Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.
Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.
Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.
Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos
En mammas berättelse om att leva med ADHD
Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.
Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.
Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.
Mamma, farmor och saknaden på avstånd
Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.
Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.
Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen
När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.
En kram som fastnar i hjärtat
Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.
Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.
För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.
Min akilleshäl och min styrka
Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.
Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.
Vardagsankaret
Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.
Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats
Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.
Små ögonblick som betyder mest
Lyckan finns i de små stunderna:
När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.
De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.
FAQ – ADHD och vardagen
Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen? Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.
Kan ADHD också vara en styrka? Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.
Hur kan man stötta en förälder med ADHD? Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.
Reflektion
Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.
Mellan raderna – min röst
I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.
AHA – mellan raderna
Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.
Fråga till dig som läser
Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?
Slutord
Det här är min berättelse. En av många. Om ADHD, om moderskap och om att leva ett liv där kaos och kärlek samsas under samma tak.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
This is my story. ADHD in everyday life is my reality – as a mother, grandmother, and everyday anchor. It is also a story about hugs that linger in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life puts me to the test. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
This post is personal. I share my story – not because I have all the answers, but because words sometimes become my way forward. ADHD is part of my life, and here I write as a mother, grandmother, and everyday anchor right in the middle of daily life.
Words are a way forward – but so are colors. Just like writing, my painting is a way to sort feelings and find breathing space.The lines form a pattern of thoughts – structure in the middle of chaos
A mother’s story of ADHD in everyday life
This is my story. About ADHD, about being a mother to adult children, and about the longing I carry as a grandmother at a distance. It is also a story about hugs that remain in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life tests me. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
A mother’s story of living with ADHD
Living with ADHD means that my everyday life sometimes turns into a roller coaster. As a mother, it’s doubled – I carry both my own inner chaos and the responsibility for my family. It is tiredness, energy, laughter, and frustration, all tangled together.
At the same time, I have a greater understanding of what it feels like on the inside, how full of emotions one can be. When I am happy, it bubbles through my entire body. When I am sad, I cry uncontrollably. When I am angry, it is hard to stop.
There are days when the sounds are too loud, the demands too many, and my strength runs out before the day has even begun. Sometimes I end up lying in front of movie after movie without even knowing what I am watching – those days I do not like. But when I manage to do everything – and a little bit more – then I love the day more than anything else.
Mother, grandmother, and the longing from a distance
I am a mother to adult children. I am also a grandmother – but right now a grandmother at a distance. It isn’t far in miles, but still I don’t stand in the middle of their everyday life. That hurts, but I try to find ways to live in acceptance.
A hug that lingers in the heart
Family is important to me – it is us against the world, somehow. Last Thursday we went to deliver presents to one of my grandchildren. It wasn’t the actual birthday party day, but to avoid stirring things up it felt better to give the presents on another day. That way it wouldn’t be too much all at once.
When we stood there on the doorstep before the door opened, I felt cold inside. My heart beat faster than usual. I was afraid. Afraid of the reactions that might come. Afraid that the presents were wrong, that I would be rejected, that my gifts wouldn’t count.
But then the door opened. When I saw how happy she became with the presents, warmth spread through my entire body. That warmth carried like sparks all the way to my fingertips. And when we were leaving, I received a hug – one of those real hugs that gets stuck in the heart. I held her a little longer, as if to embrace all the days we hadn’t seen each other. I wished time could stop right there. That we could stay, close together, without letting go.
That hug stays with me still, even though days have passed.
For me, presents are more than gifts – they are my way of saying: I remain, I love you, I want to be close even when I am not always allowed to be. How I wish things were different. That we could sit down together and talk. That I could take the grandchildren for coffee, or just to the playground. If the day comes when the door opens wider, I will be here.
My weakness and my strength
I know that my ability to forgive is both good and bad. It makes me vulnerable to being hurt again, but it also makes me whole within myself. I dare to feel love, even when someone has hurt me. I forget and let you stand there once more. The hurt is gone, and for me it is so much more beautiful to live in friendship and love than to be bitter and angry.
Vulnerability and strength in the same image. To be seen – both blessing and burden
The everyday anchor
I am also an everyday anchor for children who have needed a place to land. For me, it is not a title. It is about opening the door, opening the heart, and saying: here you are welcome. Here you can feel at home.
My painting – as multifaceted as life itself. A space where every feeling belongs
Many children have lived here for a period and found a home. It became their home, and even as adults, we are still a safe place for them. Perhaps that is my greatest strength – to remain, to create a home, to choose love even when storms are raging.
Small moments that mean the most
Happiness lives in the small moments:
the laughter around the dinner table
the whispered “I love you” before bedtime
or that quiet second when I actually manage to just pause and breathe.
Those moments remind me that I am more than my diagnosis. I am a mother who tries, who falls, who rises, and keeps going. And still I carry gratitude for those small everyday moments.
FAQ – ADHD in everyday life
What does it mean to live with ADHD as an adult? Many adults with ADHD describe a daily life full of intensity. It can mean difficulties with planning, concentration, and structure, but also a strong energy, creativity, and an ability to think in new ways.
Can ADHD also be a strength? Yes. ADHD can bring qualities like creativity, problem-solving skills, curiosity, and energy. For many, these strengths become an important part of both work life and family life.
How can you support a parent with ADHD? By showing understanding and patience. It also makes a difference when you acknowledge their strengths – not just their challenges. Practical support in everyday life, structure, and open conversations can be crucial.
Reflection
Living with ADHD is living intensely. Sometimes too much, sometimes just enough. But by writing and sharing my story, I remind myself – and perhaps also you – that we are not alone.
Closing words
This is my story. One of many. About ADHD, about motherhood, and about living a life where chaos and love share the same roof.
Yesterday has already laid down to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Between the lines – my voice
In this text, I show both longing and strength. I carry the fear of being left outside, but also the warmth of a hug that lingers. Words and colors become my way of holding on to love. I remain, with both pain and hope – and I choose to live in what is, right now.
AHA – between the lines
I am a mother, grandmother, and creator. I choose love, even when it hurts. I stay, I create, I love – and within that, my strength lives.
My neighbor creates wonderful children’s films on YouTube – videos that both entertain and teach. Perfect little moments of learning and curiosity for kids. Click here to watch: Watch the children’s film here
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…
Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.
Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.
Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.
Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.
Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.
Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.
Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.
Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.
Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.
Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.
Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.
När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.
Mellan raderna – min röst
Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.
Reflektion
Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.
Fråga till dig som läser
Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vad innebär det att vara mormor eller farmor? Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.
Vad är det bästa med att vara mormor/farmor? Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.
Kan man känna saknad som mormor eller farmor? Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Being a grandma sometimes means balancing – standing on the pier, feeling the wind, and daring to hope for what can be built ahead…
Autumn is here to stay. When I wake up it’s dark, just like today at 5:20 in the morning. Yesterday was filled with both laughter and heavier feelings. Being a grandma means living right in the middle of it all – with pancakes, card games and hugs, but also with the longing for what is not possible.
Yesterday afternoon Alfred was here again, and of course we played cards. That little man doesn’t like it at all when grandma wins. Yesterday he suddenly asked me what I used to work with.
I told him that right now I don’t have a job I need to travel to every day. “But before then, grandma, what did you do?” he asked. I explained that I worked with young people and children who couldn’t live with their parents. He thought it was sad for the children who couldn’t stay with their mom and dad.
I told him that yes, it can be sad, but they don’t have a choice. When they couldn’t live with their parents, they got to play cards with grandma and her colleagues. He thought it was a strange job. I tried to explain that there were many other things too – that it was a bit like life itself: you talk, eat meals together, and when someone is sad or angry you take care of it.
Then Alfred said it was good that I had worked with that kind of thing, because “there’s no one better at comforting than my grandma.”
I’d call that a top grade for a grandma. The fact that she also makes pancakes with ice cream – although you have to taste the soup she cooks on Thursdays – was also good. But, it would have been even better with only pancakes. The rule is: if it’s pancakes, you must taste the soup, but you don’t have to finish it.
And today Alfred finishes school very early, already at 11. I get to pick him up again – and we’ll share another afternoon together.
Yesterday we went to drop off gifts for one of the grandchildren who had a birthday. The situation was a bit unusual, but when you turn a year older you should of course be celebrated – birthdays deserve presents.
There were many packages, mostly pens and crayons because she’s so good at drawing. Two little kittens ran around the house and brightened the moment. The visit was short, but both my husband and I got hugs. My daughter was there too and she also had gifts with her.
I wish our relationship could be more everyday – that I could take her out for coffee, help with homework or pick her up from school. Just as I can do with Alfred. But right now life doesn’t look like that. Still, it was wonderful to see her, even though it hurt when we drove home again.
My little princess of a grandchild – the moment was short, but the memory will last long. And there was also the quiet longing for the little chubby one, who wasn’t even home this time. He too is in my heart, just as much, even when we don’t see each other.
When Alfred asked about my work, it reminded me why it’s so important that there are adults who step in when parents can’t. For children it’s often hard, but also necessary. Organizations like BRIS and Save the Children share more about children’s rights and support.
Between the Lines – My Voice
Between card games and pancakes, between hugs and distance, lies my story. What I’m really saying is: I love all my grandchildren, but the path to them looks different. With Alfred there’s everyday closeness. With the princess and the little chubby one, there’s longing and what I don’t get to share.
Reflection
Perhaps this is what life is – full of contrasts. One moment warmed by a boy’s words that I’m the best at comforting. The next, aching with the pain of not being able to share everyday life with the others.
Question for You
Have you ever stood in that feeling of both closeness and distance – of joy and longing at the same time?
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Being a Grandma
What does it mean to be a grandma? It often means being close to your grandchildren – sharing play, everyday moments, hugs, and conversations.
What is the best part of being a grandma? The joy of the small things: playing cards, making pancakes, going for walks, or simply being present.
Can a grandma feel longing or absence? Yes, sometimes grandchildren are not always nearby. That longing is part of the love – it shows how important the relationship really is.
Ibland får man nypa sig i armen. Mitt lilla blogginlägg om Thåströms konsert i Karlstad har seglat upp sida vid sida med stora tidningar och officiella kanaler. Det känns både märkligt och stort – och framför allt visar det att en personlig röst kan nå fram, även i bruset.
När jag skrev om konserten var det mest för att fånga min egen upplevelse. Tårarna, gåshuden, den där känslan av att tiden stod stilla. Jag trodde inte att texten skulle hamna där ute bland toppresultaten på Google – bredvid NWT, Tickster och Thåströms egen sida. Men så blev det.
Bloggens egen lilla seger
För mig är det här en milstolpe. Inte för att jag tävlar mot medier, utan för att det påminner mig om varför jag skriver. Att en personlig upplevelse, berättad rakt och enkelt, faktiskt kan sticka ut.
Det här inlägget säger egentligen att jag vågar tro lite mer på min egen röst. Att det jag skriver, hur enkelt det än är, faktiskt kan betyda något även utanför mitt eget köksbord.
Reflektion
Ibland är det inte de stora planerna, utan de små, ärliga orden som gör störst skillnad.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Sometimes you have to pinch yourself. My little blog post about Thåström’s concert in Karlstad has climbed up right next to major newspapers and official channels. It feels both strange and big – and above all, it shows that a personal voice can be heard, even in the noise.
When I wrote about the concert, it was mainly to capture my own experience. The tears, the goosebumps, that feeling of time standing still. I never imagined the text would end up among Google’s top results – right beside NWT, Tickster, and Thåström’s own page. But that’s exactly what happened.
A small victory for the blog
For me, this is a milestone. Not because I compete with media outlets, but because it reminds me why I write. That a personal experience, told simply and honestly, can actually stand out. That’s magical in its own way.
This post really says that I’m starting to believe more in my own voice. That what I write – no matter how simple – can reach beyond my own kitchen table.
Reflection
Sometimes it’s not the big plans, but the small, honest words that make the greatest impact.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Oskar-serien är tillbaka. Den här gången ställer jag frågan: måste verkligen alla barn kunna knyta skor? Ett vardagligt ögonblick blir en påminnelse om hur skolan möter barn med ADHD och autism – och hur viktigt det är att se varje barns styrkor. Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.
Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.
Inledning
Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.
Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.
Måste alla kunna knyta skor?
I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Oskars styrkor – och skolans syn på dem
Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?
Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?
Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.
När skolan formar i stället för att möta
En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:
”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”
Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.
Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?
Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.
Se barnens tillgångar
Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.
Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.
Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma. Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.
Mellan raderna om mig Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.
Frågor till dig som läser
Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?
Reflektion
Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.
Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Svenska (för Oskar-serien)
Måste alla barn kunna knyta skor i skolan? Nej, alla barn lär sig i olika takt. Det viktiga är att se barnets styrkor och erbjuda alternativ, till exempel skor med kardborre eller resårsnören.
Hur kan man stötta barn med ADHD i klassrummet? Genom struktur, tydliga ramar och ett lugnt bemötande. Små pauser, bildstöd, tydliga instruktioner och positiv förstärkning gör ofta stor skillnad.
Vad betyder NPF? NPF står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det innefattar bland annat ADHD, autism, Tourette och språkstörning.
Varför skriver du om Oskar-serien? För att dela erfarenheter och reflektioner från vardagen – om hur vi kan möta barn på ett sätt som stärker deras självkänsla och ger dem möjlighet att lyckas.
The Oskar Series continues. This time I ask the question: do all children really need to know how to tie their shoes? A simple everyday moment becomes a reminder of how school meets children with ADHD and autism – and how important it is to recognize each child’s strengths. This post was first written in 2012 and has now been updated. It is part 2 in the Oskar Series – a story about a boy whose encounters with school raise important questions about how we view differences. The series will be published on Tuesdays each week until the topic feels complete.
Last night, I was helping my daughter with a school assignment. She’s in her second year of high school, and right now they’re studying neurodevelopmental differences – something our family has plenty of experience with.
But when I heard what they had learned, and read through her notes, I was horrified. Not because of the subject itself, but because of how it was described and what was considered important.
Oskar Series School – Must Everyone Be Able to Tie Shoes?
In one of the assignments, a 12-year-old boy named Oskar was supposed to be “helped into social belonging” and, in addition, taught how to tie his shoes. Physical education was also listed as an area to develop.
Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission. Alt text:Illustration of Oskar Series school – boy in contemplation. If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.
I felt a chill. What if the child prefers being on his own, with books or other interests? Do we really need to change Oskar so that he gets friends he doesn’t even want?
And is it truly life essential to tie shoes? There are Velcro straps. For example, our own son has shoes he doesn’t need to tie, and if he wears sneakers with laces, he simply tucks the laces inside. It works perfectly – and frees up time and energy for things that actually matter to him.
Oskar’s Strengths – and the School’s Perspective
Oskar had several other things he “needed” to learn. But is it really him who must change? Or should we, instead, teach the environment to meet Oskar where he is, so that he can remain the unique flower he was born to be?
Why make him into a common dandelion when he is, in fact, a wood star – or perhaps a rare flower not everyone gets to see?
If Oskar thrives among library shelves and loves reading about world records, why not let him? At the same time, the school could make use of his special interests, letting him shine in the classroom by sharing his knowledge.
When School Shapes Instead of Meeting
Another thing that worried me was when my daughter said:
“No, Mom, we don’t talk about ADHD, Tourette’s, or anything other than autism and Asperger’s.”
That’s when I understood why school looks the way it does. If you’re different, you apparently need to fit into one mold – in this case “autism.”
Where is the diversity? Where is the willingness to meet each individual on their own terms?
Standardizing children makes me shiver. On the other hand, we can choose to see each child for who they are, instead of forcing them into a mold that doesn’t fit. The sky, which was bright blue when we started talking, grew dark with my thoughts.
See the Children’s Assets
We cannot blame Oskar for having Asperger’s. He didn’t choose it and cannot help it. But when we try to reshape him according to the school’s mold, that’s exactly what we do.
Not all children like gym class – and why should they all be graded in it? Oskar could, for example, contribute by measuring distances in jumps, keeping statistics, or creating progress charts. He could use his strengths to grow himself and even help others.
Assets are what we are good at – and not everyone is good at tying shoes. Some have unique talents that deserve to bloom.
Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission. Alt text:Oskar Series school – illustration of children’s differences If you want to see the original illustrations, please visit the Swedishversion. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.
Between the Lines
This post isn’t really about shoelaces. It’s about the small demands that adults sometimes place on children – demands that can easily overshadow their true strengths. Oskar is a reminder that we need to highlight what is already blooming, instead of reshaping it.
Between the Lines About me
This story isn’t only about Oskar – it’s also about me. It shows my wish to stand up for children who don’t always fit into the school’s mold.
Questions for You as a Reader
Should schools shape children to fit a mold, or shape education to fit the child?
Do you think it’s important that all children can tie shoes – or are there other things that matter more?
Have you ever met a child who struggled with something adults considered “small” but which, for the child, was a huge obstacle?
How do you think we adults can get better at highlighting strengths instead of weaknesses?
Reflection
This post reminds me how easily we get stuck in expectations that aren’t always necessary. Oskar’s shoes show that sometimes it’s more important to find your own way than to follow the norm.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting somewhere ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – English (for the Oskar series)
Do all children need to know how to tie shoes in school? No, children learn at their own pace. What matters is recognizing their strengths and offering alternatives, such as Velcro or elastic laces.
How can children with ADHD be supported in the classroom? Through structure, clear routines, and a calm approach. Small breaks, visual aids, clear instructions, and positive reinforcement often make a big difference.
What does NPF mean? NPF stands for neurodevelopmental disorders. This includes ADHD, autism, Tourette’s syndrome, and language disorders.
Why do you write about the Oskar series? To share experiences and reflections from everyday life – about how we can meet children in ways that build their self-esteem and give them a chance to succeed.
Want to get my next post straight to your inbox? Subscribe here!
If you appreciate my writing and want to support my work, you can do so here: Support me on PayPal
Yesterday has already settled into history, tomorrow is still waiting ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
This text was first published on October 10, 2012 and has now been updated and republished.
Nya glasögon igen. Hej och varmt välkommen hit till bloggen Malix.se. Idag bjuder jag på ett inlägg om något så vardagligt som glasögon. Kan man skriva ett helt inlägg om det? Jo då – det kan man, i alla fall kan jag det.
Här sitter jag i soffan igen. Igår var en seg dag, men det var inte så konstigt – vi kom hem sent efter en magisk kväll med Thåström i Karlstad. Musikupplevelsen var större än livet självt, och tröttheten dagen efter kändes nästan som ett minne i sig. Vill du läsa mer om den konserten hittar du inlägget här: Thåström konsert Karlstad – en magisk kväll i musikens tecken.
Trots segheten fick vi ändå gjort en hel del. En av sakerna var att hämta mina nya glasögon på Synsam. Jag har ett abonnemang där jag hyr glasögon mot en månadskostnad, och när maken var där sist blev det plötsligt väldigt fördelaktigt för mig att skaffa ett fjärde par. Igår var dagen då jag hämtade ut dem.
Så nöjd som man kan bli
Jag blev riktigt nöjd! Glasögonen känns lätta, sitter perfekt och är dessutom snygga. När jag provade dem på plats skämtade jag med expediten: ”Nu har jag så många glasögon att jag känner mig som Elton John.” Hon log och svarade: ”Visst är det härligt att ha en sådan känsla.” Och det är det verkligen.
Abonnemang på Synsam – smart för mig
Synsam har ett koncept som jag tycker är riktigt bra. Du hyr dina glasögon och kan uppdatera dem år efter år. Jag betalar månadsvis för ett par solglasögon, ett par vanliga glasögon och ett par läsglasögon – det är grunden. Men för några veckor sedan hade de ett extraerbjudande, och då slog jag till på ett fjärde par.
Så här ser det ut när jag sitter i soffan med datorn, glasögonen nära till hands och bloggen uppe på skärmen. Ett vardagsögonblick i skrivandet
De nya sitter så skönt att jag knappt märker att jag har dem på mig. Och även om det är kul att de är snygga, är det viktigaste förstås hur jag ser med dem. Nu är världen klarare – sådant jag tidigare bara såg suddigt har plötsligt fått skarpa konturer.
En liten parentes: Om du själv blir tipsad av mig och tecknar abonnemang hos Synsam får du faktiskt två månader gratis. Jag får en månad som tack, men du tjänar mer på det än jag. Ett tips om du ändå går i glasögontankar. Skicka mig ett mail så ska jag berätta för dig.
Oskar-serien – nästa kapitel
Idag ska jag fortsätta arbeta med nästa inlägg i min lilla Oskar-serie. I morgon publicerar jag del två, och det kommer även en del tre och fyra. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och därför vill jag ta tid på mig och få med så mycket som möjligt i varje inlägg.
Själva texten skrev jag för många år sedan, men tankarna lever vidare och känns fortfarande aktuella. Serien blir ett sätt att samla dem på nytt. Har du missat första delen? Här hittar du den: Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan.
Mellan raderna
Vad säger det här inlägget om mig? Kanske att jag gillar glasögon och att jag gillar att variera. Kanske också att jag ofta skriver långa texter, som jag sedan får dela upp i flera delar. Men det säger också något om omtanke – jag vill ju att du som läser ska orka följa med hela vägen.
Reflektion
Ibland är det skärpan som gör skillnaden. Rätt glasögon kan förändra allt – plötsligt ser vi detaljerna som tidigare var suddiga. Samma sak gäller livet. När vi stannar upp och justerar blicken kan vi upptäcka saker vi annars missar: små glädjeämnen, en ny ton i ett samtal eller en känsla som väntat på att få bli sedd.
Vad blir tydligare för dig om du ser med ny blick idag?
Efterord
Tack för att du följt med i dagens inlägg, även om det handlade om något så vardagligt som glasögon. Vardagen rymmer ju ofta mer än vi först anar.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
New glasses again. Hello and welcome to all of you who read my posts here on Malix.se. Today I’m sharing a post about something as ordinary as glasses. You might wonder: can you really write a whole post about glasses? Oh yes – at least I can.
Here I am again, sitting on the sofa. Yesterday was a slow day – no surprise, since we came home late after a magical evening with Thåström in Karlstad. The concert was larger than life, and the tiredness the day after almost felt like part of the memory. If you want to read more about that night, you’ll find it here: Thåström concert Karlstad – a magical night in the spirit of music.
Still, despite the tiredness, we managed to get a few things done. One of them was picking up my new glasses at Synsam. I have a subscription where I rent glasses for a monthly fee, and when my husband was there last time it suddenly became very favorable for me to add a fourth pair. Yesterday was the day I picked them up.
As happy as can be
I was really happy! The glasses feel light, sit perfectly, and they’re stylish too. While I tried them on, I joked with the assistant: “Now I have so many glasses I feel like Elton John.” She smiled and replied: “It’s wonderful to feel that way.” And yes, it really is. Even though I only have four pairs, it’s such a joy to be able to switch depending on mood and situation.
Synsam subscription – smart for me
Synsam has a concept I really like. You rent your glasses and can update them year after year. I pay monthly for one pair of sunglasses, one pair of regular glasses, and one pair of reading glasses – that’s the foundation. A few weeks ago, they had a special offer, and that’s when I decided to get a fourth pair.
An everyday moment from the sofa where my new glasses rest on the laptop, with the blog post open on the screen.
These new ones sit so comfortably that I barely notice I’m wearing them. And while it’s fun that they look good, the most important thing is of course how I see with them. The world is suddenly clearer – what used to be blurry is now sharp and full of detail. If you sign up for a Synsam subscription through my referral, you actually get two months for free. I get one month as a thank you, but you benefit even more. Worth knowing if you’re considering new glasses yourself.
The Oskar series – next chapter
Today I’ll continue working on the next post in my little Oskar series. Tomorrow I’ll publish part two, and there will also be a part three and four. This subject is close to my heart, so I want to take my time and include as much as possible in each post.
The text itself was written many years ago, but the thoughts are still alive and relevant. The series gives me a way to gather them once again. If you haven’t read the first part yet, you’ll find it here: The Oskar series – meeting children with neurodivergence in school.
Between the lines
What does this post say about me? Maybe that I like glasses and that I enjoy variation. Maybe also that I tend to write long posts, so long that I sometimes have to turn them into a series. But perhaps it also says something about care – I want you as a reader to actually have the energy to follow along.
Reflection
Sometimes it’s clarity that makes all the difference. The right glasses can change everything – suddenly details that were blurry come into focus. Life works the same way. When we pause and adjust our view, we can notice things we’d otherwise miss: small joys, a new tone in a conversation, or a feeling waiting to be seen.
What becomes clearer for you if you look with fresh eyes today?
Afterword
Thank you for joining me in today’s post, even though it was about something as ordinary as glasses. Everyday life often contains more than meets the eye.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Allt som hänt under året hitintill. Tjänstledighet, mycket husbilen LVL^2 Växthus och allt annat som jag skrivit om
