men mest är jag bara stolt över att få vara mamma till mina barn. Idag för ett år sedan tog min dotter studenten, here just idag vid den här tiden hade jag mycket att göra. Det va förberedelser inför dotterns studentfirande vi skulle ha. Nu idag sitter jag här med tangentbordet i knät, diagnosis minns tillbaka. Sitter här och har bara ett jobbpass framför mig, treat inga större förberedelser. Då för ett år sedan, då var jag mega-stolt, men hade även en lite oroskänsla inom mig. Hur kommer det bli när hon slutat skolan? Vad kommer att hända sedan? Kommer hon studera vidare eller kommer hon att hitta ett jobb. Kommer det bli som för så många andra, att hon inte har något att göra på dagarna.
Många av frågorna har fått svar. Kanske inte helt de svaren jag ville ha, men det är svar som jag kan känna mig lugn med. För den här ungen hon fixar det mesta. I början gjorde hon som jag sa. Då gick hon till arbetsförmedlingen och satte upp sig eller vad man nu säger. Men redan efter en månad sa hon nej tack! Till det här med arbetsförmedling, för hon hade inte tid. Att söka jobb, skriva listor på vilka jobb hon sökt, hann hon liksom inte med. Inte ens så att hon hann söka jobb. Hon jobbade nämligen för mycket, för att hinna med. Hon hade timmar inom kommunen både på ett gruppboende och äldreboende.
Jag ville egentligen att hon skulle fortsätta studera, men dottern hon valde annorlunda, hon ville ha en paus från det där med studier. Jag får vila mig i att hon gör och går sin egna väg, vilket hon alltid gjort. Skulle hon vilja studera mer, så kommer hon antagligen göra det senare. Just nu är tiden inte inne för studier. Utan hon vill jobba, och gör som hon gör. Någon fast tjänst har hon inte men, jobbar minst lika mycket som jag själv. Hon verkar tillfreds med att göra så, då får jag som mamma vara nöjd med att hon är det. Nu är jag mera en mamma till ett vuxet barn och vuxna barn gör som dom gör.
Tror min mamma skulle instämma i just det, att vuxna barn dom gör som dom gör. När dom gör, så kan man bara gå bredvid och titta på. Vara ett stöd då dom vill ha stöd, hålla sig i bakgrunden och hjälpa till med det man kan hjälpa till med.
Nu är det inte mycket som oroar med just Mallon, som vi kallar henne, hon hinner ju inte gö så många dumheter då hon jobbar mest. Fast det är där den där oron kanske finns….. Att hon liksom jobbar så där mycket så att hon går hemma och dör en smula, för att sedan jobba igen. Inte känna signalerna när dom ropar på vila, ta hand om sig själv och göra bra saker för sig själv. Ja,jo, som den mamma jag är, så hittade jag till det som egentligen är det som kan komma. För lik sin mamma är hon, hon vill också, har lite av det där duktighetssymdromet där man ska göra bra ifrån sig i alla lägen. För mig tog det många år att förstå det där med att det är riktigt viktigt att ta hand om det som är mig.
Vill inte att hon ska behöva traska i dom spåren, vill att hon ska klara sig utan de fallgroparna.
Den här ungen är som hon är och har alltid varit och älskar henne gör jag för att hon just är som hon är. 
Nu ja nu får det va slut tänkt för idag, om just detta. Dagen är inte längre pur ny. Jag har min dag att ta tag i. Träning? Nej det gjorde jag igår, så idag ska jag bara vänta på jobb tiden.
Ta hand om din dag.
Lev just nu, Historian har många bra och ibland mindre bra minnen, gårdagen är inte här och morgondagen den formar vi i dagens händelser. Det gör idag viktig. Så ta hand om din dag….
Carina Ikonen Nilsson
