Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.
This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.
It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.
Performance anxiety knocking on the door
When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.
What do you want to read about? Do I write well enough? And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.
Bath memories from the motorhome in Kungshamn
We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.
Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.
Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.
We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.
But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.
Evening by the sea
It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.
Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.
Read more about our travels in the category Motorhome Life
Reflection
Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.
AHA – between the lines
It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.
My voice – between the lines
I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Här i husbilen i Kungshamn har nedräkningen börjat. Inte för alla våra husbilsturer, men kanske för den sista gången hit till Kungshamn för denna säsong. Här i vår LVL^2 möter jag tystnaden, tankarna och en vardag som blir till minnen – med kaffekoppen bredvid mig, havet utanför och orden som följer med.
Idag vaknade jag i Kungshamn. Kaffet står som vanligt bredvid mig och de övriga i vår bil sover. Jag älskar de här stunderna när jag är vaken helt själv i husbilen och inget eller ingen stör mig när tangenterna trycks ner.
Det fyller mig med ro. Ensamheten är inte ensamhet – det är en stund med mig och de som bor inom mig: mina tankar, känslor och stillheten i att få vakna upp tillsammans med orden. Bara jag, kaffet och du som läser. Det gör mig varm i hjärtat att ni blivit så många som tittar in här. Tänk att lilla jag skriver saker som andra vill läsa.
Prestationsångesten som knackar på
När jag skrev bara på svenska var det inte så många som kikade in här. Nu är ni fler, mest från USA men också från andra delar av världen. Det är en glädje – men också en liten rädsla. En ångest. Svårigheten att prestera smyger sig på.
Vad vill ni läsa om? Skriver jag tillräckligt bra? Där någonstans inser jag att det är fel tankar. För jag är jag, och jag skriver bäst när jag skriver mina ord. Prestationsångesten gör mig bara sämre. Därför lutar jag mig tillbaka och väljer istället att känna tacksamhet över att det är så många som läser, också på engelska.
Badminnen från husbil i Kungshamn
Vi brukar åka hit några gånger om året. Här i Wiggersvik har jag badat långt in på hösten och väldigt tidigt på våren. Ett år var det 4,8 grader i vattnet. En kille som satt i en båt ropade att han tyckte jag var modig. Modigt kanske, men när man gör det ofta känns det mest naturligt.
Igår när vi gick ner mot bryggorna såg jag att det inte skulle bli något dopp för mig. Vattnet var fullt av röda maneter som lyste ilsket. Jag är rädd för dem. Skulle jag bada bland de där brännande små sakerna, då hade jag verkligen prövat mitt mod. Samtidigt måste jag erkänna att här är jag feg – ett bad hade varit uppfriskande och härligt, men jag vågade inte.
Igår kväll satt jag och maken ute. Vi dukade upp med kräftor, räkor, rostat bröd och majonnäs. Till mig blev det kräftor, här vill jag erkänna att jag är lite lat. För jag orkar inte sitta och skala små räkor. Räkorna gick till maken, eftersom han har tålamodet.
Vi köpte färdigförpackade räkor och kräftor på Citygross. Annars har vi alltid stått vid charken och beställt över disk. Jag erkänner, här hade jag en förutfattad mening. Jag tänkte att de där färdigförpackade påsarna var det som inte dög till disken. Att räkorna inte skulle vara så fina.
Men här fick jag en näsbränna. För mina förutfattade tankar visade sig vara fel. Dessutom var räkorna och kräftorna fantastiskt fina. Någon enstaka överkokt kräfta, men de flesta var spänstiga och goda. En liten påminnelse till mig själv om att inte döma för snabbt.
Kvällen vid havet
Det var lite kyligare än kvällarna som varit innan denna helg i husbilen. Jag satt med filt om mig och önskade att jag varit klok nog att ta en bild på vattnet. Havet gungade i långa, mjuka rörelser – nästan som en meditation. Molnen, solglimtarna och fiskmåsarna gjorde omgivningen till ett levande konstverk.
Här i Kungshamn är hösten redan tydligare än hemma. Löven glöder i gult och rött, vilket gör att träden badar i färger. Jag tycker att det gått på tok för fort. Ändå är det vackert. Sommaren känns redan långt borta.
Kungshamn blev ännu en resa som stannade kvar i mig. En plats där jag både fick möta min rädsla för maneter och min förutfattade mening om räkor i en papperspåse. Havet som gungade, hösten färgade träden, och i husbilen fick jag min stund med orden. Det är just de här ögonblicken som gör att jag vill fortsätta skriva, även när prestationsångesten försöker smyga sig in.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid havet eller platsen som är det viktiga. Det är mötet med mig själv som sker där. När kräftorna överraskade med sin kvalitet, när jag fegade ur inför maneterna eller när kaffet smakade extra gott i ensamheten – där fanns det viktiga. Det var aldrig bara Kungshamn, det var alltid jag i mötet med Kungshamn.
Min röst: Mellan raderna
Jag ser mig själv här i husbilen, med kaffet, tangenterna och havet utanför. Jag oroar mig för att inte skriva bra nog, men samtidigt vet jag att orden bär bäst när de är mina. Mellan raderna hör jag en stolthet över att jag vågar vara mig själv, även i de små orden. Jag tvivlar, men jag ger inte upp. Och kanske är det just därför jag fortsätter.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.
Minnena som bär
Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.
Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.
Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.
När farmorsrollen förändras
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.
Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.
För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.
När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.
Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.
När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner
Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.
I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.
I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.
Frågor till dig som läsare
Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?
FAQ – Att vara farmor
Vad innebär det att vara farmor idag? Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.
Är farmorsrollen alltid självklar? Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.
Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära? Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.
Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.
AHA – mellan raderna
Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.
Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.
Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.
Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.
These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.
When the grandmother role changes
The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.
But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.
To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.
Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.
The birthday and the hug that meant everything
When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.
I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.
When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.
A love that never disappears
The photos and keepsakes remind me of the love that endures.
In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.
Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.
In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e
FAQ – Being a Grandmother
What does it mean to be a grandmother today? Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.
Is the grandmother role always certain? No, it can be fragile. But love remains – through everything.
How can you be a grandmother when you are not allowed to be close? Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.
Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.
AHA – Between the Lines
Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.
Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
ADHD in everyday life is not just a diagnosis – it is a lived experience. It holds strengths, chaos, emotions and intuition, all at once. Here I share my own experiences of living in the in-between – where it sometimes hurts, but where joy and presence also grow.
ADHD in everyday life can sometimes feel like a rollercoaster. One day there is endless energy and ideas flow freely, while the next day it feels heavy to even get started. That is why even the simplest everyday tasks can feel overwhelming.
I have learned that both sides are part of me. On the one hand there is strength in creative thinking and the ability to find new paths. On the other hand it also means struggles with structure and the feeling of not always being enough.
Feeling All the Feelings – All at Once
Feeling emotions all at once is a big part of my life. Emotions live in my body constantly, for better or worse. Sometimes they hurt deeply, while at other times they are wonderfully bright, when joy sparks from the smallest things.
When emotions take space, they often find a way out through creativity.
Sadness can be painful, but when the crying is over, my tears are truly dry. Anxiety, chaos, grief and insecurity mix with intuition – the ability to sense when someone is not telling the truth or means something completely different than they say. All of that lives in my ADHD – both the good and the hard.
Sometimes I curse it, but at the same time I am often grateful. Because when my emotions tell me something, they are usually true. My intuition lives in the moment, and therefore it often turns out to be right. There is something in the air – and I can feel it, long before it is visible.
When Things Don’t Go as Planned
What really throws me off is when things don’t go the way I had imagined. For example, if I go to the accountant I have had for many years and suddenly meet someone else, it can cause real chaos. That is exactly what happened this spring.
The Accountant Who Was Replaced
I had an appointment and sat calmly waiting for him to call my name. But when the time came, a woman came out instead and said my name. In that moment I was thrown back several years. It has taken me a very long time to let go of the anxiety around those visits. Through many years, and with the help of a very good accountant who understood both me and my anxiety, I had learned not to panic.
But this time, when it wasn’t him but his daughter, the anxiety came rushing back in full force – just like before. I cried out loud: “No, what is this, I usually have Christer!” My accountant quickly came out and calmed me down. He explained that he had already told his daughter how my visits usually go and that I find them difficult. She was well prepared – but for me, it didn’t matter. In that moment I was entirely in my ADHD – time and space disappeared, and the reaction came before I could even think.
When Work Changes the Plan
The same thing happened at work. If I had thought that I would be in the unit and the manager suddenly said: “No, you have to be in the meeting,” it hurt in my whole body. Change became so much harder than it might have looked from the outside. All the emotions were triggered and drained so much energy.
(Today I no longer work there, but when I did, this was a big part of my everyday life.)
Small Tools That Make a Difference
Over the years I have found small tricks that actually help. First of all, I make lists – but they are always short and simple. Secondly, I stick to routines, because the same morning ritual every day reduces stress. In addition, I try to create pauses, small gaps between activities. Finally, I use reminders on my phone, instead of carrying everything in my head.
Google Calendar and a cup of coffee – small tools that bring structure to everyday life.
In the past I wrote lists of everything, down to the smallest detail. But I have grown older and learned that I can manage quite well with simpler supports. Today I know that the important tasks must be done first – even if they feel like the most boring in the world. The fun things can wait until afterwards. Except… I’m not really telling the truth here. Blogging always comes first.
Because here on the blog everything is fun – even if SEO, keywords and optimization sometimes feel complicated. But that’s when I have my SEO-expert, the AI, with me. He (or maybe she, or just a machine?) helps me along the way. And even if I have to steer and correct now and then, it is still a great help with those things – for me they are just “back cover text.” The AI has read the book and the back cover, and that is where it comes in handy.
FAQ – Common Questions About ADHD in Everyday Life
What does ADHD in everyday life feel like? For me it is a mix of creativity, impulsivity, joy and frustration. One moment full speed, the next a sudden stop.
What are the strengths of ADHD? Creative thinking, spontaneity, persistence in what truly engages, and a strong emotional presence.
How can you create balance? Small routines, structure and understanding from others make a big difference. Accepting both the strengths and the struggles is essential.
Closing Words
ADHD in everyday life is not something I want to get rid of. It is part of me – both the wild and the still, the strong and the vulnerable. By accepting the whole spectrum I can also find ways to balance it.
Strength in Meeting Young People
It has also given me many advantages in my professional role. When I met young people with similar struggles, I truly understood what was happening on the inside.
I remember once, a long time ago, when I was new at a workplace. Some colleagues discussed a girl and said: “We have told her over and over, but she still does it.”
I joined the conversation and asked: “What do you think that is about?”
They answered that they didn’t know – that she was ignoring them.
I said: “She actually doesn’t understand what you mean, and she doesn’t know what else to do instead.”
The colleagues replied: “But we have told her not to do it.”
I repeated: “Yes, you’ve told her what not to do, but she doesn’t understand why – and she doesn’t know what she should do when her body tells her to move.”
That conversation didn’t change anything at the time. I was new, and my words probably didn’t carry much weight. But to me it was clear. It is in those exact situations that my ADHD becomes a strength – because I can see, feel and understand in a way that isn’t always visible from the outside.
When Words Find Their Own Way
And honestly, today I was supposed to write about something completely different – about being a grandmother. But these words found their way instead. They wanted to be written, and sometimes that’s how it is – the moment itself decides what needs space.
Maybe you recognize yourself? Or maybe you live close to someone with ADHD? Feel free to share your thoughts in the comments – it makes a difference when we share our stories.
Reflection
Between the lines of this text live both strength and fragility. I am not writing about perfect solutions, but about everyday reality – where failures and successes walk side by side.
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…
Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.
Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.
Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.
Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.
Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.
Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.
Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.
Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.
Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.
Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.
Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.
När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.
Mellan raderna – min röst
Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.
Reflektion
Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.
Fråga till dig som läser
Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vad innebär det att vara mormor eller farmor? Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.
Vad är det bästa med att vara mormor/farmor? Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.
Kan man känna saknad som mormor eller farmor? Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Being a grandma sometimes means balancing – standing on the pier, feeling the wind, and daring to hope for what can be built ahead…
Autumn is here to stay. When I wake up it’s dark, just like today at 5:20 in the morning. Yesterday was filled with both laughter and heavier feelings. Being a grandma means living right in the middle of it all – with pancakes, card games and hugs, but also with the longing for what is not possible.
Yesterday afternoon Alfred was here again, and of course we played cards. That little man doesn’t like it at all when grandma wins. Yesterday he suddenly asked me what I used to work with.
I told him that right now I don’t have a job I need to travel to every day. “But before then, grandma, what did you do?” he asked. I explained that I worked with young people and children who couldn’t live with their parents. He thought it was sad for the children who couldn’t stay with their mom and dad.
I told him that yes, it can be sad, but they don’t have a choice. When they couldn’t live with their parents, they got to play cards with grandma and her colleagues. He thought it was a strange job. I tried to explain that there were many other things too – that it was a bit like life itself: you talk, eat meals together, and when someone is sad or angry you take care of it.
Then Alfred said it was good that I had worked with that kind of thing, because “there’s no one better at comforting than my grandma.”
I’d call that a top grade for a grandma. The fact that she also makes pancakes with ice cream – although you have to taste the soup she cooks on Thursdays – was also good. But, it would have been even better with only pancakes. The rule is: if it’s pancakes, you must taste the soup, but you don’t have to finish it.
And today Alfred finishes school very early, already at 11. I get to pick him up again – and we’ll share another afternoon together.
Yesterday we went to drop off gifts for one of the grandchildren who had a birthday. The situation was a bit unusual, but when you turn a year older you should of course be celebrated – birthdays deserve presents.
There were many packages, mostly pens and crayons because she’s so good at drawing. Two little kittens ran around the house and brightened the moment. The visit was short, but both my husband and I got hugs. My daughter was there too and she also had gifts with her.
I wish our relationship could be more everyday – that I could take her out for coffee, help with homework or pick her up from school. Just as I can do with Alfred. But right now life doesn’t look like that. Still, it was wonderful to see her, even though it hurt when we drove home again.
My little princess of a grandchild – the moment was short, but the memory will last long. And there was also the quiet longing for the little chubby one, who wasn’t even home this time. He too is in my heart, just as much, even when we don’t see each other.
When Alfred asked about my work, it reminded me why it’s so important that there are adults who step in when parents can’t. For children it’s often hard, but also necessary. Organizations like BRIS and Save the Children share more about children’s rights and support.
Between the Lines – My Voice
Between card games and pancakes, between hugs and distance, lies my story. What I’m really saying is: I love all my grandchildren, but the path to them looks different. With Alfred there’s everyday closeness. With the princess and the little chubby one, there’s longing and what I don’t get to share.
Reflection
Perhaps this is what life is – full of contrasts. One moment warmed by a boy’s words that I’m the best at comforting. The next, aching with the pain of not being able to share everyday life with the others.
Question for You
Have you ever stood in that feeling of both closeness and distance – of joy and longing at the same time?
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Being a Grandma
What does it mean to be a grandma? It often means being close to your grandchildren – sharing play, everyday moments, hugs, and conversations.
What is the best part of being a grandma? The joy of the small things: playing cards, making pancakes, going for walks, or simply being present.
Can a grandma feel longing or absence? Yes, sometimes grandchildren are not always nearby. That longing is part of the love – it shows how important the relationship really is.
Igår lagade jag glutenfria kycklingfiléer i Airfryern, med sallad från växthuset och mitt luftiga afghanska ris. Nere i källaren samsas våra världar. Han med sin ordning, jag med min skaparröra. Igår blev det kyckling i Airfryern, sallad med tomater från växthuset och afghanskt ris – en middag lika enkel som god. Idag är det samma källare, samma vi, men dagen bär på något mer: längtan efter Alfred och eftermiddagen som väntar.
Igår satt jag här i källaren. Vårt lilla hobbyrum. Vi har båda våra stationära datorer här nere och sitter rygg mot rygg. Han på sin stol, jag på min. Han med WoW, sport och hästar, jag med pennor, måleri, stickningar och skrivandet. Vi säger kanske inte så mycket, men ändå är det gemenskap. Samtidigt är det fint att vara nära, även om vi gör helt olika saker. Det här rummet är egentligen ett förråd nu för tiden, men det är den plats vi har som vår plats att leka på.
Du får ursäkta röran. Men röran är min. Jag sprider ut mig. Penslar, färger, garn och papper lite överallt. Därför blir det levande, och inte stelt. Kanske är det också min ADHD som gör att röran växer så fort – men samtidigt är det där kreativiteten bor. Här finns idéerna som blir till färg, ord och ibland till mat på bordet.
Min målarhörna i källarenMin skriv- och datorhörnaVårt gemensamma källarrum
Igår – maten på bordet
Och igår lagade jag som vanligt mat. Jag lagar maten på veckodagarna och maken står i köket de dagar har är ledig. Glutenfria kycklinginnerfiléer i Airfryern. En sallad med tomater och gurka från växthuset. Jag blandade i de rivna morötterna som blev över dagen innan, plus alfalfagroddar, rödlök, citron, olja och vinäger. Fräscht och gott. Jag har tidigare delat mitt recept på pizzasallad som på pizzerian – enkelt, fräscht och perfekt som vardagstillbehör.
Krispig Kyckling får du av majsmjöl och panko
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Kycklingen blev krispig: majsmjöl → ägg → glutenfritt panko. Sex minuter på varje sida i Airfryern, och sen in i ugnen en stund. Viktigt att de inte ligger för tätt. Till det hade vi en kallsås på gräddfil, majonnäs, sambal oelek och chilisås. Och jordnötssås. Ja – den går fint att göra själv och då kommer alla smaker ännu tydligare fram. Jag länkar ett ICA-recept längst ner, och skriver min snabbvariant i receptdelen.
Det afganska riset som är en favorit här hemma.
Kanske inte av alla, Maken är väl så där förtjust i det bara. Men stora sonen han uppskattar riset och det är mest därför jag gör det.
Riset gjorde jag på mitt sätt – en variant av afghanskt ris. Jag har sagt det förr och säger det igen: ris ska tvättas! Länge. Vattnet ska bli klart. Sen får det ligga i blöt några timmar.
Afghanskt ris i blötläggning
När jag kokar har jag mycket vatten, buljong, curry, chili, vitlök och lök. När det är klart häller jag av och lägger tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket. På så vis blir det sådär luftigt och fint.
Idag – längtan efter Alfred
Men det var igår. Idag är en ny dag. Ändå sitter jag här i samma källare. Samma röra, samma stolar. Men ändå inte samma vi för maken ska snart till jobbet så det är inte längre – rygg mot rygg. Idag finns tanken någon annanstans. Nämligen på Alfred.
Jag längtar redan, fast klockan är inte mycket. Senare idag nämligen i eftermiddag får jag åka och hämta honom i skolan. Den känslan gör mig varm. Att få träffa honom, höra vad han vill berätta, vara en del av hans eftermiddag. Det är just det jag ser fram emot.
Mellan raderna
Igår handlade allt om mat och dofter, även om stilla gemenskap rygg mot rygg. Idag handlar det om väntan. Här mellan raderna finns närheten: Det handlar om att ha en plats. Men även så handlar om att dela vardagen. Det är att få längta efter någon man älskar. Och kanske är det också en del av livet med ADHD – att allt sker på en gång, att röran blir en del av helheten, men också att glädjen ofta gömmer sig just där.
Nu blev jag nyfiken på dig hur har du det? Hur ser din vardags röra ut – är det ordning eller kreativt kaos hos dig?
Reflektion
Kanske är det just här livet känns som mest – här i gårdagens middag, även om det också finns i dagens längtan. I röran här nere, samtidigt i tystnaden rygg mot rygg. Här upplever jag, samtidigt som jag ser de små ögonblicken, vilket formar allt här i vårt liv. Det är här vi kan uppleva och känna inom oss själva – just i de där vardagliga stunderna, som därför blir till i all enkelhet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vanliga frågor om glutenfria kycklingfiléer i Airfryer
Hur tillagar man glutenfria kycklingfiléer i Airfryer? Lägg de kryddade kycklingfiléerna i Airfryerns korg och tillaga på 180 grader i cirka 18–20 minuter. Vänd gärna efter halva tiden för jämn tillagning.
Blir kycklingen saftig i Airfryer? Ja, Airfryern gör att kycklingen får en krispig yta samtidigt som den behåller saftigheten inuti.
Vilka kryddor passar bäst till kyckling i Airfryer? En enkel blandning av salt, peppar, paprika och lite olivolja fungerar alltid. Men du kan variera med vitlök, chili eller örter efter smak.
Kan jag laga frysta kycklingfiléer i Airfryer? Ja, men det tar lite längre tid. Räkna med 22–25 minuter istället för 18–20 minuter, beroende på storlek.
Håll varma i ugnen tills alla är klara (lägg dem luftigt).
Servera med:
Kallsås: gräddfil + majonnäs + sambal oelek + chilisås. Här smakar man sig fram. Egentligen gör jag nog så i all mat jag lagar. smaklökarna får bestämma när jag lagar mat.
Jordnötssås: se hemmavariant nedan eller följ ICA-receptet.
Jordnötssås – hemmagjord (snabbvariant)
1 dl jordnötssmör
ca 1 dl vatten (späd till önskad konsistens)
1–2 msk japansk soja
1 liten vitlöksklyfta, riven
1 tsk riven ingefära
chiliflakes eller sambal oelek efter smak
1–2 tsk pressad lime eller lite vitvinsvinäger
en nypa socker eller honung
Rör ihop allt i en kastrull på låg värme tills det blir slätt. Smaka! Justera sälta, syra och hetta – hemmagjord blir oftast mer smakrik eftersom du styr balansen själv.
Vill du följa ett recept från ICA? Lägg in din länk här: ICA: Jordnötssås (sök på “jordnötssås” och välj din favorit).
Afghanskt ris – min variant
Tvätta riset länge, tills vattnet är klart.
Låt ligga i blöt några timmar.
Koka i mycket vatten med buljong & kryddor (min tvist: curry, chili, vitlök, lök).
Smaka av – när riset är klart, häll av.
Lägg tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket.
Resultat: luftigt, smakrikt och perfekt tillbehör.
Yesterday I cooked gluten-free chicken fillets in the Airfryer, with fresh salad from the greenhouse and my fluffy Afghan rice. Down in the basement, our worlds coexist. He with his order, me with my creative chaos. Yesterday it was chicken in the Airfryer, salad with greenhouse tomatoes, and Afghan rice – a dinner as simple as it was good. Today it is the same basement, the same us, yet the day carries something more: longing for Alfred and the afternoon ahead.
Yesterday I sat here in the basement. Our little hobby room. We both have our desktop computers down here and sit back-to-back. He in his chair, me in mine. He with WoW, sports and horses, me with pencils, painting, knitting and writing. We may not say much, but still, it is togetherness. At the same time, it is comforting to be close, even if we are doing completely different things. This room was once a storage room, but now it has become our space to play and create.
You will have to excuse the mess. But the mess is mine. I spread out. Brushes, paints, yarn and paper all over the place. That is why it feels alive, and not stiff. Maybe it is also my ADHD that makes the mess grow so fast – yet at the same time, that is where creativity lives. Here lie the ideas that turn into colors, words, and sometimes into food on the table.
Min målarhörna i källaren
My painting corner in the basement
Min skriv- och datorhörna
My writing and computer desk
Vårt gemensamma källarrum
Our shared basement room
Yesterday – Dinner on the Table
And yesterday I cooked, as usual. I take care of weekday dinners, while my husband cooks when he is off work. Gluten-free chicken fillets in the Airfryer. A salad with tomatoes and cucumbers from the greenhouse. I also mixed in the shredded carrots left over from the day before, plus alfalfa sprouts, red onion, lemon, oil and vinegar. Fresh and good. I have also shared my recipe for homemade pizza salad – simple, fresh and perfect as an everyday side dish.
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Crispy chicken with corn flour and panko
Gluten-free chicken fillets ready for the Airfryer
The chicken turned out crispy: corn flour → egg → gluten-free panko. Six minutes on each side in the Airfryer, and then into the oven for a while. It is important that they do not lie too close to each other. Alongside we had a cold sauce made of sour cream, mayonnaise, sambal oelek and chili sauce. And peanut sauce. Yes – you can easily make it yourself, and then all the flavors come through even more clearly. I link to an ICA recipe at the end, and I also include my own quick version.
Afghan rice – a family favorite
Perhaps not everyone’s favorite – my husband is not too fond of it. But my eldest son loves it, and that is mostly why I make it.
I cook it my own way – a twist on Afghan rice. I have said it before and I will say it again: rice must be washed! For a long time. The water must be clear. Then it needs to soak for a few hours.
Afghanskt ris i blötläggning
Afghan rice soaking in water
When I cook it, I use plenty of water, broth, curry, chili, garlic and onion. When it is done, I drain it and put it back in the pot with a paper towel under the lid. In this way the rice becomes fluffy and light.
Today – Longing for Alfred
But that was yesterday. Today is a new day. Still, I sit here in the same basement. The same mess, the same chairs. But not quite the same us, because my husband will soon leave for work – so we are no longer back-to-back. Today my thoughts are elsewhere. With Alfred.
I am already longing, even though the day has barely begun. Later this afternoon I get to pick him up from school. That thought makes me warm inside. To see him, to hear what he wants to tell me, to be a part of his afternoon. That is exactly what I am looking forward to.
Between the Lines
Yesterday was all about food and flavors, even about quiet togetherness back-to-back. Today it is about waiting. Here between the lines lies closeness: it is about having a place. But it is also about sharing everyday life. It is about longing for someone you love. And maybe this too is part of living with ADHD – that everything happens at once, that the mess becomes part of the whole, but also that joy often hides right there.
Now I am curious about you – how is it for you? How does your everyday clutter look – neat and tidy, or creative chaos?
Reflection
Maybe it is right here that life feels most real – in yesterday’s dinner, even if it is also in today’s longing. In the mess down here, and at the same time in the silence back-to-back. Here I experience, even while I see the small moments, which together shape everything in our lives. It is here we can feel within ourselves – in those everyday moments that, therefore, become life in its purest simplicity.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Gluten-Free Chicken Fillets in the Airfryer
How do you cook gluten-free chicken fillets in the Airfryer? Place the seasoned chicken fillets in the Airfryer basket and cook at 180°C (350°F) for about 18–20 minutes. Flip halfway through for even cooking.
Does chicken stay juicy in the Airfryer? Yes, the Airfryer gives the chicken a crispy outside while keeping the inside tender and juicy.
What spices work best for chicken in the Airfryer? A simple mix of salt, pepper, paprika, and a little olive oil always works well. You can also add garlic, chili, or herbs depending on your taste.
Can I cook frozen chicken fillets in the Airfryer? Yes, but it takes a little longer. Plan for 22–25 minutes instead of 18–20 minutes, depending on the size of the fillets.
Keep warm in the oven until all are done (place them with space between).
Serve with:
Cold sauce: sour cream + mayonnaise + sambal oelek + chili sauce. Taste your way – I often do this with all my cooking, letting the taste buds decide.
Peanut sauce: see quick version below or follow the ICA recipe.
Peanut Sauce – Homemade (Quick Version)
100 ml peanut butter
about 100 ml water (adjust for consistency)
1–2 tbsp soy sauce
1 small garlic clove, grated
1 tsp grated ginger
chili flakes or sambal oelek to taste
1–2 tsp lime juice or a splash of white wine vinegar
a pinch of sugar or honey
Heat gently in a saucepan and stir until smooth. Taste and adjust salt, heat and acidity – homemade usually gives more flavor because you decide the balance yourself.
(ICA recipe link: add here)
Afghan Rice – My Version
Wash the rice thoroughly until the water is clear.
Let it soak for a few hours.
Cook in plenty of water with broth and spices (my twist: curry, chili, garlic, onion).
Taste – when done, drain.
Return to the pot with a paper towel under the lid.
Result: fluffy, flavorful and the perfect side dish.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
