Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.
Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats. I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.
Barnlogik och böcker som får fantasin att springa
Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?
I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.
Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.
UNO-turnering, kaffe och immiga glas
Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.
Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:
– Jag vann åtta gånger, och du bara tre!
Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.
Godissmyg med morfar – och små hemligheter
Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.
Bad i sjön och sommardagar att minnas
Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.
Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av
Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.
Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.
Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?
Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.
Ett minne om Paddington och barns trygghet
Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.
Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.
Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.
När böcker hittar hem till både barn och vuxna
Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.
Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.
lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD
När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.
Jag Elton John
Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.
En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.
Callout – Vad tänker du?
Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik? Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?
Reflektion
Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton. Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson
It started with a few books for little Alfred – and ended with both longing and a renewed love for reading taking center stage. Between dinosaurs racing motorcycles, a UNO tournament where the winner was not shy about the results, the smell of my coffee, Alfred’s foggy ice-filled glass, playful swims in the lake, the memory of a frightened Paddington, and a book about Elton John – this day held both the wisdom of children, my own reading challenges with dyslexia and ADHD, and a deep love for words, even when they hurt a little.
Hello and welcome to malix.se – my little corner of the world where everyday life has room to unfold. Today, I want to share something that began with a couple of books for little Alfred and ended with me receiving an unexpected gift of my own. It became a day filled with childlike logic, moments of insight, and thoughts on what it’s like to read – when you live with both dyslexia and ADHD. But it was also a day where longing quietly stepped in.
Child Logic and Books That Make the Imagination Run
My husband had found some lovely books for Alfred. One was about animals you might encounter in the city, and another was about dinosaurs and vehicles. It didn’t take long before the books turned into competitions – who would win?
In one of the stories, it said the motorcycle was faster than the dinosaur. But Alfred didn’t agree with the author. His explanation stopped me in my tracks: the motorcycle couldn’t drive itself – it was ridden by a human – and that particular type of dinosaur ate humans. Just the smell of meat would make the dinosaur run even faster. Therefore, Alfred argued, the dinosaur would win, not the motorcycle.
So clever. So logical. And completely free from the learned limitations of the adult world. Children have a way of seeing the world unshaped by what one “should” say or think. They are naturally sharp and unafraid to think differently. Sadly, that freedom often fades with age.
UNO Tournament, Coffee, and Foggy Glasses
After our book discussions, we brought out the UNO cards. The smell of coffee from my mug mingled with the sound of shuffling cards. Alfred had his glass beside him, filled with ice cubes. There was so much ice that the glass became foggy and cold to hold. Eventually, the water was gone – and Alfred sat eating the ice cubes as if they were ice cream.
We played over and over again. When we finally counted the points, he was very precise in reporting the result:
– I won eight times, and you only three!
His eyes shone with pride, and I couldn’t help but laugh along with him. For him, it wasn’t just one win – it was eight small victories in a row.
Candy Sneak with Grandpa – and Little Secrets
As if games and laughter weren’t enough, Grandpa had bought candy for Alfred’s visit. When no one else was looking, we snuck down to the basement together. There, in the cool air, we opened the bag and sampled our treats in secret. The little conspiratorial glances and giggles made the moment even sweeter than the candy itself.
Lake Swim and Summer Days to Remember
We also managed to go for a swim. The sun sparkled on the water’s surface, and we swam side by side. Alfred had brought two snorkel masks – one regular and one full-face. He switched between them, diving like a little seal, curious about everything beneath the surface. We played, splashed, and let the time slip away between bursts of laughter.
Missing the Grandchildren – and the Conversations That Never Happen
Right now, as I’m writing, longing rushes in like a tide. Longing for the other grandchildren – and for the conversations that no longer happen.
How wonderful it would have been to hear both Emilia’s and Hugo’s thoughts about the world. If they had joined the conversation about the races between dinosaurs and vehicles, there would surely have been three unique ideas and pearls of wisdom. Three perspectives I would have treasured.
Oh… this hurts. The longing has grown heavy now. How are they doing? What do they think about everything going on? Have they forgotten us? Do they believe I’ve stopped loving them and thinking of them? Do they think this is something I’ve chosen?
No – I have to stop those thoughts. Catastrophe thinking never helps. I need to be here, in the now. But I miss them. So very much.
A Memory of Paddington and a Child’s Sense of Safety
A memory surfaces. When my son was little, I read him the book about Paddington. In the story, he was supposed to take a bath – but my son became frightened. I later understood why – in the book, the bathroom flooded. It scared him.
So, I changed the story. In our version, Paddington bathed safely and without trouble. After that, my son was no longer afraid to bathe.
That memory reminds me how we adults can make a difference in a child’s experience. Sometimes it’s just a small change in the story that opens the door to safety again.
When Books Find Their Way to Both Children and Adults
This time, it wasn’t just Alfred who received books. My husband had found one for me too. A week ago, at the campsite, I saw an e-reader up close for the first time. My husband’s brother’s partner had one. I asked if she missed the feel and smell of a real book. But she was very happy with it.
Later that week, we stood in NetOnNet, and I looked at an e-reader. My husband said: “No, that’s not for you. You don’t need it.” And honestly, I agreed. A book is a book. I like to hold it, turn the pages, breathe in its scent. It’s a whole experience.
Elton John, Reading Joy, and Reading with Dyslexia and ADHD
When my husband found Alfred’s books, he also found one for me – a book about Elton John. We’ve seen the movie many times, and I’ve listened to the audiobook before. But now I had it in physical form.
Jag Elton John
Reading with dyslexia and ADHD is a special process. I easily lose my place, forget what I just read, and need to reread the same sentence several times. I’m a slow reader, but when a book truly captures me, it works. It can even become a cozy ritual.
A physical book lets me pause, return, and read at my own pace. And with the book light my son gave me last winter, I can curl up on the sofa and read when the rest of the house is asleep.
Callout – What About You?
Do you remember a time when a child surprised you with their logic? And how do you prefer to read – on a screen or in a physical book?
Reflection
Children’s way of thinking is a reminder that wisdom doesn’t always come with age – sometimes it’s there from the start, before we begin shaping our thoughts to fit the world’s expectations. And sometimes, when the longing is at its strongest, my self-esteem wavers. I start to wonder if I am a good mother, a good grandmother, if I’ve really done enough – and even if what I write is something anyone truly wants to read. It’s as if the ground beneath me shifts, and everything takes on a negative tone. But maybe that’s exactly why I keep writing – to hold on to the moments, to remember, and to let someone, somewhere, feel just a little less alone.
AHA – Between the Lines
This post is as much about books as it is about listening. To children, to yourself, and to the memories that rise – both the ones that warm and the ones that sting.
Det här är inte ett inlägg om svar. Det är ett inlägg om väntan, om lyssnande – och om den stilla plats där orden brukar hitta mig.En Stilla lördagsreflektion, helt enkelt.
Lördag. Kaffet ryker och huset är stilla. Vilket leder mig till att jag lyssnar inåt. Här finns inget jag måste – men det finns något jag vill. Orden viskar. Ett inlägg är på väg. Jag vet inte ännu vad det handlar om. Men jag vet att det vill bli skrivet. Även att det vill bli skrivet av mig.
Stilla lördagsreflektion
Idag är en sådan där dag då jag bara lyssnar. Lyssnar till ljudet av tangentbordet, men även på katten som ligger bredvid, och på något inuti mig som rör sig långsamt, men tydligt. Det leder till att jag tänker på morgondagens inlägg som ska skrivas av mig. Samtidigt vill jag att det ska landa hos dig. Samtidigt slår det mig att jag inte vet hur det landar hos dig – eller vad du bär med dig vidare på vägen.
Jag tänker att morgondagens inlägg det som ska få växa ur just det – ur stillheten. -Ur pausen.
Ett brev?
Det kanske blir ett brev till någon jag längtar efter. Eller varför inte en tanke om varför söndagar ibland känns tomma, ibland heliga. Kanske skriver jag om kärlek, den som inte får plats i relationer längre. Eller så landar det i något helt annat. Något vardagsnära. Något du kanske känner igen dig i.
När tiden är inne.
Vi får se, men orden kommer när de är redo. Då när jag har klurat ut tankarna klart och får den där rätta känslan som ska till. Den där känslan som gör att orden bara ramlar ut mig. Då, när tiden står still och jag kliver in i min bubbla. Bubblan som leder mig till det färdiga inlägget. För det är oftast så mina inlägg blir till. Efteråt när inlägget är klart då har tiden rusat förbi och visar mig en timma eller två där jag varit i skrivartiden.
Callout
Vad brukar du känna på lördagar? Är det vila – eller bara en paus inför nästa måsten?
Reflektion/stilla lördagsreflektion
Vissa inlägg föds ur kaos. Andra ur tystnad. Det här föds ur väntan. Och väntan är också en plats.
PayPal – Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare? Du kan göra det här: -> Stöd bloggen via PayPal
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.”– Carina Ikonen Nilsson
Det gör inget att jag inte vet än. För jag skriver ändå, lyssnar på de tankar som blir till. Och det är i lyssnandet hittar jag vägen hem till mig själv.
It’s Saturday. The coffee is steaming, and the house is quiet. Because of that, I find myself listening inward. There is nothing I have to do right now – yet, there is something I want to do. The words are whispering. A post is on its way. I do not yet know what it will be about. However, I already know it wants to be written. And, of course, it wants to be written by me.
A Quiet Saturday Reflection
Today is one of those days when I simply listen. I listen to the sound of the keyboard, but also to the cat lying next to me, and to something inside me that is moving slowly – yet clearly. As a result, I begin to think about tomorrow’s post, the one that will be written by me. At the same time, I want it to land with you, the reader. Yet I also realize that I cannot know exactly how it will land with you – or what you might carry with you afterward.
I imagine that tomorrow’s post will grow out of just this – out of stillness, out of the pause.
A Letter, Perhaps?
Perhaps it will turn into a letter to someone I miss. Or, on the other hand, it might become a thought about why Sundays sometimes feel empty – and other times, sacred. Maybe I will write about love, the kind that no longer has room in relationships. Or perhaps it will end up somewhere else entirely – somewhere everyday, somewhere you might recognize yourself in.
When the Time Is Right
We will see. The words will come when they are ready. That moment arrives when I have untangled the thoughts and found the right feeling – the one that allows the words to simply spill out of me. That is when time stands still, and I step into my writing bubble. Eventually, that bubble will lead me to the finished post.
Often, that is exactly how my posts are born. Afterwards, when the piece is complete, I realize that an hour or two has passed without me noticing – and I have been living entirely in writing time.
Callout
What do Saturdays usually feel like for you? Are they a moment of rest – or just a short pause before the next demands?
Reflection – A Quiet Saturday Reflection
Some posts are born out of chaos. Others are born out of silence. This one is born out of waiting. And waiting, after all, is also a place.
PayPal – Support My Writing
If you would like to support my writing and help the blog continue to live, you can do it here: → Support the blog via PayPal
”Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
It doesn’t matter that I do not know yet. I write anyway, listening to the thoughts that begin to form. And it is in that listening that I find my way home to myself.
Friday again. I’m sitting here with thoughts spinning – should we take the motorhome LVL² out this weekend, despite autumn storms, or not? I want to go. However, at the same time, I want to stay home. The season is drawing to a close. Nevertheless, there’s still time for several more trips before winter takes over.
A warm welcome to you who read my blog – malix.se. It brings me joy every time someone finds their way here and takes the time to read my words. Today, I offer a post that smells of autumn storms, tea, and motorhome thoughts.
The first storm of autumn
This motorhome weekend (if it turns out to be an LVL² weekend) might bring autumn storms and tea in the van. It has been very windy here this week – truly stormy. Even though the wind has calmed down a bit, the curtains on the porch still sway. Furthermore, the weather app says it might blow again this weekend.
When it was at its worst this Tuesday, the wind grabbed the roof of the porch, knocked over chairs, and gave me that anxious feeling in my stomach. I don’t like when nature’s forces grow so strong that I barely dare to go outside.
When you watch videos on TikTok from England – the storm is even worse there. Naturally, that doesn’t ease my worry at all. Now the wind has calmed. Still, I think the autumn storms arrived a bit early. They really could have waited a couple more weeks before dropping by.
Motorhome or cozy weekend at home?
I asked my husband what we should do this weekend. So far, I have no answer. Maybe he’s simply tired after his first workweek following the vacation. I can relate – sometimes it’s just nice to stay home.
But then the thought comes: soon the motorhome season is over for the year. Our motorhome LVL² and I aren’t quite finished with each other yet. We’re in the final stretch now. However, if the weather allows, there might still be many weekends left – perhaps even into October.
A trip to the sea would be lovely – to feel the wind, and maybe even take a swim as the waves roll in after the storm.
Tea, wool socks, and longing
Tea has always been my little everyday luxury. In the motorhome, it’s bagged tea. Nevertheless, it still tastes just as good – perhaps even better, when the cup steams in the small living space and I sit there, enjoying a cozy moment with a warm drink.
Soon we’ll be entering that season when tea, candles, and wool socks become part of everyday life. When the evenings are darker than bright and you can snuggle up with a fire in the basement and a pot of tea beside you. I almost long for that. At the same time, I want to hold on to the last bit of motorhome feeling just a little longer.
Friday feeling
So here I sit now. I want to go – I want to stay. I want to feel the wind by the sea, feel the old sea rolling – I want to sit at home with tea and glowing candles.
Lerkil in the wind
Maybe this is what life is. Longing, waiting, and the small moments of now.
We’ll see what the weekend brings. It could be motorhome LVL², or just a cozy weekend here in our little village. Perhaps the sea, perhaps home comforts. And you know what? Either way will probably be good.
Alfred is coming to visit
In a little while, little Alfred is coming to visit. He chose grandma over a day at after-school care. It warmed my heart that he wanted to come over. He’s chosen the day just the way he wants it to be. And that means a trip down to Grandpa’s stash of little candies.
When I told him Grandpa might only have cheese puffs and snus, Alfred thought that maybe Grandpa really ought to stop and buy some chocolate today.
Between the lines – my voice
I don’t always know what I want, but I know I want to feel. Sometimes it’s enough just to sit still in the in-between – between going and staying, between the wind and the tea, between dreams of the sea and the reality here at home. It’s not hesitation. Instead, it’s allowing life to be both.
I’m not in a hurry. I’m not trying to create a perfect weekend. Rather, I’m simply trying to be human – with longing, messy thoughts, and a cup of tea in my hand.
Reflection
It wasn’t the decision that mattered. Instead, it was the space before it. The breathing, the thoughts, the desire to both go and stay. That’s where life happened.
I realize that longing itself is a part of life. Waiting for something and feeling the anticipation is almost as lovely as when it actually happens.
Here comes a little Ozzy. Imagine that he got to experience this before he left for the other side. It’s so beautiful it’s almost impossible to describe – it just goes straight into the heart. It’s one of those moments you don’t just see, you feel.
What do you think?
Do you have a place you always long for in autumn?
What would you choose – a quiet weekend at home or a short motorhome trip?
Is there a song or an artist that makes you feel everything a little more, just like Ozzy does for me?
Yesterday rests in memories, and tomorrow lies ahead in the future. It’s here in the now where we experience, feel, and can actually do something. Problems waiting over there can’t be solved today – except perhaps by trying to prevent them from becoming problems in the first place.
Fredag igen. Jag sitter här med tankarna snurrande – ska vi ut med husbilen LVL² denna helg, trots höststormar, eller inte? Jag vill åka, samtidigt vill jag vara hemma. Säsongen går mot sitt slut, men än kan vi hinna många turer innan vintern tar över.
Varmt välkommen hit, du som läser min blogg – malix.se. Det gläder mig varje gång, när någon hittar hit och tar sig tid att läsa mina ord. Idag bjuder jag på ett inlägg som doftar både höststorm, te och husbilsfunderingar.
Höstens första storm
Den här husbilshelgen (om det nu blir en LVL²-helg) kanske bjuder på höststorm och te i husbilen. Det har blåst rejält här under veckan. Riktigt stormat. Samtidigt som vinden har mojnat lite så svajar gardinerna ute på altanen en del. Därtill säger väderleksappen att det kan blåsa en del under helgen.
När det var som värst här i tisdags då tog vinden har tagit tag i taket på altanen, här välte den stolar och fick mig att känna den där oron i magen. Jag gillar inte när naturens krafter blir så starka att jag nästan inte vågar gå ut.
När man ser på filmer på TikTok från England – där är stormen värre. Det där hjälper inte alls min oro. Nu har vinden lugnat sig, men jag tycker ändå att höststormarna är lite tidiga. De kunde gott ha väntat ett par veckor till innan de kom på besök.
Husbil eller hemmamys?
Jag har frågat maken vad vi ska göra i helgen. Än har jag inget svar. Kanske är han bara trött efter sin första jobbvecka efter semestern. Jag känner igen mig – ibland är det skönt att bara vara hemma.
Men så kommer tanken: Snart är husbilssäsongen över för i år. Vår husbil LVL² och jag är inte riktigt klara med varandra ännu. Vi är i sluttampen nu, men om vädret vill kan det bli många helger till – kanske ända in i oktober.
Det vore härligt med en tur till havet, känna vinden, kanske till och med ta ett bad när vågorna rullar in efter stormen.
Te, raggsockor och längtan
Te har alltid varit min lilla vardagslyx. I husbilen blir det påste, men det smakar ändå lika gott – kanske ännu godare, när koppen ångar i den lilla bodelen och jag sitter där för att mysa med en kopp te.
Snart är vi i den där tiden när te, tända ljus och raggsockor hör vardagen till. När kvällarna är mörkare än ljusa och man får mysa med en brasa i källaren och en kanna te bredvid sig. Det är nästan så jag längtar efter det – samtidigt som jag vill hålla kvar den sista husbilskänslan lite till.
Fredagskänslan
Så här sitter jag nu. Vill åka – vill stanna. Vill känna vinden vid havet, känna på gammalt hav som gungar– vill sitta hemma med te och tända ljus.
Lerkil i blåst
Kanske är det just det som är livet. Längtan, väntan och de små stunderna av nu.
Vi får se vad helgen bjuder. Det kan bli husbil LVL², eller bara här hemma i vår lilla by. Kanske hav, kanske hemmamys. Och vet du? Båda blir nog bra.
Om en stund kommer lilla Alfred på besök han valde mormor framför en dag på fritids. Det värmde mitt hjärta att han ville komma på besök. Han har valt dagen så som han vill att den ska vara. Det där med som han vill att den ska vara är att det ska ner en tur ner i Morfars förråd av små godisar. När jag berättade att morfar kanske bara hade ostbågar och snus. Då tyckte Alfred nog att morfar minsann kunde stanna och handla lite choklad idag.
Mellan raderna – min röst
Jag vet inte alltid vad jag vill, men jag vet att jag vill känna. Ibland räcker det att bara sitta still i mellanläget – mellan att åka och att stanna, mellan vinden och teet, mellan drömmar om hav och verkligheten här hemma. Det är inte att tveka. För det är att tillåta livet att vara både och.
Jag har inte bråttom. För jag har inget behov av att prestera en perfekt helg. Eftersom det blir helg ändå. Jag försöker bara vara människa – med längtan, med rufsiga tankar, med en kopp te i handen.
Reflektion
Det var inte beslutet som var det viktiga. Det var mellanrummet innan. Andningen, tankarna, viljan att både åka och stanna. Det var där livet hände.
Jag inser att längtan i sig är en del av livet. Att vänta på något och känna pirret inför det, är nästan lika fint som när det verkligen händer.
Här kommer lite Ozzy. Tänk att han fick uppleva det här innan han gav sig av till den andra sidan. Det är så fint att det knappt går att beskriva – det går liksom rakt in i hjärtat. Det är ett sånt där ögonblick som man inte bara ser, utan känner.
Vad tänker du?
Har du en plats dit du alltid längtar på hösten?
Vad skulle du välja – en stilla helg hemma eller en liten husbilstur?
Finns det en låt eller artist som får dig att känna allt lite mer, precis som Ozzy gör för mig?
Gårdagen vilar i minnena och morgondagen ligger där framme i framtiden. Det är här i nuet vi upplever, känner och kan göra något åt saker. Problem som väntar där borta kan vi inte lösa idag – mer än att försöka undvika att de ens blir problem. – Carina Ikonen Nilsson
Hej och varmt välkommen! Igår skrev jag om högar som får eget liv här hemma. I dag handlar det om en helt annan typ av hög – den av tankar, idéer och ord som växer på bloggen. Något nytt håller på att ta form här. Ett skrivande som får mer riktning och mer plats för känsla.
Hur jag vill att bloggen ska kännas
Under den senaste tiden har jag funderat på hur jag vill att min blogg ska vara för dig som läser. Jag vill att den ska kännas personlig och närvarande, men också lätt att följa och njuta av. Det handlar om att kombinera hjärta och struktur.
Mitt nya sätt att skriva
Jag har skapat en mall för mina inlägg som låter mig vara fri men ändå ge orden en tydlig ram. Det betyder att du kommer märka att mina inlägg nu:
Blir lättare att följa
Kommer på mer fasta dagar
Får mer luft, bilder och reflektion
Jag kommer också att lägga upp små dagliga inlägg – korta glimtar från vardagen och skrivandet, ibland med en hint om vad som kommer i nästa inlägg.
Vill du följa med?
Jag hoppas att du vill fortsätta följa med i det här nya. Kommentera gärna vad du tycker – om det känns mer levande, mer tydligt eller mer “du-vänligt”. Och om du missade gårdagens inlägg om högarna, kan du läsa det här: Läs om hur högarna fick eget liv →
Callout till läsaren
Hur läser du helst bloggar? Gillar du korta vardagsglimtar ofta, eller längre och mer sällan?
Yesterday, I wrote about the piles that seem to come alive at home. Today is about a completely different kind of pile – the pile of ideas, thoughts, and words that are growing here on the blog. Something new is taking shape: a way of writing that gives my words more direction, and my reflections more space.
How I Want My Blog to Feel
Lately, I’ve been thinking about how I want this space to feel for you as a reader. I want it to be personal and present, but also easy to follow and enjoy. It’s about combining heart and structure – warmth with clarity.
My New Way of Writing
I’ve created a post template that lets me stay free in my writing while giving the words a clear frame. You’ll notice that my posts now:
Are easier to follow
Appear on more regular days
Have more breathing room, photos, and reflections
I’ll also be sharing short daily posts – little glimpses into my day and my writing process, sometimes giving a hint about what’s coming next.
Will You Come Along?
I hope you’ll enjoy this new chapter in my blogging journey. I’d love to hear what you think – does it feel more alive, more clear, or more inviting?
Foreword This post is about coming home, about unpacking the motorhome after another weekend on the road. It is also about the small moments that linger and stay in your heart. Finally, it is a post about ADHD – about jumpy thoughts that want too much all at once, and about the encounters that leave deep marks in the heart.
Back on the Couch – Motorhome Ready for Autumn
I’m sitting here on the couch, writing. Yesterday, we unpacked the motorhome. The fridge is now empty, ready to be restocked for the next weekend trip. The laundry is done, and only the bedding from the motorhome remains. Once that is washed, our LVL² will officially be ready for autumn.
From now on, our trips will be shorter. Instead of long journeys, it will be small weekend escapes – just enough to capture the last breath of freedom that only motorhome life can give.
Our little one has truly become a camper. I already knew that, but yesterday gave me the final proof – the dot over the “i.” While unpacking, he said: ”The clothes can stay – we’re going out again soon.”
On the way home, we stopped at Överby. First, we bought gas for the Thermacell – that little device I love on mosquito-filled evenings. Then, something else caught our attention. He found a microphone he wanted for his computer. He said he would save up for it himself. However, we decided to surprise him and bought it.
Usually, he waits in the motorhome when we go shopping. But yesterday was different – he came along. And he learned that sometimes, stepping into the store actually pays off.
The Blog – A Timeline of My Life After Learning I Have ADHD
When I was on ADHD medication, I felt my thoughts line up for the very first time. It was as if they became little train wagons, following each other in perfect order. Now, without medication, my mind is more like a ball of yarn – loose threads bouncing in every direction.
I had to stop taking the medication. At first, it helped me. However, after a while, my body began to protest – tight muscles, aching jaws, poor sleep, and creeping anxiety.
Today, I live with my jumpy thoughts again. Sometimes they irritate me – but other times, they make life rich. And sometimes, they turn into blog posts like this one.
Fact Box: ADHD in Everyday Life
ADHD stands for Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Core symptoms include attention difficulties, impulsivity, and sometimes hyperactivity.
Thoughts often “jump” because of executive function challenges, where the brain struggles to sort what’s most important right now.
While medication can help create mental structure, side effects are common, and many people develop their own strategies instead.
Most importantly, understanding, routines, and a supportive environment can make the biggest difference – especially in school.
A Meeting That Stayed with Me
In my work, I have met many children who couldn’t fit into the school system. Children who had already lost faith in themselves, who carried the feeling of being “wrong.”
I remember one meeting especially clearly. I described the feeling of worthlessness, of constantly having to hide your quirks. The young person began to cry.
”How do you know all this?” they asked. ”I’ve been there before. You’re not alone,” I replied.
Later, I went to our psychologist, because I was worried that my words might have done harm. Instead, he said something that has stayed with me ever since: ”Would you have wanted to meet someone like you when you were a child?” Yes, I said. ”Then you are that person now. Give what you once needed, and you do it so well. You see the kids and say the things they don’t even dare whisper. You let them see themselves as they are – and make them feel good enough as they are.”
Those words stayed. They made me better at my work. And they made me softer as a human being.
Reflection
Oh, how jumpy this post became. But that’s how my brain works – the threads crisscross, and in the end, they land somewhere that truly matters.
Today’s AHA: The psychologist’s words are still with me. I get to be the person I once needed.
Now I’m curious about you…
Have you ever met someone who truly left a mark on you? Which words stayed in your heart?
AHA – Between the Lines
Between the lines, I reveal a person who seeks both stillness and movement. I find joy in the small moments of everyday life – an unpacked motorhome, a little boy’s words, a new microphone. Yet I also carry a deep understanding of life’s fragility, of what it feels like to be small and not quite fit in.
I have learned to live with jumpy thoughts and with a story that has made me both stronger and softer. And I remind you that human encounters – a single moment of true understanding – can change a life. Perhaps I am now the person giving to others what I once longed for myself.
Afterword Thank you for following me through today’s stream of words.
Yesterday is already resting in history. Tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens, in what you feel, breathe, and experience. – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget är en stilla hälsning från husbilen, med varmt kaffe i handen och sommarens sista dagar i blickfånget. Det är en text om syskonbarn som påminner om livets lekfullhet, om en sommar som rundas av – och om att hitta små glädjeämnen även när saknaden bor kvar i hjärtat.
Då sitter jag här igen. Kaffet är varmt och kroppen nyvaken efter nattens regn. Det öste ner, inte ett behagligt smatter på taket, utan mer som om spikar föll från himlen. Men jag är vaken nu, kaffet värmer händerna, och kroppen vaknar sakta, centimeter för centimeter.
Två små töser och en påminnelse om livet
Makens bror bor längre ner på campingen och har med sig två urgulliga tjejer. De är både Paw Patrol och – som den ena sa – mäktiga.
Dom visade oss sina konster och hur snabba dom är. Två härliga små töser som i all sin charm visade oss hur livet är när man är barn: oövervinnerligt, lekfullt och fullt av fantasi.
“Jag är mäktig!” – ibland räcker det som livsfilosofi.
Sommaren börjar runda av
Idag ska vi åka hem. Packa ur bilen. Semestern är slut för den här gången – lite sorgligt, men också okej. Det är 1 augusti, sluttampen på sommaren.
En fin sommar har det varit, om än blåsig och lite kylig, förutom de sista veckorna. Många resor med LVL^2, många bad, många sköna kvällar här i husbilen. Annorlunda än tidigare somrar, men roliga och lärorika. Minnen av sommaren 2025
Hösten får bli min
Nu väntar hösten. Och jag har bestämt mig:
Simma tre dagar i veckan i Uddevalla
Skapa en vardag med rutiner som ger energi
Och skriva färdigt Vinghästen, så sagan äntligen blir klar
Kanske kan jag börja med morgondoppen igen också, beroende på hur dagarna blir.
Saknaden som vilar stilla
Sorgen som bodde i kroppen igår har lagt sig till ro. Den vilar där, men känns inte lika tung idag. Det går att hitta till glädje, trots saknaden efter sonen och barnbarnen.
Snart fyller lilla Emilia år. Förra året fick hon ritgrejer – hon är så duktig på att rita. I år vet jag inte riktigt vad hon tycker om. Idag ska vi också köpa present till dotterns sambo – den har jag redan klurat ut.
Små vardagsglädjor väger mer än man tror.
Mellan raderna
Morgonen är stilla. Kaffet är varmt. Det är här jag landar – i det enkla, i nuet, mitt i sommaren som just håller på att bli höst.
Slutord
Så avslutas denna sommar, med kaffet som sällskap och hösten som nästa kapitel. Livet fortsätter i sin stilla rytm, med simtag, skrivtid och små vardagsglädjor som får hjärtat att slå lite mjukare.
Citat: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, den går inte längre att upplevas bara minnas, morgondagen väntar längre fram. Där borta i framtiden Men just nu – det är här som andetagen ta och livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta mig i mitt skrivande och mitt arbete med bloggen, kan du göra det här: PayPal – stöd bloggen här
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
