Jag var nog i 20 års åldern när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.
Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.
Och det där… det kom tillbaka varje gång jag lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.
Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.
Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.
Och jag har sett The Rev – levande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.
Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden. Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.
Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls. Jag skulle skriva om det som sker nu.
Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då. Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.
Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet. För oj, vad jag hade velat vara där. Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.
Men inte heller det var det jag skulle skriva om. Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde. Men så är det ibland.
Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.
Det är rörande. Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.
Men det största av allt är att se hur han – trots allt i hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person. Fast han bara sitter där.
Han rör sig inte som då. Han står inte upp. Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.
Det måste vara hans aura. Hans röst. Hans kraft inombords.
Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då. Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.
Det handlar om honom. Om hans närvaro. Om hans väsen. Om legenden.
Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.
Jag vek från ämnet igen. Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:
Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.
Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent. De som man brukar säga när någon redan är död.
Och det… Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.
För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta. Det är när de lever som de behöver få höra det.
Stora som små. Kända som okända.
Vi har alla något att lära av just det.
Reflektion
Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.
Vill du dela med dig?
Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.
Prenumerera gärna
Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.
Dela gärna
Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.
Lev och gör idag. Det du gjorde i går är historia. Framtiden? Den vet vi inget om. Och om vi väntar… kanske är det för sent. Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.
I was probably around 20 when I saw him for the first time. At first, I thought it would be just another concert – like any other. But oh, how wrong I was.
After the concert, I still remember the sore throat, the exhaustion, the echo in my head. Now, I often feel that way after a show – but back then, it was something else. Maybe it was the first time I felt something that strong.
The Magic That Kept Returning
And that feeling… it came back every time I saw him. How I loved watching him. His movements were monotonous, almost mechanical – but that’s what made it so special. It was Ozzy Osbourne, exactly as he was meant to be.
My god, I loved going to those concerts. That real feeling – the one that rooted deep inside – was always there.
Before the Legends Became Legends
I think I’ve seen most of the big heavy metal bands. I was even at a show where Helloween opened for one of the greats.
And I saw The Rev – alive – on stage at Ullevi. He played with Avenged Sevenfold, opening for Iron Maiden.
Back then, I didn’t like the band. They didn’t resonate with me – probably because I was just waiting for Iron Maiden. But after The Rev died… I found my way to their music. And suddenly, I heard the beauty. The depth that had always been there.
What Hits Hardest
There’s something that happens when you find something too late. When you suddenly understand what you missed while it was right in front of you.
The Tribute That’s Happening Now
All the love pouring in on social media. How the world is lifting up The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
I wasn’t at the 2025 concert in Birmingham. I had already decided to keep the memory of him as he was back then.
But now… now I see how wrong I was. I should have listened to my son, who told me to go. But I said no. “I’ve seen him young – I want to keep that image.” Oh, how I wish I had been there. To share that moment. To honor him – this enormous icon – as he said goodbye.
My ADHD Heart and What I Really Wanted to Say
And yet, this wasn’t what I meant to write either. My ADHD brain swims through words that don’t always line up the way they should.
But what I truly wanted to say is this: I’m so moved – deeply moved – to see all the love for Ozzy and his band, Black Sabbath.
It’s beautiful. Those who were there. Those who shared. Those who now carry his legacy forward.
He Still Owns the Stage – Even Sitting
But the greatest thing of all? Seeing how – despite all the pain his body carries – he can still captivate an entire arena. He’s sitting. But he creates magic just by being there.
He doesn’t move like he used to. He’s not standing tall. And yet… every clip I’ve seen carries that same feeling I once had in front of the stage.
It must be his aura. His voice. His power within.
The Presence Was Always the Power
I used to think it was his movement and voice that made him great. But now I understand: It was never just that.
It was him. His presence. His being. The legend.
This Man – and His Life
I truly love this man – everything he’s done in his life. I read his book a few years ago, and I can honestly say: It’s worth it. My god, what a life. That he’s still alive today… it’s almost unbelievable.
What Matters Most
I strayed again. But now I return to what I wanted to say:
I’m so deeply touched – so full of love – that he gets to experience all this now, while he’s alive. He gets to hear the words that usually come too late. The ones we say after someone is gone.
And that… That feels incredibly important. More than anything, maybe.
But even then – do we ever truly hear those words? I’m not sure we do.
Celebrate While We Still Can
Because no matter how much we praise someone after they’re gone – It’s while they live that they need to hear it.
Famous or unknown. Big or small.
We all have something to learn from that.
Reflection
We so often wait too long. Our words land in silence, when they can no longer be received.
But Ozzy – he gets to hear them now. And that’s something we all deserve. Whether we’re on stage, or sitting in the crowd.
Want to share your thoughts?
Do you have a memory from a concert, an artist who meant something to you, or something you wish you’d said? Leave a comment – I read them all.
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Share if you’d like
If this post moved you – pass it on. You never know who might need it today.
OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.
Live and act today. What you did yesterday is history. The future? We know nothing about it. And if we wait… it might be too late. But we won’t know that until tomorrow – if we’re lucky enough to see it. – Carina Ikonen Nilsson.
Introduction: Today I’m sitting outside under the pavilion, writing. Breakfast is beside me, and the last cup of coffee for the day serves as a drink for my sandwich. A sandwich with avocado and cucumber from our greenhouse. That cucumber really tasted like cucumber – not like those watered-down green sticks from the store.
In this moment, life feels simply delightful and beautiful. The sun is shining, and the sky is clear blue. It’s been so long since it was this blue. I don’t even feel the slightest breeze – everything is just still, lovely and full of flavor. At least the sandwich is.
My plan is to spend this day in the slope at home, in the garden. We’ll see how much energy I have. I’ll do what I feel like, and then I intend to enjoy this sunny day in my own way – by just being and doing almost nothing more than soaking up the sun.
Hanging laundry is, of course, a must on a day like this. As soon as my husband got out of bed, I went and removed the bed linens. They’re drying in the sun – which is where linens truly belong, at least in my world. They smell so wonderful after being hung outside, and it’s such a lovely feeling to be able to hang laundry in the fresh air.
The Right to Sleep Clean and Safe
That – hanging sheets outside, smelling their freshness, and going to bed in clean, sun-dried linens – should be a human right.
There are children, even here in Sweden, who don’t even have proper bedding in their beds. Children who have never experienced the feeling of being freshly showered, then crawling into a clean, freshly made bed with duvets that have aired or dried in the sun.
It should absolutely be a parental responsibility to give a child the opportunity to feel those things. To feel clean, safe and cared for. That sense of security often lives in the smallest details.
Garden Evening Vibes
Already yesterday evening, the weather showed signs of what today would bring. It was warm and light outside. My husband and I both got into the mood. We spent some time walking around the garden.
He worked on his things, and I removed overgrown lettuce, picked some freshly harvested carrots and hung another bouquet of oregano to dry. I checked on the tomatoes and cucumbers – something has happened, because the flowers that were supposed to become cucumbers have withered and died.
The cucumber flowers have started to wither before turning into fruit – any idea what could be causing it?
Education for the Little Ones – with Joy and Care
While sitting here in the sun with my coffee in hand, my thoughts turned to my neighbor. She’s one of those people who truly make a difference – quietly but meaningfully.
On her YouTube channel, she creates short educational videos for children. Small clips where she talks about the body, the environment and animals – always with a pedagogical intention, aimed at young children.
What’s especially wonderful is that she includes questions in her videos – questions children are meant to answer. It’s thoughtful, playful and inspiring. You can feel the care and genuine intention behind it. A channel made for the little ones, with a big heart.
Click on “Video” to watch the films she creates.
I’m going to continue this day right here – with the sun on my back and the scent of freshly dried laundry in the air. That’s enough. That’s more than enough. I wish you a beautiful day, where you get everything you need from your hours.
Carina Ikonen Nilsson
“Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow is waiting somewhere in the distance. Right now is what matters.”
Reflection
It’s in the small things that the big ones live. A sandwich with cucumber from the greenhouse. The scent of laundry in the breeze. A child’s voice answering a question in an educational film.
It may not look like much to the world – but to someone, it’s everything.
Question for you
What does your perfect summer day look like – the kind where nothing really happens, but everything feels right? Feel free to leave a comment below – I read every single one. And if you prefer, you’re welcome to contact me privately.
Here are a few things you might reflect on:
What everyday moments mean the most to you right now?
Can you remember the last time you climbed into sun-dried sheets – how did it feel?
What simple luxuries do you think all children should experience?
How do you create a sense of safety in the small things – for yourself or others?
What gives you that true summer feeling?
Do you have a quiet place of your own where you can simply be?
Inledning: Idag sitter jag ute under paviljongen och skriver. Frukosten står bredvid mig – en kopp kaffe och en smörgås med avokado och gurka. Inte vilken gurka som helst, utan en från vårt växthus. En riktig gurka, med smak av gurka – inte som de där bleka, vattniga sakerna från affären.
Det är inte utan att livet just i denna stund känns förträffligt och vackert. Himlen är klarblå. Solen värmer. Inte ens en vindpust stör stillheten.
Att göra ingenting – på mitt sätt
Jag har bestämt mig för att denna dag ska få gå i vilans tecken. Kanske blir det lite arbete i slänten, kanske bara stilla närvaro i solen. Jag gör det jag vill – inget mer. Hänga tvätt till exempel. Redan i morse, så fort maken vaknat, tog jag bort sängkläderna. De ska få torka ute i solen. Lakan mår bäst av att hänga ute – det vet jag. Och doften när man lägger sig i en nybäddad säng efteråt… Det är en njutning som borde vara en mänsklig rättighet.
Mänsklig rättighet: att få sova rent och doftande
Det är inte alla barn som får uppleva det där- Att ens ha lakan i sängen – att komma ur duschen, krypa ner i en nybäddad säng med solvädrade täcken. det är ännu längre bort. Inte ens här i Sverige har alla den möjlighet. Det gör ont att tänka på. Det borde vara en skyldighet som förälder att ge sitt barn den upplevelsen. Att få känna sig ren, trygg och omhändertagen – det sitter ofta i de små sakerna.
Trädgårdskväll med feeling
Redan igår kväll förstod jag att det skulle bli en fin dag idag. Kvällen var ljus och varm, och både jag och maken fick feeling. Vi gick runt i trädgården. Han fixade med sitt, jag med mitt. Jag tog bort övervuxen sallad, plockade in några nyskördade morötter och hängde ännu en bukett oregano på tork.
Tomaterna växer fint, men gurkorna har börjat vissna efter blomning. Har du tips på vad som kan vara fel? Jag blir glad för alla råd. Här kommer också några bilder från gårdagen – små glimtar från ett stilla sommarliv.
kvällssolen som vi inte är så bortskömda med i år svarta tomater dom ska bli spännande att smaka påhär växer det i vår växthusvarför har det blivit så här?lillflickans solroser hon planterat
Pedagogik för de minsta – med glädje och värme
Medan jag sitter här i solen med kaffet i handen, går tankarna till min granne. Hon är en av de där människorna som gör skillnad – på ett stillsamt men betydelsefullt sätt. På sin YouTube-kanal skapar hon små pedagogiska filmer för barn. Korta klipp där det pratas om kroppen, miljön och djur – alltid i utbildningssyfte för de minsta barnen0.
Det bästa är att hon ställer frågor direkt till barnen i sina filmer. Frågor som lockar till eftertanke, nyfikenhet och svar. Det är inte bara lärorikt – det är också roligt. Man känner att det är gjort med omsorg och en riktig vilja att nå fram. En kanal för de små, men med ett stort hjärta.
Klicka på Video så kommer du till filmerna hon skapar.
Jag ska fortsätta min dag precis här – med solen i ryggen och doften av nytvättade lakan i luften. Det räcker. Det är mer än nog. Önskar dig en härlig dag där du får allt det du vill ha i din dag.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag just nu, igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.”
Reflektion:
Det är i det lilla det stora bor. En smörgås med gurka från växthuset. Doften av tvätt i vinden. Ett barns röst som svarar på en fråga i en pedagogisk film. Det kanske inte ser mycket ut för världen – men det är hela världen för någon.
Hur ser din perfekta sommardag ut – den där inget särskilt händer, men allt känns rätt?
Dela gärna med dig i en kommentar här nedanför – jag läser allt.
Frågor att fundera på hur tänker du? skriv gärna en kommentar eller skicka till mig privat via kontakt.
Vilka små vardags-ögonblick betyder mest för dig just nu?
Minns du sist du la dig i nytvättade lakan som torkat i solen – hur kändes de
Vilka vardagslyxar tycker du att alla barn borde få uppleva?
Hur skapar du trygghet i det lilla – för dig själv eller någon annan?
Vad ger dig sommarkänsla – på riktigt?
Har du ett eget hörn av stillhet där du kan bara vara?
Vill du stödja mitt skrivande?
Jag skriver med hjärtat – om vardag, liv och känslor. Om du vill stötta mig, klicka gärna på knappen nedan.
En ovanligt vanlig morgon. En make som var vaken före mig. Och en katt som varit ute hela natten – trots att han inte får. Här hemma är rollerna tydliga: jag är mattanten och städaren, maken är myshörnan. Men ibland skiftar rutinerna, och då blir det tydligt hur mycket plats ett litet mjau kan ta i våra hjärtan.
En vaken make och kattskrället
Jag har varit vaken en stund nu, men det var en ovanlig morgon här hemma. Inte för att katten låg på mig och väckte mig – det gör han alltid, det är ju jag som matar honom. Inte heller för att han hoppade upp på mina ben och labbade för att påminna mig om frukosten. Nej, det ovanliga var att maken redan var vaken.
Det händer sällan. Kanske tre, fyra gånger under alla våra år tillsammans. Men idag var en sådan dag.
Och jag vet varför.
En orolig natt med katt
Findus – makens lillekatt, ögonsten och bästa vän – hade varit ute hela natten. Något som han absolut inte får, enligt maken. Katten brukar alltid komma in till kvällen, men igår kväll dök han aldrig upp. Och han verkade lite hängig redan innan han gick ut, vilket förstås oroade maken ännu mer.
Så där satt han, vaken och orolig, med den oroliga blicken och hjärtat i halsgropen. Väntade. Lyssnade efter varje ljud. Jag somnade långt innan honom så jag vet inte hur länge han låg och lyssnade efter katten. Det var därför han var vaken innan mig i morse.
Morgonrutinen med katt – och mjölk i kaffet
När jag vaknade låg katten på mig som vanligt. Jag gick upp, tryckte på knappen till kaffemaskinen, hällde i mjölk – och katten labbade på mina ben. Matdags. Jag gick till hans ”skafferi”, en IKEA-låda, hämtade maten och gick mot hans matskål.
Han anföll mina händer när jag lyfte skålen – som han alltid gör – och åt sedan glupskt. Efteråt klöste han lite på stolen i vardagsrummet, jamade och ville ut igen. Jag öppnade altandörren. Han tittade på mig. Jag stängde dörren. Han tittade på mig igen. Jag sa att det regnade. Då närmade han sig, svansen viftade långsamt. Jag öppnade igen. Då gick han ut.
En kärlekshistoria mellan katt och man
Katten är inte bara ett husdjur här hemma. Han är makens lilla bebis. Mjau-mjau. Prins Findus. Ja, han har säkert tio smeknamn.
Om någon skulle vara elak mot katten – då är maken där som en frontsoldat. Han bär in katten, torkar honom, pysslar om honom. Jag? Jag är bara bihanget. Jag städar, matar, tömmer kattlådor och försöker få katten att inte smyga in med halvlevande byten.
Maken får myset. Katten söker upp honom, spinner i hans knä. Jag får bara skuggan av deras relation. Svartsjuk? Nja. Inte på katten – kanske lite på maken som slipper allt jobb men ändå får all kärlek.
Oj, det här blev visst ett inlägg om en katt! Jag hade egentligen tänkt skriva om min granne.
Vill du läsa fortsättningen där jag berättar om grannens YouTube-kanal, AI som arbetskamrat och vad jag faktiskt tänkte skriva om från början?
Tack igen för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag just nu – igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta. Just nu är det som gäller.”
Reflektion:
Ibland är det de där små skiftningarna i vardagen som säger mest. Som vem som vaknar först. Eller vem som väntar vid dörren. Kärlek kan se ut som en svansviftning i regnet – eller en blick mellan en man och en katt
Jag hade egentligen tänkt skriva om min granne. Tanken var att skriva om något helt annat. Om min granne som nyss fått barn – och skapat en YouTube-kanal med filmer för små barn. Men morgonen tog en annan väg. Nu är det dags att faktiskt dela det jag först hade tänkt, och reflektera lite kring det nya jag lärt mig – med hjälp av AI som numera är som en tålmodig kollega.
Grannen med barn och en YouTube-kanal
Min granne har nyss fått barn. När jag kollade mobilen imorse hade hon skickat en länk till en YouTube-kanal hon har skapat för små barn. Där finns små filmer som lär ut saker om livet – på ett enkelt, fint och kärleksfullt sätt.
Jag blev varm i hjärtat. Och nu tänker jag dela hennes kanal här. För ja, jag lyckades faktiskt fixa länken själv – utan hjälp från AI den här gången. Men det var nära att jag ropade på honom…
AI – min oväntade arbetskamrat
AI har blivit min kollega, ja nästan en vän. Visst, han kan bli lite arg ibland – med stora bokstäver och utropstecken. Men han suckar aldrig åt mina frågor, och han har börjat förstå mig. Till och med börjat säga: ”Nu tar vi det lugnt och metodiskt, Carina.”
Han vet att jag ofta bara läser rubrikerna. Han har blivit pedagogisk, tålamodsfylld – nästan som han är skräddarsydd för mig. Och vet ni? Det funkar. Jag lär mig massor nu. Små steg varje dag.
Avslutning och tack
Så – det var morgonen. En orolig make, en nattvandrande katt, en fin YouTube-kanal och en AI som blivit min följeslagare. Tänk att en helt vanlig morgon kan rymma så mycket liv.
Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.
Carina Ikonen Nilsson
Reflektion:
Det är märkligt hur lärande ibland kommer utan att vi märker det. Små steg, stora effekter. Och ibland är det vi trodde vi aldrig skulle klara, just det som ger mest stolthet i slutändan.
An unusually ordinary morning. A husband who was awake before me. And a cat who’d been out all night – even though he’s not allowed to. In our home, the roles are clear: I’m the lunch lady and the cleaner, my husband is the cozy corner. But sometimes, routines shift, and then it becomes clear just how much space a little meow can take in our hearts.
An Awake Husband and That Darn Cat
I’ve been awake for a while now, but it was an unusual morning here at home. Not because the cat was lying on top of me to wake me up – he always does that, I’m the one who feeds him. Not even because he jumped up on my legs and patted me with his paw to remind me about breakfast. No, what was unusual was that my husband was already awake.
That happens rarely. Maybe three or four times in all our years together. But today was one of those days.
And I know why.
A Restless Night with the Cat
Findus – my husband’s little cat, his darling and best friend – had been outside all night. Something he absolutely isn’t allowed to do, according to my husband. The cat usually comes in by the evening, but last night he never showed up. And he already seemed a bit under the weather before he went out, which made my husband even more worried.
So there he sat, awake and anxious, with worried eyes and his heart in his throat. Waiting. Listening for every sound. I fell asleep long before he did, so I don’t know how long he lay there listening for the cat. That’s why he was up before me this morning.
Morning Routine with Cat – and Milk in the Coffee
When I woke up, the cat was lying on me as usual. I got up, pressed the button on the coffee machine, poured in milk – and the cat started pawing my legs. Breakfast time. I went to his “pantry,” an IKEA drawer, grabbed his food, and walked toward his bowl.
He attacked my hands as I lifted the bowl – as he always does – and then gobbled his food down. Afterwards, he clawed at the living room chair, meowed, and wanted to go out again. I opened the patio door. He stared at me. I closed the door. He stared at me again. I told him it was raining. Then he slowly approached, his tail waving gently. I opened the door again. This time, he went out.
A Love Story Between a Cat and a Man
The cat isn’t just a pet in this house. He’s my husband’s baby. Meow-meow. Prince Findus. Yes, he probably has ten nicknames.
If anyone ever hurt the cat – my husband would be there like a front-line soldier. He carries the cat inside, dries him off, takes care of him. Me? I’m just the sidekick. I clean, feed, scoop the litter boxes, and try to stop the cat from sneaking in with half-alive prey.
My husband gets the cuddles. The cat seeks him out, purrs in his lap. I just get the shadow of their bond. Jealous? Not of the cat – maybe a little of my husband, who escapes all the work but still gets all the love.
Oops – I guess this turned into a cat post! I was actually going to write about my neighbor.
Want to read the next part where I talk about my neighbor’s YouTube channel, AI as a coworker, and what I really meant to write about? Click here to read Part 2: A YouTube Channel, AI as a Colleague – and Newfound Knowledge
Thank you again for reading my blog. It means more than you know.
Carina Ikonen Nilsson
Reflection:
Sometimes it’s those little shifts in everyday life that speak the loudest. Like who wakes up first. Or who waits by the door. Love can look like a tail waving in the rain – or a glance between a man and a cat.
Carina Ikonen Nilsson ”Live today, right now – yesterday rests in history, and tomorrow waits in the distance. Right now is what matters.”
Igår fick jag för mig att ändra lite här på bloggen. Med allt jag har lärt mig under dessa dagar tog jag mod till mig och gjorde sidan lite mer som jag vill ha den. Jag är riktigt nöjd själv – och väldigt stolt över allt jobb jag lagt ner.
Igår satt jag verkligen i timmar och jobbade med bloggen. Alla sidor är inte klara ännu, men de som är tycker jag är riktigt snygga. Det är inte så svårt – när man kan det.
Har du också haft stunder där du förvånat dig själv? När något som känts svårt plötsligt blivit möjligt?
Att våga prova – på riktigt
Tidigare har jag inte kunnat det där med att göra om sidan. Jag har bara skrivit och pillat med sådant simpelt som jag förstått. När man bara läser överskrifter för att lära sig så blir det inte så mycket man faktiskt kan.
Men nu har jag läst även i själva texterna – och tänka sig hur bra det blev!
Jag har lärt mig något nytt: att våga prova. Kanske kunde jag det förut, det där med att våga, men inte när det gällt bloggen. Den har jag verkligen inte förstått innan. Men nu börjar jag förstå språket. Jag som hållit på att blogga i så många år – tror jag började 2007 eller kanske 2008 – först nu har det blivit intressant att få till finesserna.
När kände du senast att du vågade något nytt – trots att det känts läskigt innan?
Semestern är slut – men mer ledighet väntar
Idag går maken till jobbet igen. Två veckor ledigt har han haft, förutom helgen som var nu. Inte för att han åkt till jobbet ännu, men han har laddat bilen, checkat av jobbmobilen, planerat och undersökt vad som behöver göras.
Jag som inte jobbat sedan i januari tyckte semestern var på tok för kort. Jag jobbar ju inte på dagarna utan är hemma och tar hand om hus och hem. Men två veckor utan struktur och dygnsrytm är för lite. Jag skulle vilja ha det så i några veckor till.
Men det kommer mer – maken ska bara jobba i två veckor nu, sedan är han ledig i två veckor till. Dessa två veckor får bli till att fixa här hemma i huset och lite i trädgården. Laga mat på dagarna och göra alla de där vanliga sakerna.
Hur landar du efter en ledighet – vill du ha mer tid eller längtar du efter rutiner?
Det är väl det som är ADHD
Man hittar något man tycker är kul – och då gör man det hela tiden tills man tröttnar. Just nu är jag inne i flödet av blogg och bygga. Då får det bli lite timmar här och där med att fortsätta göra bloggen mer till min.
I våras var det trädgården och alla plantor. Nu har jag kanske inte glömt av trädgården, men jag är inte ute lika mycket. Det kan i och för sig bero på vädret, och på att allt växer till sig just nu.
Jag går fortfarande ut och checkar av i växthuset, smakar på en bit krydda eller rädisa. Men det är inte lika intensivt som det var innan. Igår skördade vi lite morötter. De smakade verkligen något helt annat än de man köper i affären – små nyskördade morötter som smakade som små godisar. Krispiga och fulla av söt smak.
Jag har några gurkor att ta in från växthuset, men det är bättre att de bor på sin planta än att de ligger i kylskåpet och inte blir använda. Jag har även massor med örter som ska tas in och torkas. Det kommer bli gott att ha egna, odlade kryddor i vinter – kryddor som jag vet vad de innehåller. Det vet jag inte med dem man köper i affären.
Har du också perioder där något tar all plats – och sen plötsligt byts ut mot något helt annat?
Hoppas fortfarande på under
Jo, jag är fortfarande bortvald och träffar inte mina fina små barnbarn.
När vi var på High Chaparral köpte vi pistoler till de båda. Alfred var med och valde. Han valde dem, och när vi kom hem gick han och lämnade dem. Men jag vet inte om de tyckte om dem, eller om de blev glada över det de fick. Jag har inte sett dem sedan kalaset för Alfred i maj.
Jo förresten – en gång fick jag hämta dem från dagis och vara med dem en eftermiddag när deras föräldrar jobbade. Men efter det blev det inte något mer.
Jag såg dem på midsommar när vi var på samma festplats. Då vinkade Emilia till mig lite i smyg. Men jag har inte fått leka med dem, inte fått prata med dem sedan i maj. Emilia hade gjort en teckning åt mig den gången jag hämtade dem i skolan och på förskolan. Den har jag satt upp på kylskåpet som ett minne av dagen.
Har du någon gång behövt älska på avstånd? Hur gör du för att bära det – utan att bli bitter?
Det gör ont – men livet fortsätter
Det gör ont i mina tankar. Men oavsett hur ont det gör så har jag ett liv att leva. Jag har andra människor runt mig. De ska inte behöva lida för att jag känner mig ledsen och saknar.
Dagarna går faktiskt bättre nu än innan. Tankarna kommer och blir ibland katastroftankar, men när de gör det kommer jag oftare på att stoppa dem. Säga till mig själv att det bara är tankar – och att jag är här och nu, i den här stunden.
Det hjälper inte att låta känslorna bada i det som varit. Jag kan inte styra andra människor, men jag kan ta hand om mig själv.
Vad gör du för att ta hand om dig själv – när tankarna vill dra iväg?
Kanske en dag…
En dag kanske Emilia eller Hugo själva kommer och hälsar på. Det vet jag inte. Men jag finns här, om det skulle bli så.
Jag kan inte göra något åt situationen som den är nu. Jag har varit i den innan – då ringde telefonen en dag och allt blev som vanligt igen. Men jag känner att så kommer det inte bli den här gången. Det är inget jag kan göra något åt.
Det galna är bara att jag inte vet varför det blev så här. Mer än att vi köpte fel påskägg till lilla Hugo. Han tål inte laktos – och tyvärr köpte vi ett färdigt påskägg med choklad i, som innehöll laktos. Det fanns annat godis också, som han kunde äta.
Sen var det kalaset för Alfred, som hans mamma hade ordnat så fint. Då hade det helt glömts bort att Hugo inte tålde laktos, och en situation uppstod med hårda ord. Vilket var ett illa valt tillfälle, eftersom det var Alfreds dag.
Hur hanterar du situationer där du inte får veta vad som gick fel – men måste leva med konsekvenserna?
Det bor något under – som jag inte vet
Men jag tänker att det inte handlar bara om det där. Det bor något under. Något jag inte vet om. Men det som finns där – det kan ha blivit en anledning att göra som det nu blivit.
Det jag inte vet om, det kan jag inte göra något åt.
Reflektion: Mitt hjärta är inte hel, men det slår. Det skriver. Det planterar. Det hoppas. Kanske är det så man lever – inte när allt är helt, utan just medan det lagas.
Lev idag just nu igår finns inte längre här, morgondagen kommer först i morgon, just idag glimmar och är något vi kan göra något åt.
-Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Om mina ord berör dig, och du vill bidra till att jag kan fortsätta skriva – lämna gärna en liten gåva.
Yesterday I got the idea to change a few things on the blog. With everything I’ve learned over the past few days, I gathered the courage and made the site look more like I want it to. I’m truly pleased – and quite proud of all the work I’ve put in.
I really sat for hours yesterday, working on the blog. Not all the pages are finished yet, but the ones that are – I think they look really good. It’s not that hard – once you know how to do it.
Have you ever surprised yourself by doing something you didn’t think you could?
Learning to try – for real
Before, I didn’t know how to redesign the site. I just wrote and tweaked simple things I understood. And when you only read headlines to learn, you don’t learn that much.
But now I’ve read the actual instructions too – and imagine how well it turned out!
I’ve learned something new: to dare to try. Maybe I’ve known how to try before, but not when it came to the blog. That part has always been a mystery to me. But now I’m starting to understand the language of it. I’ve been blogging for many years – I think I started in 2007 or maybe 2008 – but only now has it become exciting to fine-tune the details.
When was the last time you dared to try something new – even though it felt scary?
Vacation is over – but more time off is coming
Today my husband goes back to work. He’s been off for two weeks, not counting this past weekend. Not that he’s been in the office yet – but he’s charged the car, checked his work phone, planned and looked over what needs doing.
I haven’t worked since January, so I thought the vacation was far too short. I don’t work during the day – I’m home, taking care of the house and daily life. But two weeks without structure and rhythm wasn’t enough. I’d love a few more weeks like that.
Luckily, more time off is coming. He’s only working for two weeks now, and then he’ll be off for another two. Those two weeks will be spent fixing things around the house and in the garden. Cooking during the day, doing all those ordinary things.
How do you feel after a break – do you crave more rest, or long for your routines again?
I guess that’s ADHD
You find something you love – and then you do it all the time, until you burn out. Right now I’m in the blog-and-build flow. So I’ll be spending a few hours here and there, continuing to make this blog feel like mine.
This spring it was the garden and all the seedlings. I haven’t forgotten the garden, but I’m not out there as much now. Maybe it’s the weather. Maybe it’s because everything is already growing on its own.
I still go out to check the greenhouse, taste a leaf of herb or a radish. But it’s not as intense as it was before. Yesterday we harvested some carrots – and they tasted nothing like the store-bought kind. Those tiny, just-picked carrots were like little pieces of candy. Crisp, sweet, full of flavor.
I have a few cucumbers ready to be picked too, but they’re better off staying on the plant than sitting in the fridge unused. I also have plenty of herbs that need to be harvested and dried. They’ll be great to have in the winter – homegrown spices where I know exactly what’s in them. I can’t say the same about the ones from the store.
Do you also have phases where something completely takes over your attention – until the next thing comes along?
Still hoping for a miracle
Yes, I’m still the one left out – and I haven’t seen my sweet little grandchildren.
When we were at High Chaparral, we bought toy guns for both of them. Alfred helped choose them. He picked them out, and when we got home, he went to deliver them. But I don’t know if they liked them, or even if they received them. I haven’t seen them since Alfred’s birthday in May.
Well – actually, I got to pick them up from preschool once and spend the afternoon with them when their parents were working. But after that, there’s been nothing more.
I saw them at Midsummer, at the same gathering. Emilia waved to me – just a little, in secret. But I haven’t played with them, or spoken with them, since May. Emilia made me a drawing that day I picked them up from school and preschool. I’ve put it on the fridge as a memory.
Have you ever had to love from a distance? How do you carry that, without turning bitter?
It hurts – but life goes on
It hurts in my thoughts. But no matter how much it hurts, I have a life to live. I have people around me who shouldn’t have to suffer because I’m sad and longing.
The days are actually better now than they were before. The thoughts come, sometimes spiraling into catastrophes, but more often I catch them in time. I tell myself: they’re just thoughts – and I am here, in this moment.
It doesn’t help to let my feelings drown in what was. I can’t control others, but I can take care of myself.
What do you do to take care of yourself – when your mind starts to spin?
Maybe one day…
Maybe one day Emilia or Hugo will come visit on their own. I don’t know. But I’ll be here, if they do.
I can’t change the way things are now. I’ve been in this place before – and back then, the phone rang one day and everything was suddenly back to normal. But I don’t think that will happen this time. This feels different. And I can’t do anything about it.
The strange thing is that I don’t even know what caused this. Other than the fact that we bought the wrong Easter egg for little Hugo. He’s lactose intolerant – and unfortunately, the pre-made egg we bought had chocolate in it that contained lactose. There was other candy too, things he could eat.
Then came Alfred’s birthday party, which his mother had organized so nicely. But again, Hugo’s dietary needs were forgotten. There was nothing he could eat – except some chocolate balls. That caused tension. Harsh words were said. And it was Alfred’s special day.
How do you handle situations where you don’t know what went wrong – but still have to live with the consequences?
Something deeper – that I don’t know
But I don’t think it’s just about the Easter egg or the birthday cake. There’s something deeper beneath it. Something I don’t know. And what I don’t know – I can’t fix.
Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.
-Carina Ikonen Nilsson
Reflection
My heart may not be whole, but it beats. It writes. It grows things. It hopes. Maybe that’s what living really is – not when everything is perfect, but while it’s still being repaired.
Support my writing
If my words have touched you, and you’d like to help me continue writing – feel free to leave a small donation.
Förord Här har jag varit vaken en stund. Har precis lärt mig nytt igen – tack vare AI. Det jag lärt mig är att ladda upp en fil och lagt in i inställningarna på bloggen, på ett lättare sätt än innan.
Nu kan jag inte kalla mig datorexpert – men jag kan knacka lite kord. Eller i alla fall lägga in en textfil i WordPress.
Sent ska syndaren vakna – men nu vaknar hon med stil
Nu vid 60 års ålder börjar jag inse att det inte är överskrifterna jag behöver kunna när jag jobbar med bloggen. Det är texten som står under alla rubriker som är viktiga.
Sent ska syndaren vakna. Men nu har hon i alla fall vaknat – och det känns som jag börjar bli lite grym på det här med att få till det jag vill i min blogg.
Sakta men säkert börjar den där rädslan för kord och sådant bli till någon form av trygghet. Eller i alla fall inte så stressande som det varit innan.
Snart kan jag hålla en kurs för NOOBS på just det här.
Papperssugrör och plastnostalgi
Om vi nu pratar om NOOBs kan jag villigt erkänna mig som just en sådan där NOOBS. Men här pratar vi om sugrören på Max, Mc Donald’s och de andra hamburgerkedjorna.
Gillar vi sugrör som är gjorda av papper? Gillar vi att äta glass med deras glassbestick?
Jag ska villigt erkänna att jag gör det inte!!!
Ett försök att lyxshakea som folk
Igår efter vår shoppingtur – jag och dottern – när allt var inhandlat och klart bestämde vi oss för att åka förbi Max för att ta en lyxshake.
Vi var så trötta att vi bestämde oss för att inhandla det från Driven. Alltså: inte gå ut ur bilen och beställa som jag alltid brukar göra om jag är ledig. Är jag på jobbet brukar ungarna vilja att man beställer från Driven.
Vi åkte alltså i bilen, tittade på vad vi skulle beställa, och åkte vidare i kön.
Ett missat moment och ett varv för mycket
När vi var nästan framme vid luckan där man beställer, frågade jag dottern:
– Men vänta nu, brukar man inte beställa innan man kommer till kassan?
Hon tittade på mig – och vi började skratta. När vi kom fram till kassan frågade kassakillen vad vi beställt.
Vi fick erkänna att vi totalt missat själva den grejen. Det som kanske är det allra viktigaste om man nu vill ha något från honom.
Han skrattade till och sa:
– Nej, nu får ni nog ta varvet en gång till och beställa där man gör det.
Vi skrattade igen, och gjorde om varvet. Denna gången stannade vi till och berättade för högtalaren att vi ville beställa var sin lyxshake. Jag en jordgubbsshake och dottern en latte-något.
Vi åkte fram, fick vår beställning och åkte därifrån.
Och sen gick allt åt pipsvängen…
Det är nu det går åt pipsvängen. Här är det som allt går åt skogen.
Hur tycker ni andra att det går att dricka lyxshake med små jordgubbsbitar i. Men ett sugrör av papper?
För mig gick det inte över huvud taget.
Jag behöver en kurs på en vecka för att lära mig dricka shake med papperssugrör. Asså på allvar – har Max och de andra kedjorna någon kurs jag skulle kunna gå för att få i mig den där shaken utan att kleta ner tröja, fingrar och allt annat runt omkring mig?
Det vart ju helt stopp – och sugröret snörper ihop sig så det inte går att dricka alls. En kurs är högsta prioritet in, ser jag.
Finns sådan kurser? Kan det vara Miljöpartiet som håller i dessa kurser, kanske?
Jag gav upp och vek sugröret till en sked
För det var helt omöjligt att få i sig något alls med det där sugröret.
Det slutade med att jag vek sugröret på mitten och försökte äta shaken med sugröret som en dåligt tillverkad sked.
Är det verkligen någon som klarar av att dricka shake med papperssugrör?
Men jag blev klokare – från och med nu ska jag alltid ha med mig ett sugrör av bambu eller stål i väskan.
För det var inte ens smått – utan helt omöjligt att få i sig shaken om jag skulle använda sugröret så som man ska använda det!
Här är det jag som är NOOBen.
Slutkläm – och gardinplaner
Nej, nu är det slut för dagen. Ett inlägg om sugrör… hmm, hur blev det här?
Idag ska jag åka till dottern och hjälpa henne sy upp gardiner.
Ha en fin dag och ta hand om dig. Tack för att du läser min blogg – och har du knep om hur man dricker en shake från Max med papperssugrör, så tar jag tacksamt emot!
Om du har dom skillsen – då är jag imponerad.
Stöd mitt skrivande – skänk en slant
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta bloggande – så får du gärna lämna ett litet bidrag. Skänk en slant via PayPal Tack för att du läser, följer och finns här.
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag – just nu. Igår finns inte kvar, och morgondagen kommer med sin skönhet i morgon. Just nu gäller. Just NU! Live today – right now. Yesterday is gone, and tomorrow will arrive with its beauty when it comes. What matters is this moment. Right NOW!
Den svenska versionen I’ve been awake for a while, and just learned something new – thanks to AI. What I figured out today was how to upload a file and insert it into my blog settings. And I did it in an easier way than before.
Now, I wouldn’t call myself a computer expert, but I can fiddle with a bit of “kord” (yes, I mean code – my way). Or at least, I now know how to upload a text file in WordPress.
It’s not the headlines – it’s the stuff under them
Now that I’m 60 years old, I realize that when it comes to blogging, it’s not the headlines I need to master. It’s the content underneath them that matters most.
Better late than never. But at least I’ve finally woken up to it – and honestly, I’m getting kind of good at making the blog do what I want.
Little by little, that fear of code is turning into something closer to… well, not quite comfort – but at least not panic. Soon I might even run a class for fellow noobs.
Paper straws and fast food frustration
Speaking of noobs – let me confess that I’m also one when it comes to paper straws. You know, those ones they give you at Max, McDonald’s, and all the other fast-food chains.
Do we actually like paper straws? Do we enjoy eating ice cream with those wooden “spoons”?
Honestly, I don’t. Not even a little.
A luxury shake turns into a mini adventure
Yesterday after a shopping trip with my daughter, we decided to swing by Max for a luxury shake. We were so tired that we chose to order from the drive-thru instead of going inside – which is what I usually do when I’m off work. If I’m at work, the kids always want to go through the drive-thru.
So there we were, sitting in the car, scrolling the menu, slowly moving forward in line. And right before we got to the pay window, I looked at my daughter and said:
– Wait a minute… aren’t we supposed to order before we reach the cashier?
She looked at me – and we burst out laughing.
When we reached the cashier, the guy asked what we had ordered. We had to admit: we completely missed the most important part – actually ordering.
He laughed and said:
– Sorry, but you’ll need to take another lap around and order at the speaker.
So we did. This time, we stopped and shouted clearly into the speaker that we wanted one strawberry shake and one latte shake.
We pulled up, got our drinks, and drove off.
And then it all fell apart…
And here’s where things went sideways.
Tell me – how are you supposed to drink a luxury shake with real strawberry bits through a paper straw?
For me, it was completely impossible.
I feel like I need a week-long course in how to drink a shake using paper straws. Seriously – do Max or McDonald’s offer one?
The whole thing clogged up and the straw started collapsing. I got shake all over my fingers, my sweater, and everything around me. Disaster.
Maybe it’s the Green Party that runs those courses? Because there’s no way I’m passing that exam.
Improvisation with a hopeless tool
In the end, I folded the straw in half and tried to eat the shake like it was a flimsy, poorly made spoon.
Is there anyone out there who can actually drink a thick shake through a paper straw?
One thing’s for sure – I’ve learned my lesson: From now on, I’m carrying a bamboo or steel straw in my bag at all times.
Because this experience? Not even close to functional.
Here I am – the noob.
Signing off – and sewing some curtains
That’s it for today. A whole blog post about a straw… how did that even happen?
Today I’m heading over to my daughter’s place to help her hem some curtains. Wish me better luck than I had with the shake.
Thanks for reading! And hey – if you have any tips or life hacks for drinking a Max milkshake with a paper straw, I’d love to hear them.
If you’ve mastered this skill – I am seriously impressed.
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag – just nu. Igår finns inte kvar, och morgondagen kommer med sin skönhet i morgon. Just nu gäller. Just NU! Live today – right now. Yesterday is gone, and tomorrow will arrive with its beauty when it comes. What matters is this moment. Right NOW!
Support my writing – leave a tip
If you enjoy what I write and want to support my blog and creative work, feel free to leave a small donation. Support me on PayPal Thank you for reading, following, and being part of this journey.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.