Kategori: ADHD och neurodivergens Sida 9 av 83

Våra svenska pojkar gjorde det, capsule dom tog guldet med gemensam kraft. Det var vackert.  Själv har jag tänkt på det där med gemensam kraft, medicine på samarbete och på likheten i oss människor.

Våra svenska pojkar som tog guldet  hade en gemensam kraft, help de samarbetade och tog vara på likheten,  i att vara olikheter i gruppen,  som sedan gick till gemensamt mål.  Jag tänker att det är där styrkan ligger i lag spel. Lagspelare är ju inte alla lika bra på samma sak. Utan i laget får du spinna vidare på just din egen styrka och utveckla den speciella begåvning du har.  Det är så laget blir starkt. Det är så laget kommer nå till framgångar.

Hur gör vi i samhället? Är vi lagspelare? Där vi låter varje lagspelare utveckla och vara i sina begåvningar?  Låter vi individerna i samhället vara i sina speciella tillgångar? Jag är inte lika så säker på det.  För jag tycker att det ser mera ut som att vi ska passa in i mallar som någon annan kommit på.  Att den där mallen är bra den ska vi trycka in människor i. Dom som inte passar in i mallen. Dom filar vi till, tränar upp lite  grann. Passar dom ändå inte in, så säger vi att det är fel på dom och låser ut dom. Dom får inte komma in.  Dom får vara där ute. Dom blir dom där ni vet.

Jag tillhör inte dom som passar i mallen, jag är inte den där man kan fila till eller träna upp. Jag går liksom i utkanten. Vissa dagar vill jag passa in och vara en formerad mall. När jag stänkt inne mig i den formeringen ett tag får jag tråkigt och får damp.

Varje gång jag gjort det så står jag sedan där på utsidan och tittar in igen. Upplever känslor som nej det gick inte denna gången heller. Sorgen finns där, men inte så mycket idag. För idag bor glädjen i att jag hittar tillbaka ut i det mera kryddiga, det mera mig omgivningarna. Jag önskar bara ibland att det fanns ett lag, där jag kunde lira, där jag passade in där jag var i dom tillgångar som jag har inom mig.

Jag tänker kanske inte så mycket på mig själv, i egentligen inte, som det är idag. Men jag tänker på mig som jag var som barn, och flyttar perspektivet till mina barn som sedan blir barn  med likheterna av  speciella begåvningar som liknar mina.  Jag tänker barn.

Jag tänker vackert skimrande på hur vi egentligen borde göra om mallen så att alla fick plats, så att alla fick en chans att vara i tillgångarna.  Så att alla hittade till sina dugligheter, braheter och till alla sina egna begåvningar där dom fick känna att dom dög.

Samhällerliga förändringar skulle behövas, tänk jag tror att det räcker med oss själva. Jag tror att om vi börjar i det lilla i det som är oss själva. Om vi slutar göra om människor så dom bättre passar in i våra egna fack, så har vi kommit långt. Det är då den samhällerliga förändringen blir till

ej tror inte det nu hör vi segersången igen!!!

Är lyckligt lycklig, healing då var det guld guld guld bara massa guld, drugs härlig hockey! När den e som bäst

http://www.swehockey.se/trekronor

Jag har gått fel, remedy varit ute på en stig som inte var min. Jag hade högklackat och snubblade till rejält på den där stigen som inte var min.  I alla fall är känslan sådan att jag Vrickade till något i mig och jag till och med känner mig åtsidan satt. Jag har inte satt mig där själv, treatment utan något någon sa till mig gjorde ont och hade krav på mig som jag inte har förmågan att nå upp till.

Jag är så här, drugs jag är mera färgstark och har frågor som jag vill ha svar på. Jag vill inte ha svar som: jag vet inte, ogillar även kanske eller den frågan har inget rätt eller fel svar. Hur känner du själv?

För om jag själv hade känt ja eller nej, bra eller dåligt, i någon fråga, då hade jag inte behövt ställa frågan.  Då hade jag inte haft behovet av att fråga.

Känns som jag mött någon från historian, känns som när fröken sa men du kan om du vill. varpå jag satt timme ut och timme in och sa jag kan ju om jag vill ju. varför vill jag inte då? 

Påståendet är fel för jag gör om jag kan.  Kan jag så gör jag.Kan jag så vill jag.  Det är lite svårt när omvärlden inte förstår sånt. När jag blir trollet i någons fördom.

Eller är det jag mött  som är ett träsktroll.

E det sommar känslor nu eller? Igår var vi i vår husvagn vi sov där tills idag.  I morse när jag vaknade bryggde jag kaffe och smög mig ut med min kaffekopp och satt helt själv med mina tankar.  Livet blir så enkelt i en husvagn gör du städning så tar det högst en timma. Nu börjar jag längt till semestertider. Då ska vi ha med våra små barn en vecka där uppe i Bengtsfors, drug det ska bli kul. När vi kom hem idag planerade vi för grill, prostate tyvärr visar vädret på att vi får planera in grilldag en annan dag. Mörka moln säger att det kommer bli kallt blött och mindre trevligt att sitta ute och grilla.

När det är husvagnstid får jag till och med röka lite. Men bara där hemma är det inte tillåtet av mig.

Igår läste jag på min nyfunna blogg, there Nu har jag ju läst den ganska så många månader så det nästa känns som jag känner hon som skriver den. Men det är klart att jag inte gör, hon bor ju i USA.  I sitt förra inlägg tog hon upp en intressant tanke om vårt låga tak här i Sverige. Om att vi Svenskar är så konflikt rädda, nu vet jag inte om hon menade så som jag tänkte att hon menade, men att vi i Sverige är mera konflikträdda och att vi har en lite annorlunda ton i våra konflikter.

Kanske är det en av anledningarna till alla våra sjukskrivningar tänkte jag när jag läste hennes blogg. Hur tänker jag då, jo jag tänker att vi svenskar mera håller inne på våra konflikter, låter dom bo på insidan av oss allt för länge.  När vi slutligen fått för mycket i vårt egna system, så går det sönder inom oss och vi blir sjuka. Vi ska ju även vara så otroligt lika varandra stampa i samma led, och inte sticka ut. Den så nu omtjatade Jantelagen är en lag som vi utan att blinka sväljer och gör om till vår egna. Vi ska inte tro att vi är något ligger inrotat i systemet.

Varför är vi konflikträdda? Är det konflikten i sig? Jag tror egentligen inte det, utan jag tror att vi lite går och samlar på oss konflikt oset lite för länge. Vi vågar inte säga vad vi tycker och när vi gör det blir vi anklagade för att vara mobbare, rasister, och lite allt möjligt.

Mobbning är i dagarna ett slitet ord tycker jag, det har blivit lite alldagligt och så fort du kommer med kritik verkar det som om vissa använder sig av mobbningsflaggan.

Likadant är det med Rasistflaggning. Idag vågar vi inte säga något om i fall att det kan verka rasistiskt.  Jag såg en film för ett tag sedan om ett gäng ungdomar som kom från fjärranland. Dessa ungdomar gav sig på ett gäng yngre killar som lyckades bli lurade på sina mobiler.  Ungarna levde rövare på spårvagnen och betedde sig väldigt illa. Hade ungarna kommit från Sverige vilket det säkerligen finns svenska ungar som beter sig på samma sätt, så hade det varit lika illa.

För ett tag sedan när jag själv åkte buss, så var det ett gäng ungdomar som även dom kom från ett annat land. De hade sina fötter i sätet, och skorna var inte rena så det blev märken i det säte de hade sina skor i.  Jag valde att inte säga till dom, Ska villigt erkänna att jag inte riktigt vågade.

Men i alla fall så sa busschauffören till dom att ta ner fötterna. Han kom själv från ett annat land och sa till dom ganska så rejält, att vi sitter inte så i bussarna och vi gör det i alla fall inte här i Sverige. Nu hörde jag inte allt han sa men, han pratade med dom en stund innan han körde iväg. När han gick och satte sig för att köra bussen skakade han på huvudet, tittade på mig när han gick förbi. Antagligen hade han inte fått ungarna att ta ner fötterna, eller så var han bara trött.  I alla fall så skulle ungarna efter ett tag gå av bussen, dom gick demonstrativt fram till första dörren och skulle gå av där. Chauffören sa igen till dom att dom skulle gå av i mitt gången.  Men trotts hans tillsägelse så sa den ena killen till honom, att han går av var fan han vill gå av.

När ungarna skulle gå av bussen så vänder den ena killen sig om och säger rasist till busschauffören, sedan var dom borta. Jag kunde inte låta bli att skratta, chauffören frågade mig vad det var jag tyckte va så roligt.  Jag förklarade då att det såg lite konstigt ut att De fem ungdomarna som inte själva var från Sverige, kallade honom rasist och att det  var lite svårt att undgå att även han inte var infödd svensk. Man såg liksom på hans mörka ögon och hörde på hans tal att han inte hade bott i Sverige hela sitt liv.  Då sa chauffören något klok något som jag gått och tänkt på ett tag. 

Hans sa att men det är ju så det är, så fort man uttalar sig eller tillrättavisar någon så får man passa sig, för då anklagar motparten (den man tillrättavisar) att man är rasist, översittare eller annat.

Vi hade en diskussion, han berättade att han tyckte Svenskar var mesiga, dom var hela tiden rädda för hur dom blev uppfattade. Han pratade om att om ungarna hade varit svenska barn och han hade tillrättavisat dom, hade han fått stå ut med att bli kallad  djäv,,, blatte eller svartskalle. Nu var ungarna invandrare och då blev han kallade  rasist.  Slutklämmen i det han sa, var att han kunde höra på ungarna att dom antagligen kom från samma land som han själv, men från en annan provins.

Men lite så är det, vi är rädda för att säga saker för att andra ska få uppfattningar om oss att vi är Rasister, mobbare, översittare mm 

Jag tycker historian är rolig, han busschauffören som antagligen kom från samma land som  sina unga landsmän, han blev kallad rasist för att han sa  att så här beter man sig inte när man åker buss.  Han blev kallad rasist, Han kom från samma land. Hade det vart svenska ungar hade han blivit kallad svartskalle eller blatte.

När vi pratade så pratade han respekt och att svenskar har så svårt att sätta gränser. Jag kan inte mera än att hålla med honom. Vi vågar inte säga till när det gått  för långt, vi vågar inte sätta gränser, inte ens till våra barn. Dom som ändå har så stort behov av att veta var gränsen går……

Idag fick jag ett mail av en okänd kvinna, recipe okänd  för mig i alla fall. Nu är det till och med så att jag är rent allmänt dålig, tadalafil på det där med kändisar och inte kändisar. Tror till och med att herr T him self skulle kunna gå förbi mig, treat utan att jag skulle tänka att det var han. Jag har inte koll på just kändis eller inte kändis. Tror att det för mig inte är så viktigt med just kändisskapet i sig. Hur halkades det in här? Ja, det vet jag inte riktigt.

För egentligen ville jag bara skriva om ett mail jag fick idag. Om att någon inspirerades av det jag skriver och gör. Det liksom lös upp lite inom mig, av hennes vänliga ord. Hon tyckte det jag gjorde va viktigt.

Nu var hon handledare och hade något företag som handledde pedagoger och ”annat ”löst” folk. 🙂

hon skickade mig en länk vilket jag självklart kollade in, Nyfikenheten i mig gör ju att jag gör, för att jag kan.

Mötesforum Futura gick det att läsa om:

Det Medmänskliga Mötet

Mötesforum Futura Kvalitetssäkrar Bemötandet

Hennes ord till mig, var till mig och dom ska jag ta med mig spara på, ha med mig under dagen idag. Blev varm i både mage och hjärta.

Tänk att det kostar så lite, tänk om vi alla var mera givmilda och gav belöningar av ord i det vi gör bra, Det kostar så lite, men är värt så mycket för den vi ger det till.

Hennes ord till mig gjorde att jag satte mig här med fötterna på bordet och skrev jag som inte ens hade en tanke på att blogga idag.

Det är i våra tillgångar vi växer, det är tillgångarna vi ska se hos människor. Tillgångar  har vi alla……….

Lev idag just nu så är det vila för mig i kväll är sista passet för denna gång, och sedan fyra dagar ledigt. Det behöver jag just nu, för det var lite mycket förra veckan och energin i mig behöver laddas upp.

Tänka sig, att maken tog ut trädgårdsmöblerna igår, och nu är mitt målarrum ett målar rum igen, så imorgon ska det målas på riktigt.

Gick bra, order men jag har lärt mig ett och annat. Frågan är bara om jag minns det till nästa gång. jag var den som pratade sist denna heldag. På morgonen kom jag försent. Gps som jag inte använde körde inte fel denna gång. Eftersom jag lärt mig att inte använda den då den bara tjatar kör om rutt.  När jag insåg att jag var på tok fel så plockade jag fram min telefon och google maps tack för den. Nu var inte den helt på det klara för självklart var det vägarbeten och självklart tog jag fel även i alla ommöbleringar i skyltar och sånt.

Men endast tio minuter försent som var jag på plats. Det var en lärorik dag jag lärde mig massvis. Sven Olof Dahlgren var första talare och höll på fram till 11, help 30 därefter var det Johanna Björk som är ADHD konsulent som hade ordet, discount där efter vid 15.00 pratade jag på en stund. Det jobbiga är inte att stå framför människor och prata, arbetet ligger i att sitta och lyssna tror jag.  När man som jag pratar så sent på eftermiddagen är det dumt att få in massa konstiga dumma tankar precis innan. Vilket jag fick vem är jag vad har jag att säga och alla sådana dära tankar är mindre bra för magen var full och nervöshetsgungor när det slutligen var min tur.

Trotts alla känslor just då så gick det bra, även om jag antagligen vissa stunder pratade i autoban fart.  Böcker sålde jag, vilket var roligt.  Resan hem var lång och jag var tvungen att stanna på vägen för att vila och fika.   Väl hemma var det vila, på natten till fredagen fick jag hög feber och i går hela dagen låg jag på soffa och botade febern med alvedon och vila.  Idag är det jobb som gäller, jag börjar redan nu vid 10.30  slutar inte från klockan 14,00 i morgon.

Lev idag just nu!  Solen skiner och det är vår.