Kategori: Reflektion & självläkning

Jag rider fortfarande på den vinden att jag valde  lyckliga tankar idag. Jag skulle ha  kunnat välja andra tankar med  den  korta kommentaren.

Till ex skulle jag  kunna valt, here ja ja , viagra klart hon  skriver nått hon vill bara att jag ska  kolla in hennes sida, patient ( här  har jag skapat  min verklighet). Eller så skulle jag kunna tänka  klart att hon skriver så  hon vill bara att jag ska  skriva lika positivt tillbaka, (även detta min verklighet).

Min utveckling är inte kommentaren i sig. Utan hur jag valde att tolka den.  För jag  gjorde mitt val,  genom att  tänka klart att hon har rätt,  jag är en bra skribent.  Hon menar det  på riktigt.

Hade jag nu inte jobbat med mig själv, så  frenetiskt som jag faktiskt gjort, eller  om detta hade hänt för några år sen.  Så hade mina tankar inte  blivit valda så naturligt  positivt.  Då hade jag trott att  kommentaren som skrev, gjordes i en baktanke.
Vad jag menar är att kommentaren i sig, var inte  det  som jag rider på. Utan min vilja att faktiskt helt  av sig självt, välja att ta den till mig.

Inte kränka mig,  genom att  välja baktanke tankar eller  förminskande tankar.   Utan jag valde en verklighet  som var sann för mig,  jag var ärlig emot mig själv.

Jag tog emot berömmet med min värdighet.  Värdigheten att  ärligt säga tack, vad  härligt att du tycker så,  jag blir glad för uppskattningen. Jag vågade  ärligt säga tack.   Inte någon efterhängsen tanke eller  förminsknings tanke som,  Jaha, det här inlägget  skulle vem som helst kunna skriva.  Eller  ja, tack, men såg du alla stav fel.

Det är den vinden som  lyfter mig,  vinden att inte gömma mig själv. Den vinden visar  mitt rätta jag, den jag är.  Jag dolde inte mig, utan sträckte på mig, reste mig över alla  falska tankar, som jag  så lätt hade kunnat välja istället.  Jag bejakade mig själv. Jag blev så stor, som jag faktiskt är.

Tacksamheten här blir,  att jag har  vuxit,  jag har blivit  en liten del av den underbara människa   som jag  egentligen är. Jag  valde min egen storhet, eller gudomlighet.  Jag  gömde mig inte bakom falska  murar, som jag satt upp för att ingen skall kunna säga, vem tror hon att hon är.  Utan jag kunde i min ärliga kärlek till mig själv, ta emot beröm.

Jag stod upp för mig, sa tack så mycket,  det är jag och ingen annan som skrivit just det inlägget.

Det gör mig lycklig, det gör mig hel.  Jag har en vind att rida på.

Min personliga utveckling  har i dag, givit mig ett tydligt resultat, på att det  var värt besväret.

Tänk, rx Jag spinner som en katt. Jag tänker fortsätta spinna som en katt.  Jag flyter med. Ligger på vågorna, cure flyter. En liten kommentar av en okänd människa. Jag visste inte ens att denna människa fanns, tadalafil än mindre hur hon ser ut.  Jag har aldrig träffat denna kvinna, men hon är utsänd för att lära mig något. Hon denna underbara kvinna är utsänd för att lära mig något om mig själv.  Denna kvinna gör sig synlig,levande  i en liten kommentar i mitt förra inlägg,  inlägget är kort inte alla ord som jag använder men ändå förstår jag budskapet.  Så tydligt och så upplyftande.

Denna kvinna lärde mig  inom loppet av några sekunder att jag är en inspirerade skribent. Hon var utsänd till mig,  Jag var utsänd till henne.

Tanken blir så stor, ja, den blir  enorm,  nu när jag tänker den.  Kvinnan som har förmågan att skriva så kort och tydligt, lärde mig ännu en sak.  Hon lärde mig  att jag ska lita på mig förmåga. Under den korta stund som det  tog att läsa hennes rad, så ploppade det upp en massa tankar i mitt huvud.  Tankar som  jag kämpar med varje dag.  Dessa tankar är: Jag är bra, jag duger.  Tankarna var nästan skrivna som en text på tv.   Livet är  så fantastiskt, så härligt när man  kommer på att jag själv skapar min verklighet, att jag ensam har ansvar över att välja lycka i mitt eget liv.  Till och med  när tioöringen äntligen ramlar ner och visar mig,  att jag ensam har ansvar över att välja lycka,  att jag faktiskt är värd att välja lycka.  Tänk, det sista  orden i den meningen är de ord som är viktigast.  Jag är värd att välja lycka. Lycka är i den meningen  inte det  viktigaste utan  här vilja jag säga att  JAG ÄR VÄRD DET,  det är  där  viktigheten  ligger.

Tack underbara kvinna för att du finns och sprider din glädje över mig.  En så tidigt morgon, min första kopp kaffe är  ännu bara smuttad på  men  under  loppet av  en sekund valde jag lycka tillsammans med dina ord.

Lev  nu, En tanke som jag ska ta till mig i dag är att alla människor jag möter idag är utsända till mig för att jag ska lära mig något.

Igår är historia, nu kan jag göra något åt  vilket gör  att jag kanske påverkar framtiden……..

vilken upplevelse.

Kay Pollak var  lika underbart härlig  som alltid.

Inte en sekund var utan  en möjlighet till skratt och igenkänning, pills   Man sitter där  och skrattar  magen blir full av vågor av glädje inom en  när man ser honom.

Han böcker är bra, buy han själv  är ännu bättre.

Allt det han säger är också sant. Där sitter man i flera timmar och  bara skrattar.

Det finurliga med det är att man tror att man skrattar åt honom,  det gör man till en viss del.

Men det man  egentligen skrattar åt är  sig själv.

Alla ömma punkter som han pratar om allt det han säger känns igen om man vågat tänka tankarna sig och jag tror att vi alla tänkt dessa tankar.

Men  när han står där och säger dom så lägger man dom hos honom  och de gör mindre ont,  han står där och bär all projektion, alla mina  ändrade omgivningsförsök,  alla mina  plankor.

Han liksom delar dem med mig  vilket gör att de blir mindre tungt.

Antingen älskar man honom eller så gillar man inte.

Jag  tror att det handlar om hur långt man kommit i sin egen utveckling. Alla tankar jag har är  formade av mig själv och de är bara mina tankar.

Tankar behöver inte vara sanna, de är  oftast fantasier formade av min egen rädsla. All olycka som vi  ibland väljer har vi själva valt utan att veta om det.  All denna olycka  handlar om att vi  kämpar  och  strävar efter egentligen lycka.

Denna  härliga man står där och pratar om att jag har ansvar över att välja lycka,  första gången han pratade om det så skrattade jag över vilken dumhet han  trodde på, gången efter skrattade jag lite  tystare och  tänkte som: hjälp tänk om det är sant, tänk om det är så att han faktiskt har rätt.

Att jag har ansvar över att välja lycka själv.

Tredje gången skrattade jag inte,  visste tyst inom mig att hmmm,  killen har ju rätt, hur fan gör jag nu.

De sista gångerna  som jag nu läst  böckerna skrattar jag mera  med  honom  än  åt honom.

För jag har  liksom fattat att det är som han säger.  Jag väljer eller jag själv har ansvar över att välja lycka.

Han har även rätt i att  alla människor  som jag möter i mitt liv är utsända till mig för att jag ska lära mig något. Min familj är utsänd till mig, min partner som jag valt  var utsänd till mig för att jag skall lära mig något om mig själv.

Första tanken  första gången   när jag äntligen vågade  se  vad han  egentligen sa, så tänkte jag

Hjälp varför väljer jag alltid så svåra människor.  Där efter kom tanken jag själv  bestämmer vad jag ska  tänka.  mina tankar är formade av mig.

Jag vände även på människor var utsända till mig,   det gjorde ju att jag  faktiskt var utsända till  dem.   Spännande, vill jag lära alla i min  omgivning att  jag är inte bra,  jag väljer att bli  olycklig på en stökig hall,  vill jag lära människor att jag väljer olycka?

Alla mina  svåra utsända  är ju  självklart  utsända för att det är  just och precis så utsända som jag klarar av, de  är just så svåra  så att jag lär mig  något  på att  träna på dem. 😉  och jag är  just så svår  så att mina utsända lär sig  något. 🙂

Jag  gillar verkligen  Kay kanske för att  han pratar om mig och  idag  gillar jag mig, hade jag tyckt mindre bra om mig själv så kankse jag inte  tyckt riktigt  så mycket om honom  för då hade  han kanske varit  FÖR MYCKET  och  För  farlig,   jag hade  upplevt rädsla över att möta mig själv….

Här blir tacksamhet i massor: Tack  Kay du vet inte om det själv  men jag vet det, Tack för att du tagit dig tid och skriva dina böcker.   tack för ditt  raka ärliga  budskap.  Det  har gått in i hjärtat på mig och  gör att jag  väljer lycka oftare än jag  gjorde innan.   Jag kan  även i dag   ibland se  när jag möter och  låter andra möta mina  projektioner.  Tack  dina ord gör att jag  vuxit.  blivit ansvarstagande i mitt eget liv.  Men  dessa tacksamheter  är  även riktadet till mig själv  i massor för det  är ju jag  som har gjort  jobbet.

Kay Pollak är så levande, energin  formligen sprutar om honom.  70  och som en liten pojke,  jag är  44  och  energin i mig som  70,  Tänk  jag tror det handlar om  personlig utveckling…………… och att  aktivt ansvarsfullt  välja glädje i sitt liv.

Om några timmar bär det av till Gbg.  Jag och mina kolleger ska  umgås med varandra i flera timmar.  Det ska  bli roligt tycker jag.  Vi gör ju inte det så ofta, look buy eftersom vi  alltid arbetar ensamma.   Att vi sedan ska se och höra Kay Pollak  kan ju bara göra det bättre.  En grå himmel uten  men jag kan ändå se solen som lyser upp,  hade tagit fram en klänning för idag men  på något sätt måste jag ändra mig för jag vill inte frysa.  Sånt  är lite svårt för mig  när jag tänkt tanken och  förberett mig  så ska eller gör  vädret att jag ska ändra mina kläder.   För några årsen ändrade jag inte kläderna efter vädret utan gick och frös.  Kanske är det de som är sommarflickan?  I så fall börjar den  sommar flickan bli vuxen nu för hon gillar inte att frysa.

Lev nu idag

I morgon kommer nya Nu.

Ibland när man behöver människor  som bryr sig , tadalafil så bara de finns där som  om de var utsända till mig just då.  Är de utsända så som Kay Pollak visar på att de är?

Jag tror det.  Jag möter människor  i vissa tider  i livet för  just då  i den stunden är jag motaglig för de som de ska lära mig.  Under min två åriga adhd aklimatisering och internaliseringprocess så  har just de människor som jag behöver omkring mig just bara dykt upp. Underbara och härliga människor i de just rätta miljörna. Livet är verkligen fantastiskt på alla sätt både i motgång och medgång.

Jag har ju alltid vetat om att jag är lite annorlunda, mmmm det är ett litet otäckt och skrämmande ord när jag inte är mottaglig.  För  lika mycket som jag  varit annorlunda så har jag lika mycket i mitt liv försökt att vara som alla andra.

Jag har verkligen försökt att  hitta in i  gemenskap  och umgänge  med andra människor. Men  alltid  känt mig lite vid sidan om,  lite för mycket eller för okoncentrerad och velig.  Ofta har jag varit för glad, för ledsen eller för  orolig. Aldrig  lite lagom.  Lagom som  är så fint.  Lagom snabb lagom  klok eller lagom lat,   Jag  gillar  verkligen ordet lagom.  Kanske just för att jag inte  når upp till  just lagom.  Visst låter det fint  Lätt och lagom.  Men  det kan vara så att jag  är en kontrast till just  Lagom,  att det liksom gör att jag  hela tiden försökt att vara just  Helt vanligt  lagom.

Men  nu  när jag tittar i bakspegeln  och ser hur jag i  42 års tid  just  försökt vara lagom. Så ser jag att  jag med mina egenskaper,  är den  totala motsattsen till just lagom.   Jag tror inte ens jag vill vara lagom,  jag tror inte ens  att jag hade  velat leva lagom. Jag har liksom bara trott att jag vill vara lagom, för då  blir livet så mycket lättare att leva. Men  nu  när jag sitter här så  ser jag hur tråkig jag hade varit som lagom.  Jag  hade inte  vågat säga allt som jag säger om jag hade varit lagom.  Jag hade inte  fått  ha så mycket roligt om jag hade haft lagom roligt.

Hur har man  lagom roligt?  Hur vet man när  något är lagom roligt när  vet man i så fall när man  har lagom tråkigt?

Var är  gränsen?  När  blir det för tråkigt och för  roligt?   Som  till exempel mina blogg inlägg som alltid blir FÖR LÃ…NGA.  Även FÖR UTSVÄVANDE.  För det är  något som jag  börjar internalisera i mig  att skriva  lagom korta  blogg inlägg,  Internalisera  nej, där tog jag i. för jag är flera mil i från att  komma  dit.  Men jag tänker på det ofta. Det är bara det att tanke och handling inte  riktigt  stämmer överens med mig.   För med mig är det så  det handlar om allt eller inget med mig!!!!

Intressen kommer och går  just nu går dom.  Men inte här! Vet inte riktigt  vart de går ellet var de är.  Förtillfället just nu  bara är.  Jag  arbetar med att  tillåta mig ha  mitt funktionshinder med mig,  som en kompis och vän någon som  skall leva i harmoni i mig i stället för  att gömmas undan.  Döljas och tryckas ner.   Funktionshinder smaka på det ordet…..

För mig har det en bitter eftersmak som jag inte tycker om än. Jag vill iställer se  mitt  för omvärldens hinder som en tillgång för det måste det  ha varit. Annars hade jag inte suttit här nu och kännt att  det är viktigt!

Mitt funktionshinder  som då jag hela tiden kämpat med att dölja det  har under tiden  av mörkläggning  varit ett hinder, det är då  det blir ett hinder.  Men lever jag med det och  visar min omgivning att nu  hinner jag inte med, NU behöver jag hjälp, så är det inget hinder. Jag behöver inte ens hjälp  utan  förståelse, kärlek  omtanke  för den jag är.

Vi är ju alla lika olika som individer vi har gåvor och ogåvor, Min  gåva i livet är  att jag har förmågan att vara okoncentrerad,  rörig och  lite snabb i tanken.  Det ingår även en liten  duktighetssyndrom och  sorgsensyndrom i min adhd, har ingen aning om  vad som ingår i andras adhd. Men i min funktion som finns där en liten sorgsen å som tinas upp ibland.

Den gör ont  den gör mig ledsen och sorgsen ibland  men  säger ni  utan adhd sånt är livet.  Jo  jag är medveten om att sånt är livet, ibland är man lite sorgsen.  Men ni andra har säkerligen förmågan att stanna upp och känna på känslan och titta på vad den står för.  Det ör lite svårare för mig att göra, för den är smygande kryper in utan att jag märker det.  När den sedan  stannar till och jag hinner i fatt den så är den på väg att ge sig av. Den lämnar inga spår.  Ingen karta som jag kan syna och titta tillbaka på. Utan lika tyst som den kom dit, lika tyst smyger den sig ut.   Nästa  gång den dyker upp  så är den som ny igen.  Ny  outforskad och skamlig.   Eftersom jag i  hela mitt liv  försökt att  dölja mitt funktionshinder,  så kan jag lova att jag  är en  otroligt bra  döljare av sorgen som man ofta skäms för.   Dessutom så  den dagen jag stannar upp och  känner  har förmågan att  lätta mitt hjärta  och  be om hjälp  så är det oftast  i fel  situation  fel tid  och till helt fel människa.

Det verkar som den cyklen har ändrats.  Jag tror att det  beror på mig. Nej, jag tror inte utan jag vet att det beror på mig. För  nu är jag mera ärlig emot mig själv! Jag är jag  och jag har ADHD!  Jag tillåter mig  själv att visa  mig  som jag är.  När jag visar mig  som den okoncentrerade och veliga  röriga människa som jag är, så ser människor mig. Det ser mitt  Jag mig  hela mig allt det som är  mig. De ser mina svårigheter, de ser mina tillgångar och de ser mig.   Vi  människor är ju  till grunden i oss goda  vi vill väl. Vi  gör saker som vi  tror är bra för  oss.
Det är det jag får möta idag,  vilken tacksamhet  jag känner  över att jag  har möjligheten att få vara  just sådan som jag är  och  att människor  runt omkring mig  tycker om mig just sådan som jag är.   Men längst inne i mig så ser jag vad det verkligen handlar om.  Det är kärlek. Det är den kärlek som jag äntligen lyckats  finna till mig själv. Min kärlek, min kraft som  jag har inom mig har äntligen lyckats sippra ut. Den formligen forsar ur mig,  kärleken  som jag så länge har undanhållit mig själv för att vara som andra.  Har verkligen inte  hjälpt mig den  har  bara tryckt ner mig stampat på mig och gjort mig mindre  när det egentligen  i min värld  har handlat om att visa andra  hur bra jag är.   Så har jag  istället  tryckt ner  och visat en liten marionett docka av mig.

Vem tycker om en docka som är upptryckt i tusen exemplar?   Min  kärlek till mig själv  gör att jag möter människor  som är till för mig. Alla människor  där ute som jag  möter och kommer att möta  ni är  idag verkligen utsända till mig för att lära mig  något om mig själv.  De gör er speciella, underbara  och unika.   Inte nog med att  ni är det  ni gör mig unik. Jag är till för att lära er saker  om er själva.  Jag är unik , jag är  värd att  få smaka av livet  livet som det  är för mig.  Så som livet smaker för mig  när jag  visar mina  unika förmågor av  alla egenskaper  i adhdn som är en liten bit av mig.

Jag är till för att  leva  med min adhd, jag har fått den egenskapen för att jag är  bra på att ha  adhd, jag  har även fått förmånen att  blivit skänkt  en gåva  i form av  att möta  andra människor där jag  genast med en gång känner samhörighet . I en förstående och  harmonisk omgivning  har jag hittat ett sammanhang,  i en miljö där jag inte är  nojig där alla andra är lika  mycket  adhd som jag  där  känner jag kärlek.  Kanske för att jag  äntligen  ger mig själv kärlek, och bjuder på mig själv……..

Till er som orkat läsa enda hit,  tack för att ni orkade.  Tack för att ni finns. Även om ni är osynliga för mig  just här så lever jag  med  mina tankar om att  det finns människor där ute som orkar läsa enda hit. Det gör  er unika.

Men med ett undantag av min Lata broder som har  någonsorts sök funktions anordning på  sin data. ( det kansek finns på alla) sånt  har jag inte tid att kolla,   i allafall så kopplar han in den och bara läser ordet  broder,   hmmmm   nästa inlägg ska bli jobbigt för honom  för där ska det bli många  broder. 🙂

Lev idag  just nu  då känner man kärlek i alla fall gör jag det…….