Det här inlägget handlar om hemkomstens stillhet, om små vardagsäventyr, om att låta bären ta plats i köket och drömmar få ta plats i tanken. En doft av vinbärssaft, ett klick marmelad – och känslan av att vara precis där man ska.
Vi kom hem igår
Men innan vi rullade in på uppfarten med LVL^2 tog vi en sväng förbi Fribo i Sollebrunn. Där har vi köpt både vagnar och bilar tidigare. Nu var det bara för att titta – och det var vi tydliga med, även om den trevlige säljaren gärna ville sälja en husbil till.
Efter Fribo blev det en sväng till Dollarstore – men tyvärr var silverdukarna slut. Biltema däremot… ja, dom har allt – utom bildelar och silverdukar, verkar det som. Men jag hittade tyglådor som ska få ordning på våra kläder i husbilen. Tanken är att ha dem snyggt ihopvikta under en av sängarna. Då blir det lätt att hitta dem. Det känns mer hemma. Fast jag har inte kläderna under sängen här hemma. Det är under sängarna som skåpen är större och nästintill outnyttjade. De är mer outnyttjade och det känns som om vi bara kastat in saker där för att det finns där. Nej nu ska syndaren i mig vakna till liv och bli lite mera ordningsam.
När vardagen möter bärlycka
Väl hemma hade stora sonen plockat vinbär från vår buske. När maken lagade mat, så fixade jag i trädgården och bland blommorna här inne. Dom var väldigt törstiga. Efter maten kokade jag saft – och den blev riktigt god. Jag är ju en liten snålfia, så det som blev kvar i silduken förvandlades till marmelad, som jag tror kommer gifta sig perfekt med brieost.
Jag har även plockat in tomater från växthuset.
Recept: Svartvinbärssaft & marmelad
Ingredienser (ca 1 liter färdig saft)
1 kg svarta vinbär (jag använde 2,5 kg)
5 dl vatten
6–7 dl strösocker per liter avrunnen saft
Utrustning:
Stor kastrull
Silduk eller finmaskig sil
Flaskor/burkar med tätslutande lock
(Ev. natriumbensoat)
Så här gör du saften:
Rensa bären – plocka bort blad och dåliga bär, men snoppa behöver du inte.
Koka upp med vatten – sjud i 10–15 min tills bären spruckit.
Sila – låt rinna av genom silduk. Pressa ej om du vill ha klar saft.
Mät saften & koka med socker – ca 6–7 dl socker per liter saft.
Skumma av – ta bort skummet från ytan.
Häll upp hett – i varma, rena flaskor. På med lock direkt.
Marmelad på bärmassan:
Bärmassan silade jag av och kokade upp igen med socker tills den tjocknade till marmelad. Hällde upp i burkar – och kommer även frysa ner i småportioner. Perfekt till ostbrickan!
Tips: Behöver man konserveringsmedel?
Nej, inte om du:
Fryser saften
Häller den het på steriliserade flaskor
Pastöriserar (80°C i 20 min)
Ja, om du:
Vill förvara den i rumstemperatur länge
Inte fryser in den → Då kan du använda natriumbensoat (1 krm/liter)
Jag valde att frysa saften – jag vill undvika tillsatser i maten.
Och vardagen fortsätter…
Trots att det var underbart ute med vår lilla LVL^2, så var det också skönt att komma hem. Min egen säng. Min dusch. Maken tog tvättmaskinerna medan jag kokade bär. Idag väntar två maskiner till. Jag ska bara se väderappen. Därefter bestämmer jag om de ska hängas ute eller inne. Eller väntar självklart är dom redan på gång.
En tur till skogen ska till idag kanske vi får se om våra svampställen finns kvar och lite natur är aldrig fel.
Önskar dig en riktigt fin dag
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget berättar om små skiften: från husbil till hemmaliv, från tittande till kokande, från tygboxar till bärbuskar. Ibland är det så skönt att bara göra helt vanliga saker här hemma det blir som små skatter och blir möjligheter i det lilla. Jag både drömmer och gör – och hittar mening i vardagens rörelser. Mellan krukvattning och marmeladkok gömmer sig tacksamhet, mysigheter och görande som hela insidan. även om jag inte tänker på det under stunderna av görande.
Vad gör du med dina bär i år?
Har du hittat något sätt att få ordning i husbilens skåp? Tips tas tacksamt emot.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Just nu kan jag njuta av min svartvinbärssaft. -Carina Ikonen Nilsson
This post is about the stillness of returning home, about small everyday adventures, about letting berries take up space in the kitchen – and dreams take up space in the mind. The scent of blackcurrant juice, a spoonful of marmalade – and the feeling of being right where I’m supposed to be.
We Came Home Yesterday
Before that, though, we made a stop at Fribo in Sollebrunn with our LVL^2. We’ve bought both trailers and vehicles there before. This time, we were just browsing – and we made that clear, even though the friendly salesman was more than ready to sell us a motorhome.
Afterwards, we swung by Dollarstore – but unfortunately, the silver tarps were out of stock. However, Biltema had what we needed – well, almost everything except car parts and silver tarps. Fortunately, I found some fabric boxes that will help organize our clothes in the motorhome.
The idea is to keep them neatly folded under one of the beds. That way, they’re easy to find – and it feels more like home.
At home, we don’t keep clothes under the beds. But in the motorhome, the under-bed storage is large and mostly unused. It’s like we’ve just thrown stuff in there because we could. Therefore, it’s time for the lazy part of me to wake up and get a little more organized.
When Everyday Life Meets Berry Joy
Once we got home, our oldest son had picked blackcurrants from our bush. Meanwhile, my husband was cooking dinner, and I was out in the garden, watering plants and tending to our very thirsty flowers.
After dinner, I made juice – and honestly, it turned out really good. Since I don’t like wasting anything, I used what was left in the straining cloth and turned it into marmalade. I have a feeling it’ll go perfectly with some creamy brie.
In addition, I harvested some tomatoes from the greenhouse.
Recipe: Blackcurrant Juice & Marmalade
Ingredients (approx. 1 liter finished juice):
1 kg blackcurrants (I used 2.5 kg)
5 dl water
6–7 dl granulated sugar per liter of strained juice
Equipment:
Large pot
Straining cloth or fine sieve
Bottles/jars with tight-fitting lids
(Optional: Sodium benzoate)
How to make the juice:
Clean the berries – remove leaves and any bad berries, no need to trim stems.
Boil with water – simmer for 10–15 minutes until the berries burst.
Strain – let it drip through a cloth (don’t press if you want clear juice).
Measure juice & boil with sugar – 6–7 dl sugar per liter of juice.
Skim the surface – remove any foam.
Bottle while hot – pour into warm, clean bottles and seal immediately.
Marmalade from the Berry Pulp:
I reheated the strained pulp with sugar and boiled it down until it thickened into marmalade. Then I poured it into jars – and I’ll also freeze some in small portions. Perfect for a cheese board!
Tip: Do You Need Preservatives?
No, if you:
Freeze the juice
Bottle it hot in sterilized bottles
Pasteurize it (80°C for 20 minutes)
Yes, if you:
Want to store it at room temperature for a long time
Don’t plan to freeze it → Then use sodium benzoate (1/5 tsp per liter)
As for me, I chose to freeze the juice – I prefer to avoid additives in our food.
And Life Continues…
Even though it was lovely to be away with our LVL^2, it also felt great to come home. My own bed. My own shower.
While my husband tackled the laundry, I stood over the stove with the berries. Today, there are two more loads waiting. First, I’ll check the weather app – then decide whether to hang them outside or inside. Actually, who am I kidding – they’re already spinning in the machine.
Later today, we might take a walk in the woods and see if our old mushroom spots are still around. A little nature is always a good idea.
What about you?
What are you doing with your berries this year? Have you found a good way to organize your motorhome cabinets? I’d love to hear your tips!
Reflection – Between the Lines
This post speaks of small transitions: from motorhome life to home routines, from window shopping to jam making, from fabric storage to berry bushes.
Sometimes, the most ordinary tasks turn into little treasures. I move between dreaming and doing – and find meaning in the rhythm of everyday life.
Between watering plants and stirring marmalade, there’s gratitude, softness, and a kind of doing that quietly heals the inside. Even if I don’t always realize it in the moment – it’s there.
Support My Writing
Would you like to support my creative work? Feel free to click here: paypal.com
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting up ahead. But right now – this is where life happens. Right now, I can enjoy my blackcurrant juice. – Carina Ikonen Nilsson
Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.
I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet
Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.
Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.
Mer än bara släkt – vi är vänner
Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.
Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.
När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.
Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.
Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken
Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.
Min kloka kusin sa något jag burit med mig:
”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”
Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.
Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.
Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar
Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.
I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.
Hemåt – eller dröja sig kvar?
Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.
Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.
Vad tror du?
Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?
Viktigt för mig
Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.
Reflektion
Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden. Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid. Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.
I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.
Stöd gärna mitt skrivande
Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack! paypal.com
Förord Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås. Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken. Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.
Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över
Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det. Och ja, jag har alltid delade meningar om det där. Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet. Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.
De här djuren… de hör inte hemma här. En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad. Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.
Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks. Men ändå. Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.
För varmt för både djur och människor
Det var för varmt. Riktigt för varmt. Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången. Kanske var det för varmt. Kanske var det för mycket folk. Kanske har vi sett tillräckligt nu. Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.
Men det fanns ändå fina stunder. Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade. Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.
50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel
Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng. Det var en lisa. För kropp och själ. Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.
När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga. Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.
Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.
Men det var även då det började skava… det andra började skava.
När kvällen kommer – och barnen inte är hemma
Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse. Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra. Men så såg jag dem.
Ungarna.
Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13. Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon. Och jag visste. Jag visste vad jag såg.
Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten. Det där är barn som håller på att gå vilse. Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick. Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.
Och det enda jag kunde tänka var: Var är ni, föräldrar?
Vad är det som gör att ni inte ser? Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig? Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!
Ni måste vakna. Inte sen. Nu. Det är redan sent.
Det är inte en väg man råkar hamna på. Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.
Och jag blev så arg. Och så sorgsen. Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.
Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.” Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.
Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen? Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar. Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.
Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.
Förstår ni inte att det är rädda barn? De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.
Det är inte gulligt. Det är farligt.
Och det är vårt ansvar.
Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer
Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal. Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet. Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.
100 % till sina barn på dagen. 100 % till andras barn om kvällen.
Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?
Eller – är det där hon gör det? I skapandet. I berättandet. Precis som jag gör det här – i mina texter.
Det kanske är så vi räddar oss. En mening i taget.
Avslut
Det här var ett inlägg om mycket. Om djur som inte borde hållas fångna. Om barn som inte borde vandra ensamma på stan. Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar. Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.
Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen. Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.
Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.
Citat för dagen: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här: paypal.me
Foreword I’m not under a blanket in Madrid. But I am under an awning in Borås. There’s no wind. The sky is mostly cloudy, though patches of blue peek through. A bird calls out now and then. A few campers are waking up. But here, at our spot, I’m the only one awake. A blog post is about to be born. And it happens – right now, in this very moment.
The Zoo – and That Feeling That Never Quite Leaves
We arrived in Borås yesterday. We went to the zoo, as we’ve done before. And yes, I always have mixed feelings about it.
It’s beautiful to see animals you’d never encounter otherwise. To hear knowledgeable, passionate staff talk about them with warmth and pride.
But then comes that other feeling. The one that settles like a stone in my stomach.
These animals… they don’t belong here. An elephant is meant to roam far and wide – not in slow circles inside an enclosure. It doesn’t look natural. It isn’t natural.
I know zoos do a lot of good. They work to preserve species. They educate. They raise awareness. And still. I feel it every time. It’s not freedom. It’s an attempt. And sometimes… attempts just aren’t enough.
Too Hot for Animals – and for Us
It was too hot. Really too hot. And we were far from alone – crowds of people filled the paths. The animals were hiding. And the kids with us… they just weren’t as interested this time.
Maybe it was the heat. Maybe it was the crowds. Maybe we’ve just seen enough now. Maybe we’re done. That’s what my daughter and I said on our way out. We’ve done our share of the zoo.
Still, there were sweet moments. We found shade. We had soft serve. The sandwiches and pancakes we brought disappeared quickly. The kids got absolutely soaked chasing fountains in the play area – laughing until it became contagious.
In that mess of water and squeals, there was something peaceful. A pause from the heat and the crowd.
Fifty Meters of Relief – and a Night with Sausages and Cards
After the zoo, we headed to the pool nearby. Not every day you get to swim in a 50-meter pool. It was a balm. For body and soul.
We swam, jumped, played. And I felt it – here I am. Here we are. Right now.
When we got back to the camper, my husband was grilling sausages. I made mashed potatoes. Everyone ate. It wasn’t gourmet, but we were hungry – and that made it good.
Later, we played Chicago with my daughter and her partner. I had a great hand – but their strange rules meant no one actually won.
Then we headed into town. Movits were playing in the city park. I’d only seen clips my daughter had posted on Facebook and thought, “Eh, not my kind of music.” But I was wrong. There was rhythm, groove, and lyrics that spoke to me. And they were from way up north – which warmed me. Creativity is alive across the whole country.
But that’s also when it began to scratch. That other thing. The thing that didn’t sit right.
When Night Falls – and the Kids Aren’t Home
There were so many people. Music, laughter, movement. And safety – thanks to the many police officers and security guards. It felt reassuring.
But then I saw them.
The kids.
Girls and boys. None of them older than 14. Many of them barely 12 or 13. Big groups. Makeup. Tough stares. Twitchy movements. Shifty eyes.
And I knew. I knew what I was seeing.
I’ve seen it before. In my job. In real life. These are kids who are getting lost.
And it wasn’t a judgment. It was experience. I could spot the ones who had already tried things. I could see the weight they were carrying – things they should never have to carry.
And all I could think was: Where are you, parents?
What makes you not see this? Do you really think your kids are little angels? Standing there – with fire in their eyes and the wrong people around them?
It tells me they’re not angels. And it should tell you the same.
You need to wake up. Not later. Now. It’s already late.
This isn’t a path kids “end up on.” It’s a path they’re pushed onto – when no one’s holding the door closed at home.
I was furious. And heartbroken. No child should have to be grown-up at that age. No child should be navigating drugs, threats, violence – because their parents can’t be bothered to be the boring adult who says no.
That’s what parenting is. It’s being the one who says: “No. You’re staying home.”
It’s checking in. Talking to other parents. Knowing where your kids are – really knowing.
Don’t you see? It’s scared kids who carry weapons. Scared, disguised kids who need parents.
No kid should need a weapon to feel safe in town. They should be home – with you – even if it means playing boring board games.
Don’t you get it? These are scared children. They hide behind Gucci caps and fake status. But it’s not real. It’s a shield.
It’s not cute. It’s dangerous.
And it’s on us.
My Friend, Her Films – and the Question We Don’t Ask
Lastly – a soft end. I want to share my friend’s YouTube channel again. She makes short educational videos for children – about feelings, about life. She works on them late at night, after her own kids have fallen asleep. She records, edits, narrates.
100% for her kids during the day. 100% for others’ kids at night.
And I wonder… when does she take care of herself?
Or maybe – maybe that’s how she does it. Through creating. Through giving. Just like I do it here – with my writing.
Maybe that’s how we save ourselves. One sentence at a time.
Closing Words
This post held a lot. About animals that shouldn’t be in cages. About children who shouldn’t roam the streets alone. About adults who shouldn’t hand over their responsibility. And about the small things – an ice cream in the shade, a laugh in a splash zone, a friend who gives her all.
It’s easy to lose your footing in this world. But maybe, just maybe – it’s in the small, everyday moments that we find it again.
I don’t write to be liked. Im write because the world hurts sometimes – and because I know we need to look ´. I carry experience, but also hope. And the guts not to look away.
Yesterday has already laid down in history. Tomorrow waits up ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support My Writing
If you’d like to support what I do – my words, my time – you’re welcome to contribute here: paypal.me
Det här blir ett kortare inlägg. Idag är en resdag. Klockan 08.00 rullar vi iväg mot nya äventyr – men först ska tvätthögen tas om hand.
En dag i sorgens tecken – med Ozzy i högtalaren
Gårdagen blev inte alls som jag tänkt. Tvätten som skulle ha vikts ligger kvar som ett tyst monument över allt det där som inte blev gjort. I stället blev det en dag som tog plats. En sorgens dag, där Ozzy Osbournes röst fyllde högtalarna och mitt hjärta. Jag skrev som vanligt mitt inlägg – så som jag alltid gör. Det handlade självklart om Ozzy. Läs mitt inlägg om Ozzy här
Spänderbyxorna på – mot Ikea och Elgiganten
Efter skrivandet bar det av till Uddevalla för att handla. Av någon anledning hamnade spänderbyxorna på – det blev en shoppingrunda. På IKEA köpte vi nya glas, en stekpanna och tre fina burkar i serien Gladerlig. Matchar våra tallrikar.
Nästa stopp: Elgiganten. Och där, där köpte vi något som visade sig vara ett genidrag – en ismaskin! Nu kan vi lyxa till det med is, både hemma och i husbilen.
Bad, pannkakor och packning
Mat inhandlades och vi åkte hem. Maken stod för maten, och jag tog ungarna till sjön för ett svalkande kvällsdopp. När vi kom tillbaka hade han gjort pannkakssmet – så jag ställde mig och stekte. Dom pannkakorna ska vi ha med oss idag.
Borås djurpark och vidare mot Hanatorp
Idag väntar Borås djurpark och ett kärt möte med dottern och hennes familj. Efter djurparksbesöket blir det övernattning på campingen där. Och i morgon fortsätter vi till Hanatorp för att hälsa på min kusin. Vad som händer efter det? Det får vi se. Resan får ta oss dit den vill.
Men först – tvätten…
Nu måste jag faktiskt ta tag i det där berget av tvätt. Och hinna packa klart innan avfärd. Det blir ingen lång stund framför skärmen idag.
Gårdagen vilade i sorg – men idag får livet rulla vidare.
Vad tänker du?
Har du också dagar då sorgen tar plats – mitt i det vardagliga? Hur hanterar du övergången från tungt till lättare steg?
Reflektion
Mellan tvätt, pannkakor och utflyktsplaner smyger sorgen in. Det får vara så. Att skriva blir ett sätt att andas – att bära både vardag och vemod i samma andetag. Och ändå fortsätta framåt. Det är också ett sätt att leva.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Och det är dags att ta hand om tvätten. -Carina Ikonen Nilsson
#resdag #ozzyosbourne #husbilsliv #familjetid #boråsdjurpark #sorgochglädje #malixblogg #travelday #ozzyosbourne #motorhomelife #familymoments #boraszoo #griefandjoy #malixblogidag blir det ett kortare inlägg för det är en färd dag idag.
Today’s post will be a short one. It’s a travel day. We’re leaving at 8:00 AM – and I’m far from ready. First, I need to conquer the mountain of laundry waiting to be folded.
A Day in Mourning – with Ozzy in the Speakers
Yesterday didn’t go as planned. The laundry that was supposed to be folded stayed in a heap – a quiet reminder of what never got done. It turned into a strange kind of day. A day of sorrow, with Ozzy Osbourne’s voice filling both my speakers and my heart. I wrote a blog post, just like I always do – and of course, it was about Ozzy. Read my Ozzy tribute post here
Tight Pants On – IKEA and Elgiganten Adventures
After writing, we headed to Uddevalla to do some shopping. For some reason, I ended up in my tight pants – it was that kind of trip. First stop: IKEA. We bought new drinking glasses, a frying pan, and three lovely jars from the Gladerlig series – the same series our plates are from.
Next stop: Elgiganten, where we made one of the best purchases in a long time – a countertop ice machine! Now we can pamper ourselves with ice cubes in the heat, whether we’re at home or on the road in our motorhome.
Swimming, Pancakes and Packing
Groceries done, we headed home. My husband cooked while I took the kids to the lake for a swim. When we came back, he had prepared pancake batter, so I got busy frying. The pancakes are coming with us today.
Borås Zoo and Hanatorp – and Then We’ll See
Today, we’re off to Borås Zoo to spend the day with our daughter and her family. After the zoo, we’ll stay overnight at the nearby campsite. Tomorrow, we’ll head to Hanatorp to visit my cousin. After that – who knows? We’ll let the road guide us.
But First – the Laundry…
Now I really need to get going. The laundry pile won’t fold itself, and we’re supposed to leave soon. No long post today – life is calling.
Yesterday rested in sorrow – but today, life keeps rolling on.
What about you?
Do you also have days where grief sneaks in – even among the most ordinary moments? How do you shift from heavy to light? From mourning to movement?
Reflection
Grief and everyday life dance together in this post – laundry and loss, pancakes and memories. Sometimes the writing is the breathing space between it all. That’s where I land. In the now. In both softness and strength.
Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. And the laundry won’t wait. -Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
This was supposed to be a post about slowing down. About seeing how a single blade of grass can whisper something about life. But sometimes, the words take their own path. And when they do, I try to follow. So here we are.
Monday under the awning – coffee, calm and everything in motion
Once again, I’m sitting outside under the awning of LVL^2, writing today’s post. My coffee cup is faithfully by my side, as always. The sky holds more clouds than yesterday, but the warmth is still there – soft, enveloping, comforting against my sleepy body.
Traffic is heavier today. It’s Monday. People heading to work. And I’m just sitting here, a little too comfortably, almost feeling guilty for having this much peace. But that’s what I have – and I’m grateful.
Painting with the wrong medium – but the right feeling
Yesterday moved in a slow rhythm. Swimming, shade, a short moment in the sun. In that shade, I brought out my watercolors. And right there it becomes obvious: I’m not a watercolor painter. I’m oil. I’m texture and reshaping. I’m mistakes that turn into masterpieces.
But I painted anyway. A girl’s face, drawn freehand. The eyes turned out too big – almost cartoonish – but still, there was something there. A glow, a kind of motion. It wasn’t detailed, but it had feeling. And sometimes that’s enough. When you’re new at something, it doesn’t have to be perfect. It can look childlike. What matters is that I dared to try. Watercolors feel risky to me, almost threatening in the way they settle and stay – no second chances.
I also painted a landscape, and there it was even clearer that this wasn’t my strength. Watercolor requires discipline. It doesn’t forgive. It stays where you put it, whether gentle or unforgiving.
I like paint that moves. That lets itself be shaped. That’s why I love oil. With oil, you can make mistakes – and still end up with something better than you imagined. Like life, sometimes. You think you’ve ruined it, but the mistake becomes the part that makes it whole.
Callout: What happens when you try something you’re not good at – but do it anyway? Can you be brave enough to be a beginner?
The calm in every brushstroke
Painting quiets my body completely. Just like writing. Something releases. Everything else fades away. It’s like coming home to something inside myself. A space with no pressure, no expectations. Just being. Stillness in color.
Mandys Diner – when the spark disappears
After painting and a few dips in the way-too-warm pool, we headed to Mandys Diner for dinner. It’s usually a highlight. A place where the food and the vintage décor create a sort of time-travel back to the 1950s and 60s. I’ve always loved the atmosphere – the pictures, the details, the vibe. It feels like an experience.
But yesterday… no. Something was off. Maybe it was just me. But I don’t think so.
We were greeted by a waitress who hadn’t bothered to iron her shirt. That might sound petty, but it sets the tone. It says something. That it doesn’t matter anymore.
We waited. Too long. For drinks. For food. And drinks should come quickly – it encourages you to finish and order again. It’s a win for the restaurant, really.
I ordered a burger with coleslaw. What I got was a few limp strips of cabbage and carrot – no mayo, no seasoning, nothing to hold it together. The meat was dry. Tasteless.
And the milkshake, usually a highlight – cold, creamy, dreamy – was gritty. Not even cold. The whipped cream tasted like it had been sitting out too long. Disappointing. And when even the milkshake disappoints – something’s wrong.
The whole thing cost 1400 SEK. And it stung. Not because it was expensive – but because it was a lot of money for food that didn’t bring joy. I wanted to feel satisfied. Instead, I felt tired.
Callout: When does the magic fade from a place you once loved? Can you feel the shift when passion turns into routine?
ADHD – when the mind sees more than it wants
I often think my brain works like oil paint – it wants to revise, reshape, go back and try again. That doesn’t fit well with watercolor. And it doesn’t fit well with a restaurant visit that misses the mark.
With ADHD, I notice everything. A wrinkled shirt. The too-long wait. A milkshake that isn’t cold. Maybe others don’t see it – but my body feels it. Sounds, smells, small signals. They all hit me deep.
At the same time, that’s what gives me the ability to really see. To sense when something’s lost its spark. To know when something’s off. It’s both a challenge and a strength. And maybe that’s why I need painting and writing – because those are the spaces where I can breathe in my own rhythm, without other people’s noise or forgotten details pressing in.
The words took a different turn
I had planned to write about slowing down. About a blade of grass moving in the wind. About the beauty in small things. But instead, this became a post about watercolor, disappointment, and quiet realizations.
And maybe that’s what I needed to write all along. Because sometimes, stillness isn’t what we plan – it’s what happens when we allow life to be what it is.
Thank you, wherever you are
I also want to say thank you. This blog has visitors from all over – Ireland shows up every week (hello from me to you!), and I’ve seen readers from the USA, Australia, Germany, Denmark and of course Norway. Norway has been with me for years – you feel like family now.
Callout: Where are you reading from? Leave a comment – it makes the world smaller and this blog a little bigger.
Quote to carry with you
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Final words
This post became what it became – not what I planned. And maybe that’s the beauty of it. Letting what wants to be written find its place. Just like in painting – sometimes the mistake is what brings the whole picture to life.
Reflection
There’s peace in simply being honest. In not dressing it up. In saying: I wanted something else, but this is what came. And that’s enough.
Support this blog
If you appreciate my words, reflections and raw honesty – feel free to support this blog with a small contribution. Thank you for reading, and for being here.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
