Scroll down for the English version of this post.

Så. Nu är bloggen tillbaka.

Det tog sin tid. En hel del tålamod, klickande, rensande – och ja, några svordomar också. Men nu är jag här igen, med ord, tankar och en kopp kaffe i handen.

Min gud, vad jag har lärt mig mycket under den här tiden.
FileZilla är något jag aldrig ens sett förut, men nu? Nu kan jag ta bort skadlig kod och få bloggen att fungera igen. Jag känner mig faktiskt stolt. På riktigt.

När tekniken tystnar

Bloggen låg nere. Skadlig kod, säkerhetsplugins som krockade och en lång kamp med både mig själv och supporten. När jag till slut ringde Loopia – istället för att maila – möttes jag av en kille jag nog inte pratat med förut. En eldsjäl, som snabbt förstod att här satt en noob som behövde hjälp. Och hjälp fick jag. Han fixade det sista, och sidan öppnades igen.

Jag har varit kund hos Loopia sedan starten, men ärligt – jag har ibland undrat varför. Men efter det samtalet känner jag: jag stannar kvar. För det är tryggt när det finns människor med hjärta på andra sidan supporten.

Att bloggen varit nere har känts som att min röst försvann.
Mitt skrivande är min röst.
Mitt andetag. Min spegel. Min plats.

Men nu är allt igång igen.
Jag andas igen.

Hemma i växthuset

Vi kom hem igår från vår resa till Norr. Sista natten sov vi i Mora, regnet smattrade hela natten. Nu står husbilen åter på gårdsplanen och jag har tagit min sedvanliga runda – öppnat växthusdörren, inspekterat tomaterna, andats in den tunga, varma luften.

Plantorna hade överlevt. Lite övervattnade, visserligen – sonen trodde bevattningen inte funkade, så han tog till slangen. Men vad gör det? Det växer, och det är det viktiga.

Det är något särskilt med att komma hem till jord.
Till sånt som växer – oavsett om jag är där eller inte.

Svartavinbär och saft

Buskarna dignar av svartavinbär. Tunga, mörka bär som nästan ropar på mig.
Det är dags. Att plocka. Att koka. Att fylla frysen med smaken av sommar.

Förr kokade jag massor av saft. Nu ska jag börja igen.
En nygammal vana – svartavinbärssaft och tystnad i köket.

Och bloggen då?

Den är tillbaka. Tack och lov för det.
Mina ord har bubblat inombords, och det här – min stund med bloggen – är så saknad.
Tänk vad vanor gör med oss. Det här är min stillhet. Min vila.

Med nya ord. Nya bilder. Nytt syre i tanken.

Tack för att du väntat. Tack för att du läser.
Vi hörs snart igen.

Carina Ikonen NIlsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

malix/Carina

bloggåterkomst #växthusliv #svartavinbär #saftkokning #livetpålandet #skrivandetskraft #loopia #teknikstrul #bloggpaus #tillbakamedorden #malixblogg #egenodlat #husbilsliv #sommarskörd #tacksamhet

English Version

And just like that – the blog is back.

It took time. A whole lot of patience, clicking, cleaning – and yes, a few curse words.
But here I am again, with thoughts, words, and a coffee in hand.

Oh my, I’ve learned so much during this time.
FileZilla was a mystery to me – but now? I can remove malicious code and make things work again. I’m honestly proud of myself.

When the silence took over

The blog went down. Malware, conflicting plugins, and a long talk – with myself and with tech support. Eventually, I called Loopia instead of emailing. And on the other end was a soul on fire – someone who knew just how to help a noob like me.

He fixed the final issue, and the site came back online. I’ve been a Loopia customer since the beginning, and now I feel like I’ll stay. There’s something comforting about people who truly care.

When the blog was down, it felt like my voice disappeared.
My writing is my voice.
My breath. My mirror. My place.

Now it’s working again.
Now I can breathe again.

Back home – in the greenhouse

We returned home yesterday after our trip up north. We spent the final night in Mora, where the rain poured down endlessly. Now the motorhome is parked in our yard again. I took my usual walk – opened the greenhouse door, checked on the tomatoes, breathed in the heavy, humid air.

The plants survived. A bit overwatered – my son thought the irrigation failed, so he used the hose. But that’s okay. They grow – and that’s what matters.

There’s something special about coming home to soil.
To things that grow – whether I’m there or not.

Blackcurrants & summer syrup

The blackcurrants are ready.
Dark, heavy berries calling out to be picked.
Time to make syrup. Time to fill the freezer with the taste of summer.

I used to make a lot of juice and syrup. Time to start again.
A familiar rhythm, rediscovered – with silence in the kitchen and summer in the air.

And the blog?

It’s back. Finally.
My words have been bubbling inside me, and I missed this. This space.
It’s strange how habits shape us. But this – this is my calm.

New words. New images. New breath.

Thank you for waiting. Thank you for reading.
See you again soon.

malix/Carina

blog is back, WordPress malware, FileZilla, Loopia support, greenhouse at home, blackcurrants, homemade syrup, summer feeling, motorhome trip, blog writing, return to blogging, WordPress safe again

English Version: Alfred, Laundry and the Conversations That Matter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 juni 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

L äs detta inlägg på svenska – klicka här

Foreword

This is a post about what happens after a trip – but also what lingers in the heart. About Alfred’s wise words, clinking treasure hunts, Grandma’s magic water bottle and Pepsi Max. About missing what’s lost, but also moving forward – with laughter, conversations, and a coffee in hand.

This is one of those posts where the words just have to come. I’m sitting here with my coffee in hand, trying to settle after the days we’ve had. The trip is over, but I still feel like I’m on the road somehow. Those little moments with Alfred – the conversations, the games, the questions – they’re still moving around inside me.

This is life while it’s happening. When you’re right in the middle of it. And I want to capture it.

Morning Coffee, Washing Machines and a Child’s Wisdom

We’re back home again. My husband has edited all the photos from our trip, and I’m sitting on the couch with my morning coffee. Not just awake, but still on my first cup – in that in-between state between sleep and fully awake.

The laptop rests on my knees. I’m trying to gather my thoughts, to land in the everyday. Yesterday we unpacked the car. The laundry got washed and hung outside – thank goodness for our two washing machines. It really makes a difference, especially after a camper trip with kids. You get everything done in a day, even with the long programs. I’m always so grateful for that.

”The best part was that we did it together”

My daughter came to pick up Alfred yesterday. He’s back with his mom now. It feels a bit empty at home – like it always does after he leaves. I asked him what he thought was the best part of the trip. He answered without hesitation:

– That we did it together.

There’s something deeply touching in those words. Not the cowboys, not the ice cream – but being together. It warmed my heart completely.

”Grandma, you must never die”

Later in the afternoon, while we were sitting on the couch, he suddenly said:

– Grandma, I want you to live forever. You must never die.

It came so honestly and straight from the heart. I took the moment and tried to explain that we probably don’t live forever – but that’s exactly why it’s so important to do things together while we can. That we’re kind to each other. That we play, laugh, and say what we want to say.

Treasure Hunts and English Remarks

Alfred is always ready to play. Often the same games, over and over again. Yesterday he rediscovered one of our old favorites – the treasure hunt. Either he hides the treasure chest or I do, and then it must be found.

He’s bilingual, but speaks mostly Swedish. When I hid the treasure, he said:

– Grandma, you so obvious. You got no skills for hiding!

I laughed but also got a bit more clever. I started rattling cutlery, slamming doors, banging pot lids – all just to confuse him. And I managed to fool him. Eventually. A little, at least.

News, Trump and Pepsi Max

After Alfred had gone home, I stayed on the couch watching the news. I wanted to see if Trump had done anything more ridiculous. I’ve told Alfred about him – about the lies, the drama, how one man can make the whole world wobble.

Alfred knows what’s up. Yesterday he said:

– I don’t understand how to make Mom stop drinking Pepsi Max.

I smiled and told him that we can’t control others. We can only choose for ourselves. What we buy. What we say yes to. That’s where we take a stand – in our own actions.

– Good thing I like water best, he said. And your water tastes the best.

All the grandkids have always wanted Grandma’s water. It’s just regular tap water, poured into my water bottle. But if I offer the same water in a glass? Nope, not the same. It has to be from Grandma’s bottle – otherwise it’s not as good. There’s some magic in that.

Trumpanners at the Campground

When we were at High Chaparral, we saw several caravans with American flags. Alfred looked at them and said:

– Grandma, we have Trumpanners here!

I laughed. Yes, I said. They probably haven’t understood what’s best for themselves. Later he asked what that meant – what’s best for yourself. I tried to explain that it’s about not always saying yes just to be kind – sometimes you have to think about yourself too. But it kind of backfired.

A bit later, when I asked him to put down his phone, he replied:

– That’s not what’s best for me!

The Gifts for Hugo and Emilia

Alfred was going to deliver the gifts we had bought – small toy guns and some ammo. One for Hugo and one for Emilia. It stung a little in my heart. Because even if we can buy them things, I can’t be with them. I don’t get to see them.

I miss out on so much with those two little ones. But I’m deeply thankful that I get to have Alfred with me. If things were like they used to be, Emilia would’ve come with us on the trip too. But life looks different now. And I’m trying to accept that – day by day.

The Next Trip – But Where?

Today we’re going to get the camper ready. A new trip is ahead. The plan was to go to Norrland – maybe through Norway on the way back. But the weather up there looks dull. The east coast, on the other hand, promises sunshine. Maybe we’ll explore Västervik and then make our way through Skåne instead. Almost the same trip – just the other way around.

Anyway, we had three fantastic days at High Chaparral. It was just as much fun as last year – and this time we even managed to see things we missed before. But what stays with me the most aren’t the attractions. It’s the conversations and the closeness we had. The little girl, the little boy and little Alfred – we had so much fun together.

Closing Words

It’s in conversations between people that we grow. In those small moments where questions are allowed to remain questions, and answers can take their time. Alfred – that wise little soul – he teaches me more than he knows.

Thank you for reading. Please feel free to leave a comment. Tell me where you’re reading from – north, south, or maybe from a completely different country? Yesterday I saw I had a visitor from the Philippines.

Isn’t it beautiful how small the world becomes when we share it with one another?

#SwedishLifestyle #CamperLife #EverydayJoy #Balance #BloggerLife

Att få skriva – trots stavfel och krig i världen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 juni 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen

Förord

Det här är en text om att skriva, trots hinder. Om att inte låta stavfel eller oro för vad som är ”rätt” stoppa orden från att få plats. Jag har alltid haft något att säga – men inte alltid haft ett språk som andra kunde läsa. Nu, med teknikens hjälp, skriver jag ändå. Och kanske är det viktigare än någonsin att vi vanliga människor berättar våra egna historier, mitt i en värld som gungar.

Stavfel och allt annat.

När jag gick i skolan tyckte jag faktiskt om att skriva berättelser. Jag kunde fantisera ihop långa äventyr, men eftersom jag stavade så tokigt var det ingen som riktigt kunde läsa mina texter. Lärarna log lite snett och sa att det var svårt att förstå. Jag tror till och med att någon gång blev min text bortviftad med ett: ”Du får försöka bättre nästa gång.”

Men idag – med datorer, stavningsprogram och inte minst AI som senaste tillskott i utvecklingen – har det blivit så mycket enklare att få ner tankarna. Så mycket lättare att göra orden läsbara, även för oss som inte riktigt fick med oss alla skrivregler hem från skolan. Punkter, komman och stavningsformer har aldrig varit mina bästa vänner, men med hjälpmedel och teknik har jag börjat skriva igen. Skriva på riktigt. Skriva för att jag vill – för att jag faktiskt kan.

Rätten att uttrycka sig – även om man inte stavar rätt

Jag skriver först och främst för min egen skull. Det är mitt sätt att tänka, känna och andas. Orden ger mig kraft. Jag skriver också för att det finns hjälpmedel idag som gör att jag inte längre behöver skämmas över hur orden kommer ut. Och jag skriver för att vi faktiskt har rätt att uttrycka oss. Vi har yttrandefrihet i det här landet. Jag behöver inte viska eller gömma undan mina tankar för att någon annan kan tycka att de är fel.

Och det är inte bara jag som kämpar med stavning. Cirka 5–8 % av Sveriges befolkning har dyslexi, vilket innebär att väldigt många människor har svårt att läsa och skriva. Men tack vare digitala hjälpmedel som rättstavningsprogram, talsyntes, appar och AI-assistenter har möjligheterna blivit större. Idag finns det ingen regel som säger att bara de som stavar rätt får säga något viktigt.

Vad hände med världen?

Men ibland undrar jag hur länge det där kommer att vara sant. Den värld vi lever i just nu känns så skör. Först kom pandemin – covid som väl ingen riktigt kunde värja sig emot. Sen kriget i Ukraina, Ryssland som kliver in i ett grannland som om det vore deras eget. Sedan Gaza, en konflikt så gammal att den borde ha hittat en lösning för längesen. Och nu Iran, USA, Israel – ett nytt kapitel av oro som får hela världen att hålla andan.

Det är som om galenskapen spridit sig, och den har fått eget rum i maktens hus.

Makt utan ansvar – en farlig kombination

Min man sa något tänkvärt häromdagen. Han hade hört någon säga att det är farligt att låta äldre män styra världen. Varför? Jo, för att de inte längre har något att förlora. De har gjort sina karriärer, levt sina liv – och nu vill de kanske lämna efter sig ett avtryck. En sista storm. En sista maktdemonstration innan de går bort.

Tyvärr verkar det ibland som att det inte är klokskap de lämnar efter sig, utan kaos.

Ta Trump till exempel. För honom spelar det inte längre någon roll vad han lämnar efter sig – bara att det finns något att prata om när han är borta. Som ett stort egoistiskt bokslut. Jag är så trött på hans spel. Trött på alla lögner, all drama, allt den där mannen ställer till med – och alla som följer honom.

Att skriva är också ett motstånd

Men mitt i all denna oro så sitter jag här – och skriver. För kanske är det så att just skrivandet är ett motstånd. En liten handling av hopp. För varje ord jag skriver påminner jag mig själv om att vi fortfarande får tänka fritt. Vi får känna. Vi får drömma. Och så länge jag kan använda mina ord – med hjälp av teknik, AI, stavningsprogram och en dos envishet – så kommer jag att fortsätta.

För det är kanske precis det världen behöver mer av just nu.
Vanliga människor som skriver.
Som pratar.
Som delar.
Som inte ger upp.

Men nu tog orden slut för denna gång. Jag tackar för att du läser min blogg och önskar dig en fin kväll. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Skriver igen om min sida där jag kommer att släppa E-böcker. Sagan om vinghästen är under arbete ännu men den kommer att publiceras. Kanske i en kortare form än hela boken det vet jag inget om ännu.

#DyslexiOchStyrka
#Yttrandefrihet
#Skrivglädje
#OrdSomMotstånd
#AttVågaSkriva
#AIHjälperMig
#MalixSkriver

Foreword

This is a text about writing – despite the obstacles. About not letting spelling mistakes or fear of what’s “correct” stop the words from finding their place. I’ve always had something to say – but not always had a language others could read. Now, with the help of technology, I write anyway. And maybe it’s more important than ever that we ordinary people tell our own stories, in the midst of a world that’s trembling.

Spelling mistakes and all

When I went to school, I actually enjoyed writing stories. I could dream up long adventures, but since my spelling was so “creative,” no one could really read my texts. The teachers smiled politely and said they were hard to understand. I think one even dismissed my story with a: “Try harder next time.”

But today – with computers, spellcheckers and, not least, AI as the latest addition to the toolkit – it’s become so much easier to get my thoughts down. So much easier to make my words readable, even for those of us who never quite learned all the writing rules. Punctuation, commas and grammar were never my best friends, but with tools and support, I’ve started writing again. Writing for real. Writing because I want to – and because I actually can.

The right to express yourself – even if your spelling isn’t perfect

I write first and foremost for myself. It’s my way of thinking, feeling and breathing. Words give me strength. I also write because there are tools today that mean I no longer have to feel ashamed about how my words come out. And I write because we actually have the right to express ourselves. We have freedom of speech in this country. I don’t have to whisper or hide my thoughts just because someone else might find them uncomfortable.

And it’s not just me who struggles with spelling. About 5–8% of Sweden’s population has dyslexia, which means many people find reading and writing difficult. But thanks to digital tools like spellcheck, text-to-speech, apps and AI assistants, the possibilities have grown. Today, there’s no rule that says only those who spell correctly have something important to say.

What happened to the world?

Sometimes I wonder how long that will remain true. The world we live in feels so fragile. First came the pandemic – COVID, which no one could really escape. Then the war in Ukraine, with Russia stepping into a neighboring country as if it were their own. Then Gaza – a conflict so old it should have found a solution long ago. And now Iran, the U.S., Israel – a new chapter of uncertainty that makes the world hold its breath.

It’s as if madness has spread – and found a permanent home in the halls of power.

Power without responsibility – a dangerous mix

My husband said something wise the other day. He had heard someone say that it’s dangerous to let old men rule the world. Why? Because they have nothing left to lose. They’ve built their careers, lived their lives – and now perhaps they want to leave a mark. One final storm. One last show of power before they’re gone.

Sadly, it sometimes seems like what they leave behind isn’t wisdom – but chaos.

Take Trump, for example. He no longer seems to care what kind of legacy he leaves – as long as there’s something for people to talk about after he’s gone. Like some egotistical end-of-life project. I’m so tired of his game. Tired of the lies, the drama, the damage he causes – and all the people who still follow him.

Writing as resistance

But in the midst of all this worry, here I am – writing. Because maybe writing itself is an act of resistance. A small gesture of hope. With every word I write, I remind myself that we still have the right to think freely. To feel. To dream. And as long as I can use my words – with the help of technology, AI, spellcheckers and a good dose of stubbornness – I will keep writing.

Because maybe that’s exactly what the world needs more of right now.
Ordinary people who write.
Who speak.
Who share.
Who don’t give up.

But now the words have run out – for this time. Thank you for reading my blog. I wish you a peaceful evening. Take care of yourself, and what matters most to you.

Carina Ikonen Nilsson
Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow will come first tomorrow. Right now is what matters.

Writing again about my page where I will be publishing e-books. The Story of the Winged Horse is still in progress, but it will be published. Perhaps in a shorter version than a full book – I don’t know that yet.

#DyslexiaAndStrength
#FreedomOfSpeech
#JoyOfWriting
#WordsAsResistance
#DareToWrite
#AIHelpsMe
#MalixWrites

Då vart det morgon igen då da…

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 juni 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen

Klockan är bara 05.01. En ny dag har börjat – tänk, vi fick en till. En dag till att andas i, uppleva och leva. En nyutsprungen dag som ännu inte avslöjat vad den tänker ge oss.

När jag tänker så blir dagen spännande. Tankarna gör något med mig – det blir stort och skimrande inuti. Kanske borde jag tänka så varje morgon. Det ger en känsla av mening, av glädje. Dagen blir unik.

Trädgårdsstart och robotservice

Igår började jag min dag i trädgården. Redan innan klockan slagit nio var jag där med grästrimmern i hand. Hälften av jobbet var redan gjort innan jag ens tänkte på att det kanske hördes. Det var ju midsommardagen – folk sov säkert fortfarande. Någon kanske svor över ljudet från vår trädgård. Men det är historia nu, och jag hoppas på förlåtelse.

Samtidigt fixade maken med Kenneth – vår lilla robotgräsklippare som börjat gnissla. Efter vattning i trädgården blev det frukost ute i solen. Vi planerade en tur till stan för att köpa jord, bilkudde och lite annat smått. Lillkillen följde med. Vi slängde sopor, hittade jordgubbsplantor och mer gräslök. Två blommor som tidigare bott i krukor planterades om i slänten. Jag hoppas de trivs bättre där – i sin nyvunna frihet.

Vardagspussel med pannbiffar och en bortsprungen katt

Efter trädgårdsjobbet lagade jag pannbiffar – till familjens stora glädje. De åt med god aptit, men några blev kvar – perfekta att ta med till High Chaparral. Ibland är det skönt att äta något hemlagat och ”vanligt” även när vi är ute med husbilen. Allt behöver inte vara grill.

Under eftermiddagen var katten borta. Maken letade flera gånger, och till slut gav vi oss båda ut – vi gick nästan halva byn. Men när vi kom hem satt katten där lugnt vid matskålen och åt av köttfärsen vi gett honom tidigare. Vi hade nog redan anat att han var hemma, bara osynlig.

På kvällen bar maken ut TV:n till altanen. Vi avslutade dagen med en lugn stund tillsammans, innan kvällen blev till natt.

Avslutande ord

Tack för att du läser. Det här blev ett inlägg om en helt vanlig dag. Men ibland är det just de dagarna som fastnar i hjärtat – de där man bara är, gör det lilla, skrattar lite, planterar om, steker pannbiffar och letar efter katten.

De dagarna är värda att minnas.

E-böckerna får ett hem – och Vinghästen är på väg

Har du sett att jag gjort en sida där mina e-böcker ska få bo? Du hittar den här på bloggen (länk att justera vid behov). Just nu arbetar jag vidare med Vinghästen – den kommer senare i sommar. Kanske blir den bok också, men den kommer oavsett att finnas att läsa i enklare version här.

#vardagsliv #trädgårdsglädje #pannbiffar #relationer #morgontankar #e-bok #vinghästen #malixblogg #familjeliv #egenomsorg #högkänslighet

En midsommar med både solsken och moln.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 juni 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen

Förord

Midsommar är ofta förknippat med ljus, gemenskap och traditioner. Men ibland bär högtiderna också med sig ett vemod. I det här inlägget finns både glädjen över att sitta i trädgården med familjen – och sorgen över det som inte längre är som förut. Det här är ett stycke vardag från mitt liv, en midsommar i både närhet och saknad.

Det här är mina tankar från midsommar. Mina känslor, min blick. Jag skriver det inte för att döma någon – bara för att försöka förstå och ge plats åt det som rör sig i mig. Det är min sanning, inte nödvändigtvis någon annans.

En midsommar med både solsken och skav

Midsommar hemma i trädgården blev fin. Som vanligt började vi dagen med ett besök på Ödeborgsidrottsplats – en tradition som vi håller fast vid. Där var fullt med folk och aktiviteter. Ungdomarna provade rodeotjuren och fick åka traktor, vilket var populärt.

Efter en fika med glass åkte vi hemåt igen. Vi satt en stund i trädgården och njöt innan vi dukade fram vår lilla midsommarlunch. Min dotter var med oss och vi satt länge under paviljongtaket och pratade. Maken hade köpt jordgubbar – helt fantastiskt goda, trots att de var dyra. Han hittade dem nere på Tjörn dagen innan.

Senare på kvällen, när dottern åkte vidare till sin sambos familj, grillade vi här hemma. Det blev en lugn och fin kväll.

När något skaver mitt i det vackra

När vi var på idrottsplatsen såg vi även min son och hans familj där. De gjorde sitt yttersta för att inte springa på oss. Det måste kännas märkligt att navigera så i ett så litet samhälle som det här är.

Men mitt i det där svåra, såg jag mitt barnbarn. Barnbarnet åkte förbi oss med traktorn och vinkade försiktigt. Jag vinkade tillbaka. Och senare, när vi stod och åt glass, passerade barnbarnet igen. Än en gång kom en liten vinkning.

Det var som om barnbarnet både ville och inte vågade. Den där lilla handen som tvekar, den gör något med hjärtat. Jag försöker att inte fastna i smärtan det ger, men det är svårt. Hur tänker barnbarnet? Vad bär barnbarnet?

Nästa vecka åker vi till High Chaparral. Utan mitt barnbarn. Jag har frågat, försökt, men svaret är detsamma – barnbarnet får inte följa med.

En midsommar att minnas – men också känna

Det blev en fin midsommar, men också en midsommar med sorgkanter.
Livet är sällan bara det ena eller det andra.
Jag tar med mig jordgubbarnas sötma, ungdomarnas skratt – och den lilla vinkande handen, som säger mer än tusen ord.

Kanske är midsommar en påminnelse om att livet rymmer både solsken och skuggor. Att vi behöver stanna upp ibland, våga känna – och samtidigt fortsätta hoppas. För även den försiktigaste lilla vinkningen kan bära på stor kärlek.

Du kan även läsa här: När modet skaver och en förmiddag med bad,bok och dyslexitankar.

#Midsommar #Familjeliv #Barnbarn #Saknad #Vardagsreflektioner #MalixBlogg #Relationer #HjärtatsRöst

Trevlig Midsommar.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 20 juni 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen

Tidig morgon – ja, men det är alltid härligt när dagen börjar med sol. Midsommaraftonen har anlänt, och allt är förberett: sillen och potatisen väntar i kylen, jordgubbarna likaså. Snart bär det av till Ödeborgsvallen för traditionsenligt firande.

Midsommar – en svensk kärlekshistoria

Midsommar är en av våra mest älskade traditioner. En hyllning till ljuset, grönskan och gemenskapen. Med blomsterkransar i håret, dans runt stången, musik, skratt och god mat skapas minnen för livet. Det är något magiskt i luften – sommarens hjärtslag.

Familjebesök och små ögonblick

Igår kom min brorsdotter hem till oss. Hon tillbringade mest tiden inne hos lillkillen, men några glimtar av henne fick jag allt. Jag hade packat med badkläder – bara utifall att – men badlusten fanns visst inte där i år.

En kväll med min bror

På eftermiddagen kom även hennes föräldrar och hämtade henne. Min lillebror är sällan här, men när han kommer uppskattas det extra mycket.
Vi satt ute på altanen i solen, trots att vinden gjorde oss sällskap. Det blev en härlig kväll fylld med samtal, skratt och det där efterlängtade lugnet man får när man umgås med någon som alltid funnits där.
Sådana stunder är få – vi har alla fullt upp med våra liv – men just därför känns de extra värdefulla.

Musikpaus & återhämtning

När kvällen sänkte sig hade jag och maken en musikkväll. Vi satt i soffan och bara lyssnade. Inget bokskrivande igår – ibland behöver man ge orden vila för att kunna hitta nya.

Så idag firar vi inte bara midsommar- utan även de där små stunderna som betyder allt Önskar dig en Härlig Midsommar!

Trevlig midsommar! Ta hand om dig och de dina. Njut av värmen och allt härligt som är just i den här tiden.

Visste du att…

Midsommar har rötter i förkristen tid?
Den firades ursprungligen för att hylla solen och naturens krafter vid sommarsolståndet – en tid då man trodde att jorden var som mest magisk och fruktbar.

Midsommarnatten ansågs magisk?
Enligt gammal folktro kunde man drömma om sin framtida kärlek genom att plocka sju (eller nio) olika blomster och lägga dem under kudden.

Midsommarstången inte är ursprungligt svensk?
Den kom troligen till Sverige från Tyskland under medeltiden, men har blivit ett av våra mest älskade midsommarinslag.

Älvor och väsen sades dansa i midsommardimman?
Förr trodde man att naturväsen var extra aktiva under midsommarnatten – vissa la till och med ut små gåvor för att hålla sig på god fot med skogens makter.

#midsommar #midsommarafton #svenskatraditioner #midsommarfirande #sommarsverige #midsummer #swedishsummer #tradition #jordgubbar #familjetid #svensksommar #midsommarstång #magisksommar #naturensmagi #midsommarnatt #sommarminnen

Att vakna upp i Töreboda

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Under markisen i Töreboda – drömmar, tält och framtidsplaner

Inledning

Just nu sitter jag under vår markis, med nybryggt kaffe och blå himmel över Töreboda. Livet i husbil har sin egen rytm, och i dag är en sån där morgon där allt känns stilla men fullt av förväntan. Dottern och hennes son kommer på besök, och jag ser fram emot en dag fylld av närvaro. Men innan de kommer – några rader från mig till dig.

Morgon i Töreboda

Natten bjöd på många drömmar, men jag har sovit gott. Kaffet är fortfarande varmt, och himlen är klar utan ett enda moln. En bättre start på dagen är svårt att få. Här sitter jag och bara njuter av stunden.

Studentfirande och kvällsgrillning

Igår var det studentfirande här i byn – och det märktes! Hela byn vibrerade av musik och glädje. Någon egen högtalare behövdes inte, det spelades överallt. Vi anlände lite efter 16.00, men lillkillen hann ändå med ett bad innan kvällen. Sedan grillade vi och tog en promenad längs Göta kanal. Det låg inte så många båtar och väntade på broöppning, men stämningen var lugn och somrig.

Från tält till husbil – och kanske tillbaka igen?

Bredvid vår husbil står två tält. Det väcker minnen. En gång ville jag så gärna tälta, och jag köpte till och med ett tält. Men maken sa bestämt nej – där går hans gräns. Så det blev husvagn i stället, och sedan husbil. Många byten har det blivit genom åren, och ännu återstår den där sista husbilen. Kanske en Bürstner eller Knaus – båda känns rätt.

Ändå drömmer jag ibland om tält. Det ser så mysigt ut – nära naturen, enkelt och äkta. Tänk att vandra i fjällen, slå upp ett tält, sova under stjärnorna och fortsätta nästa dag. Men verkligheten knackar på: jag är 60 år med ett diskbråck som bråkar och en höft som trilskats i 20 år. Fjällvandring blir det nog inte. Men en tur till Stekenjokk kanske? Där får man ändå uppleva fjällvärlden – från förarsätet.

Norrland – trots allt

Vi trodde att vi lämnat Norrland för gott. Men i år blir det nog en resa dit ändå. Lillkillen har aldrig varit där, och alla som bott hos oss har fått följa med upp någon gång. Så nu är det dags även för honom. Jag tycker att alla borde se Norrland minst en gång i livet – landskapet är som ett destillat av hela Sverige.

Planer på en helg vid havet

Igår ringde vår kille som flyttade hemifrån för ett år sedan. Han befann sig i Halmstad, i en liten sjöbod vid havet – hans flickvän har tydligen en sån charmig plats. Han visade runt via Facetime, och det såg magiskt ut. Det finns både bad och fiske där, och vi bestämde oss för att ta husbilen dit en helg. En ny liten utflykt att se fram emot.

Avslutning

Nu är det dags att starta dagen på riktigt. Dottern och Alfred kommer snart. Jag önskar dig en riktigt fin dag – en sån där dag som blir precis så bra som du vill ha den. Har du varit i Norrland? Har du några egna smultronställen i vårt avlånga land?

Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon Just nu gäller

När världen brinner och vi ändå packar vår LVL^2

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Vaknar upp. Sitter lugnt i soffan och låter dagen börja. Men så kommer nyheterna – ännu ett krig. Den här gången mellan Israel och Iran. Går ut i trädgården och försöker tänka, sitter under paviljongen och väljer först att skriva inlägget jag hade tänkt skriva. Men det går inte jag måste posta det här inlägget. Det här är viktigt och det får bli två inlägg idag. I skrivandets stund känns det som fingrarna bara trycks ner och ner igen. Orden måste fram.

Har inte Israel krigat tillräckligt? Förstår de inte att människor blir lidande? Det känns som om de tror att det är en lek. Men människor dör i krig. Vet de det? Människor svälter, barn blir utan föräldrar och föräldrar utan sina barn.

Var ska det här sluta? När ska det sluta? Hur galen har inte världen blivit?
Krig är krig – och sådant gör mig rädd. Jag är rädd, det känns olustigt. Och om jag som vuxen känner så här – hur är det då för våra barn? Vad tänker de om världen? Hur mycket snappar de upp av det som sker omkring dem? Självklart känner de av vuxnas känslor i dessa tider.

Barn ska få tänka stort, inte krympa av rädsla

Här gäller det att samla ihop sig. Tänka smått. Vara här och nu.
Barn ska ha andra saker att tänka på – leka, drömma, fundera över livets möjligheter. Inte behöva krympa ihop av tankar på en värld utanför fönstret som tappat förståndet.

Men ändå kommer tankarna:
Vill vi ens ha fred – på riktigt? Jo, jag vill det. Herr Thåström, jag vill ha en fin fred. En där ingen behöver böja huvudet, ta av mössan och ensam bocka inför makt.

Jag vill ha en fred där båda sidor skakar hand, ser på varandra och säger: “Hur går vi vidare nu?”
Krig är aldrig vägen framåt. Framåt är respekt. Framåt är värdighet. Framåt är när grannens barn, oavsett hudfärg, får en hjälpande hand när det behövs.

Respekt för olikheter – åt alla håll. Solidaritet, där vi delar den kaka som finns.
Inte störst går först. Kanske till och med tvärtom.
Att den lilla går först i ledet, och får ta först. Då kanske den som står sist i ledet också får sin beskärda del. Om omtanken, respekten och solidariteten får vara med.

Att fortsätta leva, mitt i galenskapen

Men nej – världen är galen. Och nej, det hjälper inte att jag sitter här och skriver.
Jag får ta tag i dagen. Packa in mat i husbilen, fixa till där. För idag ska vi iväg igen. En helg i husbilen. Vi ska umgås, bada, äta gott.

Men jag slås av en tanke.
Hur kan jag göra så – när världen ser ut som den gör?
Hur kan jag i min litenhet fortsätta leva som om inget hänt?

Kanske är det just det jag ska göra. Fortsätta. För lillkillens skull. För vår skull.
Fortsätta som vi gjort innan. Visa att livet här och nu finns kvar, även när omvärlden brinner.

Vi kan inte gräva ner oss i allt som sker.
Det händer – oavsett vad vi gör.
Men i vår lilla värld, här hos oss, finns fortfarande val. Vi kan välja att leva, att hålla fast vid värme, trygghet och kärlek. För det är precis vad världen behöver mest av just nu.

Länk till aktuell information om konflikten:

SVT Nyheter – Israel och Iran
(Uppdateras regelbundet med pålitlig information från svenska public service.)

Avslutande ord

Vi är små i det stora – men vi är inte maktlösa.
När världen lutar är det kanske just då vi behöver stå stadigt i det lilla.
Ett barns skratt, ett vänligt ord, ett dukat bord i husbilen – det är också motstånd.
Motstånd mot hatet, mot hopplösheten.
Så vi fortsätter leva.
Med omtanke, med respekt.
Och med hopp om att det en dag inte längre behöver kännas så här.

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags:

#KrigOchFred #IsraelIran2025 #BarnsTrygghet #LevaIOron #Solidaritet #HoppIFörvirringen #RespektFörLivet #TankarOmVärlden #MalixTankar #HärOchNu

När sorgen blir vardag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

Men jag vet att de kommer tillbaka.
Särskilt till midsommar.
Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

Ett liv som rullar på ändå

Men nu är det en ny tid.
En tid då vi inte får vara med.
En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

Vi hade en vilodag i torsdags.
Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

Ett barnbarn på besök

Igår kom Alfred på besök.
Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

Och där ramlade känslorna dit igen.
Jag trodde de hade stillat sig.
Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
Göra små utflykter.

Men Alfred kommer få komma hit ibland.
Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

Jag hade velat ha alla barnen här.
Men så är läget inte just nu.
Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

Midsommar närmar sig

Midsommar närmar sig med stormsteg.
Hjälp.
Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

Jag undrar hur de mår?
Vad ska de göra under midsommar?
Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

Sorgen – varför skriver jag om det?

Varför skriver jag om det här?
En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
Men ändå fortsätter jag skriva.

Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
Men den är inte längre förlamande.
När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

Jag ser solen.
Känner värmen.
Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

Jag väljer.
Väljer att plantera.
Att tvätta fönster.
Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

Sorgen finns där, men livet levs ändå.
Jag lever. Känner. Lär mig saker.
Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
Kanske är det just det som är att leva.

Hur är det för dig?

Ömsom regn, ömsom solsken.
Hur har du det just nu?
Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

Relaterade inlägg från malix.se:

Hashtags:

#sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

Tjänstledighetens oväntade gåvor – vad jag lär mig om mig själv

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Just nu är tempot långsammare än det brukar vara. Jag är tjänstledig, och det har öppnat upp för så mycket mer än jag först trodde. Visst, det var för lillkillens skull – men också lite för min. För att hinna vara där. För honom, men också för mig. Och någonstans mitt i det långsamma har jag börjat se mig själv tydligare.

Hur mår jag egentligen?

Det har tagit lite tid att landa. När man stannar upp kommer saker ikapp. Tankar. Känslor. Sånt man inte hinner känna när vardagen går i 180.
Men jag märker nu att jag andas djupare. Jag sover bättre. Jag har lättare för att skratta. Det har blivit enklare att vara närvarande – och jag känner mig mer som mig själv igen. Det är en lugnare och ett mera stilla jag som har hittat fram. Jag kan stanna upp och verkligen känna efter vad min kropp säger till mig. Jag har möjligheten att sitta ner och smaka på tet. Jag känner hur mjukt det känns när teet sväljs. Det fyller på mjukheter i kroppen. En kopp te för mig i sådana stunder känns helande och fyller på kroppen med ro.

Jag får också känna mig trött på riktigt. Inte bara sån där trötthet man skjuter undan, utan en sån som får vila. Det är en oväntad lyx. Känns som det är en viktig Lyx som helar inuti kroppen. Jag kan vila mig i att idag får det bli en lugn dag jag gör det i morgon istället.

Vad jag upptäcker hos mig själv

Jag trivs mer än jag visste i det enkla. Med att planera vad vi ska äta, gå ut i växthuset, skala potatis, höra ljudet av tystnad. Jag känner att jag blir mer kreativ när jag får andas. Får tänka färdigt en tanke. Får skriva, laga mat, bara vara.

Jag upptäcker också vad som inte längre får följa med. Stressen. Jäktet. Det där ständiga känslan av att alltid vara lite sen eller efter i planeringen. Jag vill inte tillbaka dit. Inte som det var.

Vad vill jag ta med mig vidare?

Jag vet att tjänstledigheten inte är för evigt. Vardagen kommer igen. Men jag vill inte bara kliva rakt in i det som var.

Jag vill ha tid för ett samtal. För en stund utan tankar som rusar. Som igår – jag och lillkillen planterade grönsaker när telefonen ringde och lilltjejen ropade att hon klarat matten.
Sen satt vi i vardagsrummet och käkade glass. Hon berättade om livet, om gymnasiet, om sina mål. Och jag fick vara med. I stunden. Sådana ögonblick är heliga.

Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha plockat ur diskmaskinen. Vila i känslan att jag har tid i morgon. Nu behöver jag bara vila. Jag vill ta med mig det lugnet. Den rytmen. Skapa små rum av stillhet – även när livet snurrar.

Avslutning

Tjänstledigheten var från början en lösning. Men det har blivit något mer. Den har blivit en påminnelse om vem jag är, bortanför prestation och full kalender.

Jag är tacksam för den här tiden. För att få vara nära ett barn som lär känna mig – men också för att jag lär känna mig själv igen. Jag behöver inte prestera hela tiden. Det räcker långt med att andas. Jag har hunnit med att ta ställning och sätta upp gränser.
Gränser som genom tankar och funderingar där tiden har funnits. Jag har hunnit med att fråga varför gör jag? För vem skull? Ibland har det seglat in gränser för att skydda mig själv mitt innersta. Jag har hittat till att njuta av sitta still och betrakta omgivningen. Hunnit med att känna med alla mina sinnen. Luktat på blommor, njutit av att stå i källaren och stryka mina kläder. Inte för att jag måste utan för att jag vill.
Kanske är det där, i mellanrummen, som de största gåvorna finns.

Har du tid att stanna upp i dina görande? Kanske till och med sluta göra för att just i stunden njuta av det som är omkring dig? Hur gör du för att vara närvarande i stunden?

Tack för att du läser. Jag hoppas att du också får tid att andas – mitt i allt som är.

#tjänstledig #tid #livskraft #gränser

Lev idag. Just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först sen. Just nu är det som gäller.
/Carina Ikonen Nilsson