En dag av reflektioner och små steg framåt

Dagen har långsamt övergått i kväll. Det har varit en segdragen dag, men solen har ändå visat sig. Jag tog en kort promenad, mest för att röra på ryggen, men också för att njuta av vårens försiktiga närvaro. Med en påse papper i handen begav jag mig mot återvinningen. Stegen kändes mer meningsfulla när jag hade ett mål – att bara gå för gåendets skull är ingenting för mig.

Våren på väg.

På vägen dit mötte jag en gammal bekant, en av de hyresgäster jag jobbade med för många år sedan. Även han var på väg mot återvinningen. Kanske behövde han, precis som jag, ett syfte för att ge sig ut? Vi bytte några ord innan vi fortsatte åt varsitt håll. Våren hängde kvar i luften, fåglarna sjöng i träden, och jag lät altandörren stå öppen en stund när jag kom hem. Ville släppa in den friska doften, låta huset andas vår.

Marianne Faithfull

I högtalaren sjunger Marianne Faithfull om kvinnan som var 37 år. En kvinna som insåg att hon aldrig skulle nå sina drömmar. En låt som gjorde ont då, när jag hade hela livet framför mig. Och den gör ont nu, fast på ett annat sätt. Som om livet skulle ta slut bara för att vi når en viss ålder. Var det så förr? Att en kvinna närmare 40 skulle se sina drömmar tyna bort?

Saker vi vill uppnå.

Men vi har väl alltid mål i livet? Jag har det, trots att jag fyllt 60. Jag vill se mina barnbarn växa upp, ta sina första stora steg ut i världen. Jag vill vara där när mina barn uppnår sina mål och följa deras resa. Jag vill leva livet med min make, dela framtiden med honom. Bli gammal tillsammans.

Uttryck som gjorde intryck.

Idag stötte jag på ett uttryck som fastnade i mig:

”Du kan alltid hitta en människa i världen, men ibland, väldigt sällan, hittar du hela världen i en människa.”

Stora ord. De skapade en virvel av tankar. Vad betyder de egentligen? Jag har ännu inte helt klurat ut det, men en sak vet jag – min make är min värld. På gott och ont, genom livets cirklar och rörelser. Tillsammans delar vi allt, och våra barn är en del av den enhet vi byggt.

Jag låter tankarna vila där, för ibland blir orden för stora och kaotiska. Men visst är det fascinerande hur ord kan skapa bilder inom oss?

Du kan alltid hitta en människa i världen” – för mig betyder att det finns miljarder människor där ute. Vi möter och interagerar med många under livet, men de flesta blir bara flyktiga bekantskaper.

Det andra ledet – ”men ibland, väldigt sällan, hittar du hela världen i en människa” – handlar om den sällsynta och djupa koppling vi kan känna till vissa personer. Det kan vara en livspartner, en nära vän, eller en familjemedlem som blir allt för oss. Någon vars närvaro ger mening, trygghet och en känsla av helhet.

En vecka av stillhet och vila

Den här veckan har jag gjort så lite som möjligt. Bara tagit hand om mig själv och min rygg. Jag har läst ut min bok, och som alltid när sista sidan vänds känns det som en liten sorg. Något tar slut, en värld jag levt i försvinner. Nu måste jag hitta en ny bok att förlora mig i. Kanske tar jag en tur till biblioteket.

När jag inte har haft näsan i en bok har jag lyssnat på en annan i mina hörlurar. Det har varit många ord i mig den här veckan. Därutöver har skivspelaren fått jobba. Just nu snurrar Pink Floyds toner i rummet.

Jag vet inte om min rygg blivit bättre. Medicinen dämpar smärtan, men när den går ur kroppen gör det ont igen. Smärtan tröttar ut mig, får hopplösheten att smyga sig på. Men för stunden njuter jag av att vara utan den. Bara för en liten stund.

#Vårkänslor #Reflektioner #LivetEfter60 #Promenader #TankarOmLivet #Böcker #MusikOchMinnen #PinkFloyd #MarianneFaithfull #VårensAnkomst