Kategori: ADHD och neurodivergens Sida 6 av 83

ett träningspass redan gjort. Under en period har jag haft många saker varje dag och nu är kroppen trött. så idag tänker jag ta en hemma dag med bara göra roligheter, mind  Då började dagen med träning, ambulance nu sitter jag och väntar på att sluta svettas sedan in i duschen och där efter kan dagen börja. Även denna dag började med Meat Loaf. Det är ös och lite takt som bor i mig.  I mitt liv måste det finnas musik har alltid varit så redan då jag var riktigt liten har jag bott  vid skivspelaren. Min egna första skiva köpte jag redan som sexåring, treat innan det vet jag att jag hade fått en skiva av min mamma som jag alltid lyssnade på. Dessutom hade min pappa en sådan där rullbandspelare som jag fick lyssna på musik.  Jag har ganska så bred musiksmak, men men Herr T ligger mig varmast om hjärtat. Herr t håller i alla väder. Där emellan blir det gärna musik med takt. Inte så ogärna går jag gärna på konserter, att uppleva band live är för mig alldeles speciellt.  Sådana stunder är magiska en hall full av människor och musik där vi alla gått dit av samma anledning uppleva stunden just då.

Sedan går man hem  helt full av upplevelser och en magisk stund rikare. Fast även en tomhet av och avsaknad av  längtan till konserten,  spänningen som blir minuterna innan, stunden de står på sceenen och sedan den där dova  känslan och lomhördheten som blir i timmarna efteråt.   Det är då jag smyger ner i källaren och sätter fötterna på bordet med tangentbordet i knät spelar högt som fan och minns det jag innan upplevt i konsertstunden.  Just konserter är mitt sätt att sätta guldkant på tillvaron.  Nu letar jag redan efter nästa konsert som jag vill se.  Herr Thåström hade ju inte suttit fel jag valde ju att missa förra årets enda konsert med honom så snälla herr T ge dig ut och ge oss upplevelser igen. Jag behöver påfyllning och en magisk stund när jag få stå där längst fram och känna takten, se dina akrobatiska konstnärs vikningar, och Osslers inte allt för snygga skor. Känna hur orden strömmar in i kroppen och blir till mina.

Men oj vad jag babblar på nu ska det in i duschen och sedan ska jag krypa upp i soffan och kolla film eller om jag ska ta en thåströmkonsert kanske i brist på live så får han bo i TV.

Lev idag just nu är en helt ny dag som vi kan forma till vår egna.  Livet ska bada i kärlek det gör oss levande vackert vackra

Ja då är Nickelback ett minne blott, rx takten har tonat ner och nu är det bara små sådana där minnesbilder som flimrar förbi i mig. Va dom bra?  Nu gillar jag Nickelback och gillar takten, ask men live? Jag måste nog erkänna att jag är lite besviken kanske har det inte med dom att göra. Utan kanske har det med platsen som vi satt på. Jag vet faktiskt inte men nått liveband tycker inte jag riktigt att dom va.  Jag vill ha mera show, seek mera tryck och mera. Jo, jag gillar ju mer. Jag vill ha mer. Tycker de va lite slätstrukna även om det var bra så vill jag ha mer.

Förbandet Skillet blev jag imponerade av riktigt bra faktiskt, även om ljudet kanske inte var det bästa så var det tungt, ett hejdundrande ösa på tjejen som spelade fiol. Sångaren röst var mera än bra lite av tyngd. Skulle de komma till Sverige igen så skulle jag vilja se dom. För tyvärr så hade jag tankar innan att förband är förband och dom är mindre bra.  Där bedrog jag mig. För när vi kom dit hade de börjat spela och då insåg jag att ojdå här har jag missat något.

Idag har det varit en fullspäckad dag på en trappa upp. Mycket lärorik och mycket som jag kan hålla med om.  Men en sak har jag svårt för att köpa, det är något som stider så mycket emot det jag tror på.  För i mig handlar livet om val, att jag som person alltid har ett val.  Beroende är en sjukdom jo visst är det så alltid där håller jag till fullo med, men jag ser att man har ett val. Även då jag inte väljer så har jag ett val.  Sedan är det inte så att jag som missbrukare från början valde att hamna på utkanten, nej det är inte så jag ser det. För det tror jag inte någon väljer.

Men någonstans där i början så fanns det olika vägskäl som du kunde stannat upp och valt men då inte haft förmågan eller förstått att du kunde välja.  Kanske är det så att människor runt omkring dig gjort det enkelt för dig att fortsätta, även om de runt omkring inte förstått att de gjort det enkelt.  Man liksom möjliggör fortsatt bruk som anhörig. Detta genom att ta konsekvenser för det som brukar.  Det var även något som var det stora röda tråden i dagens föreläsning.  Man gör saker av kärlek till den som är beroende.  Kanske betalar saker för den som är beroende, för att han eller hon ska slippa konsekvenser.  Åker runt och letar, fixar donar för att man tror att det är något som kan göra att han/hon slutar.  Jag kan ärligt säga att det är förbannat enkelt att säga som professionell att gör inte, ställ krav och säg nej, underlätta inte.  Det är enkelt i teorin, men i verkliga livet är det en helt annan sak.  Det gör ont att säga nej. Men ibland gör livet ont, och inte är det så att bara för att jag ska slippa ha ont  smiter undan och hjälper den som brukar. inte ska han/hon springa där ute. När man  inte vet om han hon lever imorgon.  Jag vet att det gör det, för oj vad mycket oro jag haft för några som jag känner.  Jag vet och jag vet att det gör ont när man ringer polisen och berättar var någon befinner sig. Jag vet för jag har gjort.

Samtidigt så är jag inte helt säker på om jag skulle ha hjärta till det, om det handlade om min son. För på något sätt hade jag nog skrivit om kunskapen i mitt huvud, vägra se det jag ser annars.  Ändå är det mera kärleksfullt att faktiskt göra det.  Att ringa polisen eller att inte betala personens skulder, åka och hämta köra och allt vad det nu kan vara.

Men när det handlar om ens egna barn, i alla fall till en början i nybörjarstadiet så gör man inte. Då tror man att mirakel ska ske och bara väntar på dagen då son/dotter kommer hem och säger nej men nu har jag slutat med de där dumheterna.   Vilket om det handlar om beroende är något som inte kommer att ske.

Nej nu går ögonen ihop på mig, vet inte om jag fått fram det som jag ville få fram eller om jag bara svamlat nu.

Men ha en fin kväll, lev nu just idag igår finns inte och imorgon är i morgon det nu som vi ska ta hand om då 🙂

Ibland tänker jag det händer inte mig bara andra. Nästan varje gång som jag tänker så snubblar jag och får göra tankeförvandlingen varför inte, illness varför skulle det inte hända mig. Under hela mitt liv har jag motionerat sparsamt och ibland inte alls. Det är nu jag betalar priset för min dumhet och kämpar för fullt. Det går ju inte att backa bandet, utan nu får jag betala med värk och stålvilja. Stålviljan handlar om att inte svika mig själv, inte ge upp och sluta upp med min nu mera goda vana.  Känner mig stolt, när jag med gott samvete kan säga goda vana. Även om jag inte vågar vika från vanan och göra avkall. Så känner jag stolthet när jag kan säga att jag skapat mig en god vana. Min goda vana är  just att jag gjort avkall från min bekvämlighet  och slutat upp med att inte motionera.

Utan tvärt om varje dag eller i alla fall minst 6 dagar i veckan  cykla minst 30 -40 minuter, där till göra min artros träning varje dag . Idag slutade jag jobbet 9.15  redan 9.40 satt jag på cykeln och svettades.  Tänkte idag  träna lite extra så jag med gott samvete på riktigt imorgon kan känna efter om jag orkar när jag kommer hem på kvällen. Jag har tagit semester i helgen. Egentligen skulle jag jobbat men har fått ett viktigt uppdrag att utföra.

Jag ska till en Anhörigträff nere i GBG. Det är en Trappa upp som står för sammankallandet.  Med både ve och en massa olustiga känslor, samt även nyfikenhet känner jag att nu, kommer helgen som jag både ser framemot och bävar inför.  Just det här inlägget är svårt att skriva, för det bor skam i det.  Det flyttar in känslor i mig just nu, som jag innan i mitt yrkes liv bara mött från andra sidan.  Då har jag varit behandlingsassistenten som mött föräldrar som haft stor oro för sina barn.

Idag står jag här naken,  är en av dom som står på utsidan och ser hur min älskade son behöver  hjälp för sitt beroende.  Nu är jag inte helt säker på vad beroendets botten ligger om det är spel eller alkohol eller där till farsoten droger.  Samtidigt som jag just nu sitter här och skriver just nu 10 .37 bor det så många känslor i mig.

Min lille kille som alltid snubblade, som alltid hade så många kluriga frågor som liten. Min lilla kille som kom in i mitt sovrum en eftermiddag som fyra åring, berättade för mig att han just skruvat ur alla skruvar ur sin säng för att han hade tröttnat på våningssäng.  Jag hade den dagen lagt mig för att vila lite  medans barnen lekte på sitt rum.

Imorgon ska jag gå till en anhörigträff där jag ska träffa andra som också har kommit i kontakt med beroende.  Det känns skrämmande.  Jag kan lova att det definitiv är en helt annan roll att vara på andra sidan, av maskineriet.

Det är rädslor som bor i mig. Fan så mycket enklare att ha rollen som behandlare, än att vara förälder till någon som har beroendeproblematik.  Likt alla andra mammor har det flyttat in känslor, vanmakt och frågor vad eller vilken del är min. Vad kunde jag gjort annorlunda?  Har jag varit för hård? Har jag varit för släpphänt? Har jag satt fel gränser?

Just dom här frågorna får inga svar, skulle de få svar så är de svaren alldeles för sent att få. För jag kan inte göra om något. Jag kan inte ta bort känslorna som tydligen bott i sonen.  Jag som i hela mitt vuxna haft en yrkes roll, där jag arbetat med  Unga vuxna och nästan vuxna som kommit i kontakt med  olika former av missbruk, problem med utanförskap. Har inte sett min sons rop på hjälp.

Sanningen är nog den att du kan inte behandla dina egna barn, dom kan du endast vara mamma till.

Det här är definitivt en helt ny roll för mig, det är en roll som jag inte känner bekvämlighet i. Samtidigt så har just de här dagarna som varit hos mig sedan sonen släppte bomben, lärorika.  Många funderingar och många känslor har bott hos mig, massvis med rädslor och många barn som varit i mina tankar som jag själv mött i arbetslivet.  Många föräldrar har jag haft tankar om i dessa dagar, jag har upptäckt känslor hos mig, som jag innan bara mött hos föräldrar och inte riktigt förstått vilka känslor det varit.  Idag ser jag även att jag skulle göra annorlunda vissa gånger, om jag haft den erfarenheten då som jag har nu.

Vissa saker kan du inte läsa dig till, utan det är saker du måste uppleva tyvärr. Att just att vara mamma till någon som har ett beroende, gör att det bor så många känslor, många faror och det gör ont att inse att som förälder går det inte att skydda dina barn emot allt. Kanske är det just det som jag försökt göra skydda för mycket……

Oavsett så kan jag idag inte sudda bort, göra annorlunda i historien utan bara möta framtiden. Idag är idag, igår har redan passerat imorgon är en helt ny dag  För mig anhörigdag.  Både med sorg och vanmakt och nyfikenhet.

Är det nu så att jag inte kan göra något, så kan jag i alla fall delta i just denna dag. Sonen har bjudit in mig och då är det det som är det viktiga.  I de sista orden sonen har bjudit in mig känner jag tacksamhet, på något sätt så får jag vara delaktig.

Snart åker vi iväg till Göteborg. I kväll ska jag och dottern gå på Nickelback, första gången konsert. Kanske kan det få i alla fall några känslor att vila i mig få några nya känslor att flytta in.

Lev idag just nu.

Ha en fin helg.

Jo idag vart det kallt ute, there idag ringde dottern med panik i rösten och sa mamma nu får du snällt sätta dig i bilen och köra oss till Uddevalla för Lisas bil är sönder den har frusit.

Jaha ja var har den frusit då? frågade jag.

I dörrarna vi kommer inte in i den, men mamma skynda dig nu svarar dottern.

Under några sekunder minns jag alla mörka morgnar och kyliga kvällar som jag stått och bränt fingrarna på att elda nyckel.  Men se där jag svarade jag henne jag ska till jobbet och kommer inte kunna köra er, men ta tändaren och elda på nyckeln tills låset tinas.  Under en stund kände jag woaoaaweee – Jag som har tummen mitt i handen har lärt min dotter hur man  gör när låset har frusit fast i dörren.

Bilmekaren Carina! Jag som inte ens vet hur mycket olja man ska fylla på.  En gång skulle jag fylla på olja i bilen och jag hittade stickan som visade hur mycket olja och jag visste vart.  Men tyvärr blev det många liter olja jag fyllde på för stickan blev aldrig full,  till sist frågade han som stod inne på bensinstationen mig vad jag höll på med. Han hjälpte mig också med att ta bort alla liter olja som jag fyllt på.

Oj, en frusen dörr så här på morgonen gav mig många minnen av frusna lås, panikkänslor varje år när det började bli kall, många brända fingrar när man eldade den där sista gången så rejält att låset till sist gav med sig.  Jo jjo bilmekarn Carina hon kunde hon. Lite stolt över att jag som inte ens vet åt vilket håll en skruv skruvas faktiskt visste  hur man hanterade frusna billås. 🙂 Nu kanske det är så att alla vet sånt  men jag kände just så här i efterhand faktiskt lite tacksamhet åt alla gamla bilar som jag haft som frusit i sina lås.  Tänka sig jag kunde hjälpa dottern och hennes kompis med deras bil 🙂  att nu bara handlade om låset spelar ju ingen roll. Bilmekaren Carina är i farten 🙂

Ha en underbar dag och välja de stigar som du vill prova gör en tiger och och prova lite.

Lev just nu.

En annan gång ska jag berätta om hur jag fick min pappa att åka enda från gbg för att jag hade glömt att tanka ;( 12 mil för att möta mig  vansinnigt sur  pappa blev surare när han  förstod att det var bensin som gjorde att jag inte kunde köra 🙂

ÄNTLIGEN  ÄNTLIGEN  ÄNTLIGEN

Nu vart det gjort! På fredag nästa vecka  går jag och dottern på Nickelback. 🙂  Fast jag var inte helt säker på om hon gillade dom, viagra så jag var tvungen att fråga henne först.  Nu är det betalt och klart, patient redan utskrivna, viagra sale  härligt!

Jo och det kommer bli sådan där fösta gången känsla! Ni vet den där pirrande känslan som blir när man gör första gången.  Jag har inte sett dom Live innan så det ska bli grymt kul. Jag älskar att gå på konsert , Nickelback jo dom bor i mina lurar allt som oftast faktisk, fast det är klar Herr Thåström han bor där nog lite oftare.

Ser man på till och med i ett Nickelback inlägg får han den där Herr T plats.  Fast det får han ju alltid.

Ha en fin eftermiddag, här ska laddas med Nickelback i massor!

Man ska kunna sin sak tänker jag fast det är klart det kan jag redan. 🙂

 I går pratade jag med en kvinna, hospital  hon är under utredning.  Vi pratade om  egenskaper och till och o-tillgångar som bor inom  människor.  Vi pratade om att urmänniskan inte finns utan att vi alla människor är bra på olika saker.  Men under samtalet slogs jag av  våra likheter i våra olika liv.   Man säger att det kan vara olika för alla det där med ADHD.  Så är det, story   vi har våra olikheter men på något sätt har vi ändå vandrat på lite liknade stigar.  Vi har när livet kommit ifatt oss på något sätt  nått till den där stigen som tar slut. Man börjar tröttna på sina egna race, och börjar leta efter nya outforskade stigar där vi på något sätt tävlar mera på lika villkor.  Där priset som hägrar är ett pris som alla tävlande vinner när de börjar våga ta de steg som ska tas.  Här handlar det om att be om hjälp med det som är en svårighet,  Här handlar det inte om att hjälpen är ett nederlag utan tvärt om. 

Hjälpen som ges och fås är något som alla vinner på jag som får hjälpen och den som ger hjälpen vi blir båda vinnare.  Det stora priset i tävlingen är att få ett bra liv, att få ett liv där jag mera är i mina tillgångar än i o-till.  Här är det viktigt att vi var och en av oss frågar oss vad är ett bra liv för mig? Kanske kommer inte svaren på en gång utan ju mera vi går på stigen ju flera möjligheter och AHA upplevelser blir till att kunna fånga just det där att få ett bra liv.  Jag började vandra på min bra stig  i början av att jag fyllt 40 år, ju längre in på min stig som jag vandrade började jag flyta på brahetskänslor av att jag duger. Jag är nog bra trotts allt blev det i början. Idag är det mera men det är klart att jag är bra.

Det handlar om självkänsla och självrespekt, Det handlar mycket om att sluta upp att simma mot strömmen och inse att livet inte är min ovän utan än vän som går bredvid, om jag tillåter mig vara så där bra som jag är.  Om jag sedan missar lite tandläkartider eller springer runt i o-takter så duger det ändå.  När jag sprungit i mina o-takter så är det ju ändå takter i mig.  Takter som måste få bo och vara i mig.

Nu har jag svävat ut igen. Det är ju sådan som jag är inom mig.   Jag ville egentligen bara igen skriva om just den där känslan som blir till,  när man pratar med någon som har lite liknande till och o-tillgångar som jag själv har. Hur det liksom blir någon form av gemenskap, där det bor så mycket förståelse och samklang.  Just det berättar för mig om vikten av  olika möte olika former av grupper skulle vara en stor vinst för människor med mina tillgångar.  Jag åker ju  ändå ner till GBG för att delta i sådana grupper.  Jag skulle vilja ha det närmare till och med här i kommunen, känner att det hade varit en jätte vinst.

Ha en fin dag, lev just nu och njut av guldkornen som blir till i vardagen. 
Det är när vi ser dom känner dom som de blir stora guldklimpar.

jag är den där Cancersvulsten det pratades om på tv igår.  Idag känner jag tacksamhet över att inte mina barn gått på just skolan som såg barn som  Cancersvulster och ruttna äpplen.  Och ännu en gång får jag vatten på min kvarn om privata alternativ inom välfärden.  Egentligen vill jag ju inte ha det utan tänk om det i stället  hade varit tvärt om.  Att se barn som ruttna äpplen och cancersvulster, pill hur tänker man då? Vilken männskosyn, tänk jag tycker faktiskt lite synd om människan som uttalade sig så grovt.  Han har inte sett tillgångar i människor. Kanske är det så att han själv inte fått känna av att vara en tillgång som människa. Jo jag tycker lite synd om honom tänker mig att hans världsbild måste vara väldigt liten och att han alltid skilt på päron och äpplen, Liksom aldrig uppskattat en fruktsallad.  Aldrig uppskattat och känt att han kan ta lärdom av sina mindre bra egenskaper.  Måste vara väldigt jobbigt att arbeta med människor om man har en sådan människosyn.

Aldrig kanske upplevt sig se människor glimma till då de är i sina bästa egenskaper.  Men jag är verkligen glad och tacksam över att varken jag eller mina barn fått erfara och känna på hans människosyn.  Vilken tur att han av sa sig sitt rektorskap jag hoppas att han nu söker nya vägar och hittar ett jobb så långt bort från människor det bara går.

Har själv aldrig sett mina barn som cancersvulster utan mera som färgsprakande med lite extra allt av smak och färg. Lite extra kryddighet som är så fulla med tillgångar när de befinner sig i miljöer som bejakar deras tillgångar.  Jo visst jag kan vara lite jobbigt jobbig ibland men precis som vem som helst så är det då jag behöver lite extra omtanke och inte bli sedd med ögon som ser mig ett ruttet äpple eller en cancersvulst.

Ha en fin dag lev idag just nu för då är cancersvulster i går.

Hoppas nu mannen i fråga tar hans om sin människosyn, gör något åt den och skaffar nya erfarenheter så att han på något sätt får uppleva sina egna tillgångar och otillgångar som bra trotts allt.