Preface This post is about the late summer slowly approaching, about motorhome life, and about carrying both joy and longing at the same time. It’s about missing grandchildren, about living with distance in the family – and about love that remains even when paths separate.
When Summer Begins to Fade
Here I am again, in our motorhome. I write as I usually do, but the feeling is different now. It’s no longer the sparkling energy of spring. Summer is beginning to retreat, even if I don’t want to admit it. The truth is: we are closer to autumn than to the full bloom of summer.
Autumn can be beautiful in its own way, but I miss those warm evenings that invite quiet joy. Still, summer is not over yet. There are days left to live, and I remind myself not to give up on them too soon.
An Unexpected Visit and a Quiet Thought
We will stay here at the campsite for another day. Today I learned that my husband’s brother will visit – a little surprise. It will be nice to meet him.
Yet, other thoughts swirl quietly in the background.
On Instagram, I saw photos of my grandchildren, happy and full of life. I smiled seeing them laugh, yet my heart felt a small ache. These are the moments I long to share – but for now, I am a grandmother at a distance.
Sometimes it feels as if the world keeps moving without me. Life doesn’t always turn out as we wish, but the longing is still there. Hugo has grown taller, Emilia looks ready to conquer the world, and Alfred I sometimes get to hold close when life allows it.
What carries me is love – it remains, even when I must love from afar.
A Mother’s Love Never Ends
There is nothing I can do to change the situation right now. All I can do is keep wishing them happiness.
My greatest hope is not for life to go back to the way it was, but for everyone to be well. I hope my son has a life where he can breathe, laugh, and feel that he chose what was best for him and his children.
I am his mother, and I love him more than words can hold. That love remains, no matter the distance.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, I want to say this:
I am a mother and grandmother carrying both pain and love in the same breath. I do not shy away from what hurts, but I do not write out of bitterness. I write to understand, to remain standing, and to keep loving.
And perhaps I also write for you who recognize yourself in these words. We are more than one carrying this quiet sorrow. We carry it together – even if we carry it apart.
Reflection
Sometimes, life is about daring to stand in love, even when it is not returned. I cannot control other people’s choices, but I can choose to keep loving my grandchildren – quietly, from the heart, at a distance. And maybe, that is enough until the day our paths meet again.
Grief follows no rules. There is no manual for how to handle being cut off . But it is possible to keep loving, even when the relationship is broken. To stand in love, even when you get nothing in return. It’s possible to love – even when love becomes a one-way street.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
Would you like to support my writing?
I write to understand – and to help others feel less alone. If you’d like to support my work, you can do so here:
Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.
Solrosen som blev två – och ni som hittar hit
Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.
Unik – precis som du som läser. För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit. Det är stort för mig.
När läsarna blir som en vänkrets
Ibland funderar jag: Hur kommer det sig att ni stannar kvar? Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?
Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.
När SSL-strul blir som ett hål i luften
Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.
Men jag skrev ett inlägg ändå. Och plötsligt… var ni där igen.
Om ni visste hur glad jag blev.
Jag som trodde att det var kört – på riktigt. Lite som när sidan låg nere förra månaden. Men ni kom tillbaka.
Tack för att du läser – även det oviktiga
Tack från hjärtat. Tack för att just du kommer hit.
Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.
Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre. Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver. Och att du läser.
Just nu – här, med värk och tacksamhet
Jag sitter under markisen, utanför husbilen. Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.
Jag har inte ens doppat mig i poolen idag. Men kanske imorgon. Ett svalkande bad vore fint.
Solrosen som symbol
Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling. Kanske är det så med oss människor också. Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.
Det är så jag ser på er. Som en tyst men levande gemenskap.
Och så såg jag er…
Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit. Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra. Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.
Så tack. För att du är här.
Reflektion
Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå. Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…
Att du är här betyder mer än du anar. Kanske bär du också på något. Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?
Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal: paypal.me
This post is about a sunflower with a twin soul, a blogger in pain – and the quiet joy of being found again. It’s also a heartfelt thank you to you, the reader. And a gentle reminder of why I write.
The sunflower that became two – and those of you who find your way here
We have a sunflower at home. It has a twin. Or maybe it’s two growing from one. You decide. I’ve never seen anything like it, and I love that sunflower. To me, it’s unique.
Unique – just like you who are reading this. Every day, I’m amazed that you keep coming back. It means the world to me.
When readers become like a circle of friends
Sometimes I wonder: Why do you stay? Why do you keep returning, day after day?
It feels like the number of readers has become a kind of friendship circle. A quiet community – even though I don’t know your names or who you are. Still, I feel it. Like a warm presence.
When SSL issues feel like a silence
The blog hasn’t been secure lately. Because of SSL issues, the site showed warnings – and I saw the numbers drop. Yesterday, barely anyone clicked in. And today, nothing much until 3 PM.
But I wrote a post anyway. And suddenly… there you were again.
If only you knew how happy that made me.
I thought it was over – for real. Just like that time last month, when the whole site went down. But you came back.
Thank you for reading – even the small things
Thank you. From the heart. Thank you for coming here.
I don’t always write about important things. Sometimes I don’t even know why I write. But I keep going. Because it helps me feel. Because I often don’t know what I think until I’ve written it down.
I used to believe you had to write about something important to be read. Now I know better. It’s not what I write that matters – it’s that I write. And that you read.
Right now – here, with pain and gratitude
I’m sitting under the awning, outside our motorhome. The air is warm, and the campground is full of people. I haven’t moved around much today – my osteoarthritis is flaring up, and the pain is intense. Just short walks – to the bathroom, to refill water bottles.
I haven’t even dipped into the pool today. But maybe tomorrow. A cooling swim would be nice.
The sunflower as a symbol
The sunflower stretches toward the light – whether it stands alone or grows in twos. Maybe we humans are the same. We grow best when we’re allowed to be unique – and still stand beside someone.
That’s how I see you. As a silent, living connection.
And then I saw you…
I only logged in to see if anyone had found their way back. And there you were – visits from Keaaudhil and many others. You made my afternoon so much better.
So thank you. For being here.
Reflection
I don’t write to know – I write to understand. And sometimes – not to feel so alone.
This blog has become my reflector. Or maybe just someone I write to…
That you are here means more than you know. Maybe you’re carrying something too. We don’t always have to know what. It’s enough that we pause – together.
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.
Do you also have something in your everyday life that makes you pause and feel grateful? Do you ever feel like a sunflower with a twin soul?
Support my writing
If you’d like to support my writing and this blog, you can do so via PayPal: paypal.me
Det här inlägget handlar om teknikstrulet som plötsligt löste sig, om nyfikenheten som driver mig – och om campingupplevelser som förändrats. Det är ett inlägg om att lyssna på sin magkänsla, ta plats i sin egen berättelse och att ibland bara ge upp något som inte längre känns rätt.
Jag skrev det igår – men precis efter det började SSL-strulet. Här är länken om du missade det: Läs inlägget om KonMari här
Jag och min envishet – och kanske lite AI
Yes! Det fungerar igen. SSL-certifikatet är på plats och sidan är säker. Om det var Loopia som löste det eller om det var jag – med hjälp av min morgonpigghet och AI – det vet jag faktiskt inte. Jag pillade och försökte, nyfiken som jag är. Och plötsligt fungerade det.
Ingen från Loopia har ringt mig än, trots att de lovade. Men vad gör det – nu är det säkert, och jag är nöjd.
ADHD-genen som inte ger upp
Jag tror det var min ADHD-gen som kickade in. Den där envisheten. Jag ger mig inte när det känns som att något borde gå att lösa. Och ibland, ja – det går faktiskt. Tack, nyfikenheten. Tack, rastlösheten. Tack, viljan att förstå trots att jag inte riktigt vet vad jag gör.
En sista gång i Vallersvik?
I morse vaknade vi på Vallersviks camping. Vi har varit där varje år, men nu… nej. Det här var nog sista gången.
Det kändes som om husbilar inte längre är välkomna där. Vi bad om en plats vid vattnet – där vi brukar stå. Men det var tydligen bara för husvagnar numera. Vi blev hänvisade till toppen av campingen. Trångt, utan utrymme, utan charm.
Den första platsen vi fick var så liten att vi inte ens fick plats. Vi fick byta, men den nya var inte mycket bättre. Det var knappt att markisen fick plats – och hotande regnmoln låg i luften.
Höjda priser och sämre bemötande
Campingen har höjt priserna rejält. Men servicen har inte hängt med. Toaletter och duschar håller inte så värst hög standard, och personalen vi mötte igår var inte tillmötesgående. Vilket man kan tycka att de borde vara – särskilt med tanke på prisnivån.
Havet ligger där det ligger, ja. Men det är inte campingens förtjänst.
Säsongscamparna borde faktiskt stå längre upp – det är vi som kommer förbi som betalar mest. Och vill känna oss välkomna. Välkomna var inte känslan, och den fick vi höra av andra gäster med.
Hej då Vallersvik – hej Trollhättan
Vi åkte tidigt i morse. Nu är vi på Stenröset Camping i Trollhättan. Här finns gott om plats, en stor ställplats och tillgång till pool. Lillkillen gillar pool – så här blir det ett bad snart. Jag ska byta om och kasta mig i.
Igår, däremot, var havet magiskt. Vågorna skummade mot oss. Inga maneter, över 20 grader varmt – och känslan av frihet i varje andetag.
Men ibland får man välja det som fungerar bäst för alla. Och just nu är det här, med solen som lyser, poolen som väntar och plats nog att andas.
Slutord
Vissa platser förändras. Andra växer. Jag tar med mig känslan av vågornas kraft – men lämnar Vallersvik bakom mig. Kanske för gott.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter plats att stå stilla på. Och ibland betyder det att lämna något bakom sig, för att kunna hitta hem någon annanstans – i sig själv, i nuet, i ett nytt vatten.
Kanske är det just när man ger upp tanken på att allt ska vara som förr, som man hittar något nytt. Nu är inte Stenröset något nytt precis här vet man vad man får och här är servicehusen rena, fräsha och personalen trevlig. Här är det som vanligt och här känner man sig välkommen även i Husbil.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är just nu vi lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
This post is about a technical issue that suddenly got fixed, about the curiosity that drives me – and about camping experiences that have changed. It’s a story about listening to your gut, claiming your space in your own story, and sometimes simply letting go of what no longer feels right.
Did you read the post I wrote about the KonMari method? I shared it yesterday, but the SSL issue got in the way. Here’s the link to the post.
Me and My Stubbornness – and Maybe a Bit of AI
Yes! It’s working again. The SSL certificate is finally in place, and the site is secure. Whether it was Loopia who solved it or me – with some early morning energy and the help of AI – I honestly don’t know. I tinkered and tested, curious as I am. And suddenly… it worked.
No one from Loopia has called me back yet, even though they promised. But that doesn’t matter – now it’s secure, and I’m happy.
The ADHD Gene That Won’t Give Up
I think it was my ADHD gene kicking in. That stubbornness. I don’t give up when something feels like it should be fixable. And sometimes, yes – it actually is.
Thank you, curiosity. Thank you, restlessness. Thank you, the drive to understand even when I don’t fully know what I’m doing.
One Last Time in Vallersvik?
This morning we woke up at Vallersvik Camping. We’ve gone there every year, but now… no. I think this was the last time.
It felt like motorhomes are no longer welcome there. We asked for a spot down by the water – where we usually camp. But apparently, that’s now only for caravans. We were sent up to the top of the campsite. Tight space, no room, no charm.
The first pitch we got was so small we didn’t even fit. We had to switch, but the new one wasn’t much better. We barely had room for the awning – and the clouds above were heavy with the promise of rain.
Higher Prices and Less Hospitality
The campsite has raised its prices significantly. But the service hasn’t followed suit. The toilets and showers are far from high standard, and the staff we met yesterday were not accommodating. Which one might expect at this price level.
The sea, of course, is still there. But that’s not thanks to the campsite.
Honestly, seasonal campers should be placed higher up – it’s us short-term visitors who pay more. And we want to feel welcome. That sense of welcome was missing – and we heard the same from other guests.
Goodbye Vallersvik – Hello Trollhättan
We left early this morning. Now we’re at Stenröset Camping in Trollhättan. There’s plenty of space, a large motorhome pitch, and access to a pool. The little guy loves pools – so we’ll soon be swimming. I’m about to change and jump in.
Yesterday, though… the sea was magical. The waves crashed around us, foamy and wild. No jellyfish, over 20°C – and a feeling of freedom in every breath.
But sometimes, you choose what works best for everyone. And right now, that’s here – with sunshine, a waiting pool, and enough room to breathe.
Closing Words
Some places change. Others grow. I’m taking the memory of the waves’ power with me – but I’m leaving Vallersvik behind. Maybe for good.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to stand still. And sometimes, that means leaving something behind – to find your way home somewhere else – in yourself, in the present, in new waters.
Maybe it’s exactly when you let go of how things used to be that something new can show up. Stenröset isn’t new, really – here, you know what you get. The facilities are clean, the staff is friendly, and the welcome is real – even if you arrive with a motorhome. Here, everything is just as it should be.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is the moment we live and breathe in. – Carina Ikonen Nilsson
Just nu pågår ett ärende hos mitt webbhotell gällande SSL-certifikatet för min hemsida. Det gör att sidan visas som ”osäker” i webbläsaren – något som varken känns tryggt för mig eller mina besökare. Problemet har varit känt ett tag, men trots att jag har betalat extra för just den här tjänsten händer det frustrerande lite.
Igår kontaktade jag supporten tre gånger. Ändå har inget löst sig. Allt ska hänga på ett bekräftelsemejl som jag ännu inte har fått – ett mejl som tydligen krävs för att certifikatet ska aktiveras.
Det går trögt – och just nu undrar jag om det ens går framåt.
Det här inlägget handlar om att vika kläder i stillheten, om att se klart – både i ögonen och i sinnet – och om en husbil som verkligen levelat upp. Det handlar också om en Cartago som nästan ropade mitt namn, och om hur något så enkelt som ordning kan ge en känsla av frihet.
En dag av ordning, överblick – och wow, vilka glasögon!
Igår åskade det rejält här. Men där inne i husbilen satt jag i lugn och ro och vek kläder – och upplevde ett märkligt lugn. Jag tog tag i skåpen och organiserade om alla våra kläder. Det var verkligen på tiden.
Jag testade KonMari-metoden för första gången – och det blev både snyggt, luftigt och överskådligt. Kläderna står nu upp, och jag ser exakt vad vi har med oss. Det blev så tydligt, och faktiskt… väldigt rofyllt.
Och vet du – det här gjorde att jag med stolthet kan säga att LVL^2 verkligen har levlat upp. Åtminstone på insidan!
Så viker du enligt KonMari-metoden
T-shirt eller tröja:
Lägg tröjan plant med framsidan neråt.
Vik in ena sidan mot mitten, vik in ärmen.
Gör samma sak på andra sidan.
Vik tröjan på mitten nerifrån och upp, sedan en gång till till ett litet paket.
Nu kan den stå upp i lådan eller tygboxen.
Byxor:
Vik benen mot varandra.
Vik från fotänden mot midjan i tre eller fyra delar.
Resultatet: ett kompakt paket som kan stå upp.
Strumpor:
Lägg dem ovanpå varandra.
Vik dem i två eller tre delar – inte som en boll!
Enligt KonMari behöver strumpor vila. De har jobbat hela dagen och mår bäst av att ligga stilla, inte spänt ihoprullade.
Vikta strumpor tar dessutom mindre plats och är lättare att organisera.
Att vika med omsorg är ett sätt att skapa stillhet även i det lilla.
Filosofin bakom metoden
Jag erkänner – jag är inte den bästa på att rensa. Mitt hjärta är för stort för att släppa taget om saker som kanske, eventuellt, en dag kan vara bra att ha.
Men Marie Kondos filosofi handlar inte om att slänga. Den handlar om att behålla det som skapar glädje. Det som faktiskt spark joy.
Fråga dig själv: ”Ger det här plagget mig glädje?” Om ja – behåll. Om nej – tacka det och släpp taget.
Jag börjar i det lilla – med skåpen i husbilen. Nästa steg blir nog här hemma.
Fem vinster med KonMari
Mental klarhet – du rensar både ute och inne.
Självkännedom – du ser vad du verkligen gillar.
Minskad konsumtion – färre men mer meningsfulla saker.
Mer tid & lugn – inget mer letande eller stök.
Tacksamhet – du bygger en relation till dina saker.
❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞ – Marie Kondo
Husbilsdrömmar och ett nästan-köp
Efter klädfixet åkte vi in till stan. Vi kikade på husbilar – och där stod den. En Cartago, så fin och så rätt. Den hade nästan rätt pris också. Den där bilen… den ropade nästan på mig. Och oj vad jag skulle vilja ha den.
Torp och glasögon med stil
Sen vidare till Torp. Maken lyssnade äntligen på mig och gick till Synsam Outlet. Och ja, jag hade rätt – han behöver glasögon. Nu får han tre par i abonnemang till rimligt pris.
Jag själv? Jag hämtade ut mina nya brillor – och jag ser igen! De är lätta, snygga, och sitter som en smäck. Och det bästa av allt? Jag hittade ett fjärde par också. Så fräcka att jag nästan längtar efter att få hämta ut dem.
Ett bonustips till dig som ska köpa glasögon
Jag fick lära mig något nytt också: Om du vill skaffa glasögon på Synsam Outlet och säger att jag tipsat dig, får du två månader gratis – och jag får en månad gratis.
Det visste jag inte tidigare – och jag har ändå skickat dit folk i flera år!
Vill du veta hur du gör? Skicka ett mejl till mig så berättar jag. Det är enkelt – och vi tjänar båda på det. Win-win.
Callout till dig:
Hur har du det i dina lådor? Har du testat KonMari, eller lever strumporna fortfarande ihopknutna i boll?
Reflektion
Det märkliga med den här dagen var hur enkelheten i att vika kläder kunde ge ett så stort inre lugn. Att se ordningen växa fram i skåpen, att kunna andas ut och känna: här finns plats. I det lilla, i tyglådorna – och i mig.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter en plats att stå stilla på. Jag gör rum för det viktiga – inte bara i husbilen, utan i hela livet. Och jag ser det klart nu. På flera sätt.
This post is about folding clothes in stillness, about seeing clearly – both with your eyes and within – and about a campervan that has truly leveled up. It’s also about a Cartago that nearly called my name, and how something as simple as organizing can bring a sense of freedom.
A day of order, overview – and wow, what glasses!
Yesterday, thunder rolled outside. But inside our campervan, I found peace in the quiet act of folding clothes. I took on the task of reorganizing all our clothes – and it was long overdue.
I decided to try the KonMari folding method for the first time. And wow – what a difference! It turned out neat, airy, and beautifully structured. Now everything stands upright in the drawers, and I can see exactly what we’ve packed. It felt clear, calming… even grounding.
And honestly? I can now say with pride that LVL^2 really has leveled up – at least on the inside.
How to fold clothes the KonMari way
T-shirt or top:
Lay the shirt flat, front side down.
Fold one side toward the middle and tuck in the sleeve.
Do the same on the other side.
Fold the shirt upward from the bottom in two steps to make a small rectangle.
Now you can stand it upright in a box or drawer.
Trousers:
Fold one leg over the other.
Fold from the ankles toward the waistband in 3–4 parts.
Result: a compact package that can stand on its own.
Socks (yes, even socks matter):
Lay them on top of each other.
Fold in two or three parts – don’t ball them up.
According to KonMari, socks need to rest. They’ve been working all day on your feet.
Folding them gently prevents stretched-out elastic and saves space.
Folding with care is a way of creating calm in the smallest details.
More than folding – a way of living
I’ll be honest – I’m not great at letting go of things. My heart is far too soft for that scary word: decluttering.
But KonMari isn’t about throwing things away. It’s about keeping what brings joy. What truly sparks joy.
Ask yourself: “Does this item spark joy?” If yes – fold it with care. If not – thank it, and let it go.
I’m starting small – with the cupboards in our camper. The house at home will be next.
Five gifts of the KonMari method
Mental clarity – you declutter outside and inside.
Self-knowledge – you see what you genuinely love.
More conscious spending – fewer but more meaningful things.
Time and peace – no more endless searching or mess.
Gratitude – you build a relationship with what you own.
❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞ – Marie Kondo
A Cartago that whispered my name
Later in the day, we drove into town. We looked at campervans – and there it was. A Cartago, stunning and just about within reach. That vehicle almost called out to me. And oh, how I’d love to have it.
Torp & the joy of clear vision
Next stop: Torp shopping center. My husband finally listened to me and went for an eye exam at Synsam Outlet. And yes – I was right. He needs glasses. He’s now signed up for a subscription with three pairs at a very reasonable price.
As for me? I picked up my new glasses – and wow, I can see again! They’re light, comfy, and I actually think they look great. And best of all? I found a fourth pair – bold, stylish, and I can’t wait to pick them up.
A little tip if you’re planning to get glasses
I also learned something new: If you get your glasses from Synsam Outlet and mention that I recommended them, you’ll get two months free – and I’ll get one free month too.
I’ve sent so many people there over the years without knowing that!
Want to know how to do it? Just email me – I’ll walk you through it. It’s easy – and we both benefit.
Callout to you:
How do your drawers look these days? Have you tried KonMari – or are your socks still living in stress-balls?
Reflection
What struck me yesterday was how something as simple as folding clothes could bring such a deep sense of peace. Watching the order take shape in the cupboards gave me room to breathe – both in the van and inside myself.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to be still. I’m making space for what truly matters – not just in the campervan, but in my whole life. And now, I see it clearly. In more ways than one.
Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.
I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet
Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.
Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.
Mer än bara släkt – vi är vänner
Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.
Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.
När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.
Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.
Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken
Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.
Min kloka kusin sa något jag burit med mig:
”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”
Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.
Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.
Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar
Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.
I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.
Hemåt – eller dröja sig kvar?
Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.
Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.
Vad tror du?
Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?
Viktigt för mig
Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.
Reflektion
Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden. Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid. Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.
I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.
Stöd gärna mitt skrivande
Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack! paypal.com
This is a post about closeness – the real kind. About conversations that deepen, love that matures, and the people who carry us when life hurts. A weekend filled with coffee, lake views, and a full heart.
In the motorhome, with coffee, memories – and a heart full of gratitude
I’m sitting in the motorhome, writing. Not out in the open air as I usually do, but even this is cozy. The coffee is warm and right beside me. This past weekend has been so lovely. I got to see my dear cousin – and the bond between us is still just as strong.
There has always been an invisible thread between us. We don’t see each other often, but when we do, it’s as if no time has passed. It’s so easy. So natural. We just pick up where we left off. No excuses, no explanations. Just conversation, laughter, and stillness.
More than family – we are friends
I appreciate him so much. Yes, we’re cousins – but it feels like more than that. We are friends, the way true friends are. The kind that just know, without needing to say anything.
And his wife… She’s the kind of person who softens a room just by being there. Wise, thoughtful, always welcoming. I actually believe she’s always happy – or at least carries something bright within her.
When my mother passed away – after all the visits to the funeral home and the heavy things that come with death – there’s one moment from the funeral that still lives close to my heart. It was when my cousin’s wife hugged me. She held me for a long time and spoke words that carried weight. It was as if she took over a piece of my sorrow, just by being there with me in it. She said she understood how much it hurt. And I truly felt that she did.
Sometimes, when the memories come close, I still hold on to her words. They became a comfort I carry with me. That hug, her presence – it made a painful moment just a little easier to stand in. Because she understood. And sometimes, that’s all it takes.
Forty years together – and real love
Yesterday, we talked about relationships. I asked them what has made their love last so long. Forty years is a long time. They married young, and still they stand – side by side.
My wise cousin said something I’ve carried with me:
“We share common interests. And when the infatuation faded, a friendship grew – stronger than anything else.”
And I believe that is exactly what love is. Finding your very best friend. Someone who sees you. Someone who hears you. Someone who knows what you need – even before you realize it yourself. I believe true love is an invisible language we’re born with. It only begins to speak when we meet the right person.
And in my own relationship, we’ve come to notice something we believe is key to making it work. Even when we disagree or are a little grumpy with each other – we never say hurtful or ugly things. We just don’t. That kind of language doesn’t belong in a mature, loving relationship. Respect should remain, even when we’re irritated. It’s like we protect what we have – even in silence, in the small choices, in the tone we use.
Camping life, burgers bigger than heads – and a lakeside view that stays with you
This weekend in Marks Municipality has been absolutely beautiful. The campground is perfect for me. Close to the water, close to nature – and just a stone’s throw from my cousin’s seasonal caravan.
On Friday, we had dinner at the campground restaurant. The little one ordered a burger that might’ve been the biggest I’ve ever seen. I chose the entrecôte. And sure, the food was good – but that wasn’t what made the evening. It was the company. And the lake. We sat outside, looking out over the water. And in that moment, everything was just… good.
Homeward bound – or should we linger?
Today, we’re packing up. I don’t really know yet if we’ll head home or take another route. My husband wants to go home and edit his photos, and I can feel the pull of my own bed, my own shower, and coffee in my favorite cup at home.
The greenhouse might need a little care too. The harvest has truly begun. The tomatoes are waiting to be picked. And I’m craving a movie night – doing laundry, hanging clothes to dry, settling into the rhythm of home and just breathing on the patio.
What about you?
Do you have someone in your life who knows exactly what you need – even before you do? Do you believe, like I do, that love sometimes shows itself as friendship – and that it’s that form of love that lasts the longest?
Important to me
Writing feels important to me. I’ve started to see the thread that runs through my texts. This post highlights the importance of moving between sorrow and warmth in the moments we share. Life often reveals itself in the spaces between conversation and silence. The small things carry those moments. It might be a hug, a conversation – or simply a swim.
Reflection
We protect what we love – not just with grand gestures, but in the way we speak to each other, in how we listen, and in the choice to stay. True love is heard in the silence between words. Some people remain within us – not because we speak often, but because they held us when we needed it. That kind of closeness stays. Quiet. Steady. Forever. Sometimes you are that person – even if you don’t realize it yourself.
Wisdom rests in what has been. The future holds its mysteries. But right here, in this moment – with everything we carry, everything we love – this is where truth lives.
Support my writing
If you enjoy my words and want to support my writing, feel free to contribute. Thank you! paypal.com
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
