon annan – kroppen hör hot, inte glädje.
• Ett sms plingar till. Du tolkar tonen, tiden och orden samtidigt.

Fråga:
Vad är det första som händer i dig – är det tankarna, kroppen eller oron?


Fallberättelse – när rädslan blir synlig

En kvinna berättade att hon ofta drog sig undan när hennes partner fick uppskattning av andra.
När hon började skriva ner situationerna såg hon mönstret:

Hon var inte rädd att förlora honom.
Hon var rädd att inte vara lika värdefull som hon trodde att han såg henne som.

När hon vågade säga det högt för sig själv förändrades allt.
Svartsjukan försvann inte – men dramat gjorde det.

Hon började fråga sig:
“Vad försöker den här känslan visa mig?”


Varför vissa aldrig känner svartsjuka

Det finns människor som aldrig reagerar med svartsjuka.
Det betyder inte att de är likgiltiga.
Det betyder att de är trygga.

De tänker:
“Om någon väljer bort mig säger det inget om mitt värde.”

Deras nervsystem tolkar inte andras uppskattning som ett hot.

Fråga:
Hur ser trygghet ut för dig i relationer?


När svartsjukan får styra – då kvävs kärleken

När svartsjukan tar död på kärleken i vardagen

Det farliga är inte känslan.
Det farliga är när den får styra.

När frågor blir förhör.
När oro blir kontroll.
När närhet blir bevakning.
När frihet blir misstanke.

Kärleken orkar inte andas där.

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Hur svartsjukan som tar död på kärleken skapar avstånd där närhet borde finnas – två händer som tappar kontakten.
Hur svartsjukan som tar död på kärleken skapar avstånd där närhet borde finnas – två händer som tappar kontakten.

När svartsjukan kommer – vad du kan göra som person

1. Stanna i kroppen (tre andetag-metoden)

– Andas in djupt
– Andas ut långsamt
– Lägg handen på bröstet
Fråga:
“Vad är jag rädd att förlora just nu?”

2. Skriv ner situationen

Du får distans och kan se vad som var verkligt – och vad som var rädsla.

3. Vän-testet

Vad skulle du säga till en vän i samma situation?
Ge dig själv samma värme.

4. Äg känslan – anklaga inte

Inte:
“Du får mig att…”
Utan:
“Jag känner osäkerhet och försöker förstå varför.”

5. Jobba med självvärdet

Det är i självkänslan svartsjukan löser upp sig.


Om du lever med en svartsjuk partner

1. Sätt gränser tidigt

“Jag pratar om känslorna, men jag accepterar inte kontroll.”

2. Bekräfta känslan – inte beteendet

“Jag hör din oro.”
Men inte:
“Jag anpassar mig för att du ska slippa känna så.”

3. Fortsätt vara du

Att krympa dig själv skapar aldrig trygghet.

4. Se skillnaden mellan rädsla och makt

Svartsjuka = rädsla.
Kontroll = makt.
Det ena kan man jobba med.
Det andra behöver man lämna.

5. Sök hjälp tillsammans

Det är mod, inte svaghet.


Frågor till dig som läser

• Har du upplevt svartsjuka i dig själv eller från någon annan?
• Vad tror du svartsjukan egentligen handlade om?
• Vad är det du är rädd att förlora när känslan kommer?
• Vilken situation i ditt liv väcker mest osäkerhet?
• Hur skulle relationer se ut för dig om tillit fick leda mer än oro?
• Var i dig bor tryggheten – och var bor rädslan?


Mellan raderna – min röst

Det här handlar inte om att döma.
Det handlar om det sköra, det mänskliga – där rädslan är stark och längtan större än orden.
Om hur liten man kan känna sig när någon annan ser det fina hos den man älskar.
Men också om den styrka som finns i att våga stanna kvar i sig själv.

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor


AHA – mellan raderna

Trygghet kommer inte från kontroll.
Den kommer från självvärde.
När man står i sitt eget värde behöver man inte bevaka kärleken.
Man kan dela den.

Tacksamhet fungerar ofta som ett ankare, något jag skrev mer om i Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem.


Call-to-action – i din ton

Vill du prata mer om det här?
Skriv gärna i kommentarsfältet.
Dina ord kanske hjälper någon annan som sitter och skäms för en känsla de inte vet hur de ska hantera.
Vi är fler som bär det här än vi vågar säga högt.


Avslutning – din signaturton

Gårdagen har lagt sig till ro i historien och morgondagen väntar där borta någonstans.
Men just nu – i det här ögonblicket – finns chansen att förstå både sig själv och den man älskar lite bättre.
Det är här, i nuet, som kärleken får luft igen.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Det är sorgligt hur ofta det är svartsjukan som tar död på kärleken som får styra, när det som egentligen behövs är trygghet och självvärde.

En tom parkbänk som symboliserar svartsjukan som tar död på kärleken och lämnar efter sig tystnad och ensamhet.

När kärleken tystnar blir bänken tom.


Prenumerera:

Stötta mitt skrivande:


En varm och inbjudande samtalsfåtölj som symboliserar tryggheten i att vi bara är ett samtal bort.

Samtidigt som jag skriver här håller jag på att forma min samtalsterapisida.
Jag tar emot ett litet antal klienter just nu, i lugn takt, så att varje samtal får plats och andrum.
Känner du att du vill prata vidare — då finns jag här.

Vi är ett samtal bort, du och jag.

When feelings get stuck in the body and create tension – the body speaking before the mind.

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Känslor som fastnar i kroppen kan skapa reaktioner långt innan tanken hinner med. I det här inlägget skriver jag om vad som händer när känslor fastnar i kroppen, varför det sker och hur jag försöker förstå känslorna istället för att trycka bort dem.

Read This Post In English -> English Version – When Feelings Get Stuck in the Body


När kroppen minns det huvudet glömt

När känslor fastnar i kroppen reagerar jag ofta snabbare i kroppen än i tanken. Ett tryck över bröstet, spända axlar eller en känsla av att luften fastnar. Det är sådana kroppsliga signaler som berättar att något gammalt väcks, inte något som faktiskt händer här och nu.

Som barn hade jag känslor jag inte hade ord för. Kroppen tog emot det jag inte kunde uttrycka. Den höll ihop det som ingen annan såg. Därför är det inte konstigt att de gamla reaktionerna fortfarande kan komma fram – kroppen fortsätter tills jag visar att jag är redo att ta över.

När jag stannar upp och lyssnar märker jag ofta att känslan inte hör till idag. Det är en gammal reaktion, ett gammalt minne som kroppen visar mig för att jag kan hantera det nu. Då kan jag säga:

“Jag hör dig. Det här är gammalt. Du skyddade mig då. Jag klarar mig nu.”

Och det i sig är en del av läkningsprocessen.


Flykt, kamp eller att stanna kvar – mitt val idag

Förr reagerade jag oftast med flykt eller kamp. Flykt kunde vara sängen, musik, tystnad, att sluta känna. Kamp kunde vara ilska, irritation eller försvar. Det var mina sätt att överleva.

Idag försöker jag göra något annat: jag stannar kvar.

Det betyder inte att jag alltid klarar det, men det betyder att jag försöker. När jag stannar kvar ser jag att känslorna inte är hot – de är information. De visar var det gjorde ont en gång, och varför reaktionen blir stark idag trots att situationen är liten.

Då behöver jag inte prestera eller försvara mig. Jag behöver bara fråga:

“Tillhör den här reaktionen idag – eller tillhör den historien?”

När jag gör det faller dramatiken bort.
Jag får tillbaka lugnet.


Att lyssna på kroppen – utan att döma

När känslor fastnar i kroppen är det lätt att döma sig själv. Att tänka att jag “borde” vara över något. Men känslor fungerar inte så. Kroppen reagerar före logiken.

När axlarna höjs, magen knyter sig och luften fastnar vet jag att en gammal känsla är aktiv. Då försöker jag inte trycka bort den. Jag försöker förstå vad den egentligen säger:

Är det ensamhet?
Litenhet?
Sorg?
Rädsla att inte räcka till?

Känslan behöver tid. Och ord. När jag hittar orden tappar känslan sin styrka.

Ibland säger jag tyst:

“Förlåt att du behövde skrika. Jag lyssnar nu.”

Det lugnar mig.
Och det lugnar kroppen.


När gamla känslor dyker upp i vardagen

De starkaste reaktionerna kommer sällan när det händer något stort. De kommer när något litet påminner kroppen om något gammalt – ett tonfall, en blick, ett ord.

Då kan kroppen säga:

“Nu blir du avslöjad. Nu blir du liten igen.”

Det här handlar ofta om gammal skam och gamla berättelser från en tid då jag inte hade ord eller trygghet.

Det kommer också ofta när jag står i mitt stora jag. När jag är trygg, närvarande, rak. Då kan någon annan – som känner sig osäker – reagera. Inte för att trycka ner mig, utan för att min styrka påminner dem om något i dem själva.

Men idag vet jag att jag inte ska krympa mig.
Inte gå ner i samma nivå.
Inte överge mig själv för att någon annan ska känna sig större.

När jag står kvar i mig själv blir både jag och relationen tryggare.


Läkningen i att förstå sig själv

När jag förstår varför jag reagerar som jag gör, behöver jag inte längre kämpa med mig själv. Jag behöver inte pressa, dölja eller förklara bort. Självkärlek blir något naturligt – en följd av förståelsen.

Då blir frågorna:

“Vad behöver jag nu?”
“Kan det vänta tills jag landat?”

Jag väljer idag de tankar som ger mig lugn istället för den automatiska tanken som drar ner mig.

Det är små skiften.
Men de gör stor skillnad.


Små steg – stora förändringar

Det är i de små stegen det händer. När jag stannar upp och frågar:

“Måste jag fortsätta så här?”
“Finns det en bättre väg?”

När jag ser de små sakerna som fungerar, när jag känner tacksamhet för att jag vaknade, skrev, kände – då händer något i mig.

Och så finns hon där: den lilla flickan i mig som behövde mer än hon fick. Jag kan inte ändra hennes historia. Men jag kan ge henne omsorgen nu.

Det gör skillnad.
För henne.
Och för mig.


Mellan raderna – min röst

Det jag inser mellan raderna är att allt jag känner har en förklaring. Det är inte konstigt, det är gammalt. Och när jag ser det för vad det är blir det lättare att möta mig själv med respekt istället för krav. Det gör mig lugnare, för då vet jag att jag inte behöver förändra allt på en gång – jag behöver bara förstå det som händer i mig.


Aha – min insikt

Min aha här är att läkning inte handlar om att ta bort känslor, utan att förstå dem. När jag förstår varför något känns stort, då minskar trycket i kroppen av sig själv. Jag behöver inte slåss med mig själv längre. Jag behöver lyssna, inte prestera.


Reflektion – min tanke idag

Min reflektion är att jag börjar lita på mig själv på ett nytt sätt. Det känns ovant men bra. Samtidigt vet jag att jag aldrig blir klar. Man blir aldrig klar. Utveckling är något som måste hållas levande. För börjar jag somna i min utveckling, då smyger de gamla sanningarna tillbaka igen. Det är därför jag fortsätter skriva och förstå – det håller mig vaken i mig själv.


Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Carina Ikonen Nilsson

Stöd min blogg:

Prenumerera på bloggen:

Barn ska få vara barn – ansvar, anknytning och vardagens trygghet

När barn växer upp i konflikter eller starka känslor mellan vuxna kan ansvar och skuld hamna där det aldrig ska ligga – på barnets axlar. Det här är min berättelse om att ta vuxnas ansvar som barn, om otrygg anknytning och om den vuxna rösten som till sist växer fram.

Read this post in English->Children Should Be Allowed to Be Children


Barn ska få vara barn.

Barn ska få vara barn.
Inte bära vuxnas konflikter eller oro. Det är egentligen så enkelt.

När ett barn upplever att något är fel, när rösterna höjs eller känslor fyller rummet, tror barnet ofta att det är deras uppgift att fixa allt. Om de bara säger rätt, gör rätt eller tystar sig själva – då blir allt bra igen.

Barns hjärtan hittar enkla lösningar:

  • “Om jag bara är duktig…”
  • “Om jag bara är tyst…”
  • “Om jag bara räddar de vuxna…”

Men det är aldrig barnets ansvar.

Läs också:
Barn gör när dom kan bemötande – smärta, skam och ansvar


När jag var liten och tyst för trygghetens skull

Jag hade en mamma som ofta gapade och skrek. Rösten satte sig i min kropp som en signal: Håll dig tyst. Gör dig liten.

Än idag kan samma känsla skölja över mig när någon höjer rösten. På en sekund är jag tillbaka i barndomen.

Jag minns en gång när mamma och pappa bråkade över en diskbänk pappa hade gett mig. Jag var vuxen och hade egna barn. Ändå stod jag där som ett litet barn igen. Tyst. Lät mammas röst fylla rummet.

Jag önskar att jag då hade haft rösten jag har idag.
Att jag hade kunnat säga:

“Det här skadar mig.
Det skadar mina barn.
Och jag accepterar inte det.”

Men barnet i mig trodde att tystnad var trygghet. trygghet.


När barnet lever kvar i kroppen

Det följer med. Konflikter är fortfarande svåra.
När två människor bråkar vet jag inte vem jag ska stötta. Jag försöker medla, förstå, jämna ut – som om det fortfarande vore mitt ansvar att hålla världen mjuk.

Jag säger saker som:

  • “Kanske mår den andra inte så bra…”
  • “Det finns säkert en gräns här någonstans…”

Jag glömmer mig själv.

I stundens hetta vet jag inte alltid vad jag behöver. Kroppen agerar först – rösten kommer sen.


Anknytningen – den strategi jag lärde mig

Jag gjorde det barnet gör:
jag räddade relationen, även när det kostade mig själv.

Det blev en otrygg-undvikande anknytning:

“Om jag bara inte är i vägen så blir allt lugnt.”

Och en blidkande strategi:

“Om jag får alla att må bra, så är jag trygg.”

Det var min barndoms bästa strategi – och den följde med in i vuxenlivet.


Om jag hade fått en trygg anknytning

Om jag hade haft trygg anknytning som barn, då hade de vuxna tagit ansvar för sina känslor. Jag hade kunnat tänka:

“Mamma är arg – men jag är trygg.”

Jag hade sluppit bära skuld som inte var min.
Jag hade fått vara barn och ändå veta att bandet håller.


Skillnaden – visuellt tydligt (tabell)

Trygg anknytningOtrygg anknytning (undvikande/blidkande)
Barnet känner sig trygg även när en vuxen är argBarnet blir rädd och tystnar för att undvika fara
Barn får fortsätta vara barn i konflikterBarn försöker lösa vuxnas problem
Känslor är tillåtna och välkomnaBarn lär sig dölja eller stänga av känslor
Jag är viktig och mina behov räknasJag ska inte vara till besvär
Vuxna tar ansvar för sina känslorBarn tar ansvar för vuxnas känslor

Hur vi vuxna kan ge barnen trygghet

Barn ska få vara barn – trygghet, anknytning och lek

Jag vill att vi vuxna stannar upp och ser barnens verklighet.
Att vi tar ansvar för det som är vårt – inte det som är deras.

Därför behöver vi:

  • Säga: “Det här handlar inte om dig.”
  • Visa: “Jag tar ansvar för mina känslor.”
  • Bekräfta: “Du får känna så.”
  • Hålla fast vid kärleken även när det stormar

Och när vi tappar kontrollen – be om förlåt. För barn ska inte rädda vuxna.


Idag är jag den vuxna i mitt liv

Jag övar på att säga:

“Vad behöver jag?”

Jag övar på att sätta gränser.
På att låta barnet i mig vila.
På att vara vuxen i min egen kropp.

Och varje gång jag lyckas – läker något.

Alla barn behöver trygghet.
Och så gör även det inre barnet i mig.


Min sanning nu barn ska vara barn

Trygga barn är viktigt.

Jag måste vara vuxen.

Jag kan inte ändra hur det var.
Men jag kan välja hur jag gör nu.
Jag kan reparera bakåt genom att göra annorlunda framåt.

Barn ska få leka.
Skratta.
Vara trygga utan att vara räddare än de vuxna.

Det är vi vuxna som måste se till det.

Carina Ikonen Nilsson taking a winter swim in the lake wearing a yellow hat – a moment of stillness and courage when grief knocks again.
Carina Ikonen Nilsson

Slutcitat

Igår är historia, det är i nuet vi kan göra något åt historien så att morgondagen blir ett resultat i att bli mera ansvarstagande vuxen och hela det lilla barnet.
– Carina Ikonen Nilsson


Reflektion – Mellan raderna

Vad händer i dig när du tänker på ditt inre barn?


Fråga till dig som läser

Minns du något tillfälle när du bar ansvar som barn?
Skriv gärna i kommentarsfältet.


PayPal – stöd mitt skrivande

https://www.paypal.com/paypalme/malixse971

Prenumerera på bloggen

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311


Den här texten är skriven av mig som själv burit för mycket som barn, och som idag skriver för att ge andra barn – och vuxna med barnhjärtan – tryggare plats att stå på.

Barn gör när de kan – smärta, skam och ansvar

Bildkarusell med flera Halloween-dockor – lekland anknytning och familjestunder att säga ja

Lekland anknytning och familjestunder att säga ja

Ibland räcker det att säga ja.
Den här dagen blev det både lekland, anknytning och familjestunder, fyllda av skratt och trötthet på samma gång. Det här är verkligen lekland, anknytning och familjestunder i praktiken.

Read this in english English Version — Saying Yes to a Day of Joy

Tidig morgon, morgonrock och frihet på landet

Idag började dagen tidigt.
Kvart i fem rullade jag iväg för att hämta Alfred.
Jag åkte i morgonrock och tofflor — det är så jag gör när jag bor på landet.
Det finns inte många vakna då och rådjuren bryr sig inte om vad jag har på mig. Dessutom är det ju så jag åker till sjön om morgonen när jag badar.

Alfred reagerade och tyckte att hans mormor var lite konstig.
Det finns nog ingen annan mormor som åker och hämtar barnbarn i morgonrock och tofflor.
Jag skrattade och tänkte: Det är väl sånt mormorar gör?

När vi kom hem igen fick Alfred en kopp varm choklad att vakna till, medan jag drack kaffe.

Att säga ja – lekland, anknytning och familjestunder: barn ser på tecknad film hemma under en lugn stund.

När lillkillen vaknade så bakade jag scones och gjorde äggröra som vi åt till frukost.
Då när vi satt där vid frukostbordet och åt frågade jag vad vi skulle hitta på under dagen.


Ett ja när han väntade sig ett nej

Lillkillen, som kan vara lite försynt ibland, sa:

“Jag tror du kommer säga nej… men det hade varit kul att åka till ett lekland.”

Jag tror att han hade Alfred i tankarna, att Alfred skulle få roligt.
Han berättade också att några kompisar pratat om att åka dit och han ville se hur det såg ut.
Jag tror att han redan då tänkte att jag skulle säga nej.

Just därför blev det extra roligt att säga ja, till Stellas Lekland.

Han kollade upp när det öppnade och jag gav honom i uppdrag att räkna ut vad inträdet skulle kosta.
Vi gjorde en plan och jag sa tydligt att om det är tråkigt så kommer vi ändå vara där tills jag säger att vi åker hem.
Jag vägrar betala pengar och de vill åka därifrån redan efter en halvtimma.

Vi packade vatten för jag tänkte att de kan bli törstiga när de springer runt.


Lekland, anknytning och familjestunder – när teori möter verkligheten

Vid halv tio satt vi i bilen och gav oss av.
Vi var där när de öppnade och pojkarna var taggade.
De sprang iväg direkt efter att jag visat var jag skulle sitta och läsa för min kurs.

Jag hämtade kaffe och satte mig i en soffa med boken.
Just idag handlade den om anknytningsteorin.
Känslor, klokhet och aha-ögonblick om hur barn behöver en trygg vuxen i närheten.
Vissa saker gjorde ont att läsa, andra landade som en insikt jag redan bar inom mig.

Här satt jag mitt i lekland, anknytning och familjestunder i praktiken.

Trygga pauser och lek – lekland, anknytning och familjestunder på landet.

Jag gjorde korta avbrott där jag gick och kollade var pojkarna höll hus.
Små stopp för påfyllning av vatten, lunch och lite fika så energin fanns kvar.

Att säga ja – lekland, anknytning och familjestunder: barn tar paus på leklandet under en dag fylld av lek och trygg närvaro.

Jag som var rädd att de skulle tröttna fick till slut säga stopp.
När vi varit där i fyra timmar var pojkarna helt slut — fast de inte ville erkänna det.


Cowboy-soppa, pannkakor och ett hem med liv

Vi åkte hem.
Lillkillen la sig i sängen och kollade mobilen och Alfred satt bredvid.
Jag började laga mat — Alfred ville ha cowboy-soppa.
Maken bestämde att om det är soppa så blir det pannkakor med.

Vi satt hela familjen och åt middag tillsammans.
Samtalen var många och jag satt där och bara mös.
Så härligt när hela huset är fullt av liv.

Hemma efter lekland – lekland, anknytning och familjestunder fortsätter i vardagen.

Efter maten blev det soffhäng och väntan på att dottern skulle komma och hämta Alfred.
Hon hade haft Halloweenfest på jobbet och därefter åkt på husvisning — fortfarande i sin sminkning.

Hon gillar Halloween och har skapat massor av skräckdockor under åren.
Duktig är hon när hon skapar.
Sminkningen idag var riktigt bra — kanske inte för en kväll på krogen men hon bar den med stolthet.
Och hade hon gått på husvisning så, ja… varför inte?
Frihet smittar av sig.


Dotterns Halloween-dockor (stolt mamma)

Det är klart att hon gör skräckdockor.
Med en mamma som åker runt i morgonrock och tofflor så kommer kreativiteten ut någonstans!

Dockor som kan skrämma slag på vem som helst,
gravstenar och kistor gjorda med en sådan precision
att Hollywood hade kunnat ringa när som helst.

Jag skrattar. Och jag är stolt.
För hon gör det hon älskar — och hon gör det ordentligt.

Idag ska jag även hämta Alfred igen.
Vi ska fortsätta på den kreativa banan här hemma.
Lillflickan köpte vax och blod igår, så idag ska vi se om vi kan vara lite kreativa tillsammans — måla ansikten och leka lite skräck.

För i kväll är det bus eller godis som gäller.
Och då ska de vara riktigt redo!


Mellan raderna – min röst

Idag var inte bara ett datum i kalendern.
Det var en sån där dag som formar minnen.

En dag där jag valde ett ja,
och två pojkar fick en historia att berätta.
Allt det här är lekland, anknytning och familjestunder som formar oss.

En dag där det enkla blev betydelsefullt:

Morgonrock i bilen
Scones i gryningen
Leklandsskratt
Soppa och pannkakor
Ett hus fullt av liv

En dag som säger:

Jag är här.
Jag lever mitt liv.
Och det får gärna vara lite stökigt och roligt.


AHA – mellan raderna

Vi borde säga ja lite oftare.
Speciellt när barnen tror att vi ska säga nej.

Där någonstans,
precis i ögonblicket när de vågar önska,
börjar magin i barndomen.

Och anknytningsbandet vävs ännu starkare.
Att våga säga ja leder till lekland, anknytning och familjestunder som blir minnen.


Fråga till dig som läser

När sa du ja till något oväntat senast?
Och vad hände då?


Carina Ikonen Nilsson taking a winter swim in the lake wearing a yellow hat – a moment of stillness and courage when grief knocks again.
Carina Ikonen Nilsson

Reflektion & avslutning

“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien,
morgondagen väntar längre fram.
Men just nu — det är här livet händer.”

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén