Kay Pollak choose happiness – two words that have become important in my life. Here I share how his ideas on personal responsibility help me in everyday life: from messy breakfast mornings to the deeper pain of distance from my son and grandchildren. It’s a story about pausing, choosing your response, and creating your own joy.
At home we have paused our Storytel subscription for a while, which means I now listen to podcasts instead. Podcasts don’t paint long, poetic pictures like a book, but they give me something else – other people’s words and experiences. And sometimes that is exactly what I need.
Yesterday I chose my all-time favorite. I’ll write his name even though my husband might shake his head if he happened to read this: Kay Pollak. His voice has followed me for many years, and my husband has heard plenty of quotes from him.
Who Is Kay Pollak?
For those who don’t know: Kay Pollak is a Swedish author, lecturer and film director. He is known for his thoughts on self-leadership, joy and inner freedom, expressed in books like Att välja glädje (Choose Joy) and Att växa genom möten (To Grow Through Encounters). He also directed the internationally acclaimed film As It Is in Heaven.
In his talks and books, he returns again and again to the same core insight:
We cannot decide what happens to us – but we can choose how we react.
It sounds simple. But for me, it has been life-changing.
Kay Pollak Choose Happiness in Everyday Life
When I first started listening to Kay Pollak, I learned to pause in the moment.
Take a normal morning: I come home from work and find the kitchen counter full of crumbs, a butter pack left out. I used to get furious and take it personally – as if I were just the cleaning lady in my own home.
But when I let Kay Pollak’s words settle in, I could stop and think: They must have had a stressful morning. How wonderful that the kids still had time for breakfast. Maybe my husband was simply exhausted last night.
And you know what? It was so much easier to feel happy on the mornings when I thought kinder thoughts.
The same with my daughter on those days when she woke up in a storm and pressed every trigger I had. In the past I would react immediately. But when I saw the tiredness behind her frustration, I could choose another way to respond – exactly what she needed: a mother who looked beyond the behavior.
The Greatest Test – My Son and Grandchildren
This insight reaches far beyond morning routines. The distance from my adult son hurts. I miss my grandchildren. Sometimes part of me wants to put blame somewhere. But deep down I know I never want to give him guilt. I want to love him – and I do. I wish him every happiness, even if I’m not part of his children’s lives.
I cannot control his choices. I can only choose my own attitude. Choose to live. Choose to be happy – even with longing in my heart.
Happiness as an Active Choice
It may sound unusual, but I truly believe I can choose whether to be happy or unhappy. Happiness is not just a feeling that happens to us. It is a choice I make again and again, in big and small things.
I can fill my life with what gives meaning – writing, painting, morning swims, and the community of those who are here. That is my responsibility.
I cannot take responsibility for other people’s reactions, but I can take responsibility for how I relate to them.
Questions for You
How do you think about choosing happiness in your own life?
Have you experienced how a different response completely changed a tough situation?
Is there someone whose words have moved into your life the way Kay Pollak’s words have into mine?
Feel free to share in the comments – your words might spark new thoughts for someone else.
Between the Lines – My Voice
Behind these words lies a quiet gratitude. I see how my patterns have been shaped by both inheritance and choice – and how freedom can begin in a single thought. Taking responsibility for your own life is not about carrying everything alone, but about choosing how to meet what happens.
Reflection
In every choice of thought there is a small freedom. To pause, to breathe before the word or reaction comes, can change an entire day. This is not denying grief but carrying it with gentler hands. Kay Pollak’s words remind me that life can indeed feel lighter when I choose a softer response.
AHA – Between the Lines
Happiness is not something someone else can give. It is my own creation – in dishes left on the counter, in children who sometimes push away, in the deep longing for those I love. I can grieve and still choose joy. In that tension between pain and the will to live, freedom arises.
Yesterday has already laid itself to rest in history, and tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
What does Kay Pollak mean by “choose happiness”? He teaches that while we cannot control what happens, we can choose our response. By pausing and seeing situations differently, we can create more joy.
How have you applied his thoughts? By pausing in everyday moments – like facing a messy kitchen or a child’s bad morning mood – and choosing a calmer response that leads to peace instead of conflict.
Can you really choose happiness when life hurts? Yes. It doesn’t mean pain disappears. It means acknowledging grief without getting stuck. I carry the sorrow of distance from my son, but I choose to live and find joy.
Where can I learn more about Kay Pollak? Check out his books such as Choose Joy (Att välja glädje) and To Grow Through Encounters (Att växa genom möten), available in bookstores, audiobooks and podcasts. You can also visit Kay Pollak’s official website for more inspiration.
Det är fortfarande mörkt ute när kaffedoften sprider sig i vardagsrummet. Orden kändes först slut, men medan ljusen brinner vaknar tankarna till liv. Här delar jag en stilla höstmorgon, trädgårdens sista sysslor och reflektioner om hur känslor och tankar ibland lurar oss.
Det är fortfarande mörkt ute, klockan är inte mycket ännu. Kaffet doftar från koppen och jag har tänt både en lampa och två små ljus här i vardagsrummet. Jag har varit uppe en stund men först nu tog jag fram datorn. Det känns som om orden tagit slut, som om jag skriver de sista raderna här på bloggen för ett tag. Höstens suck har dragits fram och jag tror att höstens gula löv även sprider sig här på bloggen.
Men kanske är det bara en känsla. Som om tiden stannat och luften i rummet står stilla.
Tankar som går i långsam takt
Dagarna flyter på. Jag gör helt vanliga saker. Mina ambitioner innan hösten blev total har simmat ut i att inte göra. Jag känner mig fast här hemma. Morgondoppen har fått vila, promenaderna blir bara av de kvällar jag orkar gå ut med maken – och inte ens varje gång. Kanske är det sjukdomen som bromsar, eller så är det helt enkelt tid för vila.
Växthuset och trädgårdens vila
Idag lovar vädret sol, och jag har tänkt städa i växthuset. Alla tomater ska plockas, plantorna klippas ner och jorden i krukorna läggas på odlingsbäddarna som förberedelse inför nästa år. Krukor ska tvättas, tunnan tömmas och hela växthuset få sin vintervila.
gurkor som gror i växthuset
Jag undrar om jag är för tidigt ute. När gör andra trädgårdsmänniskor detta? Ändå vill jag bli klar nu, för att inte stå där i januari och inse att något blev ogjort.
Höstsysslor i trädgården
När hösten kommer finns det några enkla saker som hjälper trädgården att må bra inför nästa säsong:
Plocka in sista skörden – tomater, bönor, äpplen och rotfrukter.
Klipp ner och rensa – ta bort gamla plantor och ogräs så att jorden får vila.
Lägg på löv och kompost – ger näring och skyddar jorden under vintern.
Plantera vitlök och vårblommande lökar – vitlök sätts ofta i september/oktober och ger fin skörd nästa sommar.
Skydda känsliga växter – täck rosor, dahlia och andra känsliga plantor med löv eller granris.
Töm vattenbehållare – undvik att tunnor fryser och spricker.
Det är små, lugna steg som gör stor skillnad till våren.
Den här sommaren gav mig glädjen i att odla. Tomaterna smakade tomater, gurkorna var en fröjd att plocka och salladen fanns i överflöd – kanske lite väl mycket. Nästa år ska jag planera smartare och förså i rätt tid. Vitlök ska jag sätta snart, och lök vill jag förodla. Potatisen gav inte många knölar, men de var desto godare.
Vi planterade två äppelträd: Ingrid Marie, för den underbara smaken, och Astrakan, för att den bär minnen från filmen Utvandrarna. Jag hoppas att de klarar vintern.
Tankar och känslor som spelar spratt
Oj, det här blev många ord för någon som nyss kände att orden hade tunnats ut. Kanske var det bara en av de där tillfälliga känslorna som smyger sig in när mörkret ännu ligger kvar utanför fönstret. Tankarna kan vara så luriga. De kommer som små viskningar, får oss att tro att allt har stannat och att luften står still. Men det är ju inte alltid sant.
Ofta är de bara skuggor av oro eller trötthet, en spegel av en natt utan ro. Ibland spelar de spratt, blandar ihop en stilla stund med en slutpunkt. Kanske är det just där kraften finns – i att se att varje tanke inte behöver bli en sanning. Det kan vara just i det utrymmet, där man andas och låter tanken passera, som nya ord, nya steg och nya dagar tar sin början.
Reflektion
Den här morgonen påminner mig om att stillhet inte är slut. Att även en trög start kan bära frön till något nytt. Kanske är det just i pausen som nästa kapitel får sin form.
Mellan raderna – min röst
Under orden bor en längtan efter balans. En vila som inte är flykt utan förberedelse. En påminnelse om att naturen vet när det är tid att samla kraft.
AHA – mellan raderna
Kanske är det här egentligen en berättelse om mer än växthus och höst. När jag trodde att orden hade tystnat fortsatte de ändå att andas där inne, som en stilla rytm. Det är som om naturen och skrivandet påminner mig om att allt får gå i sin egen takt. Pauser är inte slut, de är också en del av skapandet.
The morning is still dark as the smell of coffee fills the living room. At first, I felt the words had dried up, but as the candles flicker, thoughts begin to move again. In this post I share a quiet autumn morning, the final garden chores, and reflections on how feelings and thoughts sometimes play tricks on us.
It is still dark outside, the clock barely past dawn. Coffee steams in my cup while one lamp and two small candles light the room. I’ve been up for a while, but only now opened my laptop. It feels as if the words have run out, as if I am writing the last lines here for a while. Autumn has sighed its first breath, and I imagine its yellow leaves drifting even onto this blog.
But maybe that’s only a feeling. As if time has paused and the air itself stands still.
Thoughts Moving at a Slow Pace
The days go by. I do ordinary things. The ambitions I had before autumn quietly slid into a slower rhythm of not-doing. I feel stuck at home. Morning swims have paused, evening walks happen only on nights when I have the strength to join my husband – and not even every time. Perhaps illness is slowing me down, or maybe it’s simply time for rest.
The Greenhouse and the Garden’s Rest
Today promises sunshine, and I plan to tidy the greenhouse. I’ll pick the last ripe tomatoes, cut down the plants and spread the soil from the pots onto my garden beds as preparation for next year. Pots will be washed, the rain barrel emptied, and the greenhouse allowed to rest through winter.
young cucumbers sprouting in the greenhouse
I wonder if I am starting too soon. When do seasoned gardeners do this? Still, I want it done now, to avoid standing in January realizing something was left undone.
Tips: Autumn Tasks for Your Garden
As autumn settles in, a few small steps help your garden thrive next year:
Harvest the last crops – tomatoes, beans, apples, and root vegetables.
Cut back and clean – remove old plants and weeds so the soil can rest.
Cover with leaves or compost – to nourish and protect the soil.
Plant garlic and spring bulbs – garlic planted in September or October will reward you next summer.
Protect sensitive plants – cover roses, dahlias and others with leaves or spruce branches.
Empty rain barrels – so they don’t freeze and crack.
This summer brought the quiet joy of growing things. Tomatoes tasted of pure summer, cucumbers were a delight to pick, and lettuce grew in abundance – maybe too much. Next year I’ll plan better and start seedlings at the right time. Soon I’ll plant garlic and pre-sprout onions. Our potatoes weren’t many, but they were delicious.
We also planted two apple trees: Ingrid Marie for its wonderful flavor, and Astrakan, which carries memories from the film The Emigrants. I hope both trees survive the winter.
Thoughts and Feelings That Play Tricks
Quite a lot of words for someone who just felt empty of them. Maybe it was only one of those fleeting feelings that sneak in when darkness still rests outside the window. Thoughts can be tricky. They whisper that everything has stopped and that the air stands still. But it isn’t always true.
Often they are just shadows of worry or tiredness, echoes of a restless night. Sometimes they play pranks, mixing up a quiet pause with an ending. Perhaps the real strength lies in seeing that not every thought has to become a truth. In that space—where you breathe and let the thought pass—new words, new steps and new days can quietly begin.
Reflection
This morning reminds me that stillness is not an end. Even a slow start can hold seeds of something new. Maybe it is in the pause that the next chapter quietly forms.
Between the Lines – My Voice
Beneath the words lives a longing for balance. A rest that is not escape but preparation. A reminder that nature knows when it’s time to gather strength.
AHA – Between the Lines
Perhaps this is really a story about more than greenhouses and autumn. When I thought my words had gone silent, they were still breathing inside me like a quiet rhythm. It’s as if nature and writing remind me that everything can move at its own pace. Pauses are not endings; they too are part of creation.
Skräcklenparken – minnen av de ensamkommande och samtalen som bar
Igår tog vi en promenad i Skräckleparken i Vänersborg. Gässen hade redan börjat samlas ute på vattnet, redo att följa de kallare vindarna. Hösten är på gång, det märks.
När jag gick där mindes jag alla steg jag tagit i samma park tillsammans med de ensamkommande ungdomar jag jobbade med för tio år sedan. Pojkar som gick där för att dämpa ångest och saknad efter sina mammor långt borta.
Ljuset på avdelningen – en oas av liv och gemenskap
Minnet drog mig vidare in i själva huset där vi arbetade. Det var inget extravagant. En gammal avdelning som en gång varit ålderdomshem, men som blivit en oas av liv, hopp och ångest på samma gång. Ljuset där inne var speciellt. Inte starkt, för här var det ett varmt skimmer av ljus. Kanske berodde det på den energi som bodde i väggarna. eftersom det kändes som om väggarna själva ville säga: här finns plats för er.
När man kom till jobbet fanns en härlig känsla i kroppen. Vi som jobbade där ville något. Vi såg ungdomarna – kanske inte alla, men de flesta av oss. Vi hade en energi där vi ville allas bästa, där vi tog hand om varandra och om själva avdelningen. Vi ville ungarna väl.
Dofterna blev som små resor till andra länder. Kryddor från fjärran kök blandades med doften av nyskurat. För ungdomarna städade sina rum ordentligt. De tog ut allt, skurade både tak och väggar. De visste verkligen hur man städar.
Det fanns en gemenskap som nästan gick att ta på. Ungdomarna blev glada när vi kom till jobbet. De ville att vi personal skulle trivas kanske var det för att vi gjorde allt vi kunde för att vi ville att boendet skulle vara så nära ett hem det kunde.
De som väntade
Den tiden var fylld av väntan. Varje dag bar de på frågan: får jag stanna eller blir jag utvisad? En av dem träffar jag fortfarande när jag handlar. Han jobbar där i affären nu, han har alltid med ett leende och en kram, som om tiden stannat. Han pratar perfekt svenska och arbetar hårt – ibland dubbla jobb. Redan som nyanländ fanns den där drivkraften i honom.
Alla timmar vi delade
Så många timmar sitter kvar i minnet. Kvällar i samtalsrum och inne på pojkarnas rum där vi satt med läxor, slog upp ord och tittade på sagor som vi pausade för att förklara ordens betydelse. Stunder med gode män – alla var inte så goda som ordet lovar – där jag ändå försökte få varje möte att bli tryggt.
Jag minns kvällar när vi vek julpynt och pratade om ångest. Lärde ut små övningar: handflator mot varandra för att känna energin, andas lugnt. Ibland tittade de konstigt på mig, ibland kom de senare och sa att det faktiskt hjälpte.
Och hur de lagade mat! Ofta ville de att vi personal skulle smaka på deras omeletter, kokta i tomater och lök, kryddade med dofter från fjärran. Det var mer än mat – det var samtal och hemlängtan som fick en smak.
Pojken som var arg
En pojke minns jag särskilt. Han var ofta arg. Sa dumma saker, var otrevlig. Men när jag kokade risgrynsgröt stod han där, kväll efter kväll. Han ville ha gröten – men lika mycket samtalet. Vi pratade om allt och inget: min familj, vad jag gjorde på fritiden, och om hans egen ilska.
Han sa att han bar på så mycket ilska. Att han visste att det var fel, men att han behövde någon som orkade stå ut. Jag var hans utvalda. När han blev arg brukade jag säga: Jag tror inte du menar det du säger just nu. Du är arg på något annat, men ger det till mig. Ofta stannade han då upp.
När politik blir vardag
Jag kan inte låta bli att höra politikens ord i bakgrunden. Jimmie Åkesson har kallat mångkulturen ett ”övergrepp” och en ”mardröm”. Ebba Busch säger att hon inte delar SD:s syn, men pratar ändå om att kompromissa och göra Sverige ”hemma” för dem som kommer.
För de ungdomar jag mötte var det inte debatt på tv. Det var ord som letade sig in i deras liv och blev till oro i kroppen. Där de levde i gränslandet mellan politikens hårda ord och verklighetens mjuka känslor.
Insektshotell i Skräcklanparken. Vi bygger omsorgsfullt för små insekter – men låter ibland människor i nöd stå utan skydd.
Mellan raderna – min röst
När jag tänker på den pojken vid spisen hör jag ekot från politiken. Åkessons ord om mångkulturen, Ebbas tal om pragmatism. De där orden kan lägga sig som en skugga i en ung människas själ.
Men jag såg något annat. Jag såg hur ett vardagligt samtal kan bli motstånd. Ett litet bevis på att hårda ord inte får sista ordet. Jag stod kvar, och det kanske var det viktigaste jag gjorde.
AHA – när minnen och ord möts
De här pojkarna bar två verkligheter samtidigt:
En som politiker beskrev med hårda ord.
En som de själva byggde genom språk, arbete, skratt och drömmar.
När pojken sa att han måste ha någon som står ut med hans argheter tror jag han menade: någon som kan bära mig när jag är trasig, när politikens ord inte räcker till.
Det är här politik möter psykologi – i de osynliga sprickorna där ord blir känslor.
Förklaringen bakom AHA – så hänger det ihop
Politikens nivå: När Åkesson kallar mångkulturen ett ”övergrepp” blir det inte bara en åsikt. Det blir en verklighet som ungdomarna tvingas leva i.
Verklighetens nivå: De väntade, kämpade, lärde sig svenska, jobbade. De levde den pragmatism som politiker bara pratar om.
Den psykologiska nivån: Pojkens ilska var ett rop på trygghet. När jag stod kvar blev köket och våra samtalsrum små terapirum.
Mitt AHA är just detta: ord från talarstolar rinner ner i människors vardag. De formar nätter, drömmar och hjärtan. Och i mötet mellan hårda ord och enkla samtal kan läkningen börja.
Reflektion
Skräcklanparken blev en plats där minnen och nutid möttes. Gässen flög, men deras spår stannade kvar som en påminnelse: Det vi säger om varandra formar de liv vi alla delar.
Att stå kvar – i ett samtalsrum, vid en kastrull med gröt eller vid en sjökant – kan vara den viktigaste handlingen av alla.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday we walked in Skräcklanparken in Vänersborg. Out on the water, geese had already begun to gather, ready to follow the colder winds. Autumn is on its way—you can feel it.
As I walked there, I remembered every step I once took in that same park together with the unaccompanied young people I worked with ten years ago. Boys who walked there to ease anxiety and the aching longing for mothers far away.
The light on the unit – an oasis of life and togetherness
My memory drifted back into the house where we worked. It was nothing extravagant: an old ward that had once been a nursing home, transformed into an oasis of life, hope, and, at times, anxiety. The light inside was special. Not bright, but warm, as if the walls themselves were saying: There is room for you here.
Every time I arrived at work there was a sense of quiet joy. Most of us truly wanted to be there. We saw the young people, cared for each other, and cared for the ward itself. We wanted the kids to thrive.
The scents were small journeys to distant countries. Spices from faraway kitchens mingled with the smell of freshly scrubbed rooms. The boys cleaned meticulously—removing everything, washing both ceiling and walls. They really knew how to clean.
There was a tangible sense of community. The boys were happy when we came. They wanted us staff to feel at home—perhaps because they sensed that we wanted the same for them.
Those who waited
That time was filled with waiting. Every day they carried the question: Will I be allowed to stay, or will I be deported? One of them I still meet now and then when I shop. He works in the store, always with a smile and a hug, as if time has stood still. He speaks perfect Swedish and works hard—sometimes at two jobs. That drive was there from the very beginning.
All the hours we shared
So many hours remain vivid. Evenings in conversation rooms or in the boys’ own rooms, sitting with homework, looking up words, pausing fairy-tale films to explain meanings. Meetings with legal guardians—not all as “good” as the title suggests—where I still tried to make each encounter safe.
I remember evenings folding Christmas ornaments while talking about anxiety. I taught small anxiety-reducing exercises: placing palms together to feel energy, breathing slowly. Sometimes they looked at me curiously; sometimes they later said, That helped.
And the food! Often they cooked and proudly asked us to taste their omelets simmered with tomatoes, onions, and spices from far-off kitchens. It was more than food—it was conversation and homesickness you could taste.
The boy who was angry
One boy stands out in my memory. He was often angry, said hurtful things, sometimes downright unpleasant. Yet when I cooked rice porridge he stood there evening after evening. He wanted the porridge—but just as much the conversation. We talked about everything and nothing: my family, what I did in my free time, and about his own anger.
He told me he carried so much anger. He knew it wasn’t right but said he needed someone who could endure it. I was his chosen one. When he got angry I would say: I don’t think you mean what you’re saying right now. You’re angry at something else, but you give it to me. Often, he would pause.
When politics becomes everyday life
Insect hotel in Skräcklanparken, carefully built of wood and brick to give shelter to bees and bugs – a quiet contrast to how people in need are sometimes left without refuge.
I can’t help but hear today’s political words echoing in the background. Jimmie Åkesson has called multiculturalism an “assault” and a “nightmare.” Ebba Busch has said she doesn’t fully share that view, yet speaks of compromise and making Sweden “home” for those who arrive.
For the young people I met, this wasn’t a distant TV debate. These were words that slipped into their bodies and created worry. They lived between the hard words of politics and the soft feelings of daily life.
Insect hotel in Skräcklanparken
On the way out of the park I stopped at a large insect hotel—carefully built to give small creatures shelter and warmth. It struck me how we build homes for insects, yet often close the door to people in need.
Between the lines – my voice
When I think of that boy by the stove, I hear the echo of politics. Åkesson’s words about multiculturalism, Busch’s talk of pragmatism. Those words can cast a shadow over a young person’s soul.
But I also saw something else: how an ordinary conversation can become quiet resistance. A small proof that hard words do not have the final say. I stayed. Perhaps that was the most important thing I did.
AHA – when memories and words meet
These boys carried two realities at once:
One that politicians described with harsh words.
One they built themselves through language, work, laughter, and dreams.
When the boy said he needed someone who could stand his anger, I believe he meant: someone who can hold me when I am broken—when political words are not enough.
This is where politics meets psychology—in the invisible cracks where words turn into feelings.
How this AHA fits together
The political level: When Åkesson calls multiculturalism an “assault,” it is more than an opinion. It becomes a reality these youths must live in.
The everyday level: They waited, learned Swedish, worked. They lived the pragmatism that politicians only talk about.
The psychological level: The boy’s anger was a cry for safety. By staying, I turned the kitchen and our conversation rooms into small spaces of therapy.
My AHA is this: words from the podium drip down into people’s everyday lives. They shape nights, dreams, and hearts. And in the meeting between hard words and simple conversations, healing can begin.
Reflection
Skräcklanparken became a place where memories and the present met. The geese flew on, but their traces remained—a reminder that what we say about each other shapes the lives we all share.
To stay—whether in a conversation room, by a pot of porridge, or by the lakeshore—may be the most important action of all.
Yesterday has already settled into history; tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Ja då sitter jag här igen. Morgonen har varit seg, och jag vaknade med huvudvärk. Lillflickan har blivit sjuk och igår berättade även lillpojken att han åter kände sig lite krasslig. Min oro viskar: Blir det en sådan där rundgångs-förkylning nu, när hela familjen smittar varandra hela hösten? Själv är jag bara lite snuvig, men lillgrabben har gått en vecka i skolan – och nu väntar kanske nästa omgång. Det får bli snabbare vitaminer, mer frukt och bär.
Höstförkylning och fruktsallad – vardagens små mirakel
Igår gjorde jag en stor skål med fruktsallad. Lillgrabben älskar fruktsallad och jag hörde honom gå förbi kylskåpet flera gånger för att ta lite till. Just det gör mig så glad. Fruktsallad kräver så lite energi att göra och ger både vitaminer och vätska. Att den dessutom är så god gör den bara ännu bättre.
Familjen hemma igen
Igår kom dottern med sambo och barn hem från Grekland – en resa som startade redan kl. 10 på förmiddagen. Dom kanske var hemma hos sig runt 18.00 eller kanske 19.00. När de kom till Färgelanda stannade de till här för att Alfred behövde låna toaletten. Det var så härligt att se dem igen. När jag hörde deras röster släppte all oro. De var äntligen hemma. Innan Alfred gick fick jag flera varma kramar. Han berättade glatt om vad han ätit och upplevt. Nu är kroppen lugn – resan gick bra och de är hemma. En sådan enkel men stor lättnad.
Regnig promenad och första elden i kaminen
Jag och maken bestämde oss för en promenad, men råkade pricka in värsta regnet. Vi vände hemåt, dyblöta av den vattenkran som fanns på himlen. Under veckan hade jag förberett kaminen i källaren, och igår tände vi höstens första eld. Lite ringrostig var jag, men efter några försök sprakade elden härligt. Värmen och ljudet spred sig och gav kroppen ro. Jag fortsatte kvällen med att sticka på Hugos tröja – ett projekt som jag repat upp flera gånger. Nu stickar jag enklare, för att det ska bli klart.
Farmorskärlek i varje maska
Hugos stickade tröja – farmorskärlek och omtanke en lördag med höstförkylning och fruktsallad
Det är svårt att sticka när jag inte kan prova tröjan på Hugo. Kanske får han den aldrig. Men jag tänker att jag lägger den i deras brevlåda så får föräldrarna bestämma. Även om det inte är en kram är den gjord med farmors kärlek – det närmaste kram jag kan ge just nu. Till tröjan planerar jag också raggsockor, mössa och vantar – så långt garnet räcker.
Frågor till dig som läser
Hur tar du hand om dig när höstförkylningarna kommer?
Har du egna små traditioner – som fruktsallad eller kvällseld – som ger värme i vardagen?
Stickar, bakar eller skapar du något som bär en hemlig hälsning av kärlek?
AHA – mellan raderna
Det är i de små, stilla stunderna som livet visar sin styrka. Att skära frukt och göra i ordning en fruktsallad, att gå en regnig promenad eller sticka en tröja som kanske aldrig bärs – allt kan vara fyllt av kärlek. Omsorg behöver inte bekräftas för att vara verklig. Den lever i handlingarna – tysta, men ändå starkare än ord.
Reflektion
I dag påminns jag om att kärlek inte alltid får svar. Att skära frukt till en fruktsallad när oron för sjukdom känns nära, att sticka en tröja utan att veta om den kommer fram – allt bär samma budskap: att ge ändå. Att älska ändå. Kanske är det just där, i självklarheterna, som livet blir rikt.
Slutord
Nej, men det blev ett inlägg i dag också. När jag vaknade kände jag ingen inspiration, men som alltid kom orden under tiden. Kaffet blev kallt – men det är som vanligt en fin lördag jag önskar er och era nära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Mellan raderna – min röst
Bakom de enkla orden finns både oro och tillit. Kärleken till barn och barnbarn får ta form i fruktsallad, kramar och stickade maskor. Det är en påminnelse om att omsorg ibland är tyst – men aldrig mindre stark.
Autumn cold, fruit salad and grandmother’s love set the tone for a quiet Saturday filled with small miracles. Therefore I let the words land in the middle of life’s quiet rhythms.
A quiet Saturday with a touch of headache and sniffles, yet filled with gratitude for fruit salad, grandchildren’s hugs, and the crackling of a wood fire. Today, I let the words land in the middle of life’s small miracles. Read this post in Swedish →Höstförkylning, fruktsallad och farmorskärlek
Here I am again. The morning has been slow, and I woke up with a dull headache. Our little girl has fallen ill, and yesterday the little boy said he felt unwell again. My worry whispers: Will this turn into one of those endless family colds, passing around all autumn? I myself only have a mild runny nose, but our youngest has just completed his first week at school—so maybe the next round is already waiting.. Time to think of faster vitamins, more fruit and berries.
Autumn Cold and Fruit Salad – Everyday Miracles
Yesterday I prepared a large bowl of fruit salad. The little guy loves fruit salad and I heard him open the fridge several times to take another spoonful. That makes me so happy. Fruit salad takes so little effort to make and provides both vitamins and fluids. Consequently it is an extra gift that it tastes so wonderful.
Family Back Home
Yesterday our daughter, her partner and the kids returned from Greece—a journey that began around 10 a.m. and probably had them home by 6 or 7 p.m. When they reached Färgelanda, they stopped by because Alfred needed to use the bathroom. Meanwhile it felt so good to see them again. The moment I heard their voices, all my worry melted away. Before Alfred left, I received several warm hugs. He eagerly told me about what he had eaten and experienced. Finally my heart was calm again—such a simple, yet immense, relief.
Rainy Walk and the First Fire in the Stove
My husband and I decided to take a walk, but we happened to choose the very moment when the rain poured the most. Therefore we turned back, drenched from the tap in the sky. During the week, I had prepared the basement stove, and yesterday we lit the first fire of the season. A little out of practice, I had to try a few times before the fire caught. Eventually the warmth and crackling filled the room and my body with peace. I spent the evening knitting Hugo’s sweater—a project I’ve unraveled and restarted several times. This time I’m keeping it simple so that it will finally be finished.
Cozy basement stove with a crackling fire – autumn cold evening, fruit salad and grandmother’s love in the air
A Grandmother’s Love in Every Stitch
Hugo’s knitted sweater – a grandmother’s love and care on a Saturday with autumn cold and fruit salad.
Knitting is hard when I cannot try the sweater on Hugo. Perhaps he will never receive it. Still, I plan to leave it in their mailbox and let his parents decide. Even if it is not a physical hug, it is made with a grandmother’s love—the closest hug I can give right now. I also plan matching wool socks, a hat and mittens—as far as the yarn will stretch.
Questions for You, Dear Reader
How do you care for yourself when the autumn colds make their rounds?
Do you have your own small traditions—like fruit salad or an evening fire—that bring comfort to everyday life?
Do you knit, bake or create something that carries a quiet message of love?
AHA – Between the Lines
It is in the small, quiet moments that life shows its strength. Preparing a fresh fruit salad, walking in the rain or knitting a sweater that may never be worn—each action can be filled with love. Care does not need applause to be real. It lives in the deeds—silent, yet stronger than words.
Reflection
Today I am reminded that love does not always receive a response. To cut fruit for a salad when illness is near, to knit a sweater without knowing if it will be used—both carry the same message: to give anyway. To love anyway. Perhaps this is where life’s richness quietly unfolds.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson
Closing Words
So it became a post today after all. When I woke up, I felt no inspiration, but as always, the words came while I sat here. The coffee turned cold—but, as usual, it is a beautiful Saturday, and I wish the same for you and those you love.
—Carina Ikonen Nilsson
Your Voice: Between the Lines
Beneath these simple words lie both worry and trust. Love for children and grandchildren takes shape in fruit salad, hugs and knitted stitches. It is a gentle reminder that care can be quiet—yet never less true.
Höstdag i stillhet – regn och kärlek ramar in min tidiga morgon. Klockan är 05.22 denna höstdag när kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. …
Klockan är 05.22 denna tidiga höstmorgon. Kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. Jag har tänt min farmors lampetter på hennes sidobord där bilderna av barnbarnen står. Ljuset kastar ett mjukt sken över fotografierna – som om möblerna själv vill vaka över dem vi älskar. Dessutom brinner ett litet levande ljus på bordet. Det lyser stilla och håller mig sällskap, som en varm punkt i den mörka gryningen.
I detta sidobord bor också min mormor. De två kvinnorna kom aldrig riktigt överens, men här i mitt hem möts de. Farmors små prydnader påminner om henne, och bland dem vilar foton på barnbarnen och min dotters teckningar. Det för mina tankar till mormors eget sidebord – med sin stora klocka som slog varje halv och hel timme, och bara fotografier på barn och barnbarn.
Just nu känns det tydligt: både farmor och mormor lever i mig. Två kvinnor jag bär med värme och tacksamhet. De är ett stilla sällskap som ger morgonen djup.
Katten har redan tassat ut i mörkret. Eftersom det talas om mer regn i dag överväger vi att stanna hemma. Vi hade först tänkt oss en helg med husbilen, men en helg i regn lockar mindre. Därför känns det bättre att boa in hösten hemma – fylla huset med ljus, laga mat som doftar trygghet och kanske tända terminens första brasa i kaminen.
Höstdag i stillhet – regn och en rytm av omsorg
Gårdagen bar på ett lugn som bara regn kan ge. Lillkillen kom hem mitt under skoldagen – genomblöt efter rasten – för att byta kläder. Vi skrattade åt hur blöta de var, blötare än efter en tvättmaskin. Därför lade vi dem i en spann och lät dem droppa av. Sedan åkte han tillbaka till skolan, varm och torr igen.
Det kändes fint att få ta emot honom, om så bara en kort stund. Ett ögonblick av vardaglig omsorg som rymmer så mycket kärlek.
Stadstur och möten i det fördolda
Senare for vi in till stan. Han hade sina egna ärenden och jag passade på att sola och handla. När jag var klar var han fortfarande upptagen. Därför stannade jag, hungrig, vid Charli Chaplin för en kebabtallrik. Den gick att äta, men som tidigare gatuköksägare kände jag smaken av mos som stått för länge, kött som tappat sin fräschör och vattniga tomater.
Medan jag väntade satt jag i bilen och stickade. Samtidigt såg jag människor som rörde sig i sitt eget tempo. En mycket gammal dam parkerade framför mig och körde sedan iväg. Jag undrade: Kommer jag, när jag blir så gammal, fortfarande våga köra bil? Hur ser hennes dagar ut, och vem väntar hemma på henne?
Just där, i den stilla bilen, öppnade sig en känsla av ömhet för livets alla berättelser – de vi känner och de vi bara anar. Varje människa bär en historia, på gott och på ont, och det är i sig ett värde att den berättas.
Höstdag i stillhet – när sorgen får dela plats med kärleken
Ofta när jag skriver smyger en ton av sorg in i berättelsen. Kanske för att sorgen alltid finns där – som en stilla bakgrund mellan kaos och ordning. Min egen sorg över att vara bortvald gör sig ibland påmind. Den river och gör ont, men den får inte styra. Vissa dagar är tyngre, men andra dagar är lätta. Allt oftare hittar jag tillbaka till sanningen: andras handlingar kan aldrig värdera mig som människa.
Och mitt i sorgen finns också så mycket kärlek – till mina barnbarn, till Lillkillen som alltmer börjar känna tillit. Han vet att när något inte blir som det var tänkt kan han alltid komma hem. När han säger: “Carina, nu måste vi prata” hör jag en önskan om tröst och värme. Han vill veta att någon finns där som lyssnar och förstår, som står på hans sida och som kan säga: “Det är okej, jag hör dig. Du ville något annat, eller du känner dig… Du behöver just nu. Ibland blir livet så. Men vi löser det tillsammans.”
Den kärleken – att finnas där och verkligen höra – bär mig genom dagarna.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om att låta kärleken bära även när sorgen finns kvar. Om att bära sina rötter i hjärtat – farmor, mormor, de dofter och minnen som aldrig lämnar oss – och om att ge vidare samma värme till nästa generation.
AHA – mellan raderna
I det enkla gömmer sig livets djup: ett kallnande kaffe, ett blött par byxor, ett gammalt sidebord och ett litet levande ljus. Allt berättar om hur kärlek kan bli en tyst kraft som rör sig genom generationer, och hur den kan göra även regniga dagar rika.
Din röst: Mellan raderna
Mellan raderna hörs en varm inbjudan: Stanna upp. Känn doften av kaffe. Minns de människor som bär dig. Låt både glädje och sorg få finnas samtidigt. Det är en påminnelse om att vi aldrig behöver gå ensamma genom livets skiftningar.
FAQ-text – Höstdag i stillhet
Detta inlägg hör hemma i Reflektion & självläkning. Här samlar jag texter om hur vi kan möta livet när det rymmer både sorg och kärlek, om att hitta ro i vardagens små stunder och om att bära minnen vidare genom generationer.
Frågor till dig som läser
Vad betyder stilla morgnar för dig?
Finns det en farmor, mormor eller annan person som du bär med dig i hjärtat?
Hur hittar du värme och tillit de dagar då livet känns tungt?
Reflektion
Regnet gav oss gårdagen och dess långsamhet. Den här morgonen bär jag tacksamhet över stillheten, över min familj och över de två kvinnor som lärde mig att kärlek är något man bär med sig – inte något som tar slut.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Autumn day of stillness – rain and love. Early morning coffee, a gentle candle flame and memories of grandmother and great-grandmother set the tone for a day filled with quiet reflection and everyday warmth.
Autumn day of stillness – rain and love frames my early morning. It is 5:22 a.m. when the coffee sends up its fresh aroma and warms my hands as I write. I have lit my grandmother’s wall lamps on her small sideboard where photographs of the grandchildren stand. The soft glow falls across their faces, as if the furniture itself wants to watch over those we love. Beside the lamps, a small live candle burns gently. Its steady flame keeps me company and adds warmth to the dark dawn.
Grandmother’s and great-grandmother’s sideboard with family memories and warm light.
Inside this sideboard my grandmother and great-grandmother meet. In life they never fully agreed, yet here they rest side by side. My grandmother’s little ornaments remind me of her, and between them lie my daughter’s drawings and family photos. This also brings back memories of my great-grandmother’s own sideboard – with a big clock that chimed every half and full hour and photographs of her children and grandchildren.
This morning it feels clear: both of these women live on in me. Two strong, loving presences whose memory deepens my day.
The cat has already slipped out into the darkness. Because more rain is expected, we may choose to stay home. We had first thought of a weekend trip with the motorhome, but a rainy weekend feels less inviting. Instead, it seems wiser to settle into autumn at home – stocking up on candles, cooking food that smells of comfort, and perhaps lighting the first fire of the term in the wood-burning stove.
Autumn day of stillness – rain and a rhythm of care
Yesterday unfolded at the gentle pace that only rain can bring. Our little one came home in the middle of the school day – soaked from recess – to change clothes. We laughed at how wet they were, wetter than after any washing machine cycle. So we put them in a bucket to drip dry, and then he returned to school warm and dry again.
It felt precious to welcome him home, even for a brief moment. Such everyday care carries so much love.
A city errand and hidden stories
Later we drove into town. He had things to do, and I used the time to enjoy a sunbed and pick up groceries. When I was done, he still wasn’t finished. Therefore I stopped, hungry, at Charli Chaplin for a kebab plate. It was edible but far from memorable. Having once run a small food stand myself, I could taste potatoes that had stayed too long in the warmer, meat past its peak and watery tomatoes.
While waiting, I sat in the car knitting and watching people move at their own speed. An elderly lady parked in front of me and then drove away. I wondered: When I reach her age, will I still dare to drive? What does her day look like, and who waits for her at home?
Right there, in the quiet of the car, a feeling of tenderness for all the stories of life opened up – the ones we know and the ones we can only guess at. Every person carries a story, in both light and shadow, and simply telling it has its own worth.
Autumn day of stillness – when sorrow makes room for love
Often when I write, a note of sorrow slips in. Perhaps because sorrow is always nearby – a gentle background between chaos and order. My own sorrow at feeling set aside sometimes stirs. It cuts and hurts, but I let it guide neither day nor heart. Some days are heavy, yet more and more often I return to this truth: another person’s actions can never measure my worth.
And within that sorrow lives so much love – for my grandchildren, and for our little one who is learning to trust. He knows that when things do not turn out as planned, he can always come home. When he says, “Carina, we need to talk,” I hear a longing for comfort and warmth. He wants to feel that someone listens and understands, someone who stands on his side and can say: “It’s okay, I hear you. You wished for something else, or you feel… You need this moment. Sometimes life is like that. We will find a way together.”
That love – to truly be there and to listen – carries me through the days.
Between the lines – my voice
This post speaks about letting love hold steady even while sorrow remains. It is about carrying one’s roots in the heart – grandmother and great-grandmother, their scents and memories – and about passing the same warmth to the next generation.
AHA – between the lines
In the simple things hides the depth of life: cooling coffee, a bucket of wet clothes, an old sideboard and a small candle. Each shows how love moves silently through generations, enriching even rainy days.
Your Voice: Between the Lines
Between the lines is an invitation: Pause. Breathe in the coffee’s aroma. Remember those who carry you. Allow joy and sorrow to share the same space. It whispers that none of us must walk alone through life’s shifting seasons.
FAQ text – Autumn day of stillness
This post belongs to the collection Reflection & Self-Healing. Here I gather writings on how to meet life when it holds both sorrow and love, how to find calm in everyday moments, and how to carry memories forward through generations.
Questions for you, dear reader
How do you find calm on a rainy day?
Which women or ancestors do you carry with you in your heart?
How do you offer comfort when someone says, “We need to talk”?
Reflection
Yesterday’s rain offered a slow rhythm. This morning I feel gratitude for quiet moments, for my family, and for the women who showed me that love is something you carry within – never something that runs out.
Yesterday has already found rest in history, tomorrow waits ahead. But right now – this is where life happens.
Små steg som gör skillnad. Ett leende från en granne, Ocean tvättmedel i vardagen eller en hårtvål utan plastflaskor. Här berättar jag om hur just de små valen i vardagen kan göra skillnad – både för miljön och för oss själva.
Hej och välkommen hit! Vad fint att just du har hittat till min blogg i dag. Här delar jag med mig av en stilla morgon, en blomma som lyste upp min dag och mina små steg för en hållbarare vardag.
En stilla morgon
Klockan är lite över fem. Katten är utsläppt, kaffet står bredvid mig och här är mörkt förutom datorskärmen som lyser upp rummet. Jag älskar den här stunden på morgonen när alla andra sover. Då har jag möjligheten att njuta av tystnaden, vara här på bloggen och landa i mina egna tankar.
Idag har jag bara ett planerat möte på schemat. Resten av dagen ligger öppen – och det känns skönt.
Min katt som startar dagen tillsammans med mig – alltid först ut när gryningen kommer.
En blomma som lyste upp dagen
Igår var jag i blomsterbutiken. Min granne mitt emot fyllde år och jag ville överraska henne med en liten blomma. När jag ringde på och räckte över den såg jag hennes leende, och det gjorde något med hela min dag.
Det är märkligt hur små handlingar kan skapa stora ringar på vattnet. En blomma, ett leende – och plötsligt känns dagen ljusare. Vi borde göra fler sådana saker för varandra. Det ger lika mycket till den som ger som till den som får.
Naturen runt omkring oss bjuder alltid på överraskningar – ibland räcker det att bara lyfta blicken. Fotografen är självklart min maken Tommy Nilsson.
Minnen från Svenska mässan
När jag ändå var iväg gick jag förbi vår lilla natur- och djurbutik i byn. Där säljer de tvättmedlet jag och min syster en gång upptäckte på Svenska mässan – jag tror den hette Hushållsmässan – för många år sedan.
Det var nytt då, miljövänligt redan från början och särskilt bra för allergiker. Företaget ligger fortfarande i Kungsbacka vad jag kan se, och deras produkter är fortfarande hållbara och skonsamma. Lite dyrare kanske, men så värt det.
Ocean-produkterna – miljövänligt tvättmedel från Sverige
Ocean är ett svenskt varumärke som tillverkar miljöanpassade produkter för tvätt, städ och hygien. De är biologiskt nedbrytbara, produceras i Sverige och är fria från fosfater, zeoliter och djurtester. Många av deras produkter är dessutom märkta med Bra Miljöval och Svanen samt rekommenderade av Astma- och Allergiförbundet.
Ett exempel är Ocean Dubbeldryg, ett av världens drygaste tvättmedel, som räcker till över 600 tvättar och ger upp till 80 % lägre klimatpåverkan jämfört med vanliga tvättmedel. För mig känns det fint att veta att något så vardagligt som tvätt kan bli ett aktivt miljöval.
Små steg som gör skillnad
Ni som läst mig länge vet att jag ofta bär med mig miljötänket. Jag bidrar kanske inte med så mycket i det stora hela, men jag gör det jag kan.
För länge sedan slutade jag köpa pappersservetter och sydde egna som vi använder här hemma. Vi går – promenerar, inte bilen – regelbundet till återvinningen nere i byn för att lämna vårt skräp, och i somras samlade vi regnvatten i tunnor och hinkar för att kunna vattna växthuset med solcellsdrivet droppsystem.
Tvättmedlet från Ocean är en del av det. Det ger mig ett leende på läpparna – inte bara för miljöns skull, utan också för minnet från den där dagen med min syster på mässan, när vi provsmakade, tittade på nyheter och gjorde små fynd.
Även det som ser vilt och enkelt ut har sin plats i naturens balans. Fotograf Tommy Nilsson.
Hårtvål istället för plastflaskor
Ett annat litet steg är hårtvålarna jag använder. Från början köpte jag dem för att slippa alla plastflaskor. Men det har också visat sig att håret känns renare när jag tvättar det med tvålarna.
Jag kan lova dig att det verkligen blir mindre plastflaskor av att inte köpa hårschampo i flaskor. Dessutom håller en hårschampo-tvål i flera månader – ungefär 90 tvättar. Håret håller sig rent längre, och jag tvättar det kanske två gånger i veckan.
Det är inget stort, men det är något. Och det är just i de små stegen vi kan hitta en känsla av att bidra – i det lilla här hemma. lilla här hemma.
Reflektion
Det är lätt att underskatta de små stegen. Men kanske är det just där vi kan börja – i ett leende, en hemmasydd servett, ett miljövänligt tvättmedel. När vi ser värdet i det lilla kan vi också känna oss som en del av något större.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna finns min längtan efter enkelhet. Jag vill leva nära det som känns äkta – naturen, omtanken och stillheten på morgonen. För mig blir de små valen ett sätt att skapa mening i vardagen, både för mig själv och för de människor jag har omkring mig.
AHA – mellan raderna
AHA! Det som verkar litet – en blomma, ett miljövänligt val – kan i själva verket vara stora steg. Inte bara för miljön, utan också för ditt inre välbefinnande.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – i mina små val för miljön och vardagen – är det här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
