Tidiga texter – Malix 2009–2013
Det här är mitt textarkiv – inlägg från bloggens allra första år. Jag har inte ändrat mycket i dem, men valt att bevara dem för att de visar något viktigt: hur allt började.
De här orden är ibland spretiga, ibland vackra. De är min historia, ofiltrerad. Kanske hittar du något som talar till dig – eller kanske känner du igen en annan version av dig själv där?
Tack för att du läser – även det som skrevs för länge sen.
Jag fick nys om något spännande, view for sale Svenny Kopp har en föreläsning om Flickor och ADHD. I andra filmen i början tar hon upp utdrag från min bok. Jag blev alldeles tår ögd och full med känslor av hennes ord. Så full av känslor Just nu vill jag bara visa på länken för hur konstigt det än låter så försvann orden. Orden som jag brukar ha närhet till och just nu i stunden försvunnit av lycka och kärlek. Tänk att hon tycker det finns viktigheter i min bok.
Filmen hittar du här.
Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell.
Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, here även om det kan bli intensivt. Vi har ju ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna, cialis än henne. Men helt överens om det är vi nog inte, fast egentligen spelar det ingen roll.
Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.
Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på. Men ack vad jag bedrog mig. För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är. Men mera tänker jag att det handlar om att jag tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS! Nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev.
Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig. Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det blir som det blir.
Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer. Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt, för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva. Kvällen blev till sov dax och vi sa godnatt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar. Eftersom jag har morgondamp och stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig.
En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där. Just dessa dagar, ger mig så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.
Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk. Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt. Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska. Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier. En bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till Carl Rogers och hans teori, som jag tyckte väldigt mycket om och gör. Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still. Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen. Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna.
Det är ett av mina stora intressen. Så fast jag har historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken.
Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig, en kvinna som jag tycker väldigt mycket om. Första gången jag träffade henne var i Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD. Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.
Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både Compassen medlemmar. Men även personal från Ågrenska och personalen från familjestödenheten. Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i Samsung mobilen 🙂 Nepp nu får det vara bra för idag, för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig, gladheter och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang. Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll. Vissa dagar är mera skimrande än andra. Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam.
Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten.
Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂
Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barn rum.
10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barn rum, i alla fall året ut. 10 kronor Per bok som jag säljer. 10 kronor per såld bok går till Projektet: Ge Bort ett Barn rum. Jag tycker tanken är fin, som Lotta Abrahamsson och de andra ordnat. De åker runt i vårt avlånga land samlar in saker, åker sedan till en utvald familj där de renoverar och fixar barns rum. Barnen får en egen liten oas att landa i, att samla energi i. Projektet är helt ideellt och jag gillar tanken. Som en litet minne av renoveringen hänger sedan en tavla som påminner om viktigheten om barns viktigaste kunskap:
Du är bra precis som du är, Bilden är tecknad av Majsan
IFR Malix Impulsiva Framtids Resurser.
Carina Ikonen Nilsson
Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.
Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.
Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.
Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta, var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan. När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.
På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för. Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill. Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.
Idag är det samma känsla i kroppen som då.
Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.
Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.
En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.
En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.
Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna. Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.
Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.
Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.
Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.
Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.
När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på gympatimmarna, sonen var målvakt. Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla. Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.
När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.
Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!
Lev idag just nu!
Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.
Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.
Barn har för mycket leksaker säger vissa. Jag vill inte uttala mig om det. Jag tror att leksaker är bra. I alla fall vissa leksaker. Fast jag är 48 år så kan det fortfarande hända att jag köper mig en leksak. Jag gillar pussel och har nog alltid gjort det. Ibland köper jag mig ett pussel som jag och barnen har liggandes på bordet. Pusslar en bit då och då. Det där var nog inte riktigt sant, discount för ligger det ett pussel på bordet så är det svårt att slita sig. Ofta fastnar jag där och klurar ut bit för bit vart de ska vara.
När jag var liten så var det mycket Barbie dockor för mig. När min dotter var mindre köpte jag massvis med Barbie saker, för jag trodde hon skulle gilla dessa lika mycket som jag själv gjorde. Men ack nej. Inte då det var mest jag som satt där och visade henne, vad och hur man lekte med dessa dockor. Man säger att just de där Barbie och Brats dockorna skulle påverka flickor negativt, om de nu lekte med dessa. För min del kan jag se att det skulle kunna vara mera en träning i sociala sammanhang. Oftast leker man ju att de går hem till varandra och fikar, går och handlar lagar mat mm. Det var i alla fall så jag lekte med dessa dockor. Jag älskade Barbie, min mamma som är duktig att sy. Hon sydde massvis med kläder till mina dockor, som jag sedan kunde sitta och byta kläder på i timmar.
När min son var mindre satt han och målade små plastgubbar, minns inte för tillfället vad de hette. Men han la ner ett jätte jobb på små små gubbar som han målade. Han kunde sitta i timmar, dagar och bara måla. Där till bygga upp olika världar för dessa små miniatyrer. Leksaker tror jag är en viktig del i barns utveckling. Det är i leken vi tränar oss inför livet. Vem minns inte de små söta dockserviserna, som man dukade upp med för att ha kaffe rep. Kanske är det inte så idag, men på min tid då när Jesus gick i kortbyxor då lekte jag med dockserviser. Fast jag hade nog även pojkleksaker, så som legotåg och bygg grejer. Jag minns att jag var riktigt avundsjuk på min Kusin, som hade en ångmaskin. Oj va den var spännande att köra. Min son fick en sådan när han var liten av sin pappa. Till och med då kände jag den där spänningen i att va med och ha i gång den. Tror inte man kan bli för stor för leksaker. Idag sitter vi väl alla ibland och blippar på mobilen med dess appar och små spel. I alla fall gör jag det ….
Igår läste jag en rad, stuff men nog har ni allt goda stunder med era barn också. Goda stunder med era barn oxå, capsule jo dom är flera än det mindre goda.
Visst är det väl så att alla barn ställer till det för sig ibland? Så måste det ju vara, barn är ju barn. Dom provar på det där med snatterier, provar på ljugheter, är dumma mot en kamrat, blir retade av en kamrat, provar på sin första fylla, kommer hem med pojk- och flickvänner som är mindre bra.
Du behöver inte ha barn med NPF för att det ska vara så. Men har du NPF barn så kan det vara så att du istället råkar ut för, att du köper gympakläder till gymnastiken och skickar med den unge sina kläde. Där efter kommer de aldrig hem igen. Kläderna har slutat existera, som om de aldrig funnit. På vintern är det mössa och vantar de där extra attiraljerna, som gör att den unge är varm som spårlöst försvinner från jorden yta. Lappar till och från skolan lika så, Läxor är också sånt som inte funkar hela vägen fram och tillbaka igen. Klockan hur mycket den är, när klockan är dax och att den är dax varje dag samma tid är inte heller helt lätt att få in.
En episod när min dotter va liten.
Varför kommer du hem så sent jag har varit orolig, säger jag dottern.
Jag träffade Anna på vägen hem, vi gick till affären och där träffade vi ………. och då gjorde vi och där träffade vi……. svarar dottern.
Men du ska komma hem efterskolan varje dag, det har jag sagt till dig sedan du började skolan. säger jag.
Jo me ja glömde, dotterns svar
Hur kan du glömma varje dag? jag
Det bara blev så….dottern.
Tror just den här diskussionen har vi haft sedan hon gick ut trean.
Skolan slutade mellan två och halv tre varje dag och hon kunde komma hem vit åtta nio på kvällen.
Jag var ute och letade efter henne, och ringde till kamrater, ja gud vet allt vad det va. Explosioner är också en förekommelse, som varit ofta hemma hos oss. Möbler har hamnat på helt fel ställen. Att vi fortfarande har samma möbler är för mig konstigt. Städa rum, ibland får jag som mamma göra ett röj på rummet för då är det så stökigt att barnet inte ens vet var de ska börja.
Men det är klart att jag har underbara stunder med mina barn. Allt som oftast faktiskt. så länge som vi är här hemma, så länge som kraven inte finns. Så länge som yttre påverkning, inte påverkar, då har vi det jätte fint tillsammans. Men när det är nej, du får inte. Eller du måste nu, så handlar det oftast om yttervärlden, det är då det blir kriser.
Till ex vår son. Du måste duscha nu du ska till skolan i morgon, du måste gå och lägga dig nu du ska upp tidigt. Borsta tänder, byt kläder, ät frukost städa ditt rum, byt sockar dom har du haft en vecka nu.
Det är då det blir konflikter, Vår son skulle aldrig duscha av egen fri vilja, aldrig för sin egen skull. Han gör det för att vi tvingar honom. Vi tvingar honom för att han ska få vara i fred och inte bli mobbad i skolan. Han avskyr vatten, inte när han väl är i duschen, men innan när han ska in i duschen. Då kan vi ibland få lägga in timmar på att tjata, vissa dagar orkar vi inte ta konflikten om duschen, låter det vara. Då vet vi redan när vi låter det vara, att det blir en större konflikt nästa gång. För då är det fel dag att duscha på, det är fel tid.
Vi har löst sånt genom scheman, här hemma har vi sju punkter på sonens scheman som han måste göra. Enkelt schema där det står
gå upp
ta på kläder
borsta tänder, med tandkräm.
gå till skolan. Vid halv åtta.
är det söndag tisdag eller torsdag
duscha med schampo kl halv nio.
Torsdag städa,
Skulle inte dagarna stå så hade vi haft diskussioner om det, skulle inte det stå att det är med tandkräm eller schampo hade vi haft konflikter om det. Tro mig vi har provat.
Vår son har börjat gymnasium, Vi har diskuterat i sommar om han skulle klara av att sköta skolgången själv, det där med att gå upp och göra sig i ordning.
Men så är inte livet hemma hos oss. Nej, inte en chans! Vi får väcka honom, se till att han går upp, se till att han tar på kläder som vi tagit fram, se till att det blir tandkräm på borsten, se till att han inte går och lägger sig igen, se till att………
Det är inte alltid enkelt.
Jag har jobbat som behandlingsassisten i massvis med år. Man är aldrig professionell med sina barn.
Men hade vår son varit tvungen att vara på institution, så hade institutionen till sist kapitulerat och faktiskt böjt sig och gjort som vi. Då de hade fått inse att vår son han kommer inte att förändras, de måste förändra förutsättningarna så att sonen passar bättre in. De hade insett att han inte hade lärt sig av konsekvenser. De hade insett att han aldrig kommer att förstå det där med att andra kan tänka annorlunda. De hade blivit mästare på att avleda, hitta andra sätt, inte ta konflikten, de hade insett att hur dom än gjorde, så hade det handlat om att de behöver byta förhållningssätt, för att hantera vår son, fått titta med helt andra glasögon än de vanliga grå. Det hade blivit mästare på att hitta motivatonshöjare med kvalitet. Motivationer som hade varit vinster för vår son, Ibland räcker det med en bulle men ändå en motivation.
Men just den där strukturen som finns, hade varit den bästa miljön för vår son det hade skapat tryggheten, på en nivå där konflikterna inte hade fått plats.
För just det där med struktur, är ett litet magiskt ord, struktur, avledning, välja konflikter, ligga steget före, se individen där han befinner sig, hitta andra sätt, det är just det som är det magiska där kan vi göra underverk.
I somras när vår son hade kortis, så förstod inte personalen det magiska. Dom insåg inte att det var deras förhållningssätt som skulle förändra. Dom trodde det var sonen.
Dom såg inte att konflikterna som blev, inte var deras förlust utan trodde på fullt allvar att om de förlorade så var det dom som fick den största förlusten.
De glömde helt av att den lilla killen på sexton år som ibland är 10 år just i dom situationerna förlorade allt vad tillit heter. Deras sätt fick honom att tro att han inte dög, passade in och var helt fel.
Sonen blev bortvald av kortis, men det är nog egentligen en vinst i alla fall för sonen. Tyvärr så finns det nog många barn som blir de stora förlorarna.
kanske blir det här det sista inlägget, prescription på altanen. Det har inte blivit så många just här. Fler har nog blivit skrivna utanför vårt förtält. Det är mysigt att sitta här och skriva, order rofyllt och sitta här höra fåglarna som sjunger på sista valsen och ha kaffet bredvid. Men höstluften har kommit lite kyligt så morgonrocken får dras till för att värma.
Sovmorgon är att vakna runt sju, smög mig upp redan vid halv sju gjorde kaffe och drack här ute. Men ångrade mig och gick och la mig igen, trodde jag kunde somna om. Men efter att ha legat och vridit på mig kollat mobilen och vänt täcket några gånger så insåg jag att det blir en sådan där morgon idag. En smygarmorgon, som är bäst på altanen. Mina lediga dagar är snart slut igen, börjar jobba som imorgon.
Min stora son har flytta hemifrån, tankarna går allt som oftast till honom. Bilder seglar förbi, om hur det har varit genom åren vad som jag gjort bra och vad som jag kanske kunde gjort bättre. Samtidigt som jag inser att de mindre bra gejerna inte är sånt som jag ska hänga upp mig på. Jag gjorde det bästa jag kunde då och kunde jag inte bättre, så var det för att jag inte visste och inte hade kraften då. Det går inte att leva om livet, utan det handlar om att acceptera det som varit och låta det bli där. Försöka göra det bättre fram över.
Men vissa saker, skulle jag vilja gjort annorlunda. Även om det gick bra så skulle jag velat vara starkare när det handlar om sonen och skolan, fast där blir frågan hur skulle jag orkat, hur skulle skolpersonalen orkat med ännu mera. Men jag tror inte det handlar om ännu mera utan jag hade velat komma till insikt långt innan jag kom till insikt med att jag skulle krypa upp ur min skyttegrav långt tidigare. Samtidigt som Jag inser att min erfarenhet blev till på vägen fram. Lärarnas erfarenheter är längre och dom borde ha visat vägen. Fast vilken väg då? De visste ju inte vem jag, vem min son var, dom hade lika lite erfarenheter som vi hade.
När jag skriver om skyttegravar menar jag att när det var sådana där utvecklingssamtal. De där samtalen som är till för att stödja och summera, när man redan på vägen till skolan känner att nu ska läraren berätta allt min son gjort som var mindre bra, nu ska han mästra och berätta hur värdelöst allt är. Nu ska han berätta att om bara sonen kunde sluta upp med att vara lat, göra som han säger. Om bara sonen skulle kunna ändra på sig så hade allt varit så bra. Vissa av de föräldrar som har barn med lite mera särskilda behov, känner nog igen lite av det här med skyttegravssamtalen.
Vad vare sig jag eller läraren hade insett just sådana här samtal, egentligen var till för. Alla de där samtalen innan jag kom till insikt, var samtal där vi, jag, sonen och läraren kröp ner i vår skyttegrav, lärare och rektorn kröp ner i sin grav. Sedan satt vi där och berättade för varandra hur dåligt vi skötte vårt uppdrag. Just dom där samtalen var ju faktiskt inte till för, att vi skulle bedöma varandras arbetsinsats. Vi borde ju suttit där och lärt av varandra, tillsammans skulle vi pratat och hjälpt varandra att nå min son. Men vi gjorde inte det, utan istället kastade vi bomber mot varandra där vi berättade för varandra vad vi varit sämst på, vad vi inte gjort. Vissa gånger skulle sonen inte ens behövt vara med, för utvärderingen handlade då om vad jag missat, varpå jag var snabb med att replikera vad skolan minsann gjort fel.
Det där är inte utveckling, inte på någon plan. Mera är det inveckling och självklart misslyckanden.
Jag tänker inte sitta här och säga vems felet var, vi var nog båda sidor lika skyldiga. Men i alla fall, en gång när jag skulle till ett sånt där möte. Då var det som om ett mirakel blev till. Miraklet kanske inte var bidragande av mig, kanske var det bara så att stunden var inne och nu skulle mirakel ske.
I alla fall, just den där gången hade jag bestämt mig för att lägga ner mina vapen, fokusera på hur vi kan samarbeta. Jag hade bestämt mig för att bjuda på fred. Jag hade bestämt mig för att bjuda upp till dans, för alla krigen gjorde ingen nytta. Mina första steg var staplande och blev snedsteg, men under samtalets gång flöt dansen på och mötet blev riktigt bra. Min inledning till dansen var magiska ord.
Från början då jag sa:
Idag vill jag att de ska ske mirakel, idag vill jag att jag ska fokusera på braigheterna, de saker som jag tycker är bra i skolan för min son. Så hjälp mig om jag faller bort från braigheterna. I stunden när jag uttalat de magiska orden sjönk mina axlar ner gjorde mindre ont. Efter fem minuter sjönk även lärarens axlar ner. Efter vår timma tillsammans i detta rum där vi skapade storverk var jag och sonen hoppfulla, Vi gick från skolsalen med lätta steg, kände en tilltro på livet i skolan.
Tänk jag har tagit med mig brahetstänket till och med i resten av livet. Idag berättar jag inte för dig vad du inte kan, utan istället vad du är bra på. Jag tror vi behöver berätta det ofta. Säg till mig vad jag är bra på, vad som är bra med mig så kommer du får se dom bra sidorna oftare än de mindre bra sidor.
Lev idag just nu…….
Att fokusera på det som är bra, ger energi. Fyller dig med krafter som kan skapa storverk.
tänka sig att det blev sol idag med. Solens påverkan gör underverk och nu får vi samla på oss de där vitaminerna som ger oss kraft undervintern. I år har vi verkligen haft gott om vitaminlagringar. Tänk att solen kan göra sådan påverkan.
Något annat gör kroppen och känslorna en tjänst är samtal. Även det minsta samtal kan påverka och ge kraft. Men jag tänker mera på de där samtalen som jag fått vara en del av som sker på Familjestödsenheten. Då även Compassen är med på ett hörn. Just i dessa samvaro kvällar och eftermiddagar ger energi. I familjestödsenheten regi ordnas det olika träffar, case det finns en grupp för kvinnor med AHDH, click en föräldrakurs, men även en samtalsgrupp, anhöriggrupp. Just i dessa grupper hämtar jag kraft och inspiration, efter en kväll i dessa lokaler är jag fylld med energi och tacksamheter över att fått vara en del i. Jag skulle i och för sig gärna velat har träffarna närmare mig själv men jag åker gladerligen de 12 mil för att delta. När inte jobbet krockar med dessa dagar för då är jag ju tvungen att arbeta.
Varför skriver jag nu just om det här just idag. Jo för det var ganska så länge sedan det var just en sådan där träff, och jag saknar vill att de ska komma igång nu. Det var faktiskt under just en sådan där kvinnogrupps träff som min bok inspiration föddes. Just en sådan där magisk kväll så pratade vi om drömmar. Någon frågade mig vad jag hade för drömmar, och jag viskade fram jag skulle vilja skriva en bok. De vänliga själarna där tittade på mig och ställde den magiska frågan: Men varför gör du inte det då?
Att det var tolv mil hem var bra just den där gången, under den sträckan bodde frågan inom mig.
Varför gör du inte det då?
När jag kom hem hade maken gått och lagt sig. Jag full av energi säger till min trötta make: Jag ska skriva en bok. Varpå han svarar och jag riktigt hör hur sucken bor i hans ord, Ja ja, gör du det så vänder han sig om säkerligen med huvudet fullt med tankar om alla mina påbörjade projekt som nästan aldrig får ett avslut. Gör du det säger han igen och somnar. Jag gör min kväll och till sist ligger jag i sängen och somnar med orden ja ja gör du det då.
Vaknar näst kommande morgon med en vilja och inspiration som till och med gör att jag städar upp mitt skrivbord utan att hitta andra projekt under tiden. Sätter mig där vid skrivbordet och skriver. Under tre månader skriver jag dag ut och dag in. Skickar i väg mitt manus till ett bokförlag som säger tack men nej tack.
Varpå jag under andra omständigheter hade lagt alla papper åt sidan och gett mig av till något nytt projekt. Men inte denna gången, utan jag letade vidare och vidare funderade på om jag skulle trycka upp den själv och hitta på egna vägar för att nå ut. Till sist bestämde jag mig för liten upplaga, och tryckte upp 100 böcker till en början. Trodde att jag skulle vara tvungen att tvinga på min mamma ett tio tal böcker och sedan ge bort resten i present i hundra år framåt.
Så blev det inte, utan bara någon vecka eller två efter min bok var jag tvungen att trycka upp flera. Böckerna gick åt som smör, och fler och fler blev det. Nu så här just nu ser jag hur jag åter igen står inte för ett val. böckerna börjar sina, ta slut igen. Ska jag trycka upp flera eller ska jag låta de få exen som är kvar säljas ut och sedan låta det vara så? Kanske göra en ebok av den. Just nu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra.
Men frågan om hur kommer det sig att just detta projekt blev ett lyckat projekt som blev klart? Jag tror det handlar om att kvinnorna just där på familjestödenheten gjorde magin även om jag gjorde jobbet. I det magiska låg kraften i att dom trodde på mig, dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt göra det klart. Dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt skriva en hel bok. Deras uppmuntrande ord på vägen blev bensin när det kändes motigt. De trodde att jag skulle kunna skriva en bok fast jag har läs och skrivsvårigheter. Tänk dom hade rätt och jag gjorde det 🙂 .
Tänk jag tror att de som jobbar på familjestödsenheten ganska många gånger är en del i att det funkar och att människor får till det ibland lite extra.
Min bok har titeln Jag föredrar att kalla mig impulsiv
Att vara utan vatten är inte enkelt, pills Vi här hemma tar det som en självklarhet att det ska rinna vatten i våra rör. Det gör det inte hemma hos oss just nu för vi fick stänga av det. Det läcker vatten och sånt är aldrig bra.
I samhället läcker det med kostnader, cure vår regering urholkar det system som finns och snart är det inget kvar. Ett nytt skatteavdrag lovat och ska genomföras. Vill vi verkligen ha ett nytt skatteavdrag? Vill majoriteten av den svenska befolkningen ha ett nytt avdrag. Jag vill i alla fall inte det.
Jag tycker det räcker nu, tycker att dom kan ta dessa skattekronor till att lägga på de barn som behöver det mest, så att de i får i alla fall en liten chans till att klara av skolan. Det är mycket snack nu om hur resursskolor får stänga, hur elever inte får hjälp om de inte har diagnosen på pappret.
Men även om du har diagnosen på pappret, så får du ändå inte den hjälp du behöver. Ett av mina barn fick diagnos sent, i anslutningen till sommarlovet mellan 8an och 9an. I åttan var det inte många godkända betyg, i nian blev det godkänt men det var inte tack vare skolan för det handlade mera om medicinen. Som hjälpte till så att orken fanns. När diagnosen var på papper Hjälpte skolan till med att träna upp arbetsminnet genom träning med ”Robomemo”(Cogmed Arbetsminnesträning). Samt lite extra tid.
Därefter va det inte så mycket mera, när det sedan blev dax för gymnasium. Var det som att börja om. Vissa lärare förstod och hjälpte till att hålla i trådarna, se till att saker och ting blev slutförda och utförda. Vissa andra pratade om eget ansvar.
Det egna ansvaret är svårt att ta, om du inte har förmågan att ta det. I gymnasium spelar det egna ansvaret en stor roll. I Höstas, sent på hösten, fick jag ett telefonsamtal där Mitt gymnasium barn ringde hem. Sa med en röst som sa mig att det är allvar nu: Mamma du måste ringa doktorn.
Röstläget var ett rop på hjälp. Tonen och orden sa mig att agera, vilket jag gjorde. Ringde upp barnmedicin i Trollhättan, sa till sjukskötaren samma ord som jag fått till mig. Att det var läge för ett doktorsbesök. Två dagar efter var vi hos doktorn, fick utlåtande om utmattningssyndrom med känslor om hopplöshet, meningslöshet och en rädsla för att göra det man inte får. En önskan om att somna och inte vakna mera.
Att höra det om sitt barn som mamma, griper tag i allt vad känslor heter, rädslor i massor blommade upp och den där konsekventa lite hårdare mamman i mig, mjuknade till och blev rädd.
Hade jag varit för hård?
Var det mitt fel?
Det är mitt fel, men varför har jag inte sett?
YOU NAME IT vilka tankar och känslor som hittade fram till mig. Rädslan över att mitt barn inte skulle orka mera, etsade sig fast i mig. Kramade åt allt som kunde kramas åt. Jag var livrädd att jag skulle gå in och hitta ungen död. Att telefonen skulle ringa och någon skulle säga att det var slut.
Jag gick till Jobbet med kramper i magen, tankar som gjorde att inget annat blev viktigt. Hela tiden checkade jag av telefonen så jag inte missade samtal. Idag förstår jag inte hur jag orkade. Doktorn pratade om sjukskrivning, att min 17 åring skulle bli halv sjukskriven.
Idag ser jag sjukheten som samhällig sjukdom. Det är friskt av barnen att reagera och bli sjuk. Sjukdomen är inte i barnet, utan i samhället, miljön som barnen befinner sig i, är sjukheten, gör dom sjuka.
Orkeslösheten och utmattning vid 17 års ålder, här handlar det om sundhet i barnet, Det är sunt att bli sjuk. Sjukdomen är miljön, kraven i miljön och har du då som mitt barn lite svårare att få ihop vardagen, orka med få till läxor, krav och allt vad det är. Så är det inte konstigt om ungen blir sjuk.
Skeppet är inte ännu uppe med fulla segel. Nej då, rädslan i mig finns kvar mina ögon checkar av mitt barn varje dag. Finns orken där ? Kommer det att hålla?
Det blev inte sjukskrivning, det blev mindre ämnen och ett år extra där det ska läsas upp. Detta tack vare en klok lärare och en ännu klokare rektor. Skolan har precis börjat, ännu så länge bor det liv i ögonen på mitt älskade barn. Men framåt Höstlovet kommer livet i ögonen mattas av, frustrationen kommer bo här, jag kommer som alltid vid den tiden har rollen som tåtrippare.
För det är så det är. Jag som förälder till barn med funktionstillgångar och O-till inom Npf , har sedan länge, just praktiserat och lärt in den där underliga tåtrippar stilen. Vissa dagar går det att säga gör dig en smörgås, andra dagar är det nästan så att jag får göra smörgåsen, skära den i små bitar och mata. Vissa dagar ligger barnet och tittar upp i taket, inte en dag kanske en hel vecka. Då gäller det som förälder att ha tungan rätt i mun och ha känselspröt på utsidan och stötta upp ännu mera.
Ännu en skattesänkning? Nej, jag vill att barn ska få förutsättningar att klara livhanken få möjligheten att hitta tro på sig själva
Så här på kvällskvisten. Jo, ask idag var det sista jobbet timmarna slutade runt tio i morse. Efter det skulle jag till sjukgymnasten för att träna min höft. Men, cure något har hänt, för i stället ska jag nu träna ryggen. Har antagligen gått lite konstigt, för kotorna längst ner i ryggen har skjutits ut. Det onda i benet som jag trodde var höften, kommer från ryggen. Innan sjukgymnasten så fick jag äntligen tillfälle att göra det där besöket på Café HÅVET. När jag kom dit så kände jag av hungern i magen, minns att det idag var fastedag. Så det fick räcka med lite kaffe.
Även om jag lovade mig själv att jag nästa gång ska besöka caféet när jag har ät dag. Det fanns massvis med godsaker där som skulle falla mig i smaken.
Jag läste i och för sig bara rubriken på en blog, men det flyttade in tankar i mig.
Det handlade om barn, barn med till och O-till inom NPF.
Vem hjälper barnen med NPF i skolan?
Nu är jag inte naiv, för jag vet hur det ser ut i skolan. Jag har erfarenheter av när det inte fungerar men, även när det fungerar. Jag läste inte inlägget för då när jag läste så hade jag annat för mig. Men tanken som blev i mig av inläggets rubrik har stannat kvar.
Egentligen är det en fråga som inte borde finns tänker jag. Barn som har lite likheter med mig har kanske större svårigheter att få till just det med skola, och det arbete som görs där. Frågan borde inte finnas för det borde vara en självklarhet att alla barn som går i skolan skulle få förutsättningar och möjlighet att lyckas. Oavsett om du har ADHD, ASPERGER eller vara bara normal.
Just nu kom jag på den ångest jag själv som mamma hade i magen. Har även idag av att skolan börjar. Hur jag som mamma, nästan slagits för att mina barn ska få den hjälp, som de har behövt. Hur jag nästan dagligen under ett par år var i telefonkontakt med läraren och ibland rektorn.
Hur jag när jag pratat fått höra att resurser saknats. En gång minns jag att jag gav förslag om talböcker och rektorn som var helt röd i ansiktet bara rycker på axlarna och säger att de inte har råd. Då visste jag inte att det fanns en inläsningscentral som läste in böcker för att jag som har dyslexi också ska få möjligheten att läsa böcker på mitt sätt. Till och med min bok har ju blivit inläst av talbok och punktskriftsbiblioteket. Men den rektorn ryckte på axlarna och sa vi har inte råd.
Jag önskar att jag hade haft kunskapen då, men är glad över att ha den idag.
Det är synd att man som förälder till ett barn med lite tillgångar som har former av ADHD måste slåss, för det som andra föräldrar ser som självklarheter. Det är synd att vissa barn inte ens får en chans. Att dom blir utdömda redan som små.
Som förälder måste du slåss, fast inte ordagrant men du måste kämpa ta reda på dina rättigheter och våga be om hjälp. Alla vågar inte det. Du kan vända dig till föreningar, Habiliteringen, special pedagoger. Andra föräldrar som Liksom varit med i svängen innan. Dom är ju tyvärr inte så lätta att hitta, Dom hittar du lättas i föreningarna så som Attention och Compassen. Jag är medlem i båda. Compassen är mera familjär har mycket samarbete med Familjestödsenheten som är knuten till Ågrenska.
Nej nu ska jag göra kväll. Lev idag just nu……
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén
