Etikett: ungdomar

Förord

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

---

Förord

Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget.
Kanske kände någon sig träffad.
Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.

Och kanske var det just det, det behövde vara.

---

Jag skriver inte för att döma

Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar.
Det kom ur kärlek till barn.
Och ur en sorg som samlat sig genom åren.

För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.

Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.

När barnens blickar blir tomma

Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont.
Då måste jag skriva.

Det är inte syndabockar vi behöver

Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.

---

Vuxenvärldens ansvar

Jag vet att föräldraskap inte är enkelt.
Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker.
Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.

Jag har själv varit där.

Men samtidigt:
Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse.
Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.

Och ansvaret?
Det är vårt. Vi vuxnas.
Tillsammans.

Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går

Vi kanske tänker att det redan är för sent.
Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg.
Men det är sällan för sent.

Små förändringar kan göra stor skillnad.
Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.

Det handlar inte om att ha perfekta lösningar.
Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till.
Att stå kvar en kväll till.
Att be någon om hjälp.
Att våga säga till en annan förälder:
“Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”

För det går.
Det går att göra mer än vi tror.
Det börjar ofta med att någon vågar tro.
Och ibland – är det du som behöver vara den någon.

---

Ett rop på närvaro och mod

Det jag skrev förra gången var ett rop.
På närvaro. På engagemang.
Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.

Ett rop på mod.
Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.

För trygghet bor ofta där det är tråkigt.
I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.

---

Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar

Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.

---

Till dig som kände något

Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:

Jag är inte emot dig.
Jag är för dig.
Jag står med dig.

När du vågar säga:
”Nej. Det här är inte okej.”

Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans.
Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.

Att säga nej – och ändå stå kvar

Barn behöver inte bara kärlek.
De behöver riktning.
De behöver någon som säger nej – och menar det.

Någon som orkar stå kvar.
Någon som säger:

“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”

Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.

Reflektion:

Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen.
Ibland skriver vi för att förändra något utanför den.
Och ibland – gör vi båda.

---

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta bloggen:
Stöd mig via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#parentingtruth #boundariesmatter #adultresponsibility #childhoodmatters #supportouryouth #standfirmwithlove