Dag: 2 september 2025

Oskar var trygg hemma, men världen utanför var svår. I hemmet fanns rutiner och förutsägbarhet, men i dagis och skola möttes han av krav som krockade med hans behov. Det här är en berättelse om NPF, om att känna skuld – och om hur små förändringar kan göra skillnad.

Detta inlägg är en del av Oskar-serien – NPF & skola, där jag skriver om hur vardagen kan se ut för barn som kämpar i mötet med skolan.

I avsnittet om skolan:
Tidigare har jag skrivit om dagsform, motivation och osynligt stöd, där vi ser hur små saker kan påverka hela dagen

Read in English →• Oskar – safe at home, but the world outside was hard

Det här är en berättelse om Oskar – ett barn som hittade trygghet hemma men mötte svårigheter utanför. Genom hans historia vill jag visa hur det kan vara att leva med NPF, hur små detaljer kan göra stor skillnad och hur vuxnas stöd kan vända hopplöshet till möjligheter.

Hemma fick han vara som han var

Hemma var det alltid lugnt och skönt. Där vågade Oskar ställa frågor: vilken handduk han skulle använda, var han skulle sitta vid bordet. Han fick äta maten på sitt eget sätt – ärtor, morötter och sås – utan att någon försökte tvinga honom till kött, ost eller annat.

Han ville ha maten ordnad, var sak för sig. Morötterna låg högst upp på tallriken, såsen vid sidan och ärtorna i mitten. Då blev tallriken som en hel gräsmatta av gröna ärtor.

I hemmet var allt tillåtet. Han fick lov att vara på sitt rum när det kom främmande och ingen tjatade. Framför allt visste han vad som förväntades av honom – och det gav trygghet.

NPF-fakta: För många barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer är det just förutsägbarheten som skapar trygghet. Små detaljer – som ordningen på maten eller vilken handduk som är ”rätt” – kan vara avgörande för att dagen inte ska kännas kaotisk.

Fråga till dig som läsare: Kan du minnas något från din barndom som gjorde dig trygg på samma sätt?

När allt förändrades

Det var när han började på dagis som allt blev galet. Plötsligt fanns samlingen där – alla skulle sitta stilla. Man fick inte prata när man ville, och vissa barn var bråkiga och puttade på honom.

Eftersom Oskar inte tyckte om när andra rörde vid honom, slutade det ofta i bråk. Efteråt kände han dessutom alltid att de vuxna tyckte att det var hans fel.

Tänk om det hade sett annorlunda ut:
En vuxen kunde ha satt sig bredvid och sagt:
– Du kan sitta här, det räcker att du lyssnar en liten stund. Vill du rita medan vi pratar går det också bra.

NPF-fakta: Krav på stillasittande, gemensamma lekar och socialt samspel kan bli överväldigande för barn med NPF. När gränser överskrids – till exempel att någon rör vid dem – kan känslorna ta över och situationer lätt spåra ur.

Fråga till dig som läsare: Hur tror du att det känns att vara i en miljö där reglerna aldrig passar ihop med ens behov?

Skolans värld

På rasterna i skolan ville ingen vara med Oskar. Det gjorde inte så mycket, eftersom han egentligen inte ville vara med de andra heller. Men ibland retade de honom, och då blev han arg och röt som ett lejon.

Det gjorde bara saken värre – för efter det retade de honom ännu mer.

Några lärare tyckte därför att han behövde skärpa sig:
– Inte ska man ryta som ett lejon. Det är ju därför de retar dig.

Tänk om det hade sett annorlunda ut:
En vuxen kunde ha gått fram och sagt:
– Jag hör att du är arg. Vill du ta en paus ute en stund och sen komma tillbaka?

Eller när barnen började retas:
– Vet ni, Oskar är expert på detaljer. Vill ni att han visar hur man bygger den högsta koja?

NPF-fakta: För många barn med NPF blir just rasterna den största utmaningen. Där saknas vuxnas stöd, och det blir tydligt att socialt samspel inte alltid är självklart. Ibland blir känslorna för stora, och ett rytande kan kännas som det enda försvaret.

Fråga till dig som läsare: Har du någon gång sett ett barn bli retat och önskat att en vuxen hade klivit in på ett bättre sätt?

På lektionerna

På lektionerna var det svårt. Han förstod inte varför han skulle skriva samma siffra om och om igen på ett helt papper. Samtidigt kunde han inte begripa varför han behövde lära sig engelska. Han bodde ju i Sverige – varför i hela världen skulle han då prata engelska?

Så kunde det ha varit:
En lärare kunde ha sagt:
– Vi skriver siffror för att träna handen och hjärnan att samarbeta. Men du kan också rita dem i mönster – vill du göra det?

NPF-fakta: Barn med NPF behöver ofta förstå varför något är viktigt för att kunna hitta motivation. Uppgifter utan tydligt sammanhang kan kännas meningslösa – och frustration tar snabbt över.

”Skärp till dig”

Ofta möttes han i skolan av kommentarer som:
– Du behöver bara skärpa till dig. Sluta med det där, annars lär du dig aldrig.

Därför kändes det alltid som att allt var hans fel.

Men han hade behövt höra något helt annat:
– Jag ser dig. Jag förstår att det är svårt. Vi hittar en lösning tillsammans.

NPF-fakta: Många barn med NPF får höra just detta: ”Skärp dig.” Men för ett barn som redan kämpar blir det inte en hjälp – utan ännu ett bevis på att de inte duger som de är.

Oskar hatade skolan

Till sist hatade han skolan. Fast ”till sist” kom tidigt. Redan efter några veckor i klass 1 började känslan växa. Efter sommarlovet mellan ettan och tvåan blev det ännu värre, och redan efter andra veckan i årskurs två kändes det som om eländet aldrig skulle ta slut.

Andra barn retades, Oskar blev arg och vuxna tillrättavisade honom.

Mamma blev trött

Livet kändes orättvist. Mamma var trött efter jobbet – men också av alla samtal från skolan. Varje gång telefonen ringde och skolan berättade vad Oskar gjort, fylldes han därför av skuld.

Han började tro att det var hans fel att mamma var så trött. Han var ju den jobbige.

Tänk om det hade sett annorlunda ut:
När skolan ringde kunde de ha sagt:
– Oskar hade det tufft idag, men vi hittade en lösning tillsammans. Han klarade faktiskt att knyta sina skor själv efter att vi övat tillsammans.

Den dagen knöt han inte bara sina skor. Han knöt också en känsla av att vara sedd.

NPF-fakta: När ett barn kämpar i skolan påverkas hela familjen. Samtal, möten och oro blir vardag för föräldrarna – och barnet känner ofta skulden långt innan någon säger det högt.

Fråga till dig som läsare: Har du upplevt hur ett barns kamp i skolan påverkar hela familjen?

Resan slutar inte här….

Men Oskars resa slutar inte här. Skolan fortsatte att ställa krav – och frågan blev hur både han och de vuxna omkring honom kunde hitta vägar framåt. Det är i de mötena, mellan barnets behov och skolans värld, som nästa del av berättelsen tar vid.

Vill du läsa fler delar av Oskars berättelse? Besök navet för Oskar-serien där alla inlägg samlas.

Reflektion

Att se Oskar handlar inte om att förändra honom – utan om att förändra förutsättningarna runt omkring. Små anpassningar, ett annat ordval eller ett ögonblick av förståelse kan betyda skillnaden mellan hopplöshet och hopp.

AHA – mellan raderna

Mellan raderna i Oskars berättelse finns en längtan: att få vara tillräcklig som man är. Det här är något många barn bär inom sig – och något vi vuxna kan möta, om vi väljer att se.

FAQ – Oskar, NPF och skolan

Vad betyder NPF?
NPF står för neuropsykiatriska funktionsvariationer, som till exempel ADHD och autism.

Varför reagerade Oskar så starkt på små saker?
För barn med NPF kan rutiner och detaljer vara avgörande för tryggheten. När något ändras känns det ofta som hela världen rämnar.

Vad kunde skolan ha gjort annorlunda?
Små anpassningar, tydliga förklaringar och vuxna som ser barnet kan göra hela skillnaden.

Är det vanligt att barn med NPF känner skuld?
Ja, många barn tar på sig ansvaret när vuxna blir trötta eller frustrerade – trots att det inte är deras fel. Men det gäller inte bara barn med NPF. Även barn utan diagnos känner sig ofta ansvariga när något blir fel, eller när föräldrar bråkar.

Hur kan man stötta ett barn som Oskar?
Genom att se styrkorna, ge alternativ och bygga motiverande omständigheter. Framför allt genom att visa att barnet duger som det är. Men först och främst handlar det om att bygga relationer – och det är lika viktigt för alla barn, inte bara för de med NPF.

Lev idag just nu igår finns inte kvar den bor i historian. Morgondagen den ligger där borta i framtiden. Det är här i nuet just nu vi lever och andas i. Här kan vi sätta fröer för framtiden. /Carina Ikonen Nilsson

Stöd & prenumeration

Prenumerera här – så får du nya inlägg direkt till din inkorg.
Stöd mitt skrivande via PayPal

Oskar – safe at home, but the world outside was hard

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 september 2025

i ADHD och neurodivergens, År inlägg 2025, Oskar-serien – NPF & Skola

Oskar was safe at home, but the world outside was hard. At home he had routines and predictability, but in preschool and school he faced demands that clashed with his needs. This is a story about neurodivergence, about guilt – and about how small changes can make a big difference.

This post is part of the Oskar-series – NPF & school, where I share stories about everyday struggles and the school system.

Earlier I also wrote about daily mood, motivation and invisible support, showing how small things can shape an entire day.

Läs detta inlägg på engelska / Read this post in Swedish

Oskar – trygg hemma, men världen utanför var svår

Foreword

This is the story of Oskar – a child who found safety at home but met struggles outside. Through his journey, I want to show what life with neurodivergence can look like, how tiny details can matter, and how adult support can turn hopelessness into possibilities.

At home, he could be himself

Home was always calm and safe. There, Oskar dared to ask questions: which towel he should use, where he should sit at the table. He was allowed to eat his food in his own way – peas, carrots and sauce – without anyone forcing him to eat meat, cheese or something else.

He wanted his food arranged, each part separate. Carrots on top, sauce on the side, and peas in the middle. Then the plate looked like a green lawn of peas.

At home, everything was allowed. He could go to his room when guests came, and no one nagged. Most importantly, he knew what was expected of him – and that gave him security.

NPF fact: For many children with neurodivergence, predictability creates safety. Small details – like the order of food or which towel is “right” – can be crucial to keep the day from feeling chaotic.

Question for you as a reader: Can you remember something from your own childhood that made you feel safe in the same way?

When everything changed

It was when he started preschool that everything fell apart. Suddenly there was circle time – everyone had to sit still. You couldn’t talk whenever you wanted, and some children pushed him around.

Because Oskar disliked being touched by others, it often ended in fights. Afterwards, he always felt the adults thought it was his fault.

What if it had been different:
An adult could have sat next to him and said:
– You can sit here, it’s enough if you listen for a little while. If you want to draw while we talk, that’s fine too.

NPF fact: Demands for sitting still, group play and constant social interaction can be overwhelming for children with neurodivergence. When boundaries are crossed – like being touched – emotions can easily take over and situations escalate.

Reader question: How do you think it feels to be in an environment where the rules never fit your needs?

The schoolyard

During recess at school, no one wanted to play with Oskar. That didn’t bother him much, because he didn’t really want to be with the others either. But sometimes they teased him, and then he got angry and roared like a lion.

That only made things worse – because after that, they teased him even more.

Some teachers therefore thought he just needed to pull himself together:
– You shouldn’t roar like a lion. That’s why they tease you.

What if it had been different:
An adult could have stepped in and said:
– I hear that you’re angry. Do you want to take a break outside and then come back?

Or when the children started teasing:
– You know, Oskar is great at details. Do you want him to show you how to build the tallest fort?

NPF fact: For many children with neurodivergence, recess is the hardest time. There is little adult support, and it becomes clear that social interaction is not always obvious. Sometimes feelings grow too big, and roaring can feel like the only defense.

Reader question: Have you ever seen a child being teased and wished an adult had stepped in in a better way?

In the classroom

Lessons were difficult. He didn’t understand why he should write the same number over and over again on an entire sheet of paper. At the same time, he couldn’t understand why he had to learn English. He lived in Sweden – why in the world would he need to speak English?

What if it had been different:
A teacher could have explained:
– We practice writing numbers to help your hand and brain work together. But you can also draw them into patterns – do you want to try?

NPF fact: Children with neurodivergence often need to understand why something matters in order to find motivation. Tasks without clear meaning can quickly feel pointless – and frustration takes over.

“Pull yourself together”

At school, he often heard comments like:
– You just need to pull yourself together. Stop that, or you’ll never learn.

Therefore, it always felt like everything was his fault.

But what he really needed to hear was something else:
– I see you. I know this is hard. We’ll find a solution together.

NPF fact: Many children with neurodivergence hear these exact words: “Pull yourself together.” But for a child who is already struggling, they are not helpful – only more proof that they are not good enough.

Oskar hated school

In the end, Oskar hated school. But “in the end” came quickly. After just a few weeks in first grade, the feeling grew. After the summer break between first and second grade, it got even worse. Already by the second week of year two, it felt like the misery would never end.

Other children teased, Oskar got angry, and adults corrected him.

Mom grew tired

Life felt unfair. Mom was tired after work – but also tired from all the calls from school. Every time the phone rang and the teacher told what Oskar had done, he felt a wave of guilt.

He began to believe it was his fault that mom was so tired. After all, he was the difficult one.

What if it had been different:
When the school called, they could have said:
– Oskar had a tough day, but we found a solution together. In fact, he managed to tie his shoes by himself today after we practiced together.

That day, he didn’t just tie his shoes. He also tied a knot of feeling seen.

NPF fact: When a child struggles in school, the whole family is affected. Meetings, phone calls and constant worry become daily life for parents – and the child often feels the guilt long before anyone says it aloud.

Reader question: Have you experienced how a child’s struggle in school affects the whole family?

The journey does not end here

But Oskar’s journey doesn’t end here. School continued to demand more – and the question became how both he and the adults around him could find ways forward. It is in those meetings, between the child’s needs and the school’s world, that the next part of the story begins.

Do you want to read more of Oskar’s story? Visit the Oskar -series hub – NPF & school where all the posts are gathered.

Reflection

Seeing Oskar is not about changing him – but about changing the conditions around him. Small adjustments, a different choice of words, or a single moment of understanding can mean the difference between hopelessness and hope.

AHA – Between the Lines

Between the lines of Oskar’s story lies a longing: to be enough just as he is. This is something many children carry – and something we adults can meet, if we choose to see it.

FAQ – Oskar, NPF and School

What does NPF mean?
NPF stands for neuropsychiatric functional variations, such as ADHD and autism.

Why did Oskar react so strongly to small things?
For children with NPF, routines and details are crucial for safety. When something changes, it often feels like the whole world falls apart.

What could the school have done differently?
Small adjustments, clear explanations, and adults who see the child can make all the difference.

Is it common for children with NPF to feel guilt?
Yes, many children take responsibility when adults are tired or frustrated – even though it is not their fault. But this is not only true for children with NPF. Many children without diagnoses also feel responsible when something goes wrong or when parents argue.

How can you support a child like Oskar?
By seeing their strengths, offering alternatives, and creating motivating circumstances. Above all, by showing that the child is enough as they are. But first and foremost, it is about building relationships – and that is important for all children, not only those with NPF.