Författare: Carina Ikonen Nilsson

I går var det en stor dag för oss här hemma.  Mest för sonen kanske men även för mig och maken.  Igår hade vi en student här som skulle träda in i det vuxna livet. Nu är alla år av skolans värd något vi kommer att komma på att tänka på ibland. Tänk att han fixade det. Han tog sig ända hit. Många turer med skolan och massa möten har det varit men dom är nu minnen blott. Han gjorde det och igår ställde vi till med studentfirande här hemma.

Han verkar ha haft väldigt  kul på skolan detta är ett av alla kort vi fick med oss hem på ett usb igår. Vår kille som varit så duktig med att faktiskt ta sig hela vägen hit. Igår började dagen tidigt. Redan innan sju på morgonen.  Fin kläder skulle på, och studentmössan.  Sonen skulle köras till skolan för att äta lunch, och få betygen. Vi skulle vara på skolan först vid tre på eftermiddagen. Vilket var tur för här skulle ställas till med kalas.  Mat skulle hackas, ballonger skulle blåsas upp och blommor skulle få blågula band på sig.

Sonen har haft en önskan om att åka Jänkebil från skolan, vår överenskommelse var att jag ska fråga den som ska frågas om han lovade att ha andra kläder på än de vanliga träningsbyxorna.  Han höll sitt löfte om än det va svårt.  Bilen hjälpte minsta dottern och hennes Sambo till att fixa fram. Hela vägen från Ed fick sonen åka denna jätte maskin.  Här hemma under tiden de tog sig ner fixade vi till maten.  Egentligen hade sonen en önskan och köttgryta vilket är en favorit. Men här gick vi halva vägen var eller fick möjligheten att påverka honom att välja ett annat alternativ vilket blev tacos. Eftersom det var hans dag så får det ju vara sådan mat som han tycker om.  Vi skålade i cider när han kom hem. Skumpa var inte något alternativ, det hade han smakat på vid nyåret och det skulle han minsann inte smaka igen redan då vid nyåret tog han det beslutet. Det var en omtumlande dag igår.  När vi stod där vid utsläppet och sonen kom ut, när jag såg honom då trillade min tårar oj vad jag grät. Det var en så stor stund att stå där se honom med finkläder på och mössan på huvudet.  Det gjorde ont att se honom göra ett avslut av denna tid nu ska vi in i framtiden. Hur kommer den att bli och vad kommer att komma i hans liv.  Nåja jag väljer att inte tänka på det nu för stunden visar sig stor nu medans jag skriver det. För tårarna börjar trilla ner även nu när tankarna hittar fram.  Han gjorde det, han tog studenten och nu börjar  vuxenlivet.

Lev idag just nu då tenderar problemen ligga där borta. Just nu, igår är historia och morgondagen den kommer först imorgon.

När jag behöver den som mest så sviktar den.  Den där svårflörtade självkänslan gör sig påmind. Gick ju utbildning som start inför det nya jobbet.  Jo, visst jag har jobbat massor av år inom området ändå så smög sig känslorna på om men oj va svårt, men oj hur tänker man här….  tredagars utbildning i arbetsmetod, jo det va liksom inte så enkelt som jag trodde.  Tredagars utbildning och komihåg MI samtal…  Egentligen är det inte svårt men jag tänker allt kolla igenom och  öva mig på inför starten i höst.  Jag kan egentligen sa man till mig och jo jag kan säkerligen så här ska kollas på öva och tänka till. Det är att ta det till sig och få in det i verkligheterna som jag befinner mig i.

Först va det jobb förra helgen fredag, lördag söndagen var återhämtning, Måndag till Onsdag  utbildning och nya tankar in för det kommande jobbet till hösten.  Torsdagen 15 timmars jobb och idag det lite kortare passet på bara nio timmar.  Det är för mig inom dygnspass och jourtjänstgöring kort pass.  När jag skrev det i morse tänkte jag på det,  men det är ju ett vanligt pass för många. Nio timmar för mig känns det som att gå till jobbet och vända i dörren. I alla fall är det skönt med sovmorgon. Viket jag har idag.  Även om jag valde att gå upp redan vid halv sju så behövde jag inte skynda mig iväg. Utan hade gott om tid till kaffet, ner i duschen, för att sedan ta tag i att  fixa frukosten. Ska ner i källaren och stryka kläderna som sonen ska ha till sin Student i morgon.  Sonen har blivit stor. Nu går han ut ur skolan för gått. Nu är det klart och vuxenlivet med alla dess åtagande ansvar och skyldigheter är nu även till för honom. Nu är det klart.  Nu är det vuxenlivet som ska formas till och göras till hans liv.  Nåja i ett svagt ögonblick så sa vi  jo jo det får ju ta lite tid att flytta hemifrån. Men när man är 25 år då är man helt och hållet helt mogen för att stå på egna fötter med man vill eller inte.   Så det är några år kvar men inte så många.   Nej  nu får det bli fixa till lite till för snart ska jag iväg.

Lev idag just nu, Igår kan vi inte göra något åt. De fel som gjordes då kan vi bara rätta till och göra om till mindre fel idag kanske till och med helt rätt. Morgondagen den städar vi först i morgon. Gör vi inga fel idag så slipper vi städa då.  Ha en  härligt fin dag idag.

Idag hade jag fjärilar i magen. Redan kl 8.00 i morse åkte jag iväg till det jobb som jag ska jobba på i Aug.  Idag var det utbildning i multifunc. Har två dagar till att gå utbildningen. Jag fick förmånen att träffa de kommande kollegerna.  De verkade helt okej. Det känns så här i efterhand som något positiv att träffa dom så här innan jag börjar jobba.  omgivningarna där jag ska jobba är helt underbara. Ett sådant där ställe som man liksom egentligen ska betala för att våra på.  Just nu känner jag tillit till att jag tackade ja till anställningen. Känner att det va ett bra val att söka nytt och ta det här jobbet.  Känner mig tacksam. Tacksam över att de erbjöd mig en tjänst.  Ska bli jätte kul att börja jobba där.

Lev idag just nu igår är historia och kan inte upprepas eller göras om. Morgondagen den kommer först imorgon. 🙂

Ha en fin kväll.

Idag har jag tagit ledigt från jobbet. 28 timmar har ändå hunnits med att jobba denna helg. Killarna har börjat sin fasta. Ramazan Mobarak! Skulle man kanske skrivit igår men efter som jag lärde mig det först igår och var på jobbet så kunde jag inte skriva det då. Jag som svensk kan inte för mitt liv förstå hur de trotts utan mat och dryck under 22 timmar kan hålla humöret upp, hur de trotts fastan har ett trevligt bemötande och göra allt rätt.

Det här pojkar som har mycket att lära ut till våra svenska barn.  Kanske inte just fastan. Men så mycket annat som vi kan lära oss av dom. Ordet respekt är ett ord som de hanterar bra. Nu är ju ordet i sig dubbeltydigt och ett ord som  utifrån individen, så har ordet olika betydelse. För vissa bor det rädsla i ordet. Men då tänker jag att man har tolkat och upplev ordet fel. Ordet respekt för mig är glimmande vackert. Säger att jag har rätt att bli respekterad för den jag är oavsett vad jag tycker och tänker eller vart jag kommer ifrån. Jag gör inte saker emot någon annan sådant jag inte skulle vilja uppleva själv. När jag respekterar så möts jag av respekt. Ett ord nästan som Kärlek det liksom blir bättre och bättre ju mera vi lever efter det.

Uthållighet är också något vi kan lära oss av dessa pojkar. Att stå ut är ett annat ord även om jag egentligen tycker att ingen ska behöva stå ut med…. utan livet borde vara mera enkelt än att bara stå ut.

Hur dessa pojkar pratar om sin mamma är också något vackert. Skulle vilja träffa dessa mammor som verkligen verkar vara något som är mera än tillräckligt bra. Deras sätt att se på livet i sig är även det något att lära av. De är tacksamma för minsta del. De säger tack för maten och menar det. De säger det för att de verkligen tackar för maten . Skulle du säga något om att du bryr dig om dom och vill dom väl, så tackar dom.  För oss Svenskar så är ju det på något sätt en självklarhet att människor runt omkring oss vill oss väl. För dessa killar verkar det inte vara så.

Skulle du ställa till kalas av våra svenska mått så är de mera än glad för en skål men popcorn, lite saft och en hembakad tårta. Bestämmer du att kalaset är mellan två mattider så är killarna noga med att hålla tiden, när kalaset är slut tar alla killar ansvar och städar upp efter tillställningen. Tackar för kalaset på ett sätt som göra att du inser att detta var verkligen stort för dom. När de bjuder in sina kamrater och har själva kalaset så festar det så de hörs. Spelar musik som är svårt att inte klappa takten till. Dansar och klappar händerna är glada och ödmjuka emot varandra. Är kalaset bestämt att de får hålla på i två timmar så är det två timmar som det håller på.  Dom är nöjda med så lite. Det är inte svårt att göra dom glada och nöjda.  Deras mammor har verkligen gjort ett gott jobb. Deras mammor måste vara urmammor. Hur får man till sådana underbarn som har sådan kraft ork och duglighet?

Jag skulle vilja ge dom allt de vill ha. Men det kan jag inte för jag kan inte ge dom det dom mest önskar. Det dom mest önskar är att bli en del av detta land. Att få gå i skolan, lära sig ett yrke och bidra till vårt land. Betala skatt göra rätt för sig.

Många har varit här i över två år, väntat och levt med ångesten över att få åka tillbaka, dom lever fortfarande så. Många är rädda för att bli avvisade för dom fruktar för sitt liv. Dom har inget kvar ifrån där de kom.  De skickas tillbaka till något som de kanske aldrig ens varit i. Det skickas tillbaka till det land som vi får rapporter om att de sprängt och dödat massvis med människor.

Jag som svensk förstå inte, kan inte förstå, vill inte förstå och vägrar acceptera att vi gör som vi gör.  Hur gör vi i detta land? Hur  behandlar dessa unga pojkar som egentligen bara vill börja att leva.  Leva i ett fritt land, göra rätt för sig och göra en insats för att ge tillbaka till Sverige för att de får leva utan rädsla.  Vart har vårt hjärta tagit vägen var är vår medmänsklighet? Vårt civilkurage? Fast det där sista har jag svar på det där kuraget det har vi saknat länge. Väldigt länge!

Det här börjar likna något historiskt eller det börjar inte,  det visar på att vi har verkligen inte lärt oss något av historian.  Vi som har så mycket i vårt land vi har blivit snåla. Inskränkta och kalla.   Jag till och med skäms för hur vi gör med dessa Pojkar. Jag skäms för att jag inte kan göra annorlunda. För att jag bara kan säga det här är fel och rycka på axlarna och gå vidare. Jag tror att just denna tid och det sätt vi gör emot dessa pojkar just nu kommer att vara en skamfläck för oss när vi är i framtiden. Detta kommer vara något som våra barn undrar över hur tänkte vi hur blev det. Deras barn kommer att skämmas över hur vi gjorde. Det här kommer att bli en skamfläck i vår svenska historia i framtiden.

Lev just nu, just nu kan jag bara önska att vi kommer att tänka om i ämnet de ensamkommande barnen i Sverige. Igår finns inte längre här det är nu vi kan göra om och göra det som är rätt. Imorgon är där borta i framtiden. och det är just nu som vi kan påverka vår morgondag.  Det är just nu vi kan göra om och göra rätt.  Och Migrationsverket/ Regeringen  kan göra om och göra rätt allt är möjligt om man vill.

Lev just nu!

Lördag jo det är lördag, jag jobbar och har skrivit detta inlägg tidigare men tänker att det är ett lördagsinlägg.  Lördagar när familjer är hemma gör allt det där som de inte hinner med på veckodagarna.  Så är det inte i vår familj. Då åker jag till jobbet i alla fall varannan vecka. Oavsett helgdagar så står det jobb på schemat så jobbar jag.  Just denna helg är det tråkigt att jobba för maken har ju varit ledig sedan Onsdagen. Vi hade kunnat åka till husvagnen om jag också varit ledig.  Men inte denna helg för jag jobbar.  Nu jobbar jag ju på världens bästa jobb så det gör inte så mycket.

Men jag skulle vilja prova på ett sånt där vanligt jobb.  Fast jag inser att jag nog inte skulle klara av det. Att jobba måndag till fredag.  Bara vara ledig lördagar och söndagar.  Jag vet ju inte, vet inte när jag sist jobbade på ett sådan jobb.  Men skulle vilja prova på se hur det blir. Att varje helg få tillbringa den med familjen?  Eller sitter jag bara här och glorifierar någon som inte finns. Jag är ju ledig mitt i veckorna, och på vissa helgar är jag ledig i fler dagar än bara lördag, söndag.

Kanske skulle livet här hemma vara det samma. Vi skulle städat på lördagar istället för torsdagar,  söndagen hade varit till för att ladda upp för veckan igen. Nej jag tror nog jag håller mig till det där gamla invanda, så som jag har det för jag gillar mina fyra lediga dagar gillar att vara ledig mitt i veckan.

Men lite roligt att tänka och fantisera va det.

Lev idag just nu, igår finns inte om morgondagen vet vi inget om.  Lev idag just nu. Visa dom du älskar att du älskar dom gör det idag. Imorgon kan det vara försent.

Ha en trevlig lördag.

Träning klart, jo träningen är klar för denna gången. Det är  konstigt hur gamla tros uppfattningar om mig själv, sitter grundmurade inom mig. Sitter liksom fast som rötterna på ett träd. Jag ser mig inte som en träningsmänniska, har aldrig tränat enligt mig själv. Ändå har jag redan i 30 års åldern faktisk mera än innan börjat så smått.  I 40 åldern tränade jag från och till och sedan min artros flyttade in har jag tränat mera till.

Nu är jag snart inne på det 53 dje året och ser mig fortfarande inte som en träningsmänniska.  Detta fast jag tränar minst två gånger i veckan,  mera tre gånger i veckan och ibland flera ändå.  Men ändå tycker jag varje gånga att jag är 100 duktig, när jag tränat för jag tränar ju inte tänker jag.

Det är konstigt hur trosuppfattningar sitter fast i mig i grundens grund på något sätt. I början skrev jag ut diplom till mig själv när jag tränat. Idag plussar jag på mig själv med tankar om min duktighet. Det enda som faktiskt är mera en avvikande tanke i grundmuren, är att va bra jag är som tränar det känns i höften.  Det är synd att man ska behöva bli sjuk innan man inser vad träning gör för nytta.  Det spelar ingen roll hur mycket fakta eller kunskap man har inom området. Man måste på något sätt uppleva något negativ innan femöringen trillar ner.  När Artrosen var ett faktum och sjukgymnasten visade mig på verktyg, då tog jag det till mig. Inte innan. Nu behöver jag mig en sjukgymnast för tankarna. Så att även tankarna blir mera sanningsenliga med mig själv, för jag är en träningsmänniska har bara så svårt att inse det.

Jag har en kollega på jobbet han har ont i ryggen. Jag frågade honom om han varit hos sjukgymnast. Han svarade att han behövde gå ner i vikt.  Och jo det behövde han, för han har allt en kalaskula på magen.  Han berättade även att han hade tränat en gång på det som sjukgymnasten visat honom.  Jo då det hjälper liksom inte att träna en gång. Jag vet sånt för jag har också liksom gått till sjukgymnasten och gjort en gång. Det går liksom inte över om man gör en gång.

Det är inte så att sjukgymnasten säger att gå hem och träna detta en gång, så går det över.  Det är bara det att när vi går dit och är omotiverade och inte tror på det hon/han säger, så inbillar vi oss att hon säger en gång.  Det har ingen verkan det där en gång. Utan det gör underverk när man gör det  två tre gånger om dagen först,  under några veckor. Sedan om man är villig att bli av med värken, utvecklar sin träning och tillför mera träning, mera sådan träning som de där träningsmänniskorna använder sig utav. Det är då man blir frisk eller i alla fall så frisk som man kan blir.

Tänk att man ska behöva få så ont innan man fattar just sånt. Sent ska syndaren vakna. Jo så är det. Nu ska jag aktivt träna mig på att få in tanken att jag verkligen är en träningsmänniska. Det där det är svårare än själva träningen det….

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen den levs först imorgon.  Lev just nu gäller.

Vilken morgon, sovmorgon idag emot i  går i alla fall.  Även om jag vaknar sju, för igår vaknade jag innan klockan fem på morgonen.  Jag var nervös inför resan. Men även för något i rummet på jobbet som ville att jag skulle vakna redan vid fyra.  Jag jobbar i ett hus där det bor andra själar. Redan första natten jag sov där  vaknade jag av att någon satte sig på min säng när jag sov.  Det jour rum jag brukade sova i då i början, är ett rum som faktiskt flera än jag känner av den dåliga energin. Ingen sover där längre.  eftersom vi  nu bara har en sovande jour, så sover vi alla i det rum som är längre bort.  I början verkade det rummet  vara mera lugnt och fritt från oroligheter på natten.  Men nu har jag,  redan för ett tag sedan känt av att det nog flyttat in lite mera själar även där.

Tycker ni det låter konstigt, jo det gör det ? När jag berättar för min kollega, men även för min maken som jag berättade för när jag kom hem. Om att något väckte mig på natten, något knackade på elementet ganska så hårt och tills jag vaknade. Så säger dom båda två att jo gamla element pratar.  Men det va inte gamla element som pratar för varje gång jag vaknade slutade elementet att knacka och när jag till sist gav upp sömnen så slutade det knacka helt. Då jag gick upp  gjorde jag mig i ordning fort för att slippa vara i rummet. Då det kändes otrevligt som om jag inte va välkommen där.  Det finns något i huset som inte borde vara där. Det finns något där som tar energi. Okej nog babblat för denna stund. Om tre veckor lämnar jag huset slipper sova där, men förlorar alla dessa stunder och möten jag har i jobbet. Stunderna och de där korta mötena men de boende som jag värdesätter så mycket kommer jag sakna otroligt mycket. Men spökena och  de energierna som finns där dom kommer jag inte sakna en sekund.  Ha en fin dag ta hand om dig. Du är värd det jag lovar…

Lev idag just nu, igår finns inte längre kvar och morgondagen den är här först imorgon.  Ta hand om dig och din dag.

Idag fick jag åka till Migrationsverket. Detta verk där människors liv kan stå på spel. I mig gör det ont när jag är där. Har varit där några gånger nu.  Varje gång jag sitter där och väntar på att intervjun ska ta slut så sitter jag där och ser människor som är fast och beroende av migrationsverket i olika former.  Det är många unga människor som jobbar där.  Vissa verkar lägga mycket tid på att visa upp sin garderob där och vissa är helt uttryckslösa i sina ansikten när de ropar upp de som de ska träffa. Varje gång jag har varit där möter jag människor, som visar ett leende men leendet är en mask för att inte visa den rädsla som jag ser i deras ögon.  Idag när jag satt där satt det en ung pojke mitt emot på en stol tillsammans med sin godeman eller nya mamma och hans advokat.  Pojken hade svårt att andas och var ledsen.  De vuxna kring pojken försökte uppmuntra honom och säga att det är inte farligt och det löser sig.

Då när jag satt där tänkte jag hur pratar vi med våra ensamkommande barn. Hur kan vi veta att det inte är farligt? Hur vet vi att det löser sig?  Vi vet ingenting, vi kan inte påverka på något sätt.  Killen kanske blir utvisad till ett land han inte ens bott i. Han kanske blir uppskriven i ålder, tvångsutvisad till ett land där han inte ens överlever en vecka.  Idag i Sverige tvångomhändetas dessa barn för att sättas i förvar. Ett litet rum där de ska sitta och vänta på att få åka hem.

När jag satt där hörde hur de försökte uppmuntra killen.  Kände jag hur vanmakten började flytta in hos mig. Men gjorde inte det jag skulle vilja göra.  För pojken grät, ögonen var fyllda med rädsla och helst av allt hade jag velat sätta mig där hos honom och faktiskt vara ärlig.  Säga till honom att det är klart att du gråter, gråt skrik skäll. Du har all rätt i världen att visa din ångest.  Hade velat säga till honom att jag ser att du är ledsen och rädd, klart det är problem och jag vet inte hur man löser det här. Men du har rätt att vara rädd. Stick gå här ifrån, göm dig, gör vad som helst bara du stannar kvar här i Sverige.  Det här är så farligt som du känner du har rätt till alla dina känslor.

Det va tur att jag inte gjorde det, jag hade blivit tagen av vakterna som bor där. Utan jag satt där som en feg krake och bara såg på hur han sedan samlade ihop sina tårar och reste sig för att igen gå in till sitt förhör.  Vad gör vi med dessa människor. Jag är en del av detta, även om jag bara är boendepersonal så håller jag dessa människor vid liv. Försöker få dom till att uppleva lite glädje,lugn och ro. Försöker lära dom hur vår kultur är försöker integrera dom i vårt samhälle.

Idag nu i kväll frågar jag mig till vilket pris. Vad hjälper jag dessa pojkar med? Lurar vi dom inte?  Nej just nu känner jag mig som en förrädare, någon som bara gör konstgjord andning, någon som lurar på en falsk trygghet för att sedan kasta tillbaka dom, till vargarna.  Jag önskar av hela mitt hjärta att dessa pojkar snart ska få lugn och ro. Få uppleva trygghet,känna sig lugna i att dom får stanna här. Att dom  äntligen ska få börja leva och slippa bara vara överlevare.

Nej slut för idag, lev idag just nu, igår är historia och morgondagen är där borta i framtiden.