Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget. Kanske kände någon sig träffad. Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.
Och kanske var det just det, det behövde vara.
Jag skriver inte för att döma
Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar. Det kom ur kärlek till barn. Och ur en sorg som samlat sig genom åren.
För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.
Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.
När barnens blickar blir tomma
Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont. Då måste jag skriva.
Det är inte syndabockar vi behöver
Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.
Vuxenvärldens ansvar
Jag vet att föräldraskap inte är enkelt. Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker. Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.
Jag har själv varit där.
Men samtidigt: Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse. Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.
Och ansvaret? Det är vårt. Vi vuxnas. Tillsammans.
Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går
Vi kanske tänker att det redan är för sent. Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg. Men det är sällan för sent.
Små förändringar kan göra stor skillnad. Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.
Det handlar inte om att ha perfekta lösningar. Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till. Att stå kvar en kväll till. Att be någon om hjälp. Att våga säga till en annan förälder: “Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”
För det går. Det går att göra mer än vi tror. Det börjar ofta med att någon vågar tro. Och ibland – är det du som behöver vara den någon.
Ett rop på närvaro och mod
Det jag skrev förra gången var ett rop. På närvaro. På engagemang. Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.
Ett rop på mod. Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.
För trygghet bor ofta där det är tråkigt. I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.
Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar
Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.
Till dig som kände något
Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:
Jag är inte emot dig. Jag är för dig. Jag står med dig.
När du vågar säga: ”Nej. Det här är inte okej.”
Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans. Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.
Att säga nej – och ändå stå kvar
Barn behöver inte bara kärlek. De behöver riktning. De behöver någon som säger nej – och menar det.
Någon som orkar stå kvar. Någon som säger:
“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”
Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.
Reflektion:
Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen. Ibland skriver vi för att förändra något utanför den. Och ibland – gör vi båda.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
I’ve been thinking a lot since I wrote my last post. Maybe someone felt exposed. Maybe it was too much, too direct, too uncomfortable.
And maybe that’s exactly what it needed to be.
I don’t write to judge
What I wrote – it didn’t come from anger at parents. It came from love for children. And from a sorrow that has grown over the years.
Because I’ve seen things. I’ve worked with young people for many years – in treatment centers, institutions, therapy rooms, and out on the streets. I’ve listened to stories that still hurt in my chest today.
Like the time I asked a young person to describe what a real friend is – and realized they had never had one. When I explained what friendship meant to me, they looked at me like I was telling a fairytale. That’s how far away it was from their reality.
When children’s eyes lose their light
So when I see young kids – because they are kids – hanging around late at night, with eyes that have already lost their trust… it hurts. And then I have to write.
What we don’t need is scapegoats
What we need is presence. Connection. Courage.
The responsibility of the adult world
I know parenting isn’t easy. We’re tired. We’re overwhelmed. We try our best. The laundry piles up. The fridge is empty. The clock never stops.
I’ve been there too.
But still: We have to see that some kids are getting lost. Running straight off a cliff – thinking that’s where they’ll be seen.
And the responsibility? It’s ours. The adults. Together.
We can do more – even when it feels impossible
Maybe we think it’s too late. That we’ve lost control. That the child has chosen their path. But most of the time – it’s not too late.
Small actions can create big changes. A conversation. A clear boundary. A “I see you, and I care.”
It’s not about perfect solutions. It’s about trying. About taking one more step. Staying present one more night. Asking for help. Daring to say to another parent: “Hey, I’m worried – how do we handle this together?”
Because it’s possible. We can do more than we think. And often, it starts with someone believing it’s possible. Sometimes – that someone is you.
A cry for presence and courage
What I wrote last time was a cry. A cry for attention. A cry for involvement. And a cry to be an adult – not your child’s best friend.
A cry for courage. And the courage it takes to ask for help.
Because safety often lives in what seems boring. In routine. In boundaries. In predictability.
We’re not supposed to be our children’s best friends
We’re supposed to be their direction. Their compass. Their grounded hand.
To you who felt something
If you felt anger, guilt, sorrow – or just exhaustion – when reading my last post, I want you to know:
I’m not against you. I’m for you. I stand with you.
When you dare to say: “No. This is not okay.”
I want your children to thrive. I want us to see – together. It’s time to raise the blinds. To look out. To stop pretending we don’t see.
Saying no – and still staying close
Children don’t only need love. They need direction. They need someone who says no – and explains why.
Someone who dares to see. Who stays when the child tests every boundary. Who says:
“I see what you’re doing. I won’t allow it. But I’m not leaving – because I know you need me.”
Sometimes the greatest love isn’t the one that says yes – but the one that says no, and still refuses to let go.
Reflection:
Sometimes we write to release something from within. Sometimes we write to change something outside ourselves. And sometimes – we do both.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Förord Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås. Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken. Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.
Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över
Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det. Och ja, jag har alltid delade meningar om det där. Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet. Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.
De här djuren… de hör inte hemma här. En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad. Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.
Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks. Men ändå. Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.
För varmt för både djur och människor
Det var för varmt. Riktigt för varmt. Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången. Kanske var det för varmt. Kanske var det för mycket folk. Kanske har vi sett tillräckligt nu. Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.
Men det fanns ändå fina stunder. Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade. Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.
50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel
Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng. Det var en lisa. För kropp och själ. Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.
När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga. Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.
Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.
Men det var även då det började skava… det andra började skava.
När kvällen kommer – och barnen inte är hemma
Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse. Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra. Men så såg jag dem.
Ungarna.
Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13. Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon. Och jag visste. Jag visste vad jag såg.
Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten. Det där är barn som håller på att gå vilse. Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick. Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.
Och det enda jag kunde tänka var: Var är ni, föräldrar?
Vad är det som gör att ni inte ser? Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig? Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!
Ni måste vakna. Inte sen. Nu. Det är redan sent.
Det är inte en väg man råkar hamna på. Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.
Och jag blev så arg. Och så sorgsen. Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.
Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.” Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.
Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen? Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar. Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.
Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.
Förstår ni inte att det är rädda barn? De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.
Det är inte gulligt. Det är farligt.
Och det är vårt ansvar.
Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer
Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal. Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet. Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.
100 % till sina barn på dagen. 100 % till andras barn om kvällen.
Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?
Eller – är det där hon gör det? I skapandet. I berättandet. Precis som jag gör det här – i mina texter.
Det kanske är så vi räddar oss. En mening i taget.
Avslut
Det här var ett inlägg om mycket. Om djur som inte borde hållas fångna. Om barn som inte borde vandra ensamma på stan. Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar. Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.
Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen. Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.
Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.
Citat för dagen: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här: paypal.me
Förord: Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.
Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt
Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.
Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.
Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.
Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden. Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar. Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack
Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom. Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.
Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.
Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.
En levande legend – som aldrig skulle leva
Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.
När våra hjältar faller
De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.
Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort. Rest in peace, OZZY. Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.
Musik som minnen – och minnen som musik
Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.
Men jag bor i musiken. Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.
Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek. De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet: – En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert. – En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen. – En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.
Tack Ozz, för allt du gett. För allt du varit. För att du sjöng dig in, i oss.
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.
Extrainfo
I Am Ozzy – Ozzy Osbournes egen bok, en hyllad självbiografi
This isn’t a post about a dead artist. It’s a love letter to a voice that followed me through life. A voice that still lives in my ears — and in my heart.
With Ozzy in My Ears and a Full Heart
With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow. It’s as if the night told a story about everything that once was.
Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits. When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.
I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy. Love his voice. I love his madness. I love his music.
A Void on Earth – But the Music Remains
Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore. Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth. There is no more Ozz here. You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack
I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him. I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed. It felt like the whole world blinked for a moment and said: We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.
I’m glad we still have all the records and all the music. And I feel grateful that he got to do that final concert. That he was celebrated by his fans while still alive. It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it. He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.
A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live
Ozzy is a miracle. With all the drugs, the booze, the madness… he still lived. And not just lived – he lived fully. He did it his way. And we got to come along for the ride.
When Our Heroes Begin to Fall
They’re starting to fall now, one by one. It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack. But The Prince of Darkness was so much more.
So no, I won’t write more about his death. I’ve already done that. Rest in peace, OZZY. I hope your body has found rest. And that we who remain… …can breathe. Can remember. Can keep on living.
Music as Memories – and Memories as Music
It will feel empty here on earth. An icon, a prince of music, has thrown in the towel. Laid down for his final rest.
But I live in the music. The soundtrack of my life is filled with him.
Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.
Most of the songs he made carry images in me — scenes from life: – A beach. – A lonely night. – A party. – A concert. – A road trip. – A summer night outside the camper. – A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.
Thank you, Ozz, for all you gave. For all you were. For singing yourself into us.
– Who is the soundtrack of your life? – Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late? – How does music affect your memory and emotions?
“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”
Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.
Att lära sig simma – och våga närma sig
Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.
Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.
En annan sjö, en annan känsla
Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö. Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.
Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont. Jag valde det av respekt.
Respekt för min son, om han skulle vara där. För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt. Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.
Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft. Och jag saknade det.
När minnen färgar en plats
Det är märkligt hur platser kan förvandlas. Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det. Från trygghet till vaksamhet. Från frihet till försiktighet.
Den där sjön är min plats. Men idag fick den stå tom – av hänsyn. Och kanske av rädsla också. Rädsla för att riva upp något. För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.
Att ta tillbaka något – varsamt
Men jag vill tillbaka. Inte genom konfrontation. Utan genom stillhet. Genom att bara vara där, igen. I min takt.
Kanske i gryningen. Kanske en annan dag. Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.
Hemma, i långsam rörelse
Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen. Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna. Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.
Och vet du vad? Jag sa till mig själv: Nu räcker det. Det som blev gjort var tillräckligt. Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.
Det är något nytt. Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.
Reflektion:
Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek. Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats. Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft
Fråga till dig som läser:
Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker? Hur gör du för att ta tillbaka den? Och hur vet du när det är dags att försöka?
Carina Ikonen Nilsson
Citat att ta med dig:
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”
Stöd gärna mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal. Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.
Första doppet efter sjukdom. Efter en tid av sjukdom var det äntligen dags för mitt första dopp efter sjukdom. Vattnet var kyligt, men känslan av att vara tillbaka i rutinen av kallbad var oslagbar. I det här inlägget delar jag med mig av upplevelsen, tips för vinterbad och hur jag gör mina morgnar till den bästa starten på dagen. Häng med när jag packar badväskan och gör mig redo för hösten och vintern!
Första doppet efter sjukdom så värt det.
Första höstdoppet efter sjukdomstiden – en uppfriskande start på dagen. Efter en tid av sjukdom tog jag äntligen mitt första dopp idag. Vattnet var 15,9 grader, vilket kanske låter kallt, men det var inte kylan som begränsade simtagen. Det handlade mer om att jag ville vara försiktig med att inte kyla ner kroppen för länge, då jag nyligen varit sjuk. Just nu sitter jag uppkrupen i soffan med min mysiga lammullsdress på. Den kanske inte är min snyggaste outfit, men det spelar ingen roll – huvudsaken är att den värmer gott.
De här två satt och väntade på mig och mina basystrar.
Packa badväskan för vintern
Att ta det första badet efter ett uppehåll är alltid lite speciellt. Det är svårare att ta sig ner i vattnet när det gått en tid än om man badar varje dag. Men nu är det gjort, och känslan var helt underbar! Dock upptäckte jag att jag glömt mina badskor hemma. De hängde kvar på tork, så idag fick jag bada barfota. Det var första gången på flera år, och även om det gick bra, så saknade jag den bekväma känslan av badskorna. Fötterna blev lite kalla, men nu har jag börjat förbereda badväskan för de kyligare vinterbaden. Raggstumpor och badvantar är packade, och snart lägger jag till varma kläder att dra på efter badet. På vintern blir det nog bättre med extra varma strumpor och en rejäl tröja istället för bara morgonrocken.
Frukosten
När jag kom hem från badet, innan jag ens hade bytt om, satte jag igång med att baka mina favorit-kesobröd. Receptet finns länkat i ett tidigare inlägg. De där bröden är så otroligt goda och dessutom superenkla att göra! Medan bullarna gräddades, klädde jag på mig och satte på en kopp te. Frukosten blev en macka med ost, och en av de goda kesobullarna. De är dessutom viktväktarvänliga, endast 3 poäng per bulle, och en räcker för att bli mätt. Jag lärde mig det igår när jag försökte äta två – det var definitivt en för mycket!
Dagens jobb
Idag väntar ett sent arbetspass, men först ska jag ha ett lönesamtal. Tyvärr hann jag inte förbereda mig, då jag var sjuk och de viktiga pappren ligger kvar på jobbet. Men hur svårt kan det vara? Jag har gjort dessa samtal tidigare, och lönen är säkert redan fastställd. Det blir nog som det blir, och små bäckar av extra slantar blir till slut en hel å.
TikTok och dagens video
Jag lade också upp en ny video på TikTok idag, där jag visar den vackra vägen till och från badet. Kika gärna in och följ mig om du har TikTok! Här är länken till videon: Se min TikTok-video här!
Så här ser en perfekt morgon ut för mig: Ett uppfriskande bad, en stund med kaffe i soffan och känslan av att ha hela dagen framför mig. Innan badet borstar jag tänderna, tar på mig morgonrocken och packar badväskan. Hinner jag med en morgonpromenad också, då kan dagen inte bli bättre!
Hur börjar du din morgon? Vad gör du för att skapa en bra start på dagen?
Tack för att du läser min blogg, och ha en underbar dag!
Hur har din morgon sett ut. Vad har du för morgonrutiner? Hur gör du för att skapa dig en bra dag?
Slutord:
Att ta mitt första dopp efter sjukdom var inte bara ett steg tillbaka till hälsan, utan också en påminnelse om hur viktiga de små ritualerna är för välbefinnandet. Nu är jag redo för vinterns kalla dopp och ser fram emot fler friska morgnar. Tack för att du följer med på min resa – jag hoppas att du också hittar ditt sätt att skapa en bra start på dagen!
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Halv åtta på morgonen hoppade jag och mina badsystrar i sjön, och det kändes som att stiga ner i en bunke med isbitar. ”Bara doppa mig,” tänkte jag. Men när jag väl var under vattnet och simmade lite på rygg, vågade jag ta de första simtagen. Det blev hela tvåhundra meter i det 15,6 gradiga vattnet! När simmandet var klart, tog jag fram tvålen och skrubbade min frusna kropp.
Nu sitter jag ute under vår paviljong, iförd yllekläder, och försöker tina upp. Morgonen kan verkligen inte börja på ett bättre sätt än att åka till sjön med Judas nya låtar i högtalarna.
Vägen till Sjön: En Naturskön Upplevelse
Vägen till sjön är underbar, när jag svänger in på grusvägen, mitt i skogen, är det som att stiga in i ett konstverk. Varje årstid förändrar omgivningen, och jag har blivit en sann naturdyrkare. Det är bara att titta sig omkring och se skönheten i naturen – allt är så vackert och storslaget.
Efter Badet: Värmande Kaffe och Dags för Jobb
Väl hemma igen blev det på med kläder, en kopp kaffe, och datorn i knät. Ett pass av tre återstår innan semestern. Dagarna känns långa, men jag har några timmar innan jobbet börjar kl 15.00. Jag funderar på att sola lite innan jobbet, så det blir att åka iväg innan två.
Blommor till Arbetsplatsen: En Färgsprakande Uppgift
Jag tänker inhandla blommor till utsidan av våra ingångar på jobbet. Det blir trevligt för alla som går in eller ut. En före detta kollega, som var en mästare på blommor, hade varit perfekt för detta, men jag ska nog klara det ändå!
Stödstrumpornas Mirakel
På tal om något helt annat, har jag haft problem med ett svullet ben det senaste året. När jag har på mig långbyxor, brukar jag ha stödstrumpor på, men oftast går jag med kortbyxor. Nu har jag hittat ett företag som säljer stödstrumpor med dragkedja – de låter mycket enklare att ta på än de jag köpte på Amazon. Jag tänker ge detta ett nytt försök och verkligen använda mina nya stödstrumpor. En av mina kolleger tycker att jag är lite galen som inte går till doktorn med problemet, men jag hoppas de här stödstrumporna ska hjälpa.
Så, där har ni det – en morgon full av kalla dopp, naturskönhet, och en nyfikenhet på nya stödstrumpor. Det är vad jag kallar en inspirerande och lösbar start på dagen!
Nej nog för nu ha en fin dag.
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller
En fantastiskt dag har det varit hittills. Det var inte helt säkert att det skulle bli så. När jag vaknade i morse hade alla tankar om bad lagt sig. Dom tänkte jag igår när jag skulle somna. I morse när det var mörkt ute kände jag annorlunda och ville inte alls bada eller gå till gymmet. Satt här och på riktigt kände efter om jag nog inte var sjuk eller något. Lust till att ge mig av och kyla ner kroppen i 6 gradigt vatten var inte alls lockande. Hade tankar om att smita ner i källaren och duscha varmt.
Men nej, jag var så bestämd igår. Får inte ge upp, nu när jag igen börjat. Det måste bli bad, kom det en röst som sa till mig inifrån. Ge inte upp, du tycker det är skönt. Okej svarade jag rösten jag åker till badet men struntar i träningen. Sagt och bestämt så tog jag min badpåse och gav mig av.
Vägen till sjön var grå och mulen. Inte så lockande. Fick gasa på en del, för tiden var knapp. Väl vid sjön hade mina badsystrar redan anlänt. Förutom en syster som jag inte sett på väldigt länge. Hon kom några meter bakom mig. Min badsyster även mentor i detta med vinterbad, berättade att hon inte badat sedan det var 18 grader i vattnet. Modigt som bara den, att börja igen då, tycker jag. Jag svarade henne och erkände att jag själv även haft ett uppehåll men, badade sist när det var 14 grader. Berättade att detta är bad tre sedan det var under 14 grader. Nu är det runt sju åtta grader.
På med badskor, av med morgonrocken. Ner dom där meterna ner till sjön, bara se till att traska ut. Inte sjåpa sig! Utan ta stegen bara, hörde jag min bestämda kvinna inom mig, säga. När vattnat nådde magen, svek modet mig och jag funderade någon sekund om jag skulle gå upp. Men jag tog dom sista stegen ut i sjön, visp så vart axlarna under vattnet. Känslan idag var och är obeskrivlig. Men det gråa vädret som jag såg på väg till sjön, var inte lika grå. Allt runt omkring sjön, blev vackert. Trädtopparna, himlen och allt i den bild som är där, blev vackert mjukt och härligt att beskåda. Naturen Är Vacker nu. Men det behövs sättas till ett bad, för att se det vackra. Det var inte sju, åtta grader i vattnet utan det hade sjunkit ner till 6,6 grader.
Upp ut vattnet och in i badstugan, för att ta på morgonrocken igen. Där och då var fortfarande tanken att hoppa träningen. Hela vägen hem var tanken att inte träna. Väl hemma, då såg jag att klockan knappt var halv nio. Hm. funderade en sekund och bestämde mig. Har dagen nu börjat så bra, då får den inte ta slut redan nu. På med träningskläder och iväg till gymmet. Cyklade tio minuter lyfte tyngder i 30 och avslutade med 19 minuter rodd, i ett snabbt tempo. Gav mig av hem för att äta frukost. Hemma passade jag på att hänga upp all tvätt som låg i maskinerna, innan frukosten. Ladda två nya tvättar för att sedan göra ordning lite att äta.
Jo redan nu har dagen varit aktiv. Är inne på de två sista maskinerna med tvätt. plockat fram middagsmat och duschen är klar för denna gång. Ska till byn här hemma och inhandla lite, på apoteket. Idag ska jag bjuda familjen på Köttfärspaj. Lär ligga helt pall, innan kvällen kommer. Men idag känner jag mig stolt över min dag. Har verkligen tagit hand om timmarna här hemma, gett mig själv den bästa starten på dagen. Både bad och träning. Tagit hand om tvätten och gjort andra nyttigheter här hemma. En aktivt härligt dag idag. Den hade kunnat sett annorlunda ut. Ibland gör den det. Men det känns som jag är på g igen. Känner i hela kroppen att jag tar hand om mig själv på det bästa sättet just nu. Se där nu har jag även fått till lite skrivande. Även det gör att må-bra känslorna simmar på i kroppen.
Hur tar du hand om dig på bästa sätt? Vad ger dig energi och vad innehåller dina egentider?
Tack för att du tar dig tid att läsa mina inlägg.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Det gäller alltid.
Det sprakar en eld, i spisen här hemma. Den behövs efter det kalla i morse. -17,5 grader visade termometern idag. Ursh nej, idag blir det inte något bad var min första tanke. Minns hur fingrarna frös, när det var 16 minus förra året. Största hemmavarande sonen kom ut vid 7.30 från sitt rum och sa, nu blir det väl ändå inte bad. Nej, jag funderar på det men tror inte det. 7. 55 hade jag fortfarande inte bestämt mig men gick in på toa för att borsta tänderna. På med morgonrocken och hm…. kanske ändå…. väska är ju redan packad, det gjorde jag redan i Lördags. Hmm, det fungerar ju att bara åka dit, det finns det ju andra som gör.
Bilen var kall, när man sitter i morgonrock och dunkappa så gör det inte så mycket att bilen är kall. Men det är dumt att jag bara kommer på att det finns diesel värme i bilen, när jag redan sitter i bilen. Då är det lite sent, att värma upp den. Snön föll från himlen, Sagovägen till sjön var otroligt vacker den började redan här hemma. Bilden, som visade sig för mig under färden. Den var som en riktigt bra Hollywood film, när dom lyckats fånga allt det där som är vinterlandskap.
När jag kom fram till sjön, satt jag i bilen en stund där var det varmt och skönt. Tempen i bilen visade då 15,5 minusgrader. Men efter en stund var det bara att gö. Det var bara att öppna dörren och ta stegen ut. Isen låg på sjön, men det fanns en ränna där det var bara vatten. Tyvärr så låg den för långt bort, då hade man fått pölsa i snön. En av mina badsystrar gick dit. När en annan vart modig nog att gå ut bland isen, där vi brukar bada. Upptänkte att det vart bara en tunn is, började bryta loss isen. Då bestämde vi, vi tar den vanliga bad platsen. Hon bröt med spade, vilket en annan badsyster också gjorde. Jag hade inte någon hacka och jag hade raggsockar över mina badvantar. Det gjorde att jag bröt is med armarna. Den is vi bryter idag, gör badet lättare i morgon. Då finns det hopp, om att isen inte blir så tjock så att vi får byta badplats.
När två av mina badsystrar gått upp. Var det jag och en annan badsyster som bröt lite extra is, för att göra det lite större bad hål, för morgondagens bad. Det kanske inte hjälper, i denna kyla. Men kanske, kanske är det så vi kan bada där i någon vecka till.
Det var kallt att få av de våta badskorna, kallt och svårt att få på stövlarna. Men skönt när det var gjort. Guda gott att bli bjuden på Het Nyponsoppa innan jag åkte hem. När jag kom till bilen, hade jag haft på diesel värmaren, bilen var varm och skön när jag satte mig iden. Men känner lite skam över mitt val, att ha på värmaren. Jag får betala tillbaka till miljön, på något annat sätt. Hörde igår på tvn att skogsavverkning ger ett tillskott, på pluskontot på miljön. Lite konstigt tycker jag men, ändå en klok tanke med tanke på hur växtligheten blir till efter en avverkning. Nu avverkar jag inte någon skog för jag har inte någon skog. Så jag får hitta andra vägar till att bidra. Idag bidrar jag nog med att gå till återvinningen med vårt skräp.
Vägen hem var kanske inte riktigt lika magisk som ditvägen men, det var fortfarande vackert med alla snötyngda träd och snöflingorna som singlade ner. Hemma hade maken inte gått upp ur sängen. Så han fick känna av det kalla vattnet, när jag kröp ner hos honom. Då lät han inte så manlig, utan mera som en vettskrämt fin-dam. Det var lika bra att ta värmen från kaminen istället. Det blev på med kläder och ner i källaren, elda lite. Nu är den en lugn fin eld som vuxit fram tillsammans med mitt inlägg.
Idag får det bli en kanna med Jul te, detta för att fira advent. Idag blir det även Hot choclet fira med nybakade lussekatter med saffran i så klart, annars är det inte en lussekatt för mig. Ännu ett steg närmare Jul. Här får vi julstämning nästan varenda dag. Med små förberedelser och julmysning. Hur andra gör har jag inte en aning om. Vi gör på vårt eget vis.
Ny dag ska till, Ny dag där det blev ett riktigt vinterbad.
Tacksamhet idag, jag vaknade till ännu en dag.
Jag mår bra.
Jag har förmånen att ha många människor omkring mig som jag bryr mig om.
Jag har det jag behöver.
Jag befinner mig i sammanhang, där jag får vara så som jag är.
Jag har möjlighet att påverka min egen lycka. Jag väljer lycka mera idag än för några år sedan.
Nog för nu.
Lev idag just nu, Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
