Kategori: ADHD och neurodivergens Sida 6 av 85

Tankar om ADHD, autism, vardag, förståelse, självinsikt.

Vems ansvar

Igår va det ett inlägg på Fb som berörde.   Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter.  Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, inte längre var vid liv.  Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera.  Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om.  Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för.  Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då.  Dum tanke att ha som personal, tänker jag,  för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa.  Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom.  Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt.  Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som  icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården?  Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra.  De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av.  Inte får vi låta barn  bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som  redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

Vem ska  ta ansvar sedan när det  visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog?  Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar?   Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt.  Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

 

Skänk en slant

Även idag får det bli frukost och blogg på altanen, stomach Det gäller att ta hand om de här dagarna med det fina vädret och skämma bort det så går att skämma bort. Redan varmt och klockan är inte ens åtta.  En härligt varm dag kommer det att bli och  detta är en härligt varm dag då jag är ledig. Inget på karta inte ens i kalendern, malady  det enda som är är att det är en huvudvärksdag. Ja ja inte huvudvärk på riktigt utan  det där efter migränattack. Fick det i natt, and men vaknade så jag hade chans att stoppa det innan det blommade ut för fullt. Det är en av fördelarna med att bli äldre.  För då känner jag min kropp bättre vet när den strejkar och vet vad som  botas kan.

Så idag blir det att lyssna på det som inte hörs men sägs i kroppsliga tecken. Lyssna inåt. Tanken va idag att jag skulle lägga min hand på vår trädgård, men den  tanken tror jag får flytta ut och bli en annan dag.   Skriva mera än det här, får nog också  bli en annan dag. Jag ville bara göra en påminnelse om Jenny.  Även om hon inte fyller år idag så  finns ju ändå möjligheten att skänka pengar så att hon kommer iväg till Almedalsveckan.   Se det känner jag att det är viktigt för hon är en bra talesperson och har så många kloka idéer.  Just våra barn är det som är det viktigaste.  De Barn som inte helt får en chans att lyckas i skolan och i livet känner jag ligger mig nära om hjärtat.  Därför vill jag och har själv skänkt pengar till hennes projekt.

Gör det du med, ge bara för du kan.  https://www.cocoin.com/jennystrom

Så kommer ditt kämpande på något sätt även det vara där i Almedalen.

Klicka på länken och skänk en slant du med.

Lev idag just nu igår är redan historia och morgondagen den vet vi inte ens om vi får.

Mitt sätt att gratulera min kära vän Jenny Ström

Ja men det får bli ett tredje inlägg idag, hospital bara för jag kan och för att jag kom på en sådan väldigt bra idé. Idag fyller min kompis Jenny år.  För ganska så många år sedan träffade jag Jenny när hon hade en föreläsning i Trollhättan.  På något sätt just där sa det klick, bara några veckor efter den träffen skickade jag min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv till henne.  Några månader efter det så blev jag bjuden på födelsekalas i Nynäshamn.  Jag gör ju ofta saker bara för jag kan, så jag bestämde att jag och maken ska minsann åka till Nynäshamn och fira henne på hennes 40 års dag.  Vi tog in på hotellet i Nynäshamn och fick uppleva ett riktigt roligt och trevligt kalas.

Idag fyller min kära vän år, tanken idag var att jag skulle skicka henne blommor. Men när jag skulle leta upp hennes adress  hade jag bara hennes gamla adress. Hon flyttade i höstas.  Besvikelsen blev stor då jag insåg att den där buketten inte skulle hänga på hennes dörr, när hon kom hem. Men så fick jag en grym idé just nu så här på kvällskvisten.

Och nu behöver jag hjälp av alla er som läser min blogg. Nu har vi alla möjlighet att fira henne stort och hjälpa till så att hon göra sin resa till Almedalen.  Just det besöket känner jag är viktigt och hjärtat bankar lite extra för att hon ska dit. Hon behövs där och där är hon den som visar en bild av hur samhället ser ut för våra barn.  Våra barn som kanske redan innan de går ut skolan har upplevt  år av besvikelser och har uppfattningar av att inte duga som människa. Ni som varit på mina föreläsningar vet genom min berättelse när jag pratar om min farmor. Hon som aldrig fick möjlighet att duga.

Jenny har under ett tag försökt samla in pengar till Almedalsveckan och här kommer min idé som skulle göra underverk. Vi Kan alla hjälpas åt genom att skänka en pytte summa kanske bara en guld tia eller en tjuga till ett insamlingsprojekt som heter https://www.cocoin.com/jennystrom. Nu går det även att skänka mera pengar om man vill, men det räcker med en tia eller 20.   Tänk vilken underbar present det skulle vara, tänk vilken nytta hon skulle göra där, bland alla politiker och alla debatter.  Det är viktigt att vi får in debatten om skolan för barn som kanske inte helt är med i skolmatchen, får in debatten om utanförskapet som så många människor känner bara för de är i cirklarna av NPF.

Hjälp mig alla snälla människor att samla in pengar.  Tänk vilken fin present vi ger till denna tillförda påhittiga kvinna.

Så här till sist vill jag bara sjunga lite för min vän, är ni med?

Vad är det för dag idag är det en vanlig dag nej det är inte en vanlig dag för idag är Jennys födelse dag hurra hurra hurra.

Grattis på dig min kära vän.

Det är inte alla som får så mycket som ett helt inlägg på min sida.  Fast du har nog fått det några gånger det är för att du är speciell för mig 🙂

Klicka er nu in på länken ska själv nu skänka lite pengar i stället för den där blomsterbuketten jag  från början hade tänkt att skänka.

Att ha en bra revisor är viktigt för mig.

jo, pharm det får bli ett inlägg till idag och även detta ute på altanen. Basilikan  tältar här ute och sträcker sig mot solen.

 

Jag själv sitter förnöjt här under markisen och njuter av dagens ansträngningar.  Revisor besöket gick bra och nu är deklarationen inlämnad, sickness momsen uträknad och jag kan andas ut.
Det är bra när man som jag har världens bästa revisor, unhealthy då slipper man allt krångel. Jag slipper tänka på lagar och förordningar om moms eller inte moms han sköter det åt mig.

Jag har tydligen betalat in på tok för mycket i skatt förra året för pengar tillbaka jo det får jag och ganska mycket också.  Nu får jag säkerligen inte dom under sommaren men vad gör det, kan ju sitta fint med lite extra pengar till jul.  Känns skönt att Deklarationen är inlämnad och klar, nu är det bara det där vardagliga att göra sätta in kvitton och sånt där.  Det har jag ju till och med fått lite koll på, så nu rullar det på igen, redovisningsångesten  har gått hem till sig och jag slipper  känslorna ett tag.  Efter senaste föreläsningen jag hade i Färgelanda kommun, så  har det blivit förfrågningar inför hösten.

Känner att livet flyter på så som det ska göra.  Företaget jag har tjänar kanske inte grymt med pengar men jag får ut mitt budskap och för mig är de det som är det viktiga.

Revisorn  jo då han är allt den bästa han. Blir till och med tacksamhet i mina tankar.  Tänk att jag lyckades hitta en revisor som jag känner tillit till som gör att jag faktiskt vågar starta företag igen.  Andra gånger har jag inte alls känt den trygghet som jag idag känner.  Det gäller att hitta just den där revisorn som det går att känna förtroende för.

Ha en fin eftermiddag och lev idag just nu.  Tänker vi kort och smått så är faktiskt tiden det här skrev redan historia.  När jag tänker dessa tankar blir det spännande i känslorna, som om allt bara ligger där ute och väntar på att hända.

Idag kom även ett paket på posten från Angel power.

Medborgarhuset, (H)järnkoll, och jag då

DSC_0273

I väntan på att klockan blev 11 fick jag sitta i det här rogivande rummet. Samma rum som själva föreläsningen hölls.  De gamla silverskatterna hänger fint på väggen.

Idag var jag på Medborgarhuset i Färgelanda vi smällde inga ballonger för jag gillar inte smällandet. Vi gjorde det mera i tanken. DSC_0270

En fantastiskt rolig dag, doctor där jag var riktigt modig.  Jag övervann en rädsla, troche stå att prata inför människor som jag faktiskt ganska självklart kommer att möta igen. Eftersom jag likt de människor som lyssnade bor i vårt lilla Färgelanda.

Tack alla underbara människor som var där, order tog er tid att lyssna och gav mig trevliga samtal i pausen och efteråt.

En väldans god soppa blev jag bjuden på, kaffe och kaka efter soppan.  Känner verkligen tacksamhet över alla sådana här stunder jag får.

Den här fina buketten fick jag ta med mig hem, nu står den på mitt köksbord och påminner mig om stunden som för mig känns lite alldeles extra.

Lev idag just nu, historian kan vi inte göra om. Morgondagen gör vi  i morgon utifrån dagens val.

In för morgondagen…..

Ho hooo någon där?  Här är jag i alla fall, lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen.  I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med

Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.

Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker.  jag har packat ner saker som jag ska ha med mig  till morgondagen.  Det enda som inte är nerpackat är mina böcker.  Men dom lär följa med dom med.  Is i magen jo får  duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.

Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.

Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, men bara tills i morgon för då flyttar både jag  och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….

Lev idag just nu i går är historia och idag  just nu påverkar vi morgondagen.

Tema vecka om hälsa och ohälsa på Medborgarkontoret i Färgelanda

INFORMATION TEMAVECKA_edited

 

Medias bild är inte min bild av psykisk ohälsa.

Min farmor, sovaldi tänker jag skriva om idag. Hon hade nerverna på utsidan, sa man till mig när jag var liten.  Det tyckte jag var konstigt, för jag såg aldrig några trådar, eller konstiga saker på min farmor.  Skulle det ligga en tråd  någonstans, var  nog farmor den snabbaste med att ta upp den. Ibland fick min farmor åka till sjukhuset. Sjuk i nerverna, fick jag förklarat till mig.  Inte heller det, fick jag klart för mig vad det va för något.  Men som den lilla flicka som jag var, så tyckte jag väldigt synd om min farmor. Redan som liten förstod jag att det måste vara svårt att vara sjuk i nerverna.  Det syntes ju inte utanpå, men vem som helst kunde redan då ställa diagnosen. För det gjorde man om min farmor. Hon var inte riktigt klok, vansinnig klen, sjuk i nerverna sa man och himlade med ögonen.

Min farmor bakade världens bästa bullar, lagade den godaste maten, och var en väldans duktig farmor på att sy, pynta hemmet, duka fram till fest varje dag i veckan. Var jag ledsen, så fanns det inget ställe som gråten tröstades så bra som just hos farmor. Därtill så kunde jag prata med min farmor om nästan allt. Det fanns liksom inga tabun inom min farmor, om att prata om konstiga saker, känslor. Hon visste nästan allt och för henne var jag nog det bästa i mig,  alltid. Världens snällaste, som såg det som viktigt att lära mig att uppföra mig.  Så jag skulle slippa skämmas för att inte veta. Redan som liten  visste jag om uppfostran eller kunskapen om hur man för sig i möblerade rum, runt människor var uppfostran av omtanke. Aldrig tillrätta visande som gjorde ont, eller fick skamkänslor att bo i min kropp. Asså jag hade världens bästa farmor. Finns ingen bättre.

 

Idag när jag läser tidningar får jag samma rysningar  när jag läser rubriker så som  Psyksjuk man begår våldsbrott, knivhoten kom från en psykisk sjuk … Med mera…

Känner sorg, känner hur skev bild som visas. Lika skevt som det beskrevs om min farmor som var klen i nerverna, som hade nerverna på utsidan.  Jag skulle kunna sätta mitt huvud på, att min farmor likt mig, hade samma diagnos som just jag har. Jag  kan tänka mig att farmors skurande hand, likt min egna hands skurande, handlade om  att hon var fasligt rädd för bakterier. Hennes  ilska som ibland hittade fram berodde på, att hon kände avsaknad av kontroll.  Men kanske även för hur  hon blev bemött av sin omgivning, som liksom visade, en som inte va riktigt klok.  Hon var någon, som då man pratade om min farmor, var någon som man himlande med ögonen om, och sa klen sjuk i nerverna.

En av fyra  pratar  (H)järnkoll om. Media visar fram psykiskt sjuk är lika med våld. Jag tänker det är synd att media inte träffat på min farmor. Att inte media lika enkelt visar fram bilden om psykisk ohälsa, lyfter fram bilden som visar  min farmor. Som var  världens bästa bullbakare, världens bästa på att göra morotsdrinkar, sydde gardiner,  värdens bästa farmor som fick mig att känna mig speciell. Nej, den bilden visas aldrig i media.

Ändå min farmor var sjuk, så sjuk till och med att hon i bland blev inlagd på sjukhus.  Då sa man  till mig, att farmor hon var sjuk i nerverna. Jag förstod inte.  Inte en enda gång tror jag att jag skulle vara rädd, för att min farmor skulle begå våldsbrott. Inte en gång  har jag varit rädd för att låta min farmor vara barnvakt åt mina barn.

Tvärt om, då var jag trygg, visste instinktivt att de skulle få näringsriktig mat, ett och annat klokt ord samt väldigt goda bullar. Hon  visade även  barnen respekt, berättade för dom om deras bra sidor. Funderade  ett extra varv om de hade hittat på en dumhet, hittat en förklaring som vem som helst skulle förstå.  Den bilden skulle jag vilja se i media då de pratar psykisk (O)hälsa.

Jag skulle bli glad om man visade bilden på min farmors ögon, som på riktigt himlade av glädje, när hon hittade en begåvning i människor. Just begåvningar, var något som min farmor kunde hitta i alla människor, vem den än var som stod framför henne. Hon såg inte dåligheterna i människor, utan lyfte fram det som var bra och lät storheten i alla människor lysa. Tror det är just det som gör underverk.

20130514_113540

Min älskade farmor.

Min älskade farmor. Hon kunde till och med hålla blommor levande  år ut och år in.

Lev idag just nu, igår är historia, imorgon är imorgon.

 

ADHD och flickor forskning

ADHD flickor

Det är Svenny Kopp som pratar  forskning ADHD och flickor. Något av det viktigaste hon säger i filmen är att vi måste lyssna på den egna upplevelsen, patient och att föräldrarna har alltid rätt. Har själv erfarenheten att inte få rätt när vi gjorde utredningen för första gången på ett av barnen.  Då var det jag som fick diagnosen dålig mamma, purchase som ställde för stora krav.  Men när vi sedan kom till de mera utbildade breddgraderna blev det både dyslexi och ADHD.  Som tur var hade vi kvar vår spännande doktor som hade de buskiga ögonbrynen. Vår Dampdoktor som innan var den som gjorde att vi började trampa upp nya vägar. Vägar till läkning.

När jag var liten så funderade jag själv ganska så mycket på varför ingen förstod. Varför det va så svårt att göra det som fröken sa till mig. Varför jag inte fick in alla ord som skulle stavas rätt.

Svenny pratar även om att sluta vara så dramatisk, help här handlade det om  pojkar och flickor att pojkar slänger ut bänken medan flickan däremot blir inåtvänd, har trasiga kamratrelationer, även att det bor depression inom henne.

Tänka sig att för några år sedan träffade jag denna fantastiska kvinna, gav henne boken jag skrivit.  Sedan när hon läst titeln på boken log hon med hela ansiktet och med värme i ögon och röst sa hon:  Du kunde inte ha en bättre titel.  Just det ögonblicket minns jag som det var igår. Av just det ögonblicket blir det värme i magen på mig. Och tänka sig jag har även hört och sett att hon har pratat om min bok när hon är ute och pratar om ADHD.

Lev idag just nu. Historian är redan gjord och idag just nu påverkar vi framtiden.  Nästa vecka är jag på Ågrenska och pratar igen 🙂

Ett assistansbolag fick kalla kårar när hon frågade mig.

Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende.  Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ.  Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat.  Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig.  Assistans något som jag inte minns  hette det.  Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts.  Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.

Tror tjejen insåg att här var  det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande.  Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag.  Borde ju istället vara:  Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.

Istället fick jag då höra Hopp,hejdå.  Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.

Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat.  Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.

Sida 6 av 85

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén