Hej och varmt välkommen, både till dig som hittat hit för första gången och till dig som redan återkommer! Jag blir lika förvånad som glad över att se läsare från hela världen – från Irland, USA och många fler platser som jag knappt vågat drömma om. Tänk att mitt lilla hörn av Sverige kan hitta hela vägen till ditt hjärta, på andra sidan jorden.
Tack, allra ödmjukast, för att du läser här hos mig. Det betyder mer än du anar.
När högarna får eget liv
Idag vill jag skriva om något helt annat än internationella läsare – nämligen de där högarna vi alla samlar på oss hemma.
Jag har en sådan hög. Den började med en skrivare. Jag och skrivaren hade redan en skakig relation, och till slut tröttnade maken på att höra mig prata med den. Han sa att han visste var det fanns nya sådana där makapärer som faktiskt fungerar.
Jag muttrade lite om att den gamla inte var så gammal, och att den varit dyr nog för att borde fungera. Men till slut åkte vi till NetOnNet och köpte en ny skrivare. Den gamla ställdes i källaren mitt på golvet. Vi skulle ju slänga den “sen”.
Kökskran i Lvl^2
Sedan hände det som alltid händer. Vi åkte ut med LVL² i våras och då gick kranen i köket sönder. Det blev ett nytt inköp, och den trasiga kranen fick flytta ner till källaren. Inte en stor hög, men en hög ändå.
Spruckna krukor
Förra året köpte vi ett nytt batteri till husbilen. Det gamla fick en plats i trädgården, för vi skulle ju ta med det till återvinningen när vi hade mer skräp. Och den där plastlådan jag odlade purjolök i – den sprack av solen och fick stå kvar. Spruckna krukor, en gammal trädgårdspall, och allt det andra fick också sin plats i högen.
När vi gick förbi såg vi högen. Den började nästan kännas levande. Maken tyckte det såg tråkigt ut när man kom på gatan och såg vår skräphög. Så vi flyttade den till andra sidan altanen, så att den inte syntes lika väl.
Från hög till lättnad
Igår hade återvinningsstationen i byn öppet. Det ösregnade. Högen blev kvar. Jag gav upp hoppet om att vi någonsin skulle ta tag i det.
Men idag hände ett mirakel. Maken sa:
“Nu tar vi tag i det här.”
Jag var inte jättepigg på det, men när han hade lusten ville inte jag vara sämre. Vi började med återvinningen: mjölkkartonger, plast, glas. Krukorna av plast åkte iväg, liksom min trasiga trädgårdsstol.
Elgiganten
Skrivaren lämnade vi in till Elgigantens återvinning, och kranen fick bo bland metallskrotet. När vi ändå var i Uddevalla passade vi på att panta sommarens burkar – två stora sopsäckar som blev 230 kronor tillbaka.
Lättnaden som följer ordning och glädje
När vi kom hem igen var det som att luften var lättare. Högen var borta. Trädgården kändes större. Och jag fick en sådan energikick att jag tog fram grästrimmern och kantklippte.
Gräset som hade vuxit runt högen klipptes bort – som om den aldrig funnits. Maken hörde mig på håll och kom ut och klippte gräset. Till och med lillfia fick feeling och frågade om hon skulle hjälpa till.
Reflektion: Varför väntar vi alltid?
Nu sitter jag här under paviljongen och skriver. Kroppen känns lättare, sinnet likaså. Och ändå undrar jag: Varför väntar vi alltid på “sen”?
För mig ser det ut så här:
Först säger jag “vi tar det sedan”
Sedan växer högen
Sedan kommer skammen och ångesten
Till slut gör vi det – och då känns det som julaftonsmorgon
Det finns en vinst i den känslan – lättnaden och energin när allt är klart. Men jag vet inte om det är värt allt gnagande innan. Kanske är det bara så här livet är ibland. Och kanske är vi fler som fungerar likadant.
Mellan raderna – Min röst
Mellan raderna handlar det här inte bara om skräp. Det handlar om att bära på saker längre än man behöver, och om den frihet som kommer när man äntligen släpper taget.
Jag skriver för att påminna mig själv – och kanske dig – om att det är i de små handlingarna som lättnaden och glädjen bor. När högen är borta, känns livet lite större.
Frågor till dig som läser
Har du också en hög som väntar på att bli omhändertagen?
Hur känns det när du äntligen gör klart något du skjutit upp länge?
Tror du lättnaden blir större just för att vi väntade för länge?
Ger igen en påminnelse om min väns Youtube och hennes filmer hon gör till små barn i utbildningssyfte.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen av högar, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Kanske blir det nya högar – men det avgör vad vi gör i nuet. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
– Carina Ikonen Nilsson
AHA – Mellan raderna
Bakom mina ord finns ofta något mer än själva berättelsen. Det handlar om livet i sin enkelhet, om det vi bär på och om friheten som kommer när vi vågar släppa taget. Små vardagshandlingar kan skapa stora andetag av lättnad och glädje – och påminner mig om att det är här och nu livet verkligen händer.
Hello and a warm welcome, both to those of you visiting for the first time and to those who return again and again! I am always both surprised and happy to see readers from all over the world – from Ireland, the USA, and so many places I hardly dared to dream of. Imagine that my small corner of Sweden can reach your heart across the globe.
Thank you, most humbly, for reading here with me. It means more than you know.
When Piles Come to Life
Today I want to write about something completely different than international readers – those piles we all gather at home.
I have one of those piles. It started with a printer. The printer and I already had a shaky relationship, and eventually my husband grew tired of hearing me talk to it. He said he knew where to find one of those new machines that actually worked.
Although I muttered that the old one wasn’t that old, and that it had been expensive enough that it should work, we went to NetOnNet and bought a new printer. The old printer ended up in the basement, right on the floor. We were going to throw it away “later.”
The Kitchen Faucet in LVL²
Then, as always, more things joined the pile. In the spring, when we took our motorhome LVL² out, the kitchen faucet broke. We bought a new one, and the broken faucet also moved to the basement. Not a big pile yet – but still, a pile.
Broken Pots and Forgotten Things
Last year we bought a new battery for our motorhome. The old one got a spot in the garden, waiting for recycling. And that plastic box where I tried to grow leeks? The sun cracked it, and it stayed where it was.
Broken pots, an old garden stool, and everything else slowly joined the pile. Eventually, when we walked past, it felt almost alive.
My husband thought it looked sad when you came down the street and saw our pile of junk. So we moved it to the other side of the patio, so it wouldn’t be as visible.
From Pile to Relief
Yesterday, the recycling station in the village was open. It rained heavily. The pile stayed put, and I gave up hope that we would ever deal with it.
However, today a small miracle happened. My husband said:
“Let’s take care of this now.”
At first, I wasn’t very eager. However, because he had the energy, I didn’t want to be the one to hold back.
First, we took the usual recycling: milk cartons, plastic, and glass. Then, the plastic pots went, along with my broken garden chair. After that, the printer went to Elgiganten’s electronics recycling, and the faucet joined the scrap metal. Finally, since we were in Uddevalla anyway, we returned our summer cans and bottles – two large bags, which gave us 230 kronor back.
The Joy of Order and Lightness
When we came home again, it was as if the air was lighter. The pile was gone. The garden felt bigger. And I got such an energy boost that I took out the grass trimmer and tidied all the edges where the pile had been.
The grass that had grown around the pile was trimmed away – as if it had never existed. My husband heard me from the basement, came up, and mowed the lawn. Even Lillfia caught the feeling and asked if she could help.
Reflection: Why Do We Always Wait?
Now I’m sitting under the pavilion, writing. My body feels lighter, and so does my mind. And yet, I wonder: Why do we always wait until “later”?
For me, it looks like this:
First, I say, “We’ll do it later.”
Then, the pile grows.
Then comes the shame and the quiet anxiety.
Finally, we do it – and then it feels like Christmas morning.
There is a certain reward in that final feeling – the relief and the energy when it’s all done. But I don’t know if it’s worth all the quiet nagging before. Maybe that’s just how life works sometimes. And maybe, I’m not the only one.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, this isn’t just about trash or a pile in the garden. It’s about holding on to things – and feelings – longer than we need to, and about the freedom that comes when we finally let go.
I write this to remind myself – and maybe you – that it is in the small actions that the greatest relief and joy can be found. When the pile is gone, life feels a little bigger.
Questions for You
Do you also have a pile waiting for attention?
How does it feel when you finally finish something you’ve postponed for too long?
Do you think the relief is stronger because we waited too long?
Here’s a reminder of my friend’s YouTube channel – her sweet educational videos for children about animals, nature, and the small things that spark curiosity.
Live today, right now. Yesterday is among the memories of old piles, and tomorrow waits in the distance. Maybe new piles will come – but it all depends on what we do in the present. Right now is where life unfolds and where we can finally breathe. – Carina Ikonen Nilsson
AHA – Between the Lines
Behind this story of a disappearing pile lives a lesson about life itself. It is about the weight of what we hold on to, and the unexpected freedom that comes when we let go – of things, of clutter, and sometimes of the emotions that keep us stuck. I share this because life is often lighter than we dare to believe, and because even a cleared pile can make room for new energy, hope, and a deep breath in the present moment.
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Foreword This post is about coming home, about unpacking the motorhome after another weekend on the road. It is also about the small moments that linger and stay in your heart. Finally, it is a post about ADHD – about jumpy thoughts that want too much all at once, and about the encounters that leave deep marks in the heart.
Back on the Couch – Motorhome Ready for Autumn
I’m sitting here on the couch, writing. Yesterday, we unpacked the motorhome. The fridge is now empty, ready to be restocked for the next weekend trip. The laundry is done, and only the bedding from the motorhome remains. Once that is washed, our LVL² will officially be ready for autumn.
From now on, our trips will be shorter. Instead of long journeys, it will be small weekend escapes – just enough to capture the last breath of freedom that only motorhome life can give.
Our little one has truly become a camper. I already knew that, but yesterday gave me the final proof – the dot over the “i.” While unpacking, he said: ”The clothes can stay – we’re going out again soon.”
On the way home, we stopped at Överby. First, we bought gas for the Thermacell – that little device I love on mosquito-filled evenings. Then, something else caught our attention. He found a microphone he wanted for his computer. He said he would save up for it himself. However, we decided to surprise him and bought it.
Usually, he waits in the motorhome when we go shopping. But yesterday was different – he came along. And he learned that sometimes, stepping into the store actually pays off.
The Blog – A Timeline of My Life After Learning I Have ADHD
When I was on ADHD medication, I felt my thoughts line up for the very first time. It was as if they became little train wagons, following each other in perfect order. Now, without medication, my mind is more like a ball of yarn – loose threads bouncing in every direction.
I had to stop taking the medication. At first, it helped me. However, after a while, my body began to protest – tight muscles, aching jaws, poor sleep, and creeping anxiety.
Today, I live with my jumpy thoughts again. Sometimes they irritate me – but other times, they make life rich. And sometimes, they turn into blog posts like this one.
Fact Box: ADHD in Everyday Life
ADHD stands for Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Core symptoms include attention difficulties, impulsivity, and sometimes hyperactivity.
Thoughts often “jump” because of executive function challenges, where the brain struggles to sort what’s most important right now.
While medication can help create mental structure, side effects are common, and many people develop their own strategies instead.
Most importantly, understanding, routines, and a supportive environment can make the biggest difference – especially in school.
A Meeting That Stayed with Me
In my work, I have met many children who couldn’t fit into the school system. Children who had already lost faith in themselves, who carried the feeling of being “wrong.”
I remember one meeting especially clearly. I described the feeling of worthlessness, of constantly having to hide your quirks. The young person began to cry.
”How do you know all this?” they asked. ”I’ve been there before. You’re not alone,” I replied.
Later, I went to our psychologist, because I was worried that my words might have done harm. Instead, he said something that has stayed with me ever since: ”Would you have wanted to meet someone like you when you were a child?” Yes, I said. ”Then you are that person now. Give what you once needed, and you do it so well. You see the kids and say the things they don’t even dare whisper. You let them see themselves as they are – and make them feel good enough as they are.”
Those words stayed. They made me better at my work. And they made me softer as a human being.
Reflection
Oh, how jumpy this post became. But that’s how my brain works – the threads crisscross, and in the end, they land somewhere that truly matters.
Today’s AHA: The psychologist’s words are still with me. I get to be the person I once needed.
Now I’m curious about you…
Have you ever met someone who truly left a mark on you? Which words stayed in your heart?
AHA – Between the Lines
Between the lines, I reveal a person who seeks both stillness and movement. I find joy in the small moments of everyday life – an unpacked motorhome, a little boy’s words, a new microphone. Yet I also carry a deep understanding of life’s fragility, of what it feels like to be small and not quite fit in.
I have learned to live with jumpy thoughts and with a story that has made me both stronger and softer. And I remind you that human encounters – a single moment of true understanding – can change a life. Perhaps I am now the person giving to others what I once longed for myself.
Afterword Thank you for following me through today’s stream of words.
Yesterday is already resting in history. Tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens, in what you feel, breathe, and experience. – Carina Ikonen Nilsson
Förord Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt. Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.
När sommaren viker undan
Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu. Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.
Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning. Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.
Ett oväntat besök och en stilla tanke
Vi ska stanna här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.
Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.
På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv. Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg. Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.
Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med. Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå. Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.
Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.
En moders kärlek tar aldrig slut
Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu. Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.
Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra. Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.
Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma. Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna vill jag förmedla detta:
Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.
Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig. Vi är fler som bär den här tysta sorgen. Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.
AHA – mellan raderna Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig. Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek. Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld. Det gör ont, men det är inte kallt. Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa. Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.
Reflektion
Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.
Citat att bära med sig: ”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam. Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:
Preface This post is about the late summer slowly approaching, about motorhome life, and about carrying both joy and longing at the same time. It’s about missing grandchildren, about living with distance in the family – and about love that remains even when paths separate.
When Summer Begins to Fade
Here I am again, in our motorhome. I write as I usually do, but the feeling is different now. It’s no longer the sparkling energy of spring. Summer is beginning to retreat, even if I don’t want to admit it. The truth is: we are closer to autumn than to the full bloom of summer.
Autumn can be beautiful in its own way, but I miss those warm evenings that invite quiet joy. Still, summer is not over yet. There are days left to live, and I remind myself not to give up on them too soon.
An Unexpected Visit and a Quiet Thought
We will stay here at the campsite for another day. Today I learned that my husband’s brother will visit – a little surprise. It will be nice to meet him.
Yet, other thoughts swirl quietly in the background.
On Instagram, I saw photos of my grandchildren, happy and full of life. I smiled seeing them laugh, yet my heart felt a small ache. These are the moments I long to share – but for now, I am a grandmother at a distance.
Sometimes it feels as if the world keeps moving without me. Life doesn’t always turn out as we wish, but the longing is still there. Hugo has grown taller, Emilia looks ready to conquer the world, and Alfred I sometimes get to hold close when life allows it.
What carries me is love – it remains, even when I must love from afar.
A Mother’s Love Never Ends
There is nothing I can do to change the situation right now. All I can do is keep wishing them happiness.
My greatest hope is not for life to go back to the way it was, but for everyone to be well. I hope my son has a life where he can breathe, laugh, and feel that he chose what was best for him and his children.
I am his mother, and I love him more than words can hold. That love remains, no matter the distance.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, I want to say this:
I am a mother and grandmother carrying both pain and love in the same breath. I do not shy away from what hurts, but I do not write out of bitterness. I write to understand, to remain standing, and to keep loving.
And perhaps I also write for you who recognize yourself in these words. We are more than one carrying this quiet sorrow. We carry it together – even if we carry it apart.
Reflection
Sometimes, life is about daring to stand in love, even when it is not returned. I cannot control other people’s choices, but I can choose to keep loving my grandchildren – quietly, from the heart, at a distance. And maybe, that is enough until the day our paths meet again.
Grief follows no rules. There is no manual for how to handle being cut off . But it is possible to keep loving, even when the relationship is broken. To stand in love, even when you get nothing in return. It’s possible to love – even when love becomes a one-way street.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
Would you like to support my writing?
I write to understand – and to help others feel less alone. If you’d like to support my work, you can do so here:
Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.
Solrosen som blev två – och ni som hittar hit
Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.
Unik – precis som du som läser. För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit. Det är stort för mig.
När läsarna blir som en vänkrets
Ibland funderar jag: Hur kommer det sig att ni stannar kvar? Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?
Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.
När SSL-strul blir som ett hål i luften
Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.
Men jag skrev ett inlägg ändå. Och plötsligt… var ni där igen.
Om ni visste hur glad jag blev.
Jag som trodde att det var kört – på riktigt. Lite som när sidan låg nere förra månaden. Men ni kom tillbaka.
Tack för att du läser – även det oviktiga
Tack från hjärtat. Tack för att just du kommer hit.
Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.
Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre. Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver. Och att du läser.
Just nu – här, med värk och tacksamhet
Jag sitter under markisen, utanför husbilen. Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.
Jag har inte ens doppat mig i poolen idag. Men kanske imorgon. Ett svalkande bad vore fint.
Solrosen som symbol
Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling. Kanske är det så med oss människor också. Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.
Det är så jag ser på er. Som en tyst men levande gemenskap.
Och så såg jag er…
Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit. Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra. Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.
Så tack. För att du är här.
Reflektion
Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå. Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…
Att du är här betyder mer än du anar. Kanske bär du också på något. Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?
Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal: paypal.me
This post is about a sunflower with a twin soul, a blogger in pain – and the quiet joy of being found again. It’s also a heartfelt thank you to you, the reader. And a gentle reminder of why I write.
The sunflower that became two – and those of you who find your way here
We have a sunflower at home. It has a twin. Or maybe it’s two growing from one. You decide. I’ve never seen anything like it, and I love that sunflower. To me, it’s unique.
Unique – just like you who are reading this. Every day, I’m amazed that you keep coming back. It means the world to me.
When readers become like a circle of friends
Sometimes I wonder: Why do you stay? Why do you keep returning, day after day?
It feels like the number of readers has become a kind of friendship circle. A quiet community – even though I don’t know your names or who you are. Still, I feel it. Like a warm presence.
When SSL issues feel like a silence
The blog hasn’t been secure lately. Because of SSL issues, the site showed warnings – and I saw the numbers drop. Yesterday, barely anyone clicked in. And today, nothing much until 3 PM.
But I wrote a post anyway. And suddenly… there you were again.
If only you knew how happy that made me.
I thought it was over – for real. Just like that time last month, when the whole site went down. But you came back.
Thank you for reading – even the small things
Thank you. From the heart. Thank you for coming here.
I don’t always write about important things. Sometimes I don’t even know why I write. But I keep going. Because it helps me feel. Because I often don’t know what I think until I’ve written it down.
I used to believe you had to write about something important to be read. Now I know better. It’s not what I write that matters – it’s that I write. And that you read.
Right now – here, with pain and gratitude
I’m sitting under the awning, outside our motorhome. The air is warm, and the campground is full of people. I haven’t moved around much today – my osteoarthritis is flaring up, and the pain is intense. Just short walks – to the bathroom, to refill water bottles.
I haven’t even dipped into the pool today. But maybe tomorrow. A cooling swim would be nice.
The sunflower as a symbol
The sunflower stretches toward the light – whether it stands alone or grows in twos. Maybe we humans are the same. We grow best when we’re allowed to be unique – and still stand beside someone.
That’s how I see you. As a silent, living connection.
And then I saw you…
I only logged in to see if anyone had found their way back. And there you were – visits from Keaaudhil and many others. You made my afternoon so much better.
So thank you. For being here.
Reflection
I don’t write to know – I write to understand. And sometimes – not to feel so alone.
This blog has become my reflector. Or maybe just someone I write to…
That you are here means more than you know. Maybe you’re carrying something too. We don’t always have to know what. It’s enough that we pause – together.
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.
Do you also have something in your everyday life that makes you pause and feel grateful? Do you ever feel like a sunflower with a twin soul?
Support my writing
If you’d like to support my writing and this blog, you can do so via PayPal: paypal.me
Det här inlägget handlar om teknikstrulet som plötsligt löste sig, om nyfikenheten som driver mig – och om campingupplevelser som förändrats. Det är ett inlägg om att lyssna på sin magkänsla, ta plats i sin egen berättelse och att ibland bara ge upp något som inte längre känns rätt.
Jag skrev det igår – men precis efter det började SSL-strulet. Här är länken om du missade det: Läs inlägget om KonMari här
Jag och min envishet – och kanske lite AI
Yes! Det fungerar igen. SSL-certifikatet är på plats och sidan är säker. Om det var Loopia som löste det eller om det var jag – med hjälp av min morgonpigghet och AI – det vet jag faktiskt inte. Jag pillade och försökte, nyfiken som jag är. Och plötsligt fungerade det.
Ingen från Loopia har ringt mig än, trots att de lovade. Men vad gör det – nu är det säkert, och jag är nöjd.
ADHD-genen som inte ger upp
Jag tror det var min ADHD-gen som kickade in. Den där envisheten. Jag ger mig inte när det känns som att något borde gå att lösa. Och ibland, ja – det går faktiskt. Tack, nyfikenheten. Tack, rastlösheten. Tack, viljan att förstå trots att jag inte riktigt vet vad jag gör.
En sista gång i Vallersvik?
I morse vaknade vi på Vallersviks camping. Vi har varit där varje år, men nu… nej. Det här var nog sista gången.
Det kändes som om husbilar inte längre är välkomna där. Vi bad om en plats vid vattnet – där vi brukar stå. Men det var tydligen bara för husvagnar numera. Vi blev hänvisade till toppen av campingen. Trångt, utan utrymme, utan charm.
Den första platsen vi fick var så liten att vi inte ens fick plats. Vi fick byta, men den nya var inte mycket bättre. Det var knappt att markisen fick plats – och hotande regnmoln låg i luften.
Höjda priser och sämre bemötande
Campingen har höjt priserna rejält. Men servicen har inte hängt med. Toaletter och duschar håller inte så värst hög standard, och personalen vi mötte igår var inte tillmötesgående. Vilket man kan tycka att de borde vara – särskilt med tanke på prisnivån.
Havet ligger där det ligger, ja. Men det är inte campingens förtjänst.
Säsongscamparna borde faktiskt stå längre upp – det är vi som kommer förbi som betalar mest. Och vill känna oss välkomna. Välkomna var inte känslan, och den fick vi höra av andra gäster med.
Hej då Vallersvik – hej Trollhättan
Vi åkte tidigt i morse. Nu är vi på Stenröset Camping i Trollhättan. Här finns gott om plats, en stor ställplats och tillgång till pool. Lillkillen gillar pool – så här blir det ett bad snart. Jag ska byta om och kasta mig i.
Igår, däremot, var havet magiskt. Vågorna skummade mot oss. Inga maneter, över 20 grader varmt – och känslan av frihet i varje andetag.
Men ibland får man välja det som fungerar bäst för alla. Och just nu är det här, med solen som lyser, poolen som väntar och plats nog att andas.
Slutord
Vissa platser förändras. Andra växer. Jag tar med mig känslan av vågornas kraft – men lämnar Vallersvik bakom mig. Kanske för gott.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter plats att stå stilla på. Och ibland betyder det att lämna något bakom sig, för att kunna hitta hem någon annanstans – i sig själv, i nuet, i ett nytt vatten.
Kanske är det just när man ger upp tanken på att allt ska vara som förr, som man hittar något nytt. Nu är inte Stenröset något nytt precis här vet man vad man får och här är servicehusen rena, fräsha och personalen trevlig. Här är det som vanligt och här känner man sig välkommen även i Husbil.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är just nu vi lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
