Ibland kan det kännas som att vi mår dåligt fast vi egentligen inte gör det. När känslor blir identitet är det lätt att tro att allt som rör sig i kroppen är nutid, fast det ofta är gammalt.Ibland kan det kännas som att vi mår dåligt fast det som rör sig inom oss inte enbart hör till det som händer just nu.
När känslor blir identitet kan vi börja tro att en gammal reaktion berättar sanningen om vilka vi är idag.
I det här inlägget reflekterar jag över drömmar, känslospår och sådant jag har sett både i mig själv och i möten med unga människor. Inte som en förklaring som passar alla, utan som tankar om hur vi kan börja skilja mellan:
Det här känner jag just nu.
och:
Det här är den jag är.
Läs detta på engelska
When Feelings Become Identity – Dreams and Emotional Patterns
Läs mer om samtal via Teams – Närvaro & Samtal
Det jag skriver här handlar om just detta – när känslor blir identitet, och hur vi både som vuxna och barn kan fastna i känslor som egentligen är gamla.
Drömmar som speglar insidan – inte utsidan
Drömmar kan ibland spegla det som händer inom mig
Ibland drömmer jag något som inte väcker särskilt starka känslor.
Det är som om drömmen inte finns där för att ruska om mig, utan snarare speglar något som redan håller på att förändras.
Jag drömde nyligen att jag spillde olja på en restaurang. Tidigare hade en sådan dröm kunnat väcka skam, oro eller känslan av att ha gjort fel.
Men den här gången kände jag nästan ingenting.
Jag konstaterade bara vad som hade hänt.
För mig blev drömmen en bild av att jag inte reagerade på samma sätt som förr. Det betyder inte att drömmen bevisade något eller hade en bestämd betydelse. Men känslan som stannade kvar när jag vaknade väckte en tanke:
Kanske har någonting gammalt förlorat en del av sitt grepp om mig.
Drömmar visar oss när något gammalt slutat dominera vårt nu.
De ger små meddelanden:
Titta, du reagerar inte som förr. Du har växt.
Gamla känslor vi misstar för nya sår
Gamla känslor kan kännas som nya sår
Det finns stunder då jag först tror att det är mitt nuvarande liv som får mig att må dåligt.
När jag stannar upp kan jag ibland upptäcka att reaktionen känns bekant. Den kan bära spår av:
- gammal oro
- tidigare skam
- ett invant tankemönster
- ett känslominne
- en strategi som en gång hjälpte mig att skydda mig
Det betyder inte att känslan är overklig.
Känslan finns här och behöver tas om hand. Men den behöver inte alltid vara en exakt beskrivning av det som händer idag.
Jag tänker på det som ett gammalt ärr som ibland kan börja klia. Känslan är verklig, men den behöver inte betyda att samma skada har uppstått igen.
När känslor blir en del av självbilden
Något jag har sett, både privat och i arbetet med unga människor, är att det välbekanta ibland kan kännas tryggare än det okända – även när det välbekanta gör ont.
Ett barn eller en ung person kan under lång tid ha lärt sig:
Jag är den oroliga.
Jag är den arga.
Jag är den som inte klarar krav.
Jag är den som alltid måste vara stark.
Känslan har då nästan blivit en identitet.
Det betyder inte att personen vill må dåligt eller försöker manipulera sin omgivning. Det kan handla om en strategi som en gång hade en viktig funktion.
När livet blev övermäktigt kanske tårarna gav en paus.
Ilskan kanske skapade avstånd.
Humorn kanske gömde sårbarheten.
Tystnaden kanske minskade risken att bli avvisad.
Strategin kan ha varit begriplig och ibland nödvändig. Men något som en gång skyddade oss kan senare begränsa oss.
Barn visar svåra känslor på olika sätt
Barn och unga uttrycker känslor på många olika sätt.
En del vänder sig inåt. De gråter, blir tysta, kritiserar sig själva eller drar sig undan.
Andra riktar reaktionen utåt genom ilska, trots, skämt, avvisande eller genom att lämna situationen.
Samma barn kan också använda olika strategier vid olika tillfällen.
Könsnormer kan påverka vilka känslouttryck barn upplever som tillåtna. En del pojkar kan lära sig att dölja rädsla och sorg bakom ilska eller en tuff fasad. En del flickor kan lära sig att rikta obehaget inåt genom oro, tårar eller självkritik.
Men det är inga fasta regler.
En omfattande metaanalys av barns känslouttryck fann endast små genomsnittliga skillnader mellan flickor och pojkar. Skillnaderna påverkades dessutom av bland annat ålder, sammanhang och vilka människor barnet befann sig tillsammans med. Därför behöver vi möta varje barn som en egen individ.
Läs metaanalysen av Chaplin och Aldao
Det viktiga är alltså inte att bestämma hur flickor respektive pojkar fungerar.
Det viktiga är att försöka förstå:
Vad försöker just det här barnet skydda?
Vad blev svårt i den här situationen?
Vilket stöd skulle göra nästa steg möjligt? pojkforskning, t.ex. Pollack’s ”Boy Code”.)
När en ung människa nästan vågar visa sig
Jag har mött unga människor som suttit precis på gränsen till att visa något sårbart.
För ett ögonblick försvinner rustningen.
Sedan kommer rädslan.
Personen kanske tittar bort, skrattar stelt, byter ämne, blir arg eller går ut genom dörren.
Det behöver inte betyda att den unga människan inte vill ha kontakt. Det kan vara ett sätt att försöka återfå kontrollen när känslan blir för stark eller ovan.
Då behöver vi vuxna varken tränga oss på eller försvinna helt.
Vi kan signalera:
Jag märker att det här blev mycket.
Du behöver inte berätta allt nu.
Jag finns kvar när du är redo.
Att stå kvar betyder inte att kräva ett samtal. Det betyder att relationen finns kvar även när den unga personen behöver en paus.
När vi vuxna skyddar för mycket
Att ta ett barns känslor på allvar betyder inte automatiskt att alla krav ska försvinna.
Om vi alltid tar bort det svåra kan barnet gå miste om möjligheten att upptäcka:
Det var jobbigt, men jag klarade det med stöd.
Samtidigt får kraven inte bli överväldigande. Barnet behöver varken kastas in i det svåra eller skyddas från varje obehag.
Vi kan i stället hjälpa barnet att ta ett litet och möjligt steg:
Vi gör det tillsammans.
Du behöver inte tycka om det.
Vi kan pausa om det blir för mycket.
Jag står kvar.
Vi provar en liten del först.
Det är skillnad mellan att lämna ett barn ensamt med ett krav och att stötta barnet genom något som är svårt.
Tidiga erfarenheter och känsloreglering
Tidiga relationer och erfarenheter kan påverka hur vi senare förstår och reglerar våra känslor. Trygga vuxna kan hjälpa barnet att sätta ord på det som händer och upptäcka att en stark känsla går att bära utan att barnet förlorar relationen eller sig självt.
Forskningen om anknytning, trauma och mentalisering beskriver samband mellan tidiga svårigheter och hur förmågan att förstå egna och andras inre tillstånd utvecklas. Det innebär däremot inte att en viss erfarenhet alltid leder till en viss reaktion. Människors utveckling är mer komplex än så.
Läs Fonagys forskningsöversikt om anknytning, mentalisering och trauma
När jag tror att jag mår dåligt
Det finns dagar då något skaver i mig.
Tidigare kunde jag tolka det som ett bevis på att jag var trasig, för känslig eller på väg att falla tillbaka.
Idag försöker jag stanna upp innan jag gör känslan till hela sanningen.
Jag kan säga:
Det här känns starkt.
Det kan vara något gammalt som har blivit väckt.
Jag behöver inte agera på allt jag känner med en gång.
Jag är mer än den här känslan.
När jag skapar lite avstånd mellan mig själv och reaktionen blir det lättare att andas.
Känslan får finnas, men den behöver inte ensam bestämma vem jag är eller vad jag ska göra.
Drömmen som en försiktig fråga
Jag vet inte exakt vad drömmen om oljan betydde.
Jag tror inte heller att drömmar ger oss färdiga besked eller visar en bestämd väg som gäller för alla.
Men jag kan använda en dröm som utgångspunkt för självreflektion.
Jag kan fråga:
Vad väckte drömmen i mig?
Vad känner jag igen från mitt liv?
Vad verkar ha förändrats?
För mig blev det viktigaste inte den spillda oljan.
Det var frånvaron av den gamla skammen.
Drömmen gav mig inte ett facit. Den hjälpte mig att lägga märke till att min reaktion hade förändrats.
Och ibland räcker det.
Kanske är detta själva kärnan
Varken jag eller de barn och unga jag har mött är våra känslor.
Ibland är en stark reaktion ett gammalt sätt att försöka skapa trygghet. När vi kan se det utan att skamma oss själva får vi möjlighet att välja ett annat sätt.
Inte alltid.
Inte på en gång.
Men kanske ett litet steg i taget.
Där kan något nytt börja växa:
Utrymme.
Tillförsikt.
Och en känsla av att livet går att bära lite mer än igår.
Reflektion – när känslor blir identitet
Finns det någon känsla som du ibland gör till en sanning om vem du är?
Kan känslan vara verklig utan att samtidigt vara hela sanningen om dig?
Vad skulle förändras om du kunde säga:
Jag känner detta just nu – men jag är mer än det jag känner.
AHA – mellan raderna
Kanske handlar förändring inte om att sluta känna.
Kanske handlar den om att kunna känna utan att försvinna in i känslan.
Barn behöver inte perfekta vuxna. De behöver vuxna som försöker förstå, kan stå kvar och hjälper dem att ta möjliga steg.
Och vi vuxna behöver kanske erbjuda oss själva samma sak.
En känsla får vara viktig utan att bli hela vår identitet.
Vill du bjuda mig på en fika?
Jag har nu bytt betalsystem från PayPal till Stripe, för att det ska vara enklare och tryggare att betala här på Malix.se.
Om du uppskattar mina texter och vill bidra till att bloggen kan fortsätta växa får du gärna bjuda mig på en fika. ☕
Betalningen sker tryggt via Stripe med kort och, där det erbjuds, Klarna.
Prenumerera på nya inlägg
Få nya texter direkt till din inkorg:
Avslutning
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien,
morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar