Hej och varmt välkommen, både till dig som hittat hit för första gången och till dig som redan återkommer! Jag blir lika förvånad som glad över att se läsare från hela världen – från Irland, USA och många fler platser som jag knappt vågat drömma om. Tänk att mitt lilla hörn av Sverige kan hitta hela vägen till ditt hjärta, på andra sidan jorden.
Tack, allra ödmjukast, för att du läser här hos mig. Det betyder mer än du anar.
När högarna får eget liv
Idag vill jag skriva om något helt annat än internationella läsare – nämligen de där högarna vi alla samlar på oss hemma.
Jag har en sådan hög. Den började med en skrivare. Jag och skrivaren hade redan en skakig relation, och till slut tröttnade maken på att höra mig prata med den. Han sa att han visste var det fanns nya sådana där makapärer som faktiskt fungerar.
Jag muttrade lite om att den gamla inte var så gammal, och att den varit dyr nog för att borde fungera. Men till slut åkte vi till NetOnNet och köpte en ny skrivare. Den gamla ställdes i källaren mitt på golvet. Vi skulle ju slänga den “sen”.
Kökskran i Lvl^2
Sedan hände det som alltid händer. Vi åkte ut med LVL² i våras och då gick kranen i köket sönder. Det blev ett nytt inköp, och den trasiga kranen fick flytta ner till källaren. Inte en stor hög, men en hög ändå.
Spruckna krukor
Förra året köpte vi ett nytt batteri till husbilen. Det gamla fick en plats i trädgården, för vi skulle ju ta med det till återvinningen när vi hade mer skräp. Och den där plastlådan jag odlade purjolök i – den sprack av solen och fick stå kvar. Spruckna krukor, en gammal trädgårdspall, och allt det andra fick också sin plats i högen.
När vi gick förbi såg vi högen. Den började nästan kännas levande. Maken tyckte det såg tråkigt ut när man kom på gatan och såg vår skräphög. Så vi flyttade den till andra sidan altanen, så att den inte syntes lika väl.
Från hög till lättnad
Igår hade återvinningsstationen i byn öppet. Det ösregnade. Högen blev kvar. Jag gav upp hoppet om att vi någonsin skulle ta tag i det.
Men idag hände ett mirakel. Maken sa:
“Nu tar vi tag i det här.”
Jag var inte jättepigg på det, men när han hade lusten ville inte jag vara sämre. Vi började med återvinningen: mjölkkartonger, plast, glas. Krukorna av plast åkte iväg, liksom min trasiga trädgårdsstol.
Elgiganten
Skrivaren lämnade vi in till Elgigantens återvinning, och kranen fick bo bland metallskrotet. När vi ändå var i Uddevalla passade vi på att panta sommarens burkar – två stora sopsäckar som blev 230 kronor tillbaka.
Lättnaden som följer ordning och glädje
När vi kom hem igen var det som att luften var lättare. Högen var borta. Trädgården kändes större. Och jag fick en sådan energikick att jag tog fram grästrimmern och kantklippte.
Gräset som hade vuxit runt högen klipptes bort – som om den aldrig funnits. Maken hörde mig på håll och kom ut och klippte gräset. Till och med lillfia fick feeling och frågade om hon skulle hjälpa till.
Reflektion: Varför väntar vi alltid?
Nu sitter jag här under paviljongen och skriver. Kroppen känns lättare, sinnet likaså. Och ändå undrar jag: Varför väntar vi alltid på “sen”?
För mig ser det ut så här:
Först säger jag “vi tar det sedan”
Sedan växer högen
Sedan kommer skammen och ångesten
Till slut gör vi det – och då känns det som julaftonsmorgon
Det finns en vinst i den känslan – lättnaden och energin när allt är klart. Men jag vet inte om det är värt allt gnagande innan. Kanske är det bara så här livet är ibland. Och kanske är vi fler som fungerar likadant.
Mellan raderna – Min röst
Mellan raderna handlar det här inte bara om skräp. Det handlar om att bära på saker längre än man behöver, och om den frihet som kommer när man äntligen släpper taget.
Jag skriver för att påminna mig själv – och kanske dig – om att det är i de små handlingarna som lättnaden och glädjen bor. När högen är borta, känns livet lite större.
Frågor till dig som läser
Har du också en hög som väntar på att bli omhändertagen?
Hur känns det när du äntligen gör klart något du skjutit upp länge?
Tror du lättnaden blir större just för att vi väntade för länge?
Ger igen en påminnelse om min väns Youtube och hennes filmer hon gör till små barn i utbildningssyfte.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen av högar, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Kanske blir det nya högar – men det avgör vad vi gör i nuet. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
– Carina Ikonen Nilsson
AHA – Mellan raderna
Bakom mina ord finns ofta något mer än själva berättelsen. Det handlar om livet i sin enkelhet, om det vi bär på och om friheten som kommer när vi vågar släppa taget. Små vardagshandlingar kan skapa stora andetag av lättnad och glädje – och påminner mig om att det är här och nu livet verkligen händer.
Hello and a warm welcome, both to those of you visiting for the first time and to those who return again and again! I am always both surprised and happy to see readers from all over the world – from Ireland, the USA, and so many places I hardly dared to dream of. Imagine that my small corner of Sweden can reach your heart across the globe.
Thank you, most humbly, for reading here with me. It means more than you know.
When Piles Come to Life
Today I want to write about something completely different than international readers – those piles we all gather at home.
I have one of those piles. It started with a printer. The printer and I already had a shaky relationship, and eventually my husband grew tired of hearing me talk to it. He said he knew where to find one of those new machines that actually worked.
Although I muttered that the old one wasn’t that old, and that it had been expensive enough that it should work, we went to NetOnNet and bought a new printer. The old printer ended up in the basement, right on the floor. We were going to throw it away “later.”
The Kitchen Faucet in LVL²
Then, as always, more things joined the pile. In the spring, when we took our motorhome LVL² out, the kitchen faucet broke. We bought a new one, and the broken faucet also moved to the basement. Not a big pile yet – but still, a pile.
Broken Pots and Forgotten Things
Last year we bought a new battery for our motorhome. The old one got a spot in the garden, waiting for recycling. And that plastic box where I tried to grow leeks? The sun cracked it, and it stayed where it was.
Broken pots, an old garden stool, and everything else slowly joined the pile. Eventually, when we walked past, it felt almost alive.
My husband thought it looked sad when you came down the street and saw our pile of junk. So we moved it to the other side of the patio, so it wouldn’t be as visible.
From Pile to Relief
Yesterday, the recycling station in the village was open. It rained heavily. The pile stayed put, and I gave up hope that we would ever deal with it.
However, today a small miracle happened. My husband said:
“Let’s take care of this now.”
At first, I wasn’t very eager. However, because he had the energy, I didn’t want to be the one to hold back.
First, we took the usual recycling: milk cartons, plastic, and glass. Then, the plastic pots went, along with my broken garden chair. After that, the printer went to Elgiganten’s electronics recycling, and the faucet joined the scrap metal. Finally, since we were in Uddevalla anyway, we returned our summer cans and bottles – two large bags, which gave us 230 kronor back.
The Joy of Order and Lightness
When we came home again, it was as if the air was lighter. The pile was gone. The garden felt bigger. And I got such an energy boost that I took out the grass trimmer and tidied all the edges where the pile had been.
The grass that had grown around the pile was trimmed away – as if it had never existed. My husband heard me from the basement, came up, and mowed the lawn. Even Lillfia caught the feeling and asked if she could help.
Reflection: Why Do We Always Wait?
Now I’m sitting under the pavilion, writing. My body feels lighter, and so does my mind. And yet, I wonder: Why do we always wait until “later”?
For me, it looks like this:
First, I say, “We’ll do it later.”
Then, the pile grows.
Then comes the shame and the quiet anxiety.
Finally, we do it – and then it feels like Christmas morning.
There is a certain reward in that final feeling – the relief and the energy when it’s all done. But I don’t know if it’s worth all the quiet nagging before. Maybe that’s just how life works sometimes. And maybe, I’m not the only one.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, this isn’t just about trash or a pile in the garden. It’s about holding on to things – and feelings – longer than we need to, and about the freedom that comes when we finally let go.
I write this to remind myself – and maybe you – that it is in the small actions that the greatest relief and joy can be found. When the pile is gone, life feels a little bigger.
Questions for You
Do you also have a pile waiting for attention?
How does it feel when you finally finish something you’ve postponed for too long?
Do you think the relief is stronger because we waited too long?
Here’s a reminder of my friend’s YouTube channel – her sweet educational videos for children about animals, nature, and the small things that spark curiosity.
Live today, right now. Yesterday is among the memories of old piles, and tomorrow waits in the distance. Maybe new piles will come – but it all depends on what we do in the present. Right now is where life unfolds and where we can finally breathe. – Carina Ikonen Nilsson
AHA – Between the Lines
Behind this story of a disappearing pile lives a lesson about life itself. It is about the weight of what we hold on to, and the unexpected freedom that comes when we let go – of things, of clutter, and sometimes of the emotions that keep us stuck. I share this because life is often lighter than we dare to believe, and because even a cleared pile can make room for new energy, hope, and a deep breath in the present moment.
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
This post is a small journey through everyday life. It moves from a gray August morning with soft rain, to tidy drawers and a birthday celebration that warmed my heart. Most importantly, it is a reflection on how small actions – folding a sock, sipping coffee, or watching a child laugh – can become moments of stillness and happiness. Perhaps it reminds you, as it does me, that life truly lives in the simple things.
Autumn Makes Itself Known
Yesterday, autumn whispered its arrival, even though it was only August 2nd. The rain fell heavy and gray, as if the sky had pulled a blanket over summer for a while. Because of that, it was the perfect day for quiet tasks indoors – the kind that bring peace to both the home and the soul.
I pulled out the drawers and began folding clothes using the Marie Kondo method. Underwear, socks, sweaters, and pajamas all found their places. The clothes I no longer needed, I thanked for their time and set aside – some to donate, some to throw away.
Afterwards, when I opened the drawer, it felt almost magical. Everything lay in neat rows, the socks sorted by color. It was as if the drawer itself sighed in relief. And so did I.
Why Fold This Way?
I’ve come to realize that the KonMari method isn’t just about tidiness. Instead, it is about showing gratitude and creating calm in daily life. When every item has its place, the mind also feels a little clearer. No more searching, no more silent sighs at the mess – suddenly, home feels like a place where you can breathe.
There’s also something meditative about the folding itself. While standing in the quiet, I can feel the fabric in my hands, deciding what stays and what moves on. It’s like creating small islands of stillness in the stream of everyday tasks.
KonMari and everyday joy – yes, that’s how it felt as I stood there folding my clothes. Even if my husband only shook his head and said it took time, for me, it was precious time – harmony, self-care, and quiet respect for my belongings.
A Celebration with Simple Joys
In the afternoon, we went to a birthday celebration. We were served smashed potatoes with minced meat and melted cheese, with salad, red onion, and jalapeños on the side. After that, dessert was an ice cream buffet with plenty of toppings – simple, yet so good.
We met my daughter’s partner’s family and their two little boys. They were shy at first, as little boys often are with new people, but after a short while, the shyness melted into laughter and play. I smiled to myself, watching how quickly shyness can turn to mischief. Children are amazing that way – they always find their way to joy.
We had brought a coffee maker as a gift. It felt good to give something useful – finally, there will be brewed coffee in their home.
Tiny Animals and Quiet Greetings
On our last shopping trip, I couldn’t resist buying some small, cute stuffed animals. They each had names and even their own birthdays – completely irresistible.
We bought them for our grandchildren. One stayed at our daughter’s house, while the other two went on a little adventure. Eventually, we placed them in our son’s mailbox with a small note explaining that the animals had birthdays to celebrate. A quiet greeting – from us to them – with the hope of bringing small smiles to their day.
Evening Peace and a Gentle Reflection
When we came home, I settled onto the couch and watched a film about slavery in the US – about a woman who helped others to freedom. As usual, I dozed off for a while, but the evening still ended in peaceful calm.
Later that night, I reflected on how small acts can create deep well-being: A tidy drawer. A shy child daring to laugh. A cup of freshly brewed coffee. And the reminder that life truly happens in the little moments – here and now.
Between the Lines – My Voice
I seek calm in simple things: a tidy drawer, the scent of coffee, the sound of rain. I write to capture the small moments that bring me peace, never to point fingers at anyone. This is my space for reflection, gratitude, and the gentle glimmers of everyday life.
Have you ever tried the KonMari method? How do you create calm in your own daily life? And which small moments stay in your heart the longest?
A Tip – My Neighbor’s YouTube Channel
If you want a short moment of inspiration, take a look at my friend’s videos on YouTube. She shares small glimpses of life with her own gentle warmth – little educational videos for children about animals, nature, and all the small things they wonder about.
Live today, right now. Yesterday is among memories, and the future waits just beyond tomorrow. Right now is where we live and breathe, where life truly happens.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Foreword This post is about coming home, about unpacking the motorhome after another weekend on the road. It is also about the small moments that linger and stay in your heart. Finally, it is a post about ADHD – about jumpy thoughts that want too much all at once, and about the encounters that leave deep marks in the heart.
Back on the Couch – Motorhome Ready for Autumn
I’m sitting here on the couch, writing. Yesterday, we unpacked the motorhome. The fridge is now empty, ready to be restocked for the next weekend trip. The laundry is done, and only the bedding from the motorhome remains. Once that is washed, our LVL² will officially be ready for autumn.
From now on, our trips will be shorter. Instead of long journeys, it will be small weekend escapes – just enough to capture the last breath of freedom that only motorhome life can give.
Our little one has truly become a camper. I already knew that, but yesterday gave me the final proof – the dot over the “i.” While unpacking, he said: ”The clothes can stay – we’re going out again soon.”
On the way home, we stopped at Överby. First, we bought gas for the Thermacell – that little device I love on mosquito-filled evenings. Then, something else caught our attention. He found a microphone he wanted for his computer. He said he would save up for it himself. However, we decided to surprise him and bought it.
Usually, he waits in the motorhome when we go shopping. But yesterday was different – he came along. And he learned that sometimes, stepping into the store actually pays off.
The Blog – A Timeline of My Life After Learning I Have ADHD
When I was on ADHD medication, I felt my thoughts line up for the very first time. It was as if they became little train wagons, following each other in perfect order. Now, without medication, my mind is more like a ball of yarn – loose threads bouncing in every direction.
I had to stop taking the medication. At first, it helped me. However, after a while, my body began to protest – tight muscles, aching jaws, poor sleep, and creeping anxiety.
Today, I live with my jumpy thoughts again. Sometimes they irritate me – but other times, they make life rich. And sometimes, they turn into blog posts like this one.
Fact Box: ADHD in Everyday Life
ADHD stands for Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Core symptoms include attention difficulties, impulsivity, and sometimes hyperactivity.
Thoughts often “jump” because of executive function challenges, where the brain struggles to sort what’s most important right now.
While medication can help create mental structure, side effects are common, and many people develop their own strategies instead.
Most importantly, understanding, routines, and a supportive environment can make the biggest difference – especially in school.
A Meeting That Stayed with Me
In my work, I have met many children who couldn’t fit into the school system. Children who had already lost faith in themselves, who carried the feeling of being “wrong.”
I remember one meeting especially clearly. I described the feeling of worthlessness, of constantly having to hide your quirks. The young person began to cry.
”How do you know all this?” they asked. ”I’ve been there before. You’re not alone,” I replied.
Later, I went to our psychologist, because I was worried that my words might have done harm. Instead, he said something that has stayed with me ever since: ”Would you have wanted to meet someone like you when you were a child?” Yes, I said. ”Then you are that person now. Give what you once needed, and you do it so well. You see the kids and say the things they don’t even dare whisper. You let them see themselves as they are – and make them feel good enough as they are.”
Those words stayed. They made me better at my work. And they made me softer as a human being.
Reflection
Oh, how jumpy this post became. But that’s how my brain works – the threads crisscross, and in the end, they land somewhere that truly matters.
Today’s AHA: The psychologist’s words are still with me. I get to be the person I once needed.
Now I’m curious about you…
Have you ever met someone who truly left a mark on you? Which words stayed in your heart?
AHA – Between the Lines
Between the lines, I reveal a person who seeks both stillness and movement. I find joy in the small moments of everyday life – an unpacked motorhome, a little boy’s words, a new microphone. Yet I also carry a deep understanding of life’s fragility, of what it feels like to be small and not quite fit in.
I have learned to live with jumpy thoughts and with a story that has made me both stronger and softer. And I remind you that human encounters – a single moment of true understanding – can change a life. Perhaps I am now the person giving to others what I once longed for myself.
Afterword Thank you for following me through today’s stream of words.
Yesterday is already resting in history. Tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens, in what you feel, breathe, and experience. – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget är en stilla hälsning från husbilen, med varmt kaffe i handen och sommarens sista dagar i blickfånget. Det är en text om syskonbarn som påminner om livets lekfullhet, om en sommar som rundas av – och om att hitta små glädjeämnen även när saknaden bor kvar i hjärtat.
Då sitter jag här igen. Kaffet är varmt och kroppen nyvaken efter nattens regn. Det öste ner, inte ett behagligt smatter på taket, utan mer som om spikar föll från himlen. Men jag är vaken nu, kaffet värmer händerna, och kroppen vaknar sakta, centimeter för centimeter.
Två små töser och en påminnelse om livet
Makens bror bor längre ner på campingen och har med sig två urgulliga tjejer. De är både Paw Patrol och – som den ena sa – mäktiga.
Dom visade oss sina konster och hur snabba dom är. Två härliga små töser som i all sin charm visade oss hur livet är när man är barn: oövervinnerligt, lekfullt och fullt av fantasi.
“Jag är mäktig!” – ibland räcker det som livsfilosofi.
Sommaren börjar runda av
Idag ska vi åka hem. Packa ur bilen. Semestern är slut för den här gången – lite sorgligt, men också okej. Det är 1 augusti, sluttampen på sommaren.
En fin sommar har det varit, om än blåsig och lite kylig, förutom de sista veckorna. Många resor med LVL^2, många bad, många sköna kvällar här i husbilen. Annorlunda än tidigare somrar, men roliga och lärorika. Minnen av sommaren 2025
Hösten får bli min
Nu väntar hösten. Och jag har bestämt mig:
Simma tre dagar i veckan i Uddevalla
Skapa en vardag med rutiner som ger energi
Och skriva färdigt Vinghästen, så sagan äntligen blir klar
Kanske kan jag börja med morgondoppen igen också, beroende på hur dagarna blir.
Saknaden som vilar stilla
Sorgen som bodde i kroppen igår har lagt sig till ro. Den vilar där, men känns inte lika tung idag. Det går att hitta till glädje, trots saknaden efter sonen och barnbarnen.
Snart fyller lilla Emilia år. Förra året fick hon ritgrejer – hon är så duktig på att rita. I år vet jag inte riktigt vad hon tycker om. Idag ska vi också köpa present till dotterns sambo – den har jag redan klurat ut.
Små vardagsglädjor väger mer än man tror.
Mellan raderna
Morgonen är stilla. Kaffet är varmt. Det är här jag landar – i det enkla, i nuet, mitt i sommaren som just håller på att bli höst.
Slutord
Så avslutas denna sommar, med kaffet som sällskap och hösten som nästa kapitel. Livet fortsätter i sin stilla rytm, med simtag, skrivtid och små vardagsglädjor som får hjärtat att slå lite mjukare.
Citat: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, den går inte längre att upplevas bara minnas, morgondagen väntar längre fram. Där borta i framtiden Men just nu – det är här som andetagen ta och livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta mig i mitt skrivande och mitt arbete med bloggen, kan du göra det här: PayPal – stöd bloggen här
This post is a quiet greeting from the motorhome, with warm coffee in my hands and the last days of summer in view. It’s about nieces who remind me of life’s playfulness, about a summer slowly wrapping up – and about finding small moments of joy even when longing still lives in the heart.
Morning Coffee and a Rain That Almost Hurt
Here I am again. The coffee is warm, and my body is slowly waking up after last night’s rain. It poured down – not a gentle patter on the roof, but more like nails falling from the sky. But I’m awake now. The coffee warms my hands, and my body awakens, inch by inch.
Two Little Girls and a Reminder About Life
My husband’s brother is staying further down the campsite with two adorable little girls. They are both Paw Patrol and – as one of them proudly said – mighty.
They showed us their tricks and how fast they could run. Two bright little souls who, with all their charm, reminded us what life is like as a child: invincible, playful, and full of imagination.
“I am mighty!” – sometimes that’s all the life philosophy you need.
The Summer Winds Down
Today we are heading home. Unpacking the motorhome. The vacation is over – a little sad, but somehow also okay. It’s August 1st, the tail end of summer.
It’s been a lovely summer, though windy and a bit chilly except for the last few weeks. Many trips with LVL^2, plenty of swims, and countless cozy evenings in the motorhome. Different from past summers, but fun and full of lessons. Memories of the summer of 2025.
Autumn Will Be Mine
Now autumn is waiting, and I’ve made up my mind:
Swim three days a week in Uddevalla
Create a daily routine that brings energy
Finish writing Vinghästen, so the story can finally be complete
Maybe I’ll even start my early morning swims again, depending on how the days unfold.
The Quiet Rest of Longing
The sorrow that weighed heavy yesterday has settled down today. It rests quietly now, no longer quite as heavy. It’s possible to find joy, even with the longing for my son and grandchildren.
Soon little Emilia has her birthday. Last year she got drawing supplies – she is so talented at drawing. This year, I don’t really know what she likes anymore. Today we’re also buying a present for my daughter’s partner – that one I’ve already figured out.
Small joys of everyday life weigh more than you think.
Between the Lines
The morning is quiet. My coffee is warm. This is where I land – in the simple things, in the now, in the summer just about to turn into autumn.
Closing Words
And so this summer ends – with coffee as my companion and autumn as the next chapter. Life continues in its gentle rhythm, with swimming laps, writing time, and small everyday joys that make the heart beat softer.
Quote: Yesterday has already laid down to rest in history; it can no longer be lived, only remembered. Tomorrow waits farther ahead, out there in the distance. But right now – this is where the breath comes, and life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Förord Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt. Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.
När sommaren viker undan
Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu. Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.
Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning. Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.
Ett oväntat besök och en stilla tanke
Vi ska stanna här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.
Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.
På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv. Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg. Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.
Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med. Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå. Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.
Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.
En moders kärlek tar aldrig slut
Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu. Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.
Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra. Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.
Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma. Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna vill jag förmedla detta:
Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.
Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig. Vi är fler som bär den här tysta sorgen. Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.
AHA – mellan raderna Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig. Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek. Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld. Det gör ont, men det är inte kallt. Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa. Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.
Reflektion
Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.
Citat att bära med sig: ”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam. Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:
Preface This post is about the late summer slowly approaching, about motorhome life, and about carrying both joy and longing at the same time. It’s about missing grandchildren, about living with distance in the family – and about love that remains even when paths separate.
When Summer Begins to Fade
Here I am again, in our motorhome. I write as I usually do, but the feeling is different now. It’s no longer the sparkling energy of spring. Summer is beginning to retreat, even if I don’t want to admit it. The truth is: we are closer to autumn than to the full bloom of summer.
Autumn can be beautiful in its own way, but I miss those warm evenings that invite quiet joy. Still, summer is not over yet. There are days left to live, and I remind myself not to give up on them too soon.
An Unexpected Visit and a Quiet Thought
We will stay here at the campsite for another day. Today I learned that my husband’s brother will visit – a little surprise. It will be nice to meet him.
Yet, other thoughts swirl quietly in the background.
On Instagram, I saw photos of my grandchildren, happy and full of life. I smiled seeing them laugh, yet my heart felt a small ache. These are the moments I long to share – but for now, I am a grandmother at a distance.
Sometimes it feels as if the world keeps moving without me. Life doesn’t always turn out as we wish, but the longing is still there. Hugo has grown taller, Emilia looks ready to conquer the world, and Alfred I sometimes get to hold close when life allows it.
What carries me is love – it remains, even when I must love from afar.
A Mother’s Love Never Ends
There is nothing I can do to change the situation right now. All I can do is keep wishing them happiness.
My greatest hope is not for life to go back to the way it was, but for everyone to be well. I hope my son has a life where he can breathe, laugh, and feel that he chose what was best for him and his children.
I am his mother, and I love him more than words can hold. That love remains, no matter the distance.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, I want to say this:
I am a mother and grandmother carrying both pain and love in the same breath. I do not shy away from what hurts, but I do not write out of bitterness. I write to understand, to remain standing, and to keep loving.
And perhaps I also write for you who recognize yourself in these words. We are more than one carrying this quiet sorrow. We carry it together – even if we carry it apart.
Reflection
Sometimes, life is about daring to stand in love, even when it is not returned. I cannot control other people’s choices, but I can choose to keep loving my grandchildren – quietly, from the heart, at a distance. And maybe, that is enough until the day our paths meet again.
Grief follows no rules. There is no manual for how to handle being cut off . But it is possible to keep loving, even when the relationship is broken. To stand in love, even when you get nothing in return. It’s possible to love – even when love becomes a one-way street.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
Would you like to support my writing?
I write to understand – and to help others feel less alone. If you’d like to support my work, you can do so here:
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
