oktober 2025 - Malix.se

Kay Pollak blog – a misty morning by the lake with a wooden pier and a floating platform, a moment of reflection and meeting between words and nature.

Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.

Read this post in English. ->When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till.
Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.

För en stund stannade jag upp.
Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.

När siffror blir berättelser

Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror.
Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag.
Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig.
Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.

Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det.
Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.

Att fortsätta välja glädje

Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver.
Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna.
För att dela något äkta.
För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.

Så tack, Kay. Och tack till dig som läser.
Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.

En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.

Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val

Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå.
Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.

Men så blev det inte den här gången.
Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan.
Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.

Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.

Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera.
Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv.
Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något.
Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.

Reflektion

Ibland behöver vi inte stora gester.
Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords.
Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning.
Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.

Fråga till dig som läser:

När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?

AHA – insikten

Det behövs inte mycket för att väcka mening.
Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram.
Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.

Mellan raderna

Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd.
Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant.
När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”.
Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här:
Paypal.

Prenumerera på bloggen

Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser?
Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket.
Prenumerera här

Läs också:

Slutord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.- Carina Ikonen Nilsson

When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 oktober 2025

i Kay Pollak - att välja glädje, Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Sometimes, something small can make the whole day shine.
Yesterday, when I opened LinkedIn, I saw that Kay Pollak had liked my post — the one where I wrote about blog statistics and how numbers really tell stories about meetings between words and people.

Read this post in Swedish. ->När orden får gensvar – om möten, statistik och Kay Pollak

For a moment, I paused.
Not because a “like” is such a big thing, but because it came from someone whose words have followed me for years.
Someone who has reminded me that we choose our own thoughts, our perspectives, and our reactions.
He’s the voice in my head that keeps whispering that my happiness is my own responsibility — and that I create it by choosing thoughts that give me more joy.

When Numbers Become Stories

I’ve watched my blog’s statistics grow week by week. But when I look at the numbers now, I no longer see numbers.
I see encounters — small digital footprints of people who paused for a moment in my everyday life.
Maybe someone smiled. Maybe someone recognized themselves.

That’s what makes writing alive — when words land, awaken something, and become part of someone else’s thoughts.

And yesterday, when Kay Pollak pressed “like,” it became a symbol of exactly that.
A small confirmation that what I write truly reflects his message: that our thoughts create our world.

To Keep Choosing Joy

That small moment reminded me why I write.
Not for numbers, not for statistics — but for the conversation between the lines.
To share something genuine.
To create quiet meetings between people, even in the noise of the digital world.

So thank you, Kay. And thank you to everyone who reads.
You remind me that words have power — and that it’s always worth choosing joy, even in the smallest of ways.

On the Bridge Toward Stillness

I walk out on the wooden bridge toward the calm water — a moment of reflection and the meeting between words and silence.

A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.

About Kay Pollak’s Workshop – and My Own Choice

I know that Kay Pollak is currently holding a weekend workshop — one I’ve been thinking for a long time about joining.
It would have been exciting, to meet myself deeply in that space, where both words and silence speak equally strong.

But not this time.
Instead, I chose to invest in my training to become a conversation therapist, a decision I made just a few days ago.
Kay’s workshop was tempting, but it’s an expensive course, and right now my finances don’t allow for another investment.

Or perhaps it’s me who doesn’t allow it — because I’ve already chosen to put my resources into another kind of journey, one that’s also about understanding, meeting, and growing.

It feels a bit double. A part of me would have loved to sit there, in the middle of his workshop, listening and reflecting.
At the same time, I know that the path I’ve chosen now is mine — and that it too leads to a meeting with myself.
Maybe there will be more chances, maybe not. Kay is getting older, and I feel an ambivalence knowing I might miss the opportunity.
But for now, this is how life looks, and I choose to feel gratitude for what I do have the chance to do.
Still, it would have been such a beautiful thing to attend a workshop with Kay Pollak.

Reflection

Sometimes we don’t need grand gestures.
Sometimes, a single little click — a like — is enough to awaken something big inside.
It’s not about validation, but about recognition.
About understanding that what we send out into the world actually lands somewhere.
And it also reminds me that I carry a great responsibility for what I send out.

Question for You

When was the last time you had one of those small moments of joy — one that meant more than you first thought?

AHA – The Insight

It doesn’t take much to create meaning.
A single “like” can become a little lantern in the dark — a reminder that what we share truly reaches someone.
Maybe that’s how life works: we plant tiny seeds of words, thoughts, and warmth — and sometimes, when we least expect it, something blooms.

Between the Lines

Behind numbers, statistics, and blogs, there’s always a person who longs to be understood.
I don’t write to be seen, but to share something true.
And when someone — like Kay Pollak — sees that, it becomes a quiet “I understand.”
Right there, in that moment of recognition, something big happens.

Support My Writing

If you enjoy what I share, you can support my writing here:
PayPal – Support malix.se

Subscribe to the Blog

Would you like to follow my reflections, thoughts, and everyday stories?
You can subscribe for free — but your presence means a lot.
Subscribe here

Also Read

Closing Words

Yesterday has already settled down in history, and tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson

Sky with airplane trails symbolizing blog statistics malix.se and the journey of growth over time

Bloggstatistik över tid – min resa med malix.se

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande

Bloggstatistik över tid – min resa med malix.se Bloggstatistik malix.se visar att bloggen växer stadigt och når allt fler läsare, vecka efter vecka. I det här inlägget vill jag dela med mig av hur siffrorna sett ut över tid – men också vad de betyder för mig som skriver. Det handlar inte bara om visningar och besök, utan om möten mellan ord och människor. När statistiken får liv blir den en berättelse om vardag, reflektion och den gemenskap som växer fram här på bloggen.

Läs det här på engelska →Blog Statistics Over Time – My Journey with malix.se

Bloggstatistik över tid

Under hösten 2025 har bloggen haft ett stabilt flöde av läsare. Några veckor har toppat med över 70 000 visningar, andra har legat runt 60 000. Det är inte bara siffrorna som betyder något, utan kontinuiteten. Bloggen är inte längre ett litet hörn på nätet, utan ett hem dit människor återvänder.

Snitt senaste veckorna: 60 000–70 000 visningar/vecka.
Populära inlägg: Morgondopp och vardagsglädje, Första dagen på resten av mitt liv-serien, och mitt inlägg om att investera i mig själv.
Återkommande mönster: Vardagliga reflektioner, bad och självkärlek engagerar mest.

Varifrån kommer besökarna?

Facebook är fortfarande den största källan till trafik, men allt fler hittar hit via Google Search. Det visar att bloggen växer organiskt och når nya läsare. Intressant är också att läsarna kommer från flera länder – främst Sverige, men också från USA, Indien, Pakistan, Irland, Danmark och Belgien.

En resa som ger kraft

Att se siffrorna över tid är en påminnelse om varför jag skriver. Statistiken är inte hela sanningen, men den visar att det finns en levande dialog mellan mig och er som läser. Varje visning är en stund av möte – mellan mina ord och era ögon.

Callout: Till dig som läser – vad uppskattar du mest här på bloggen? Är det vardagsreflektionerna, husbilslivet, eller kanske de mer filosofiska inläggen?

Reflektion

Statistiken är en spegel av vägarna utåt, men själva kärnan är enkel: jag skriver för att andas, för att förstå och för att dela. När siffrorna pekar uppåt blir det en bonus. Men den verkliga belöningen finns i de små mötena, i en kommentar, ett mejl, eller i vetskapen att någon fann lite vardagsglädje mellan raderna.

Mellan raderna – min röst

Bakom siffrorna finns också en längtan efter att skapa mening. Att mina ord får fäste, att de hittar hem till någon annan. Det är inte bara statistik – det är ett sätt att bli sedd, att spegla världen och kanske göra någon annans dag lite ljusare.

Och här, just idag, kan det bli ännu ett bad innan jag återvänder till min nya resa – att läsa vidare på min utbildning. Ett dopp i sjön för kroppen, och sedan nya sidor för själen.

Lev och gör idag. Det du gjorde i går är historia. Framtiden? Den vet vi inget om. Och om vi väntar… kanske är det för sent. Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.– Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande här:
PayPal – malix.se

Prenumerera på bloggen:
Prenumerera på malix.se

Blog Statistics Over Time – My Journey with malix.se

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande, Vardag & familjeliv

Blog statistics malix.se show that the blog is steadily growing and reaching more readers week after week. In this post, I want to share how the numbers have looked over time – but also what they mean to me as a writer. It’s not just about views and visitors, but about encounters between words and people. When the statistics come alive, they become a story about everyday life, reflection, and the community that grows here on the blog.

Read this in Swedish →Bloggstatistik över tid – min resa med malix.se

Traffic Over Time

During autumn 2025, the blog has had a steady flow of readers. Some weeks have peaked at over 70,000 views, while others have been around 60,000. It’s not just the numbers that matter, but the continuity. The blog is no longer just a small corner on the internet – it has become a home that people return to.

Average in recent weeks: 60,000–70,000 views/week.
Popular posts: Morning Swim and Everyday Joy, the First Day of the Rest of My Life series, and my post about investing in myself.
Recurring patterns: Everyday reflections, swimming, and self-love attract the most engagement.

Where Do Readers Come From?

Facebook is still the biggest source of traffic, but more and more readers are finding their way here through Google Search. This shows that the blog is growing organically and reaching new people. It’s also interesting that readers come from many countries – mainly Sweden, but also the USA, India, Pakistan, Ireland, Denmark, and Belgium.

A Journey That Brings Strength

Looking at the numbers over time is a reminder of why I write. The statistics are not the whole truth, but they show that there is a living dialogue between me and you who read. Every single view is a moment of meeting – between my words and your eyes.

To you who read: What do you appreciate most here on the blog? Is it the everyday reflections, the motorhome life, or perhaps the more philosophical posts?

Reflection

The statistics mirror the outward paths, but the true core is simple: I write to breathe, to understand, and to share. When the numbers point upward, it feels like a bonus. But the real reward is found in the small encounters – in a comment, an email, or simply knowing that someone found a little everyday joy between the lines.

Between the Lines – My Voice

Behind the numbers there is also a longing to create meaning. For my words to take root, to find their way home to someone else. It’s not just statistics – it’s a way of being seen, of reflecting the world, and perhaps making someone else’s day a little brighter.

And here, just today, there may be another swim before I return to my new journey – continuing my studies. A dip in the lake for the body, and then new pages for the soul.

Live and act today. What you did yesterday is history. The future? We know nothing about it. And if we wait… perhaps it will be too late. But we’ll only know tomorrow – if we are given another day.
– Carina Ikonen Nilsson

Support my writing here:
PayPal – malix.se

Subscribe to the blog:
Subscribe to malix.se

Jag har investerat i mig själv – en ny resa börjar

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Idag tog jag ett stort steg och följde mitt hjärta – jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut. Det känns som att en ny dörr öppnats efter att jag stängde en annan i somras. Ett avslut blev en början, och nu står jag på tröskeln till en resa fylld av glädje, förväntan och nya möjligheter.

Jag har länge funderat, tvekat lite, räknat fram och tillbaka – men nu är det gjort.
Jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut.

Read this post in English ->

A Big Step – Training to Become a Therapist

Jag betalade direkt, ur mitt sparade. 19 900 kronor.
För många kan det låta mycket. För mig är det en trygghet – jag slipper skulder och vet att det är betalt och klart.

Pengarna är borta från kontot, ja – men i stället har jag fått något ännu större: en möjlighet.

Att våga öppna en ny dörr

Kay Pollak skriver om hur vi ibland måste stänga en dörr för att en annan ska kunna öppnas.
I somras stängde jag en dörr – jag sa upp mig från mitt jobb.
Det var svårt, men nödvändigt.

Nu står jag på tröskeln till något nytt. Jag har öppnat en ny dörr och vågat kliva ut. Ett avslut är alltid en början på något nytt – även om man inte ser det direkt.

Och just nu känns det som om jag står mitt i början.

Glädjen i att investera i mig själv

Jag känner mig så glad och förväntansfull. Det är som om en ny dörr öppnats, och jag har vågat kliva in.
Jag vet inte exakt vart vägen leder – men jag vet att den är rätt för mig.

Det här är en investering i mig själv. Och kanske är det just det som gör mig allra mest stolt idag – att jag tycker jag är värd det.

Morgonbad med sockerdrickskänslor

Morgon vid sjön utbildning till samtalsterapeut

Det blev i glada steg jag närmade mig sjön idag, med vetskapen att jag redan gjort det jag funderat på så länge. I flera år faktiskt.
Ett och ett halvt år har jag på mig att göra klart kursen.

Det var i lycka jag gick där till mitt bad. Kroppen var full med sockerdrickskänslor redan innan jag doppade mig – men det var så härligt att ta stegen ut i sjön. Jag till och med simmade lite, bara lite. Värken i nacken försvann en stund och dagen började så som den alltid ska börja.

Tacksamhet och framtidstro

Därefter blev det att åka hem och utforska utbildningen jag ska närma mig. Så spännande, så roligt – och äntligen gjorde jag det jag funderat på så länge.

Men det var maken som sa: “Nu tycker jag du gör det. Du har inget att förlora på det, du kan, och du har funderat länge.”

Vad jag ska med den till vet jag inte ännu – det får vi se. Men nu är jag i startgroparna och jag är så taggad.

Frågor till dig som läser

Har du någon gång stängt en dörr i livet – och upptäckt att en annan öppnades?
Vad betyder det för dig att våga ta steg in i något nytt?
Om du skulle investera i dig själv just nu – vad skulle det vara?

Skriv gärna en kommentar, jag vill höra dina tankar.

Reflektion – mellan raderna

Det här inlägget säger mycket om mig.
Att jag äntligen tycker att jag är värd att satsa på.
Att jag vågar.
Att jag inte längre står kvar vid dörren som stängdes i somras, utan öppnar en ny.

AHA – min insikt

Ett avslut är inte slutet.
Det är början på något nytt – även om man inte ser det i stunden.
Precis så känns det idag.

prenumerera gärna på bloggen -> Prenumerera här

Stöd mitt skrivande via Pay Pal ->

Avslutning

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

Carina Ikonen Nilsson

A Big Step – Training to Become a Therapist

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Today I took a big step and followed my heart – I’ve enrolled in a training to become a therapist. It feels as if a new door has opened after I closed another one this summer. An ending turned into a beginning, and now I stand at the threshold of a journey filled with joy, anticipation, and new possibilities.

I’ve been thinking about this for a long time, hesitating, calculating back and forth – but now it’s done.
I have invested in a training to become a therapist.

Read this in Swedish ->

Jag har investerat i mig själv – en ny resa börjar

Paying from the Heart

I paid directly, from my savings. 19,900 SEK.
For many, that may sound like a lot. For me, it is security – no debts, no installments, just a clean slate.

The money may be gone from my account, yes – but instead, I have gained something much greater: an opportunity.

Daring to Open a New Door

Kay Pollak writes about how sometimes a door must close before another can open.
This summer, I closed a door – I resigned from my job.
It was difficult, but necessary.

Now I stand at the threshold of something new. I’ve opened another door and dared to step through. An ending is always the beginning of something new – even if you can’t see it right away.

And right now, it feels like I’m standing at the very beginning.

The Joy of Investing in Myself

I feel so happy and full of anticipation. It’s as if a new door has opened, and I’ve dared to step inside.
I don’t know exactly where the road will lead – but I know it is the right one for me.

This is an investment in myself. And maybe that is what makes me most proud today – that I truly feel I am worth it.

A Morning Swim with Bubbly Feelings

morning lake and A Big Step – Training to Become a Therapist

With light steps, I walked to the lake today, knowing that I had finally done what I had been thinking about for so long. For years, actually.
I have one and a half years to complete the training.

I was already filled with bubbly, sparkling feelings before I even entered the water – but it was pure joy to take those steps into the lake. I even swam a little, just a little. The pain in my neck disappeared for a moment, and once again the day began the way it always should.

Gratitude and Hope

Afterwards, I went home to start exploring the training I will embark on. So exciting, so joyful – and finally, I had done what I had been contemplating for so long.

It was my husband who said: “I think you should do it now. You have nothing to lose, you’re capable, and you’ve been thinking about this long enough.”

What I will use it for, I don’t know yet – that will unfold. But right now, I’m at the starting line, and I am so excited.

Questions for You

Have you ever closed a door in your life – only to discover that another opened?
What does it mean to you to dare to take a step into something new?
If you were to invest in yourself right now – what would it be?

I’d love to hear your reflections in the comments.

Reflection – Between the Lines

This post reveals a lot about me.
That I finally believe I am worth investing in.
That I dare.
That I no longer remain standing at the door I closed this summer – but instead, open a new one.

AHA – My Insight

An ending is never the end.
It is the beginning of something new – even if you cannot see it at first.
That’s exactly how it feels today.

If you enjoy my writing and want to support me you can do so here:

Support me via PayPal.

Subscribe to Malix.se

Closing

Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits somewhere further ahead.
But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Morgondopp och vardagsglädje

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv, vinterbad

Morgondopp och vardagsglädje blev starten på min dag. Den började i soffan med ett inlägg som försvann, men istället för irritation valde jag tacksamhet och lärdomar. Badet idag fyllde mig med energi, tankarna på barnbarnen öppnade både sorg och tacksamhet, och sovrummet väntar på att bli såpadoftande rent. Igår var en dag av vardagssysslor, stolthet och smärta – men också av glädje i det lilla.

morgondopp och vardagsglädje vid sjön en höstmorgon

Read this post in English-> Morning Dip and Everyday Joy – Today and Yesterday

Idag – en morgon i soffan

Morgonen började i soffan, med kaffet bredvid och datorn i knät. Jag skrev ett helt inlägg – timmarna rann iväg – men så försvann allt. Först ville jag svära, skylla på datorn och muttra ett fult ord. Men istället stannade jag upp och sa till mig själv: ”Nu får du vara en ansvarstagande vuxen.”

Då skiftade tankarna. Jag insåg att jag inte hade sparat ordentligt och att jag behöver bli bättre på att alltid checka av innan jag stänger ner. Dessutom kanske jag ska acceptera att orden ofta kommer när jag badar, inte direkt när jag vaknar. En morgonlektion i tålamod, helt enkelt.

Idag – morgondopp och vardagsglädje

Det blev ett morgondopp idag. Mina badsystrar simmade, men jag flöt stilla och lät vattnet bära mig. Jag såg träden, himlen och allt det vackra just där och då.

Känslan var stark. Själen fylldes av ljus, kroppen av energi. Tacksamheten tog plats: ”Jag ger mig dessa morgnar där jag och naturen vaknar tillsammans.”

Två ekorrar jagade varandra i träden. Små, livliga påminnelser om vardagens glädje. Innan badet hann jag spela in en liten film till TikTok. Där landade en viktig insikt: En fin dag skapar jag själv. Jag är manusförfattaren i mitt liv. Mina tankar föder känslor, och känslorna skapar dagen.

Idag – tankarna på barnbarnen

Efter badet kom också tankarna på mina barnbarn som jag inte får träffa längre. Där bor sorgen, och den gör ont. Men jag sa till mig själv att jag måste ändra stämningen i de tankarna.

Istället valde jag att känna tacksamhet över den tid vi faktiskt fick tillsammans. Jag och min son. Jag och mina barnbarn. Alla de dagar som var våra innan han valde bort mig som farmor och mamma.

Jag har massor av fina minnen. Minnen av att passa Hugo när han varit sjuk, av att hålla hans lilla hand, sitta och läsa tillsammans. Minnen av Emilia, min prinsessa som alltid varit klok och nära, en underbar vän i liten kropp. Och min son – som jag är så stolt över. Hans klokhet, hans ord, hans tankar som han så generöst serverat genom åren.

Den tid som är nu kan jag inte förändra. Det är som det är. Men jag har minnena. Och de får fylla mitt hjärta med tacksamhet över den tid som var. Här finns ett arbete att göra: att välja tacksamheten över det som var, låta det fylla tiden nu.

Idag – sovrummet som ska dofta såpa

Efter badet och tankarna växte lusten till nästa projekt. Idag ska sovrummet bli såpadoftande rent. Väggarna ska torkas, tavlorna dammas av både fram- och baksida, parfymflaskor putsas och blommorna fräschas upp. Allt in i minsta detalj, tills rummet känns på riktigt rent.

Jag kan redan känna lättheten i kroppen, bubblorna av glädje och den djupa tacksamheten när allt är klart. Att kliva in i ett rum som doftar såpa är som att ge sig själv en ny start.

Igår – vardag och KonMari

Igår fylldes dagen av sysslor. Jag gick ner i källaren, vek tvätt och strök det som behövdes. Med KonMari-metoden har varje plagg sin plats. Det är nästan löjligt hur glad jag blir när jag öppnar garderoben och ser ordningen.

Igår – stolthet i utvecklingssamtalet

På eftermiddagen var det dags för lillgrabbens utvecklingssamtal. Jag sa till honom: ”Det här är nog det bästa samtalet jag någonsin varit på.”

Han har inte ens gått ett helt år i skolan, men redan lyckats så bra i alla ämnen. När han frågade varför, blev svaret enkelt: ”Du, så klart. Du fixar ju det här.”

Igår – kroppen som sa ifrån

Efter samtalet handlade jag, fortfarande glad över dagen. Men när jag la mjölken i korgen small det till i nacken. Smärtan var tillbaka, nästan samma som nervsmärtorna jag ibland känner i benen.

Hemma lagade jag mat: fiskpinnar, ris med curry och salt, och min kalla sås med filmjölk, majonnäs, bostongurka och kryddor. Lillgrabben åt med glädje – det gör mig alltid varm i hjärtat. Själv fick jag till slut ge upp. Nacken bestämde.

Reflektion

Kanske är det så livet är – en blandning av bad i sjön, doften av såpa, stoltheten över ett barn och smärtan i en nacke. Allt ryms i en dag, och allt får vara som det är.

AHA – Mellan raderna

Mellan raderna syns valet. Jag väljer att inte fastna i irritation eller sorg, utan att se lärdomar, vardagsglädje och tacksamhet. Det är i de små valen, de som sker i stunden, som livet förändras.

Din röst: Mellan raderna

Jag är en människa som bär både glädjen och smärtan. Jag vårdar mitt hem, min familj och mig själv, även när kroppen säger stopp. Det är inte bara städningen eller badet som räknas – det är känslan av att jag väljer att leva mitt liv, varje dag, på mitt sätt. Det är helande och där i föds Tacksamhet.

En tanke om tacksamhet

Ofta sitter jag och funderar på vad jag ska laga för mat idag. Just där blir det en kullerbytta i tankarna – för i själva den funderingen bor tacksamheten. Jag får möjligheten att tänka på vad jag ska laga, inte om jag kan laga något alls. Det finns föräldrar som funderar på om de ens kan servera någon mat idag. Jag har förmånen att kunna välja. Här bor massor av tacksamhet.

Igår är något som inte finns här längre än i minnen, morgondagen är något som vi kan uppleva men det är just nu i denna stund som livet kan levas. Det är i nuet minnen kan skapas – Carina Ikonen Nilsson.

Länkar

Första dagen på resten av mitt liv – tacksamhet och självkärlek

KonMari – vika kläder och skapa ord

YouTube – Djurfilmer för små barn (utbildande och lekfullt)

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om mina texter kan du stötta mig här:
PayPal – Stöd Malix.se

Prenumerera på bloggen

Få nya inlägg direkt i din inkorg:
Prenumerera här

Morning Dip and Everyday Joy – Today and Yesterday

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv, vinterbad

Morning dip and everyday joy became the start of my day. It began in the sofa with a post that disappeared, but instead of irritation I chose gratitude and lessons learned. The swim today filled me with energy, the thoughts of my grandchildren opened both sorrow and gratitude, and the bedroom now waits to be cleaned until it smells of soap. Yesterday was a day of household chores, pride, and pain – but also joy in the little things.

morning dip and everyday joy at the lake on an autumn morning

Läs det här på Svenska->Morgondopp och vardagsglädje

Today – a Morning in the Sofa

The morning began in the sofa, with coffee beside me and the computer on my lap. I wrote an entire post – hours passed – and then everything vanished. At first I wanted to curse, blame the computer, mutter a bad word. But instead I paused and told myself: “Now you need to be a responsible adult.”

That shifted my thoughts. I realized I hadn’t saved properly and that I need to be better at always checking before shutting down. And perhaps I need to accept that words often come when I bathe, not right when I wake up. A morning lesson in patience, simply put.

Today – Morning Dip and Everyday Joy

This morning I went for a dip. My bathing sisters swam, but I floated still, letting the water carry me. I watched the trees, the sky, and all the beauty right there in that moment.

The feeling was powerful. My soul filled with light, my body with energy. Gratitude settled in: “I give myself these mornings where I wake together with nature.”

Two squirrels chased each other in the trees – lively little reminders of everyday joy. Before the swim, I even managed to record a short video for TikTok. In that video, an important insight landed: A good day is one you create yourself. I am the scriptwriter of my life. My thoughts give birth to feelings, and those feelings create the day.

Today – Thoughts of My Grandchildren

After the swim came thoughts of my grandchildren, the ones I no longer get to meet. There lives sorrow, and it hurts. But I told myself I needed to change the tone of those thoughts.

Instead, I chose to feel gratitude for the time we actually had together. Me and my son. Me and my grandchildren. All those days that were ours before he chose to shut me out as both mother and grandmother.

I carry so many beautiful memories. Memories of caring for Hugo when he was sick, holding his little hand, sitting and reading with him. Memories of Emilia, my princess – always wise, always close, a wonderful friend in a small body. And my son – whom I am so proud of. His wisdom, his words, his thoughts, shared so generously through the years.

The time that is now I cannot change. It is what it is. But I have the memories. And they fill my heart with gratitude for the time that was. This is my work: to choose gratitude for what was, and let that gratitude fill my time now.

Today – the Bedroom Waiting for Soap and Order

After the swim and those thoughts, the desire for the next project grew. Today, our bedroom will be made fresh with the scent of soap. The walls will be wiped down, the paintings dusted both front and back, perfume bottles polished, flowers refreshed. Every detail tended to, until the room feels truly clean.

I can already sense it: the lightness in my body, the bubbling joy and the deep gratitude when everything is done. Walking into a room that smells of soap is like giving myself a new beginning.

Yesterday – Everyday and KonMari

Yesterday was different. The day filled with chores. I went down to the laundry room, folded clothes and ironed what needed it. With the KonMari method, every piece of clothing has its place. It’s almost silly how happy I feel opening a wardrobe and seeing that order.

Yesterday – Pride at the School Meeting

In the afternoon, it was time for my little boy’s school meeting. I told him: “This is probably the best meeting I have ever been to.”

He hasn’t even been in school for a full year, but he has already succeeded so well in all subjects. When he asked why, the answer was simple: “You, of course. You’re the one making this work.”

Yesterday – When the Body Said Stop

After the meeting, I stopped to shop, still happy from the day. But when I placed the milk into the basket – bang! My neck gave way. The pain returned, almost like the nerve pain I sometimes feel in my legs.

At home, I cooked: fish sticks, rice with curry and salt, and my cold sauce with yogurt, mayonnaise, pickled relish, and spices. My little boy ate with joy – that always warms my heart. Myself, I finally had to give in. The neck had the last word yesterday.

Reflection

Perhaps this is what life is – a mix of swimming in the lake, the scent of soap, the pride of a child, and the pain of a neck. Everything fits into a single day, and everything is allowed to be as it is.

AHA – Between the Lines

Between the lines, the choice becomes clear. I choose not to remain in irritation or sorrow, but to see lessons, everyday joy, and gratitude. It is in the small choices, in the moments, that life truly shifts.

Your Voice: Between the Lines

I am a person who carries both joy and pain. I care for my home, my family, and myself, even when my body says stop. It’s not only the cleaning or the swim that matter – it’s the feeling that I choose to live my life, every day, in my own way. That is healing, and there gratitude is born.

A Thought on Gratitude

I often sit and wonder what to cook today. And right there, my thoughts make a somersault – because in that question lives gratitude. I get to think about what to cook, not if I can cook anything at all. There are parents wondering whether they can even serve food today. I have the privilege of choosing. And there, gratitude lives in abundance.

Closing Words

Yesterday no longer exists except in memories, tomorrow is something we may experience, but right now – in this very moment – is the only place life can be lived. It is in the now that memories can be created.
— Carina Ikonen Nilsson