Dag: 4 oktober 2025

Kay Pollak blog – a misty morning by the lake with a wooden pier and a floating platform, a moment of reflection and meeting between words and nature.

Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.

Read this post in English. ->When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till.
Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.

För en stund stannade jag upp.
Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.

När siffror blir berättelser

Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror.
Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag.
Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig.
Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.

Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det.
Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.

Att fortsätta välja glädje

Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver.
Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna.
För att dela något äkta.
För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.

Så tack, Kay. Och tack till dig som läser.
Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.

En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.

Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val

Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå.
Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.

Men så blev det inte den här gången.
Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan.
Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.

Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.

Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera.
Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv.
Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något.
Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.

Reflektion

Ibland behöver vi inte stora gester.
Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords.
Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning.
Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.

Fråga till dig som läser:

När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?

AHA – insikten

Det behövs inte mycket för att väcka mening.
Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram.
Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.

Mellan raderna

Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd.
Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant.
När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”.
Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här:
Paypal.

Prenumerera på bloggen

Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser?
Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket.
Prenumerera här

Läs också:

Slutord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.- Carina Ikonen Nilsson

When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 oktober 2025

i Kay Pollak - att välja glädje, Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Sometimes, something small can make the whole day shine.
Yesterday, when I opened LinkedIn, I saw that Kay Pollak had liked my post — the one where I wrote about blog statistics and how numbers really tell stories about meetings between words and people.

Read this post in Swedish. ->När orden får gensvar – om möten, statistik och Kay Pollak

For a moment, I paused.
Not because a “like” is such a big thing, but because it came from someone whose words have followed me for years.
Someone who has reminded me that we choose our own thoughts, our perspectives, and our reactions.
He’s the voice in my head that keeps whispering that my happiness is my own responsibility — and that I create it by choosing thoughts that give me more joy.

When Numbers Become Stories

I’ve watched my blog’s statistics grow week by week. But when I look at the numbers now, I no longer see numbers.
I see encounters — small digital footprints of people who paused for a moment in my everyday life.
Maybe someone smiled. Maybe someone recognized themselves.

That’s what makes writing alive — when words land, awaken something, and become part of someone else’s thoughts.

And yesterday, when Kay Pollak pressed “like,” it became a symbol of exactly that.
A small confirmation that what I write truly reflects his message: that our thoughts create our world.

To Keep Choosing Joy

That small moment reminded me why I write.
Not for numbers, not for statistics — but for the conversation between the lines.
To share something genuine.
To create quiet meetings between people, even in the noise of the digital world.

So thank you, Kay. And thank you to everyone who reads.
You remind me that words have power — and that it’s always worth choosing joy, even in the smallest of ways.

On the Bridge Toward Stillness

I walk out on the wooden bridge toward the calm water — a moment of reflection and the meeting between words and silence.

A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.

About Kay Pollak’s Workshop – and My Own Choice

I know that Kay Pollak is currently holding a weekend workshop — one I’ve been thinking for a long time about joining.
It would have been exciting, to meet myself deeply in that space, where both words and silence speak equally strong.

But not this time.
Instead, I chose to invest in my training to become a conversation therapist, a decision I made just a few days ago.
Kay’s workshop was tempting, but it’s an expensive course, and right now my finances don’t allow for another investment.

Or perhaps it’s me who doesn’t allow it — because I’ve already chosen to put my resources into another kind of journey, one that’s also about understanding, meeting, and growing.

It feels a bit double. A part of me would have loved to sit there, in the middle of his workshop, listening and reflecting.
At the same time, I know that the path I’ve chosen now is mine — and that it too leads to a meeting with myself.
Maybe there will be more chances, maybe not. Kay is getting older, and I feel an ambivalence knowing I might miss the opportunity.
But for now, this is how life looks, and I choose to feel gratitude for what I do have the chance to do.
Still, it would have been such a beautiful thing to attend a workshop with Kay Pollak.

Reflection

Sometimes we don’t need grand gestures.
Sometimes, a single little click — a like — is enough to awaken something big inside.
It’s not about validation, but about recognition.
About understanding that what we send out into the world actually lands somewhere.
And it also reminds me that I carry a great responsibility for what I send out.

Question for You

When was the last time you had one of those small moments of joy — one that meant more than you first thought?

AHA – The Insight

It doesn’t take much to create meaning.
A single “like” can become a little lantern in the dark — a reminder that what we share truly reaches someone.
Maybe that’s how life works: we plant tiny seeds of words, thoughts, and warmth — and sometimes, when we least expect it, something blooms.

Between the Lines

Behind numbers, statistics, and blogs, there’s always a person who longs to be understood.
I don’t write to be seen, but to share something true.
And when someone — like Kay Pollak — sees that, it becomes a quiet “I understand.”
Right there, in that moment of recognition, something big happens.

Support My Writing

If you enjoy what I share, you can support my writing here:
PayPal – Support malix.se

Subscribe to the Blog

Would you like to follow my reflections, thoughts, and everyday stories?
You can subscribe for free — but your presence means a lot.
Subscribe here

Closing Words

Yesterday has already settled down in history, and tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson