I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det
På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.
Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?
För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”
Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården
På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.
Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.
För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.
Hjärtat slår snabbare. Huvudet gör ont. Axlarna drar ihop sig.
Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.
Rasterna och de osynliga reglerna
Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.
Vem bestämmer lagen? Vem får börja? Vem är med?
För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.
När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.
För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.
Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”
Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.
Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över
För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.
Han sparkar lite i gruset. Går runt ensam. Pillar i fickan.
Men inuti ropar han på att få vara med.
Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.
Nycklar till delaktighet
Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:
Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.
Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu
Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.
Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.
Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.
Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.
Lekledare och nutidens skolor
I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.
På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.
Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.
Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.
Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna
Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.
På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.
Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.
Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?
När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.
Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.
Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.
För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.
Ett större perspektiv
Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.
Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.
För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.
Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.
Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.
Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.
Mellan raderna
Det här handlar inte om att ta bort rasterna.
Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.
Reflektion
För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.
Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.
Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.
Varför kan raster vara svåra för barn med NPF? För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.
Vad kan en rastvakt göra? Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.
Hur kan vi skapa struktur på rasterna? Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.
Är det bra med vuxenledda aktiviteter? Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.
Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund. Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna. När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Breaktime can be the highlight of the school day for many children: freedom, play, and friendship.
But for Oskar, it’s often the opposite – a place where the social codes are hidden, the sounds too loud, and loneliness quietly grows.
Oskar series breaktime. From Small Demands to Big Obstacles
In earlier parts of this series, we’ve seen how small demands can become huge hurdles (Part 2), how daily energy levels set the pace (Part 3), and how the safety of home creates balance (Part 4). Last week we talked about circle time. Now we step outside – to the schoolyard.
When Free Time Feels Like an Obstacle Course
During recess, children are expected to find their own place in the games. But what happens if you don’t know how to join the soccer match, or if the noise and crowding feel overwhelming?
For Oskar, breaktime can feel like another obstacle course. Where others see rest, he sees a wall of questions: “Who should I be with? What should I do? What happens if I do it wrong?”
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Body Reacts on the Schoolyard
Outside, there are no walls to soften the sounds.
Shouts. Whistles. The bumps of a football game. Chairs scraping inside the lunchroom – all mixing into a storm of impressions.
For Oskar it isn’t just annoying – his body reacts.
His heart races.
His head aches.
His shoulders tighten.
Sometimes he tries to shut down completely, just to survive the minutes until the bell rings.
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Hidden Code
The schoolyard runs on an unwritten code.
Who picks the teams? Who starts the game? Who is included?
For Oskar, it feels like everyone else already knows the rules – but no one explains them.
When he tries to join, he guesses what’s right. Maybe he runs the wrong way in the game or joins at the wrong moment. To him it’s an effort to belong. To others it may look like he’s ruining the fun.
Soon the words come: “Teacher, Oskar is messing it up!”
Each time it happens another stone drops into Oskar’s backpack. Instead of rest and friendship, breaktime becomes a reminder of being left out.
Breaktime and the Invisible Rules / When Loneliness Takes Over
From a distance, Oskar might look like he wants to be alone. Inside, he’s calling out to be included.
He kicks the gravel. Walks in circles. Fidgets with something in his pocket.
But inside he is shouting, “Please let me play.”
The difference between what adults see and what Oskar feels is huge – and the loneliness adds yet another weight to his backpack.
Keys to Participation
Recess doesn’t have to mean chaos. Small adjustments can make all the difference:
An adult nearby to step in when things get overwhelming.
Safe zones – a bench or corner where an adult is always present.
A plan for recess so choices don’t feel endless and stressful.
Breaktime and the Invisible Rules / Play Then and Now
When I went to school in the 1970s, recess monitors often led the games.
Teachers gathered children and played classics like “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget” or “Bro bro bränna”. Sometimes they helped with long ropes or started games where everyone could join.
We also created our own games, like marbles. We lined up, aimed carefully, and tried to knock over a small target to win more marbles – often staying after school to keep playing.
Play Leaders in Today’s Schools
Today, many schools still have recess monitors, but they often just watch.
Some schools are now training play leaders – older children who start games for the younger ones. It’s a beautiful idea, especially when supported by adults. Play leaders feel seen, learn responsibility, and become role models, while younger children gain a natural way into play.
Relationships Are Born in Play
I think of my own work with teenagers. On the residential unit we often joined whatever the youths were doing – card games, drawing, baking, talking in the moment.
It wasn’t about controlling, but about creating community. Everyone could join if they wanted, even those aged 14–19.
If that worked there, why not on a schoolyard?
When adults are part of the play or conversation, the risk of bullying and exclusion shrinks. Community grows, and children like Oskar naturally find a place.
Most important of all: shared play builds relationships – bridges of trust between children and adults.
A Bigger Perspective
It may sound idealistic, but imagine if we invested more resources early – in preschool and the first school years.
If children like Oskar were supported before loneliness became a habit.
Because children who don’t find belonging often drift toward others who also stand outside. When isolation meets isolation, the road can bend sharply – toward social services, investigations, even placements in secure youth care.
I’m not saying secure care is wrong; I’ve worked there. It can be necessary. But so many of the youths I’ve met might never have needed that path if, early on, adults had played with them and built relationships right there on the schoolyard.
Between the Lines
This isn’t about removing recess. It’s about making it accessible – so freedom doesn’t turn into chaos, but becomes a real chance for every child to recover and connect.
Reflection
For Oskar, recess can mean loneliness and anxiety. But with clear structures, adult presence, and small keys to inclusion, it can instead become a breathing space – a place where belonging grows.
Every time it works, a feather is added to his backpack instead of a stone.
Why can recess be difficult for children with neurodivergence? Because the rules are often invisible. A child may feel excluded when everyone else already knows how to join in.
What can a recess monitor do? Start a game, gather children, or step in when conflicts arise. That can be the difference between loneliness and belonging.
How can we create structure during recess? With visual supports, a recess plan, or a reliable safe place to go.
Are adult-led activities helpful? Yes, sometimes a guided game gives children a natural way to join, creating both safety and joyful movement.
After six parts, Oskar’s story will rest for a while. All previous chapters remain here on malix.se for you to revisit anytime. When new ideas and energy return, the journey will go on – but for now, I let the words breathe.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. — Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
