Ibland kan det kännas som att vi mår dåligt fast vi egentligen inte gör det. När känslor blir identitet är det lätt att tro att allt som rör sig i kroppen är nutid, fast det ofta är gammalt. I det här inlägget vill jag utforska hur drömmar, flickor, pojkar och våra invanda mönster visar oss något mycket större: hur vi kan växa när vi lär oss att känna utan att fly tillbaka till det som en gång var tryggt.
Läs detta på engelska
When Feelings Become Identity – Dreams and Emotional Patterns
Läs mer om samtal via Teams – Närvaro & Samtal
Det jag skriver här handlar om just detta – när känslor blir identitet, och hur vi både som vuxna och barn kan fastna i känslor som egentligen är gamla.
Drömmar som speglar insidan – inte utsidan
Ibland drömmer jag något som inte väcker känslor. Det är som om drömmen inte är där för att ruska om mig, utan för att visa något jag redan håller på att förändra.
Jag drömde nyligen att jag spillde olja på en restaurang. Förr hade en sådan dröm väckt skam, oro, panik eller känslan av att ha gjort fel. Men den här gången kände jag ingenting. Bara ett konstaterande.
Det är då det slår mig:
Drömmar visar oss när något gammalt slutat dominera vårt nu.
De ger små meddelanden:
Titta, du reagerar inte som förr. Du har växt.
Gamla känslor vi misstar för nya sår
Jag tror ofta att jag mår dåligt, tills jag märker att det inte alltid är dagens jag som mår dåligt.
Det kan vara:
- en gammal oro
- en gammal skam
- en gammal reaktion som vaknar
- ett invant tankespår
- ett känslominne som rör sig genom kroppen
Det är inte nuet som gör ont.
Det är historien som vibrerar till.
Precis som ett gammalt ärr ibland kan klia utan att något är fel, kan också vårt känslosystem göra det.
När känslor blir identitet hos flickor – varför trygghet ibland känns som att må dåligt
Något jag sett i decennier, både privat och i arbetet med ungdomar, är detta:
En del flickor känner inte igen sig själva när de inte mår dåligt.
Det betyder inte att de vill må dåligt.
Det betyder att må dåligt har blivit:
- en trygg plats
- en välbekant känsla
- ett språk
- ett skydd mot krav
- ett sätt att få paus i en värld som går för fort
- en identitet: ”det här är jag – jag är någon som mår dåligt.”
Det som känns igen är det som känns sant.
Och även om det är jobbigt, är det ofta mer skrämmande att kliva in i okänd mark – även om den är bra.
För många flickor blir när känslor blir identitet ett sätt att förstå sig själva när världen känns för stor.
När jag mött flickor som får krav på sig, stora som små, kan jag se hur de:
- tappar fotfästet
- faller in i tårar
- försvinner inåt
- går till välbekanta känslor
- öppnar dörren till må-dåligt-rummet
Det är inte manipulation.
Det är inte teater.
Det är överlevnad – en gammal strategi som lärt dem:
”När jag mår dåligt får jag vila, jag får bli liten, jag slipper kraven.”
Och samtidigt:
Att må bra kan kännas skrämmande för flickor som aldrig tidigare haft ord för det.
Känslan av att må bra kan i deras kroppar feltolkas som något farligt:
“Vad är det här? Det här kan göra ont sen. Bättre att stänga av i tid.”
När det är det enda språk man har – då använder man det.
(Forskning: Forskare som Luyten & Fonagy beskriver hur barn med tidig stress ofta tolkar positiva känslor som hot, eftersom kroppen inte lärt sig känna igen trygg aktivering.)
När känslor blir identitet hos pojkar – och varför sårbarhet skrämmer dem
Det finns något hos pojkar som gör ont att se, men som jag har sett så många gånger genom åren:
Stunden när de nästan visar en känsla.
Stunden när något i dem öppnar sig, kanske för första gången.
Stunden när de sitter där utan sitt pansar.
Och hur de i samma sekund blir livrädda.
Inte rädda för oss.
Utan rädda för sig själva.
För känslan är främmande.
Den gör dem mjuka, nakna, avklädda.
Och när de märker att vi ser det – att vi ser dem – då händer något:
- De tittar bort.
- De reser sig hastigt.
- De skrattar stelt.
- De byter ämne.
- Eller så försvinner de ut genom dörren.
Inte för att de inte vill vara nära – utan för att de behöver hitta sin rustning igen.
För pojkar kan det se annorlunda ut, men även där kan när känslor blir identitet visa sig – genom ilska, undvikande och rustningar.
Jag har sett pojkar som sitter precis på gränsen till att våga visa vem de är, men när vi råkar nudda vid sanningen flyr de.
De går iväg för att samla ihop sig, plocka på sig sin gamla mask.
Den de lärt sig bära:
“Jag klarar mig själv.”
“Jag behöver inget.”
“Allt är lugnt.”
Men sanningen är att det inte är lugnt.
Det är bara ovant.
Pojkar blir rädda för mjukheten eftersom ingen lärt dem att den är deras.
Att den är lika självklar som styrkan.
Så när de märker att vi ser deras innersta – det de själva knappt vågar titta på – då blir sårbarheten för mycket.
De behöver gå undan för att andas.
Inte för att stänga oss ute – utan för att inte gå sönder.
Det fina är att när vi låter dem göra det utan skam, då kommer de oftast tillbaka.
Lite mer människa än innan.
Lite mindre rustning.
Lite mer sig själva.
Pojkar gör ofta tvärtom
Pojkar kan må lika dåligt som flickor, men strategierna de använder är andra:
- ilska
- undvikande
- “jag bryr mig inte”
- humor
- trots
- tystnad
Deras skydd är ett pansar.
Flickors skydd är en känsla.
Pojkar flyr utåt.
Flickor flyr inåt.
Det är samma smärta – bara olika uttryck.
(Forskning: Pojkars uttryckta ilska täcker ofta bakomliggande sårbarhet, vilket lyfts i modern affektteori och pojkforskning, t.ex. Pollack’s ”Boy Code”.)
När vi vuxna skyddar för mycket – då fastnar de
Det här är viktigt.
Och det är inte styggt att säga det.
Om flickan alltid får slippa krav när tårarna kommer,
då lär hon sig:
“Jag klarar inte krav.”
Om pojken alltid får gå undan och ingen följer efter honom,
då lär han sig:
“Ingen orkar med mina känslor.”
Barn behöver inte skyddas från allt.
De behöver stöttas genom något.
Vi måste våga låta dem stå i små känslor –
annars fastnar de i stora.
Det är inte hårdhet.
Det är omsorg.
Det är framtidsbygge.
Små krav – stora steg
Krav ska aldrig vara överväldigande.
Men de ska finnas.
- “Vi gör det här tillsammans.”
- “Du behöver inte tycka om det – du klarar det ändå.”
- “Det är svårt, men det är inte farligt.”
- “Jag står här.”
När ett barn lyckas med något litet växer deras tro på sig själv.
Det är då de börjar förstå:
“Jag är mer än min känsla.”
Det är kanske där all verklig förändring börjar.
Jag själv – när jag tror att jag mår dåligt fast det bara är något gammalt
Det finns dagar då något skaver i mig.
Förr tog jag det som bevis på att jag var trasig, känslig, överväldigad.
Idag kan jag säga:
“Det här är gammalt.
Det här är inte jag nu.”
Och plötsligt blir det lättare att andas.
Kanske är det här hela kärnan
Varken jag eller barnen jag mött mår alltid dåligt.
Ibland är det bara något gammalt som vill lämna kroppen.
Och när vi låter det passera – istället för att tro att det definierar oss – skapas något nytt:
Utrymme.
Styrka.
Och en känsla av att livet går att bära lite mer än igår.
Reflektion om När känslor blir identitet
Vilka känslor i ditt liv tror du är nutid – men kanske egentligen är gamla minnen som fortfarande ligger kvar i kroppen?
Hur skulle det kännas om du började se dem som just det: minnen, inte sanningar?
Kanske finns det platser i dig där när känslor blir identitet fortfarande styr mer än du vill.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget bär på ett budskap du kanske inte såg direkt:
Du är redan starkare än du tror – och barnen du möter är det också.
De behöver inte perfektion. De behöver en trygg vuxen som vågar stå kvar.
Stöd mitt skrivande
Vill du stötta mina texter och mitt arbete?
Här är min PayPal-länk:
Prenumerera på nya inlägg
Få nya texter direkt till din inkorg:
Avslutning
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien,
morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar