När jag hittade en annan bloggare som också ville blogga på två språk, blev jag först alldeles liten. Jämförelsen slog till. Men med trauma-kunskap, compassion och humor valde jag stolthet. För världen är stor nog för oss båda.
Trauma kroppen minns handlar inte bara om vad som hänt – utan om hur det lever kvar i kroppen. När nervsystemet blivit vant att skydda oss med kamp, flykt eller frysning fortsätter det ofta långt efter att faran är över. I den här texten vill jag visa hur kroppen minns, hur våra strategier uppstod för att rädda oss – och hur vi varsamt kan börja leva mer än bara överleva.
Ibland kommer insikterna när vi är redo att höra dem. För mig landade gårdagens föreläsning om trauma mjukt men ändå kraftfullt: det går att läka — och kroppen berättar när det är dags.
Trauma är påverkan – inte händelsen
Två människor kan vara med om samma sak men bära helt olika sår. Det som formar traumat är graden av ensamhet, maktlöshet och rädsla i stunden – inte rubriken på händelsen. Kroppen gör en snabb bedömning: “Tryggt eller fara?” och låter reaktionen stanna kvar som ett mönster.
Trauma kan låta farligt och kännas som något som sitter fast för alltid. Och det stämmer delvis — det du upplevt finns där. Men det går att rucka på, förstå, mjuka upp. Traumat är inte du. Det är en del av din historia.
När du plötsligt stelnar till, tappar bort orden, eller reagerar mycket starkare än situationen kräver — då kan du ha hamnat i ditt trauma. Det är kroppen som ropar:
“Här har det gjort ont förut.”
Då behöver vi nyfiket fråga istället för att döma oss själva.
Det här är trauma kroppen minns – och det påverkar livet idag.
Fakta & forskning – Vad säger vetenskapen?
Trauma handlar om nervsystemets reaktion, inte endast om själva händelsen (Bessel van der Kolk – The Body Keeps the Score)
Kroppen minns genom kamp–flykt–frys (Polyvagal Theory – Stephen Porges)
Barndomstrauma påverkar hjärnans stressreglering (National Institute of Mental Health)
Läkning sker genom trygghet och reglering av nervsystemet (Judith Herman – Trauma and Recovery)
Det vi inte kunde bearbeta då – bär kroppen åt oss idag.
Trauma kroppen minns – även när vi glömmer
Trauma kroppen minns syns ofta inte på utsidan, men känns tydligt i kroppen.
Det finns ett uttryck som ofta används i traumaforskning: The body keeps the score. Kroppen bär på en tyst kunskap om det som gjorde ont. Vårt nervsystem reagerar ibland snabbare än tanken — som om det fortfarande befinner sig i faran som redan passerat.
Ett ord, en lukt, en ton i någons röst, en blick — och plötsligt blir huvudet tomt. Bilder seglar förbi… eller kommer inte alls. Istället flyttar en känsla in, en obehagskänsla där du inte längre känner dig trygg i dig själv. Hjärtat rusar, kroppen vill fly — men du sitter kvar och ler som om allt vore bra.
Och minnen kan vara så olika. Du ser sorg och grådaskighet. Ditt syskon minns detaljer: en klänning, ett smycke eller en present. Själv minns du ingenting av det där — inte vem som var med, om du var glad eller ledsen. Bara kroppen minns.
Kroppen försöker inte ställa till det för oss. Den försöker skydda oss.
Trauma och överlevnadsstrategier – smarta lösningar i svåra stunder
Det vi ofta kallar “dåliga vanor” eller “konstiga reaktioner” är egentligen kloka lösningar som vårt nervsystem hittade när vi var små eller maktlösa. Strategierna räddade oss när det inte fanns andra alternativ:
Att bli duktig, tyst och skötsam
Att ta hand om andra istället för sig själv
Att sluta be om hjälp — för att slippa bli avvisad
Att göra sig liten för att inte ta plats som stör
Det kan visa sig i kroppen också: Att du blir vansinnigt trött och behöver sova länge. Att du stänger in dig, för du orkar inte känna mer. Att allt måste vara perfekt — annars känns du värdelös. Som att du måste prestera för att få existera.
Det är inte svaghet. Det är briljanta strategier av ett barn som behövde hitta ett sätt att klara sig i en värld som ibland gjorde ont.
När strategierna blir hinder
Det som en gång räddade oss kan idag hindra oss från att leva fullt. Vårt nervsystem registrerar fortfarande fara — även när vi är trygga.
Plötsligt:
säger vi ja när hela kroppen vill säga nej
drar vi oss undan när någon kommer för nära
tar vi ansvar för allt och alla — tills vi bränner ut oss
biter vi ihop och ler även när det gör ont
försvinner rösten när vi egentligen behöver den som mest
Det som en gång kändes levande, dör. Inget känns riktigt viktigt längre.
Och kroppen protesterar: pulsen höjs, huvudvärken blir din bästa och värsta ovän, magen krånglar och värken blir en ständig följeslagare. Kroppen säger ifrån.
Sanningen är att den har försökt prata länge. Men nu skriker den:
“Lyssna på mig. Ta hand om mig.” “Om du gör det — kan jag hela dig i hela ditt jag.”
Det är inte tecken på svaghet. Det är tecken på att du är redo för något nytt.
Min reflektion – från överlevnad till att leva
Jag har själv vandrat länge i överlevnadens spår utan att riktigt förstå det. Jag trodde att det bara var så livet var — att kroppen alltid skulle krångla, att jag alltid skulle behöva vara stark, att obehaget var något jag bara fick vänja mig vid.
Men nu börjar jag stanna upp och lyssna på det som protesterar inom mig. Jag vill förstå vad kroppen försöker säga, istället för att tysta den.
Jag ställer mig frågan: “Vad behöver jag just nu?” Vilka cirklar är jag i, och vad ber kroppen mig om?
Jag känner det så tydligt — kroppen gråter när jag bara går på och gör. Gör för att man ska, för att inte stanna upp. Men jag tröstar den genom mina kalla, närvarande bad. Där kylan värmer själen till stillhet. Där kroppen saktar ner och ger mig mina känslor och tankar en i taget. Där i vattnet, när värken försvinner och jag blir levande.
Och den känslan håller i sig i timmar efter ett bad.
När jag säger nej, händer det att kroppen applåderar: “Hurra! Du sa nej!” Och när jag säger ja, är det ett ärligt, själsligt ja:
Ja — till Stellas Lekland förra veckan. Ja — till att hämta Alfred efter träningen. Ja — till sjön idag. Ja — till att sitta här nu och låta mina ord bli viktiga.
Och ett extra ja: Att sitta här och skriva mitt inlägg utan dåligt samvete för allt jag inte gör under tiden. För det här är viktigt. Jag är viktig.
Mitt liv börjar fyllas av ja som jag vill leva.
Det går att läka
Carina Ikonen Nilsson
Trauma är inte det som hände — utan det som fortfarande lever kvar i oss.
Men det betyder också att läkning är möjlig. För det vi bär med oss, kan vi också möta och förändra.
När vi:
får vara trygga
blir lyssnade på
vågar sakta ner
säger nej när kroppen protesterar
väljer ja som vi kan stå i
… då händer det något. Då börjar kroppen lita på att det är nu och inte då.
Att bjuda mig själv till sjön och bada är ett steg i självläkning. Att säga: “Det kan vänta” — är självläkning. Att spegla mig själv och viska:
“Hej lilla du, du lever nu. Du håller rodret.” Det är självläkning.
Att säga: “Inte idag, jag är upptagen med mitt själ”, och låta mina ord få finnas först — också självläkning.
När jag tittar på gamla kort och hör hur min syster minns i ljus, där jag bara minns tomrum — och jag accepterar:
“Ja, det var då. Inte nu.” Då hedrar jag den jag var. Det är självläkning på riktigt.
När vi lyssnar på trauma kroppen minns, kan kroppen börja läka.
Kroppen som minns är också kroppen som kan läka.
Det får ta tid. Men varje andetag av självmedkänsla är ett steg mot ett liv där jag får känna mig levande.
Vi har alla strategier som en gång hjälpte oss att överleva. Och vi får behålla tacksamheten för det. Men vi får också varsamt fråga:
“Hjälper det mig idag – eller håller det mig kvar i gårdagen?”
Det är aldrig för sent att börja leva ett liv i takt med kroppen och själen. Det är faktiskt precis nu det sker.
Inget är för sent. Så länge det finns liv — finns det hopp. Man säger att hoppet är det sista som ger upp. Behåll ditt hopp, lev i ditt hopp och din tro på förändring.
Jag brukar säga öppet till mina ungdomar att alla är värda en andra chans. Den chansen tar slut först när andetaget tar slut. Så är det — en andra chans finns alltid.
Gick det inte denna gången? Prova igen. Och igen. Och lär dig något på vägen.
Du överlevde. Nu får du leva.
Fråga till dig som läser
Vilken strategi tror du en gång hjälpte dig att överleva – och hur kan du idag börja leva i stället?
Carina Ikonen Nilsson
“Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
Igår var jag på mammografi. Den där väldigt gör ont-saken vi kvinnor gör vartannat år för att leva längre. Jag fick tipset att ta två Alvedon innan. Det hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg.
Maskinen pressar hårt. Det gör ont. Men det är över snabbt.
På vägen därifrån kände jag en lättnad. En tacksamhet över att kunna gå hem, ta en kaffe och låta kroppen slappna av igen.
Den smärtan passerar. Alla smärtor gör inte det.
Där vattnet väcker mig
Idag steg jag ut i den tidiga morgonen, minus en och en halv grad i luften. Morgonrock, vantar, mössa. Badväskan i handen — som ett löfte till mig själv. Bilen körde milen till sjön. Den där milen jag kan på känslan nu.
Där väntade stunden där allt bara finns. Jag, sjön och andningen som hittar hem.
En plats där kroppen vaknar och bemötandet får landa i hjärtat.
Steg för steg ner i vattnet. Fötterna först — en chock, en viskning: “Nu är du här”. De hisnande andetagen som tar tag i mig när kroppen möter kylan.
Och så ögonblicket när allt stannar. Där tystnaden blir ljudet och nuet är allt som finns. Jag och vattnet, vi känner varandra nu.
När jag kliver upp igen brusar kroppen av liv. Som om blodet bubblar, som om någon lagt en brustablett i mig.
Milen hem, värmen från kläderna. Och kärleken i tacksamheten: att jag gav mig själv den här stunden där jag påminns om att jag lever.
Här. Nu.
Barn gör när dom kan bemötande i vardagen
I mitt arbete har jag länge burit med mig frasen: Barn gör när dom kan. Det låter så självklart, tills man glömmer bort det.
Som den där kvällen när en ungdom satt med luvan djupt nerdragen och vägrade prata. Inga svar. Bara tystnad. Jag kan bli frustrerad, men sanningen i stunden är ofta: han kunde inte.
Och om jag istället tänker att han inte vill då händer något i mig. Rösten blir lite hårdare. Axlarna höjs. Luften i rummet blir tunnare.
När vi tror på ovilja istället för oförmåga hårdnar våra röster och krav. Då är risken att vi förlorar varandra.
Barn gör när dom kan. Gör dom inte — då kan dom inte just idag. Det kan saknas energi. Kanske trygghet. De där orden saknas i ungdomen. Kanske känslan av att vara värd att lyckas.
Och där, i de små ögonblicken, lär sig barnet något viktigt: Inte bara vad som förväntas — utan vem jag är som vuxen när det skaver och blir svårt.
För barn lär sig alltid. Frågan är vad de lär sig av oss.
Jag har ibland glömt allt det här. Då har jag gått hem med en tung klump i magen.
Men de kvällar då jag hållit synsättet nära, även i bråk och stök, har klumpen i magen istället varit ett:
Yes, vi fixade det. Tillsammans.
För barn ska inte bära den sortens skam. Den sätter sig i kroppen, i självbilden, i hjärtat. Den kan bli en följeslagare som är svår att jobba bort.
Förlåt – när ansvaret ligger på mig
Att tappa ansiktet gör ont för alla. Men jag gör hellre det själv än att låta den jag möter tappa det.
Förlåt är ett läkande ord. Men bara när det inte bär med sig skuld.
Förlåt att jag gjorde så där, men det var för att du… Det där för att du förstör allt. Det är inte att säga förlåt. Det är att rättfärdiga det jag själv gjorde — och lägga skulden på dig.
Jag har ansvar för mitt beteende oavsett vad den andra gör. Om jag svarar otrevligt tillbaka är jag skyldig ett förlåt. Inte för att du gjorde fel, utan för att jag gjorde det.
Förlåt är inte att böja sig. Det är att hålla fast vid hjärtat.
Metod – Barn gör när dom kan i praktiken
När det blir svårt, pröva att ställa dessa tre frågor:
Vad saknas just nu för att barnet ska kunna lyckas?
Hur minskar jag skammen i situationen?
Hur hjälper jag barnet att behålla ansiktet inför andra?
Det här är barn gör när dom kan bemötande i praktiken.
Skam säger: Jag är fel. Läkande bemötande säger: Jag är värd att försöka igen.
Vi väljer varje gång vilket spår vi lägger i ett barns hjärta.
AHA – mellan raderna
Smärta i kroppen är tillfällig. Smärta från skam kan bli livslång om ingen fångar upp barnet.
Igår kan ge spår i någon idag och långt fram i livet. Därför är just nu det som är viktigt. Det jag säger idag kan någon annan bära med sig genom sitt liv. I nuet kan jag ta ansvar och välja hur jag ska bemöta.
Mellan raderna – min röst
Jag vill vara en av de vuxna som står kvar. Som ser förbi beteendet och möter behovet. Som väljer att värna värdigheten, varje gång.
Reflektion – Vad tar du med dig?
Vad händer i dig när du går från tanken han vill inte till han kan inte, inte idag?
Hur förändrar det dig? Hur förändrar det honom?
Det här är grunden i barn gör när dom kan bemötande.
När jag minns det blir relationerna lättare att bära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. /Carina
När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse
Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.
Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.
Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening. Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring
Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.
Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk
När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå. Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den. Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker. Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.
Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen. Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet. Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång. Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.
Drömmarna känns som en bekräftelse. Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten. Samtal, empati, närvaro. Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.
Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp
Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.
Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör. Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.
Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt. Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.
Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring. Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet. Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.
Tidigare kurser gav mig verktyg. Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.
Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå. Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet. Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.
Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet. Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu. När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.
Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast. Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.
Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan
När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.
Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.” Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.
Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.
Reflektion
Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop. Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet. I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om. Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg. Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.
I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.
AHA – Mellan raderna
Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft. Samtal är helande. De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.
Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå. Kunskapen har fått kropp, men också själ. Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.
Det finns dagar då orden inte vill komma. Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst. Idag är en sådan dag. Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala. Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.
Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut. Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.
Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka? Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden. För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus. De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag. Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.
Vid sjön
Gårdagens morgon vid sjön. Bryggorna ligger stilla och världen håller andan. Här får både orden vila och kroppen tala.
Igår var jag i alla fall vid sjön och badade. Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner. Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.
Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig. Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka. Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.
Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag. Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över. Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre. Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.
Reflektion
Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut. Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen. Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.
AHA
Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt. När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.
Mellan raderna – min röst
Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans. Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka. Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här. Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.
Slutord – reflektion
Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis. När den ena behöver vila, bär den andra stillheten. Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite, att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.
Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden, utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.
Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
