Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.
Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.
Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.
Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos
En mammas berättelse om att leva med ADHD
Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.
Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.
Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.
Mamma, farmor och saknaden på avstånd
Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.
Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.
Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen
När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.
En kram som fastnar i hjärtat
Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.
Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.
För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.
Min akilleshäl och min styrka
Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.
Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.
Vardagsankaret
Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.
Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats
Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.
Små ögonblick som betyder mest
Lyckan finns i de små stunderna:
När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.
De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.
FAQ – ADHD och vardagen
Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen? Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.
Kan ADHD också vara en styrka? Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.
Hur kan man stötta en förälder med ADHD? Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.
Reflektion
Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.
Mellan raderna – min röst
I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.
AHA – mellan raderna
Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.
Fråga till dig som läser
Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?
Slutord
Det här är min berättelse. En av många. Om ADHD, om moderskap och om att leva ett liv där kaos och kärlek samsas under samma tak.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
This is my story. ADHD in everyday life is my reality – as a mother, grandmother, and everyday anchor. It is also a story about hugs that linger in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life puts me to the test. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
This post is personal. I share my story – not because I have all the answers, but because words sometimes become my way forward. ADHD is part of my life, and here I write as a mother, grandmother, and everyday anchor right in the middle of daily life.
Words are a way forward – but so are colors. Just like writing, my painting is a way to sort feelings and find breathing space.The lines form a pattern of thoughts – structure in the middle of chaos
A mother’s story of ADHD in everyday life
This is my story. About ADHD, about being a mother to adult children, and about the longing I carry as a grandmother at a distance. It is also a story about hugs that remain in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life tests me. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
A mother’s story of living with ADHD
Living with ADHD means that my everyday life sometimes turns into a roller coaster. As a mother, it’s doubled – I carry both my own inner chaos and the responsibility for my family. It is tiredness, energy, laughter, and frustration, all tangled together.
At the same time, I have a greater understanding of what it feels like on the inside, how full of emotions one can be. When I am happy, it bubbles through my entire body. When I am sad, I cry uncontrollably. When I am angry, it is hard to stop.
There are days when the sounds are too loud, the demands too many, and my strength runs out before the day has even begun. Sometimes I end up lying in front of movie after movie without even knowing what I am watching – those days I do not like. But when I manage to do everything – and a little bit more – then I love the day more than anything else.
Mother, grandmother, and the longing from a distance
I am a mother to adult children. I am also a grandmother – but right now a grandmother at a distance. It isn’t far in miles, but still I don’t stand in the middle of their everyday life. That hurts, but I try to find ways to live in acceptance.
A hug that lingers in the heart
Family is important to me – it is us against the world, somehow. Last Thursday we went to deliver presents to one of my grandchildren. It wasn’t the actual birthday party day, but to avoid stirring things up it felt better to give the presents on another day. That way it wouldn’t be too much all at once.
When we stood there on the doorstep before the door opened, I felt cold inside. My heart beat faster than usual. I was afraid. Afraid of the reactions that might come. Afraid that the presents were wrong, that I would be rejected, that my gifts wouldn’t count.
But then the door opened. When I saw how happy she became with the presents, warmth spread through my entire body. That warmth carried like sparks all the way to my fingertips. And when we were leaving, I received a hug – one of those real hugs that gets stuck in the heart. I held her a little longer, as if to embrace all the days we hadn’t seen each other. I wished time could stop right there. That we could stay, close together, without letting go.
That hug stays with me still, even though days have passed.
For me, presents are more than gifts – they are my way of saying: I remain, I love you, I want to be close even when I am not always allowed to be. How I wish things were different. That we could sit down together and talk. That I could take the grandchildren for coffee, or just to the playground. If the day comes when the door opens wider, I will be here.
My weakness and my strength
I know that my ability to forgive is both good and bad. It makes me vulnerable to being hurt again, but it also makes me whole within myself. I dare to feel love, even when someone has hurt me. I forget and let you stand there once more. The hurt is gone, and for me it is so much more beautiful to live in friendship and love than to be bitter and angry.
Vulnerability and strength in the same image. To be seen – both blessing and burden
The everyday anchor
I am also an everyday anchor for children who have needed a place to land. For me, it is not a title. It is about opening the door, opening the heart, and saying: here you are welcome. Here you can feel at home.
My painting – as multifaceted as life itself. A space where every feeling belongs
Many children have lived here for a period and found a home. It became their home, and even as adults, we are still a safe place for them. Perhaps that is my greatest strength – to remain, to create a home, to choose love even when storms are raging.
Small moments that mean the most
Happiness lives in the small moments:
the laughter around the dinner table
the whispered “I love you” before bedtime
or that quiet second when I actually manage to just pause and breathe.
Those moments remind me that I am more than my diagnosis. I am a mother who tries, who falls, who rises, and keeps going. And still I carry gratitude for those small everyday moments.
FAQ – ADHD in everyday life
What does it mean to live with ADHD as an adult? Many adults with ADHD describe a daily life full of intensity. It can mean difficulties with planning, concentration, and structure, but also a strong energy, creativity, and an ability to think in new ways.
Can ADHD also be a strength? Yes. ADHD can bring qualities like creativity, problem-solving skills, curiosity, and energy. For many, these strengths become an important part of both work life and family life.
How can you support a parent with ADHD? By showing understanding and patience. It also makes a difference when you acknowledge their strengths – not just their challenges. Practical support in everyday life, structure, and open conversations can be crucial.
Reflection
Living with ADHD is living intensely. Sometimes too much, sometimes just enough. But by writing and sharing my story, I remind myself – and perhaps also you – that we are not alone.
Closing words
This is my story. One of many. About ADHD, about motherhood, and about living a life where chaos and love share the same roof.
Yesterday has already laid down to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Between the lines – my voice
In this text, I show both longing and strength. I carry the fear of being left outside, but also the warmth of a hug that lingers. Words and colors become my way of holding on to love. I remain, with both pain and hope – and I choose to live in what is, right now.
AHA – between the lines
I am a mother, grandmother, and creator. I choose love, even when it hurts. I stay, I create, I love – and within that, my strength lives.
My neighbor creates wonderful children’s films on YouTube – videos that both entertain and teach. Perfect little moments of learning and curiosity for kids. Click here to watch: Watch the children’s film here
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
