Malix.se

mars 2025
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Författare: Carina Ikonen Nilsson

  • Med tanke på vad jag innan skrev läs det här

     Vems ansvar? 

    DESPERAT skri! SNÄLLA, SNÄLLA – HJÄLP OSS ATT RÄDDA VÅR DOTTERS LIV! Sök bland era mediakontakter. Tyvärr så kan detta bli ett scoop.. Jag kommer att dela hejvilt till alla här!! Vill att alla era kollegor och vänner också ser. Ge vår dotter en chans bara!!Förmedla detta vidare till alla ni kan komma att tänka på bland opinionsbildare, politiker, journalister och alla som ö.h.t har en kanal till publicitet och nyhetssändningar för kortare eller längre inslag. Vi har själva mycket stoff redan. Har svårt att hålla mig kort nu, men drar bara det viktigaste som hänt.

    Det räcker av livshotande VANVÅRD från kommun (LLS) och rekommenderade institutioner! Efter 3 års kamp – beviljades LSS-hjälpen. Efter detta: –>

    MIN/VÅR dotter höll på att dö 2 g.g.r. i ett Akut-familjehem via kommunen för att kommunen negligerat Diabetesmottagningens tillskickade direktiv om krav på föräldrautbildning vid placering av barn med diabetes. Vaddå dö när man är 14?
    1) LCHF-mamman vägrade ge vår dotter socker när tösen var på väg ner i insulinkoma.
    2) När vi hämtade vår tös på spontan permis inför Halloween stank hon av aceton – Ketoacidos. Diabetesöverläkaren sa att hon var 2 dagar från döden då och gång 1) kunde hon dött i insulinkoma samma dag.

    Kanske skämdes kommunen så mycket efteråt, eller drog öronen åt sig. Man får ju kanske dåligt anseende som kommun om man dödar barn? Då gav vår kommun oss äntligen efter vår 3-4-åriga kamp – den nödvändiga lagstadgade LLS-hjälpen – då de satt vår dotter i LIVSFARA? För sedan fick vi – efter ytterligare lång analys av läget – ett ”specialiserat”(?) (och svindyrt för kommunen, 5000:- per dygn?) LSS-boende för att rädda hennes liv.

    Mer finns på min blogg, men jag har kraftigt censurerat mig från att kritisera och uppge namn hittills för att inte stöta mig/oss mer med kommunen d.v.s makten och nu LSS-boendet . Under 2013 var vår dotter MKT nära att dö 3 gånger. Enbart en skyddsängel räddade henne..

    Nu har vi inget att förlora. Vår dotters liv är i stor fara eftersom boendeinstansen/ledningen/företaget inte tagit oss på allvar om hennes riskbeteenden p.g.a neuropsykiatriska diagnoser (vilket räcker väl till för att hamna i träsket).

    Hon har sedan första klass en svår typ1-diabetes och ENLIGT Ö.K med LSS-boendet för 5 månader sedan skulle både sköterska och personal ta ansvar för alla medicineringar och se på alla blodsockervärden okulärt och varje gång – ca. 11 ggr dygn – som vi gjort under 9 år – vara med och besluta om åtgärder och boendepersonalen skulle SITTA BREDVID vår dotter för att alla insulindoser skulle ges – eftersom hon inte kan sköta sin diabetes själv, främst p.g.a autismen.

    Idag när jag besökte vår Ella och pratade med personalen om hennes riskabelt höga medelvärde så fick jag höra att sköterskan – som vi lättade anförtrott dotterns medicinska vård till; DIREKT hade gett direktiv om att vår dotter hade EGENVÅRD.

    Tvärtom mot vår Ö.K i stor introduktionsgenomgång av alla dotterns behov och bl.a i samarbete med att ”sköterskan” för LSS-bondet – som antecknade intensivt och frågade massa. Men det har inte varit NÅGOT av vårdövervakning under FEM månader! Vi underströk ju tydligt att hon inte klarade egenvår och de bekräftade! Utan tillåtelse har inte ens den sjukdomsinsatta personalen fått lov att ge insulin, fast de har velat och förstått nödvändigheten av. Nåt jag fick höra idag. De har bara kunnat titta på när dottern inte gjort det.. Vi har mailat och pratat hur många gånger som helst om diabetesskötseln, utan att få information om att dotterns hälsa har varit helt övergiven från första dagen..

    OCH två gånger har dottern lyckas rymma från personalen, också. ETT av de största riskbeteendena som vi understrukit hela tiden! Vi vet fortfarande inte var hon varit eller i vilket sällskap den första 24-timmarsrymingen och 5-timmarsavvikandet i förrgår natt, med skyhöga blodsockervärden, precis som en helt obehandlad diabetes..

    Vi föräldrar har vakat dag som natt över dotterns hälsa och säkerhet både sedan diabetesdiagnosen i första klass och efter NPF-utredningen var klar när hon knappt fyllt 12 och vi har satsat vår egen hälsa för hennes skull! Äntligen trodde vi att vi kunde slappna av under professionellt kvalificerad vård och omsorg, även angående riskbeteendet..

    JAG LARMAR – MEN JAG GÖR MIG INTE TILL

    Mvh mamma Victoria och familjen Oro
    victoria.q@live.com eller ring styvpappa Seth 0707-913097

    Om exakt vår dotters dödshot:https://bloggmalplace.wordpress.com/2014/07/19/flickan-som-dog-av-samma-diagnoser-som-var-dotter-har/

    DELA eller ragga mediaintresse!

    Foto: DESPERAT skri! SNÄLLA, SNÄLLA - HJÄLP OSS ATT RÄDDA VÅR DOTTERS LIV! Sök bland era mediakontakter. Tyvärr så kan detta bli ett scoop.. Jag kommer att dela hejvilt till alla här!! Vill att alla era kollegor och vänner också ser. Ge vår dotter en chans bara!!</p> <p>Förmedla detta vidare till alla ni kan komma att tänka på bland opinionsbildare, politiker, journalister och alla som ö.h.t har en kanal till publicitet och nyhetssändningar för kortare eller längre inslag. Vi har själva mycket stoff redan. Har svårt att hålla mig kort nu, men drar bara det viktigaste som hänt. </p> <p>Det räcker av livshotande VANVÅRD från kommun (LLS) och rekommenderade institutioner! Efter 3 års kamp - beviljades LSS-hjälpen. Efter detta: --></p> <p>MIN/VÅR dotter höll på att dö 2 g.g.r. i ett Akut-familjehem via kommunen för att kommunen negligerat Diabetesmottagningens tillskickade direktiv om krav på föräldrautbildning vid placering av barn med diabetes. Vaddå dö när man är 14?<br /> 1) LCHF-mamman vägrade ge vår dotter socker när tösen var på väg ner i insulinkoma.<br /> 2) När vi hämtade vår tös på spontan permis inför Halloween stank hon av aceton - Ketoacidos. Diabetesöverläkaren sa att hon var 2 dagar från döden då och gång 1) kunde hon dött i insulinkoma samma dag. </p> <p>Kanske skämdes kommunen så mycket efteråt, eller drog öronen åt sig. Man får ju kanske dåligt anseende som kommun om man dödar barn? Då gav vår kommun oss äntligen efter vår 3-4-åriga kamp - den nödvändiga lagstadgade LLS-hjälpen - då de satt vår dotter i LIVSFARA? För sedan fick vi - efter ytterligare lång analys av läget - ett "specialiserat"(?) (och svindyrt för kommunen, 5000:- per dygn?) LSS-boende för att rädda hennes liv. </p> <p>Mer finns på min blogg, men jag har kraftigt censurerat mig från att kritisera och uppge namn hittills för att inte stöta mig/oss mer med kommunen d.v.s makten och nu LSS-boendet . Under 2013 var vår dotter MKT nära att dö 3 gånger. Enbart en skyddsängel räddade henne..</p> <p>Nu har vi inget att förlora. Vår dotters liv är i stor fara eftersom boendeinstansen/ledningen/företaget inte tagit oss på allvar om hennes riskbeteenden p.g.a neuropsykiatriska diagnoser (vilket räcker väl till för att hamna i träsket). </p> <p>Hon har sedan första klass en svår typ1-diabetes och ENLIGT Ö.K med LSS-boendet för 5 månader sedan skulle både sköterska och personal ta ansvar för alla medicineringar och se på alla blodsockervärden okulärt och varje gång - ca. 11 ggr dygn - som vi gjort under 9 år - vara med och besluta om åtgärder och boendepersonalen skulle SITTA BREDVID vår dotter för att alla insulindoser skulle ges - eftersom hon inte kan sköta sin diabetes själv, främst p.g.a autismen. </p> <p>Idag när jag besökte vår Ella och pratade med personalen om hennes riskabelt höga medelvärde så fick jag höra att sköterskan - som vi lättade anförtrott dotterns medicinska vård till; DIREKT hade gett direktiv om att vår dotter hade EGENVÅRD. </p> <p>Tvärtom mot vår Ö.K i stor introduktionsgenomgång av alla dotterns behov och bl.a i samarbete med att ”sköterskan” för LSS-bondet – som antecknade intensivt och frågade massa. Men det har inte varit NÅGOT av vårdövervakning under FEM månader! Vi underströk ju tydligt att hon inte klarade egenvår och de bekräftade! Utan tillåtelse har inte ens den sjukdomsinsatta personalen fått lov att ge insulin, fast de har velat och förstått nödvändigheten av. Nåt jag fick höra idag. De har bara kunnat titta på när dottern inte gjort det.. Vi har mailat och pratat hur många gånger som helst om diabetesskötseln, utan att få information om att dotterns hälsa har varit helt övergiven från första dagen.. </p> <p>OCH två gånger har dottern lyckas rymma från personalen, också. ETT av de största riskbeteendena som vi understrukit hela tiden! Vi vet fortfarande inte var hon varit eller i vilket sällskap den första 24-timmarsrymingen och 5-timmarsavvikandet i förrgår natt, med skyhöga blodsockervärden, precis som en helt obehandlad diabetes.. </p> <p>Vi föräldrar har vakat dag som natt över dotterns hälsa och säkerhet både sedan diabetesdiagnosen i första klass och efter NPF-utredningen var klar när hon knappt fyllt 12 och vi har satsat vår egen hälsa för hennes skull! Äntligen trodde vi att vi kunde slappna av under professionellt kvalificerad vård och omsorg, även angående riskbeteendet.. </p> <p>JAG LARMAR - MEN JAG GÖR MIG INTE TILL </p> <p>Mvh mamma Victoria och familjen Oro<br /> victoria.q@live.com eller ring styvpappa Seth 0707-913097</p> <p>Om exakt vår dotters dödshot: https://bloggmalplace.wordpress.com/2014/07/19/flickan-som-dog-av-samma-diagnoser-som-var-dotter-har/</p> <p>Pappa Jan JP Persson - som kramas av Ella på fotot - David Eberhard, Helene Odenjung, Lars-Inge Stomberg, Sarah Britz, Hanna Klara Jedvik, Marie Branner, Malin Wahlstedt med många fler.. DELA eller ragga mediaintresse!

     

  • Vems ansvar

    Igår va det ett inlägg på Fb som berörde.   Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter.  Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, inte längre var vid liv.  Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera.  Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

    Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om.  Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för.  Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då.  Dum tanke att ha som personal, tänker jag,  för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa.  Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

    Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom.  Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt.  Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som  icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården?  Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

    Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra.  De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av.  Inte får vi låta barn  bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som  redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

    Vem ska  ta ansvar sedan när det  visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog?  Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar?   Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt.  Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

     

  • Motivation behövs.

    Nej nu måste jag sätta igång igen. Har varit hemma i två dagar men inte har jag tränat. Det har inte blivit av fast jag har det i tanken redan när jag vaknar. Nu måste jag verkligen göra inte bara tänka det. Men det där med motivationen är inte rätt just nu, there måste hitta den igen.   Egentligen har jag inte tränat sedan förra onsdagen då simmade jag 1200 m, shop men det är ju inte så svårt och så där jätte trött blir jag ju inte även om jag tog i och kämpade.  Så idag får det bli träning, pill vad som än sker så är träning första prio.  Första prio då borde jag inte sitta här med kaffe och fötterna på bordet utan gå ner redan nu. Ja men det är ju så jag ska göra, redan nu ska det bli till och när jag skriver det här kanske det blir verklighet.

    Nej, då ska det till får inte bli mera ord här utan jag går ner till gymmet i stället. Japp så får det bli.

    Ha en fin dag lev nu just nu igår finns inte och imorgon är imorgon …

  • Snart är vår resa över.

    Det där med semester är inte fel, there jag tror jag behövde det.  Vad mycket upplevelser jag samlat på den här veckan. Många nya och gamla platser har jag fått uppleva.  Fjället ligger mig varmast om hjärtat.  Vi har varit uppe i Vilhelmina och varit en tur till Steikenjokk, medical Saxnäs, ambulance Klimpfjäll och allt vad det heter.  Flatmomakke inte att förglömma.  Sala silvergruva  har varit något jag bara här talas om  innan nu har jag varit där.  Det va en upplevelse.  I Harmånger upptäckte vi en helt ny camping, visst det var lägre standard men helt okey. Det var poolerna som gjorde att det va helt okey. Nu är vi lite utanför Mora. På en helfin Caravan club camping Sollerön tror jag den heter.  Badat har jag gjort bbåde i Vilhelmmina Saxnäs även om det bara va fotbad i Saxnäs, hade glömt ta med baddräckten.  Siljan var fint bad men lite för varmt.  Idag ska vi uppleva Mora och Orsa maken vill även  kolla in Leksand. Leksand här tror jag det  luktar lite hockey att det är därför han vill dit. 🙂 I morgon åker vi hem igen  har 40 mil hem nu tror vi haft en tur på 150 mil.   De kommer ta  fem sex timmar tror jag.

    Ha en fin dag, Lev idag just nu just nu är hela tiden.

  • Har semester.

    Just nu är vi ute på semester, pharmacy ännu bara i Sala men redan hunnit med Stockholm 🙂 här är lite inlägg om husvagns liv om du vill läsa:

    Då är vi på väg till Sala.

    Kväll på campingen.

    Lite historia kanske 🙂

    18 mille för ett radhus kan det va något ?

    lev idag just nu igår är historia och i morgon är inte här det är nu vi styr hur morgondagen blir.

  • Det där med sömn är inte enkelt.

    idag vaknade jag tidigt. Det riktigt kliade i kroppen på att gå upp fast jag är så trött så tårarna rinner. Inte av gråt utan av tröttheten, recipe det där med sömn är inte riktigt min grej. Under en tid då jag åt Concerta va det min grej. Då hade jag förmågan att somna på kvällen och vara vaken hela dagen. Idag så här två år eller om det är tre år efter att jag slutat med Concerta pga biverkningar som kom efter några år med Concerta, så är sömnen som den är.  Hur är den då?

    Svårigheten att somna när jag ska somna är mera vanligt än ovanligt. Det är som en lögn att somna på kvällen ibland. Visst det sliter på mig, men det som sliter mest är det där att jag under dagen har svårt att hålla mig vaken när perioderna av sova dåligt sätter in. Jag blir inte bara trött jag bli heltrött. Så trött att det snurrar i huvudet och jag börjar sluddra. Lägger jag mig ner somnar jag bums, sover i tre fyra timmar som ett litet spädbarn. Sedan är den onda cirkeln i gång.

    Just det där med sömnen och osömnen, är något som mina barn också klagar på. Jag vet hur min dotter ibland kan ligga på soffan timma ut och timma in i flera dagar för att hon inte orkar, är trött och inte kunnat sova.  Det är vanlig svårighet när vi pratar NPF. Vet inte om jag ska kalla den den värsta för det finns många men det är i alla fall en av dem som jag tar mest stryk av. Sömnsvårigheterna gör att att dagar försvinner och inget av det där som  man borde göra blir gjort.  Det är många saker som bara bli väntandes.

    Nu vet jag  hur ni tänker men det är väl bara att göra ändå, alla blir vi väl lite trötta ibland vi sover alla lite sämre ibland. Jo, jag vet alla gör det ibland men. När jag  eller någon med NPF drabbas så är det verkligen drabbas. Vi vet oftast om att sovproblemen när de börjar inte är över dagen efter, utan de kan hålla på i veckor, månader.  När jag blir trött är det inte bara att göra. För jag blir så fasligt trött. Jag kan veta att jag måste göra och att det måste göras igår eller med en gång. Men jag kan verkligen inte. Jag kan ligga i soffan känna att nej jag måste dricka vatten, men jag orkar inte resa mig för att dricka vattnet.  Men då är du inte tillräckligt törstig.  Jo det är jag, men jag orkar inte.

    Jag kan se hur strumporna som ligger på golvet behöver bo i tvättmaskinen men de kommer inte dit.  Eller jag vet om att jag måste ta ur tvätten ur tvättmaskinen, för att hänga den på tork men just den dagen orkar jag inte, kanske inte nästa dag heller.  Just tvätt är sånt som luktar väldigt illa, när den legat i tvättmaskinen några dagar.  Det är då jag är i min funktionsnedsättning. Det är många gånger om året.  Då är det inte bara att göra för då måste kroppen och själen vila, vila påriktigt. På riktigt riktigt.

    Men skriva orkar du ju, orkar du det så orkar du det andra också. Nej det gör jag inte, för skrivandet är inte något som kostar för mig det ger.  När jag skriver är det inte alls något som kostar, utan som vilken skogspromenad som helst.  Just det där med energi nivåerna är nog det som är svårast för mig att hantera. Att skapa balansen att få det till att flyta lite så där fint mjukt.  Nej nu ska jag göra om och göra rätt, sluta sitta här och gäspa i kapp med mina tangenter.  Ska ta av morgonrocken, krypa ner i sängen igen. Vem vet kanske blir det någon timma sömn i alla fall.

    Lev idag just nu. Gårdagen är ett minne blott, morgondagen är ännu inte här. Just nu finns just nu.

  • On and on and off off.

    Nu är det kanske inte så mycket stafett pinne i det här inlägget som det borde vara kanske. Mera än att jag just suttit på cykeln nere i källaren. Svettigt värre och nu sitter jag mera och väntar på att jag svettas klart.  Men jag tänkte ta upp tråden med av eller på. On off knappen som brukar bo hos många av oss.  Har du  som jag har i min ADHD så är det on off off off on on on on on off det där sista offet är så mycket off att jag ibland undrar om jag överhuvudtaget kommer på on igen.

    Oftast gör jag det, check men det kan ta tid, find det kan ta massvis med tid.  Tiden i off läge gör även saker med mig på insidan. Då sviktar självkänslan, sale så att det riktigt stör mig i mitt liv. Dåligheten sitter nästan på utsidan och tårarna trycker jag tillbaka med ren vilje kraft. Ibland till och med jag olyckas med att hålla de på insidan.  Jag vet tårar ska inte hållas inne med, men när man gråter av inget och inte något alls, då ska de inte fram. Då föder det mera dålighet inom mig.   Ofta när jag är ledsen, så är jag så otroligt ledsen att mera ledsen går inte att vara.  Men lika ledsen som jag kan vara,lika glad, full av skratt så att nästan magen gör ont är det i gladheter.  När jag är glad är jag glad i hela kroppen och lite till. Det finns liksom inte så många mellanlägen. Inte så mycket raksträckor.

    Gör jag saker, så gör jag de sakerna hela tiden. Så är det just nu med min träning. Tänka sig att just den  saken har snart jag varit motiverad i ett år.   I oktober firar jag ett år av uthållighet i träning.  Det ska blir firande för mig. Då ska jag verkligen fira, men just nu vet jag inte riktigt hur själva firandet ska gå till.

    I skrivandet stund just nu så grep ångesten tag i mig. Vi ska ju ut och åka  på lördag. Vi  tänker ta det rullande huset till Norr.   Jag har aldrig sett något gym på campingar. Hur ska jag träna då? Nej jag får se till att busträna nu innan och träna massvis efter eller är träning som det är med sömnen?

    Man kanske inte kan träna i kapp träningsbrist?  Ja, igen gled jag ifrån det jag hade tänkt skriva om. Igen ser jag att nej inte ens nu fick jag till det som jag skulle få till, en tråd här och en tråd där. Det är i och för sig det som är ADHD i mig. Det är aldrig en tråd utan flera trådar som spretar åt alla håll.

    Lev idag just nu, så lever jag så här full av endorfiner i kroppen så jag  är så där härligt mjuk både på insidan och utsidan.

    Lev idag just nu, igår finns inte längre och imorgon är en helt annan dag. Som du inte ens  helt säkert vet om att du får. Fånga stunden …..

  • Stafett pinnen plockade jag upp men glömde på vägen redan från början.

    Victoria är inte någon jag träffat i det där riktiga livet nej, drugs men skulle vilja göra, för tänka sig jag tror hon är lite lik mig.  Lik mig på det där av och på eller on /off sättet.  Hennes syster va en av dom som först köpte min bok, när den var nyutgiven. Genom åren har jag läst ett och annat glimmande inlägg som skrivits av Victoria. När den kvinnan glimmar, så glimmar hon till riktigt ordentligt tycker jag.

    Hon har i veckan slagit till och slagit till med att göra en flickvecka i sin blog. Uppmanar andra att ta tag i stafett pinnen.  Hon vill med veckan lyfta fram flickor och deras sätt att hantera och härbärgera ADHD. Det ser lite annorlunda ut än hos pojkar.

    Men gör det egentligen de?

    Eller handlar det bara egentligen om att flickor och pojkar är olika, att vi faktiskt inte ser flickor i deras sätt att agera ut? Att vi av olika anledningar ser flickors sätt att hantera och agera ut med andra ögon?  Svenny Kopp sa i en föreläsning att vi när vi tittar på flickor och pojkar,  måste sluta upp med att vara så dramatiska. Hon sa det med glimten i ögat.  I ett Sambandet att visst reagerar vi när pojken i skolsalen slänger ut sin bänk genom fönstret, eller själv hoppar ut. Flickan där emot kanske snällt sitter kvar i sin bänk, men mår dåligt på insidan. Lägger det på insidan och till sist utvecklar depression, börjar skära sig, utvecklar ätstörning, eller bara inte syns alls.

    När jag för några år sedan träffade den duktiga Svenny Kopp, så fick hon min bok i sin hand. Precis innan hon gick, kom hon fram till mig och sa till mig med de vänligaste ögon jag någonsin sett:  Du kunde inte ha en bättre titel på en sådan här bok. Andra människor har jag fått höra att då hon är ute och pratar om Flickor och ADHD, Faktiskt tar upp och pratar om min bok. När jag är ute och pratar och min vän som gav mig uppmuntran att skriva min bok är med, brukar hon nämna för åhörarna att det finns inte så många böcker på svenska som är skrivna av kvinnor med ADHD.  Då brukar jag skämtsamt säga att det finns inte så många böcker skrivna av mig som är om mig. 🙂

    Nej ser ni här det är just det här som är en bit av ADHD, för jag hade tänkt plocka fram tangentbordet och skriva om siffror, statistik och kvinnor med diagnos. Men se det blev det inte det blev bara massa ord skrivna som kanske inte ens har sammanhang för utom för mig.   Korta lösrykta trådar som liksom bara blir en text.  Så den där stafett pinnen som Victoria uppmanade om att plocka upp som  jag hade tänkt ta upp, den tappade jag redan när jag började skriva.

    Lev idag just nu, idag är himmelen blå och solen bor på himlen så idag ska jag just idag just nu ladda upp vitaminer inför framtiden . Igår är historia, idag just nu påverkar och verkar vi i. Framtiden är redan i morgon vilket vi idag har möjlighet att påverka.

  • Semester inlägg, och Deo-tillverkning :O

    asså den här dagen kunde inte bli bättre än så här. Det kände jag redan i morse, cialis när jag vaknade.  Då när jag slog upp mina blå ramlade känslorna in i massor, generic av tankarna om att det nu är flera veckors ledighet. Ledighet, order semester och redan på lördag åker vi iväg till Sala. Ledighet, det började bra, men en halvtimmas över tid innan jag gick hem.  När jag sedan kom hem, slängde jag i mina jobbsängkläder i tvättmaskinen, därefter tvättade jag mina jobbkläder.  Nu har jag jobbat klart, tänker inte ägna en tanke åt  jobbsakerna nu under ledigheten. Inte en enda tanke har redan packat ner sängkläderna i en  papperspåse igen och där ska de få vara tills jag börjar jobba igen.

    Ledigt jo vad jag längtat efter den här ledigheten. Redan i början av juni började jag känna av att jag behövde ledigheten.  Nu är den här. Nu är den äntligen här,  Efter tvättandet idag gick jag ner till källaren och tränade så mycket att jag blev helt slut.  En timma och en kvart, tränade jag cykel och styrketräning. Nu är kroppen härligt mör, endorfinerna simmar runt i kroppen. Den rastlöshet som bodde i kroppen innan, är spårlöst borta för stunden.  Rastlösheten har bott i kroppen sedan i fredags, för jag har slarvat med just träningen.  Konstigt för i fredags kände jag den där krypande äckliga känslan i kroppen som gör att man måste röra på sig inte sitta stillkänslan. Den har förföljt mig hela helgen.  Men nu så här efter träningen är den helt borta.  Ja det kunde liksom inte bli en bättre dag än den blev idag.

    Idag ska jag för första gången göra min egna Deo.  Ska bli spännande, Min  vän Majsan som är lika inflummad som jag är när vi pratar  krämer och Nature made har lärt mig att man kan göra sin egna Deo. Vilket jag känner e bra då vet man ju vad det är för saker i Deon och jag behöver inte vara rädd för massa Aluminium.  Man behöver inte  tillföra kroppen mera kemikalier än de vi inte kan undvika tycker jag.   Förut har jag köpt deo på apoteket som var utan aluminium men den  var så kletig och så full med parfym att jag fick ont i huvudet av den dessutom  var den kletig i flera timmar.

    Så nu är maken på en Life butik köper Kokos olja, samt lavendel vilket är en doft jag älskar. Ska prova göra en med lavendel och en utan. Har lite citron och syrendoft här hemma så det kommer säkerligen bli flera stycken innan jag är klar.

    Det är ju lite det som är mitt problem. Jag vet ju liksom inte när jag ska sluta när jag gjort för mycket. Fast får jag för mycket kan jag ju ge bort det till dottern, eller till någon som är lika rädd för kemikalier som jag själv är 🙂

    Lev idag just nu,  mmm det gör jag  jag njuter av många dagar som är helt utan både jobb och saker som måste göras.  Det enda som måste göras i dagarna nu är att packa inför  husvagnssemestern  som vi antagligen kommer göra till norr.  Har ju ändrat mig många gånger nu så vi får se antingen blir det norr eller så blir det där solen bor. 🙂

  • Idag är dagen D, Eller i alla fall sista passet dagen innan semester 🙂

    Jo idag är det den där sista dagen på arbetet, store sedan ledigt i många dagar. Semester, som jag längtat.  Bara passet idag tills i morgon kvar, sedan smattrar jag ut i ledigt ledighet. Först ska jag städa huset tänker jag plocka ordning på alla de där sakerna som jag inte orkat flytta undan.  Sedan packa ihop in för vår resa. Skutskär here we come.  Skutskär är nog den vackraste platsen med bad, jag har varit på.  Campingen heter Rullsands camping, vilket är en välskött fin anläggning. Där har vi bestämt att vi ska vara i alla fall i två dagar.

    Finns tydligen någon kille där uppe som bjuder hem folk till sin trädgård och spelar musik för en hundring, det hade vi tänkt prova. Tydligen finns det flera knäppgökar än oss. 🙂  En hundring och en stol är det man behöver ta med sig dit och sedan står några musiker för underhållningen 🙂  Det är klart man måste dit, bara för att man kan 🙂  Men nu först den här sista jobbet -dagen -passet. Sedan är tiden min och åter igen min. Göra vad jag vill, göra inget och allt. Jo det är just det jag ska göra.

    Ha en fin dag.  Lev idag just nu, igår är historisk visdom idag, i morgon kan vi påverka genom val idag en.

    Så här vackert är det i Skutskär