Förord Vissa dagar fastnar som små pärlor i minnet. Det här är en sådan. Ett inlägg som började med en tanke om ett dopp i Vänern – men slutade i ett samtal om möten mellan kulturer, vågor av skratt och ett försök att resa sig upp från marken med öm höft. Här kommer mina ord från vår sista dag på campingen innan hemfärd.
När regnet övergick i sol – och dagen tog fart
Igår började dagen med moln, regnsmatter och blåst. Men fram på förmiddagen visade sig solen och värmen hittade fram. Trots det mindre trevliga vädret åt vi frukosten ute. Det smakar alltid bättre utomhus – även den torraste mackan blir god då. I min värld är det så.
Redan innan solen kom gick jag och maken ner till sjön, bara för att titta.
Fotoglädje, bad och stora vågor
Maken hade köpt ett nytt objektiv till kameran, vilket gav honom ny inspiration. Jag ska försöka lägga in några av bilderna här – vi får se hur det går.
När solen väl kom blev det svårt att låta bli ett dopp. Jag vet inte hur många gånger jag badade – men det var många. Ett av baden gjorde jag från ett litet berg med stege. Vågor slog mot berget, och jag fick kämpa för att inte kastas tillbaka av vattnet. Men vilket bad det blev! Det kändes som träning för hela kroppen, och Vänern var ovanligt varm.
Picknick på marken – med skratt och värk
På eftermiddagen kom dottern med lilla Alfred och hennes sambo. Maken grillade, och maten smakade som den bara gör på camping. Men eftersom vi bara har tre stolar, fick jag och dottern sitta på marken och äta.
Jag är 60 år gammal med höft och rygg som gärna säger ifrån. Det var inte helt smidigt att resa sig. Tant behövde lite hjälp. Men vi skrattade, och med dotterns hjälp gick det bra.
Barnbad och våglekar
När dottern och sambon behövde åka för att handla, stannade Alfred kvar. Vi gick ner till sjön igen – nu hade det mulnat på, men vågorna var stora och roliga. Vi lekte i vattnet i över en timma. Att bada med barn är något annat – då blir det lek, inte bara sim. Vi jagade vågor och skrattade så att fingrarna blev blålila av kyla innan vi till slut gick upp.
Bruno, diskmaskin och doft av ägg
När de andra åkte vidare, gick jag och maken för att diska. Här på campingen har de en snabb diskmaskin – två minuters disk. Så skönt! På morgonen hade vi sett några familjer från Afghanistan som satt och åt frukost. En kvinna stod och stekte afghanska ägg med lök, tomatsås och kryddor – en rätt som heter Tokhm-e-tomato eller något liknande. Jag vet inte exakt hur det stavas, men doften var underbar – och smaken känner jag igen som något av det godaste man kan äta. Det doftade fantastiskt, och jag kunde inte låta bli att knacka henne på axeln och säga det.
Senare mötte vi en man från ett annat Mellanösternland. Han berättade att han haft en restaurang med en likadan diskmaskin. Jag sa att jag och maken drömt om en sån – men att den är lite för dyr och stor för ett vanligt kök.
Respekt i det lilla – när hjärtat vill tala
När jag stod där, några steg bakom kvinnan som stekte äggen. Doften av stekta ägg, lök och kryddor låg i luften. Hon stod tyst, koncentrerad över stekpannan. Jag ville säga så mycket. Ville berätta om alla de pojkar jag mött genom åren, som kommit hit utan sina mammor. Ville säga att jag alltid burit med mig bilden av en mamma, långt där borta – kanske just som hon – som lagat mat, oroat sig, hoppats. Och att jag i mitt arbete försökt ge deras söner det jag trodde hon skulle önskat att de fick: respekt, trygghet, och en plats där deras värdighet fick vara kvar.
Jag ville tacka henne, som symbol för alla de kvinnor jag aldrig träffat – men som jag i hjärtat burit med mig. Ville säga: ”Jag såg dina söner. Jag försökte förstå. Jag försökte vara värdig deras förtroende.”
Men jag sa inget. Tystnade i osäkerhet. Var rädd att språket inte skulle räcka. Kanske dumt – för ibland räcker det att visa att man vill väl. En blick. En hand på axeln. Ett ord. Eller bara en närvaro som bär något större.
Det är märkligt. Kulturkrockar talas det ofta om, men här – på campingen – var det bara mänsklighet. Vi diskade, vi åt, vi badade. Vi delade plats, skratt och praktiska tips om diskmaskiner. Här var inte kulturer emot varandra – här var människor sida vid sida.
Tänk om vi kunde ta med oss det hem. In i vardagen. In i samhället. In i samtalen. Tänk om vi vågade närma oss oftare, med respekt istället för rädsla, och nyfikenhet istället för misstänksamhet.
Sista kvällen – och nya äventyr
På kvällen var det musik i baren. Inte så mycket folk, kanske berodde det på vädret. Det var en trubadur där som kämpade på med att fånga sin publik. Men oavsett hur han slet var vi inte många som bidrog. De flesta hade fullt upp med att umgås. Men han var bra, hade många roliga kommentarer mellan låtarna.
Det här blev ett annorlunda inlägg. Men det är mina ord från vår sista dag här. Snart packar vi ihop och åker hem, för att fira svärmor som fyller 81 år idag – en av de snällaste människor som jag känner.
Sedan väntar en jobbvecka för maken – och därefter två veckors spontan husbilssemester. Vi har ännu ingen aning om vart vi ska. Men det är ju det som är det fina med husbil – friheten, möjligheten att bara åka.
Vad tänker du?
Har du också suttit på marken och försökt resa dig upp som 60-åring?
Tror du också att vi skulle komma närmare varandra om vi vågade säga det där goda högt?
Har du upplevt fina möten mellan kulturer?
Reflektion:
Det är i det lilla mötet vi förändrar världen. En blick, ett leende, en omtänksam tanke – det är där medmänsklighet börjar.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nu som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
Preface Some days stay with you, like pearls on a string. This is one of them. A day that began with rain and grey skies, and ended in deep reflections, play in the waves, and a troubadour singing for a scattered crowd. Here’s my story from our last day before heading home – written just as it happened.
From rain to sunshine – the day took a turn
Yesterday began with clouds, rain, and wind. However, by late morning, the sun broke through, bringing back the warmth. Despite the gloomy start, we had breakfast outside. Somehow, food always tastes better outdoors – even the driest toast becomes delicious. That’s how it is, at least in my world.
Even before the sun appeared, my husband and I took a walk down to the lake – just to see it.
Photos, swims and dancing waves
My husband had bought a new camera lens, which sparked his creativity. I’ll try to include some of his photos here – let’s see how that goes.
Once the sun came out, we couldn’t resist the water. I lost count of how many times I swam – but it was a lot. One of the swims was from a rocky outcrop with a ladder into the lake. The wind had stirred up fairly large waves, and it took effort to descend without being tossed against the rocks. Still, what a swim it was! The movement felt like a full-body workout. Surprisingly, Lake Vänern was warm.
Sitting on the ground – and getting back up again
In the afternoon, our daughter arrived with little Alfred and her partner. My husband took charge of the grill, and as usual during camping trips, the food tasted amazing. Since we only have three chairs, my daughter and I made do by sitting on the ground.
Now, being 60 years old with a stiff hip and aching back, getting up again wasn’t my most elegant moment. It probably looked quite amusing. Yet with a bit of help from my daughter, I managed just fine.
Playing in the waves – childlike joy
Later, when the others went grocery shopping, Alfred stayed with us. So he and I went down to the lake again – this time under heavy clouds and even bigger waves. We swam and played in the water for over an hour. Bathing with children changes everything – it’s not just about swimming; it’s about adventure. Together, we chased waves and explored the shoreline. By the time we got out, my fingers had turned purple-blue with cold – but I was still smiling.
Bruno the dog, dishwashers and the best eggs ever
After they left, my husband and I went to do the dishes. This campsite has one of those super-fast dishwashers – two minutes and you’re done. What a luxury!
Earlier that morning, we had seen Afghan families having breakfast by the sinks. One woman was cooking a traditional egg dish called Tokhm-e-tomato – eggs fried with onion, tomato sauce, and Middle Eastern spices. It smelled absolutely wonderful. I tapped her gently on the shoulder and told her – this is one of the tastiest things I’ve ever eaten.
Later on, we met a man from another Middle Eastern country who told us he had owned a restaurant and used the exact same kind of dishwasher. I mentioned that my husband and I had looked into buying one ourselves, though it’s a bit bulky and expensive for a regular home. Still – imagine getting your kitchen cleaned in just two minutes!
Respect in the small moments – when hearts want to speak
I stood a few steps behind her. The scent of the food lingered in the air while she focused silently over the frying pan. I wanted to say so much. Over the years, I’ve worked with many boys from her part of the world – boys who arrived in Sweden alone. And I always carried the image of a mother far away – perhaps someone like her – cooking, worrying, hoping.
In my work, I tried to offer those boys what I believed she would have wanted for them: dignity, safety, care, and deep respect.
I wanted to thank her – not just her, but all the women I’ve never met yet still carry in my heart. I wanted to say: I saw your sons. I listened. I tried to be worthy of your trust.
But I stayed quiet. I hesitated, unsure if we would understand each other. Maybe that was a mistake. Sometimes, it doesn’t take perfect words. A smile. A hand on the shoulder. A simple presence. That’s often enough.
People talk about culture clashes. But not here. Not on this campsite. Here, we shared meals, stories, swims, and dishwashing tips. Here, we were just people.
If only we could take that simplicity with us – into society, into our politics, into our everyday encounters. What if we led with curiosity instead of fear, and respect instead of suspicion?
Evening music and a soft goodbye
That evening, there was live music at the bar. Not many people showed up – perhaps because of the weather. A troubadour gave it his all, trying to capture the audience. He was good – had a nice voice and plenty of witty remarks between songs. But most of us were busy socializing.
Still, I appreciated his effort. It added something to our last night here.
This post turned out a bit different. But these are my words, from our final day at the lake. Tomorrow, we pack up and drive home – to celebrate my mother-in-law who turns 81 today. She’s one of the kindest souls I know.
Then it’s back to work for my husband for a week – and after that, two more weeks of spontaneous camper freedom. We don’t know where we’re going yet. And that’s exactly the beauty of it – the freedom to just go.
What do you think?
Have you ever sat on the ground at 60 – and needed a hand getting up?
Have you experienced warm encounters across cultural boundaries?
What’s your most memorable camping moment?
Reflection
Sometimes, the most powerful bridges are built quietly – with a glance, a plate of food, a shared laugh. That’s where humanity lives.
“Live today – right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. What matters is now.” – Carina Ikonen Nilsson
Support this blog
If my writing means something to you and you’d like to support what I do, you can do it here:
It’s early morning in the motorhome. The wind is humming outside, and the waves gently reach the shore below. It’s just past six, and everything else is still and sleeping. My coffee is, as always, by my side. I suspect the entire campsite is still asleep—except for a few early birds like me, soaking in the calm of the new day.
While the Camp Sleeps
I’m sitting in our motorhome, listening to the wind outside. The waves whisper down by the lake. Coffee next to me. Everyone is still sleeping. I think the whole campsite is mostly asleep. Just a few, like me, sitting up, enjoying the peace.
Real Campers – With Tents
There are many tents on this campsite. And I think they look so cozy. They’re probably the real campers. They’ve packed, they’ve set up, they’ve organized their things. I find myself wishing I was one of them.
We’re the Glide-Campers
We, on the other hand, are glide-campers. We bring the house with us, and it takes almost no effort to get ready. It’s become a part of our daily life—something we do just because we can. And lately, we can go often.
But that doesn’t make us real campers. It takes us 15 minutes to get on the road and 15 minutes to set up. By then the mat is rolled out, the table set, and my coffee’s brewing. Cooking? Almost like at home.
The Tent That Never Left the Garden
Long before we even bought a caravan, I wanted us to get a tent. My husband, who usually supports my quirky ideas, said no. A firm no. So I bought a tent anyway—with four small rooms and a center to eat breakfast if it rained.
But we never used it for real camping. I set it up in the garden, and the kids and I pretended we were camping. My husband shook his head, saying, “The bedroom has better beds—and it’s warm.” Next sentence: “A hotel would be better.” But that wasn’t what I wanted.
Caravan, Then Motorhome
One day, I found a caravan. That story is in my book, titled “I Prefer to Call Myself Impulsive”: Buying a caravan without a tow hitch. Buying a caravan 30, maybe 40 miles away – and buying it cheap. No, it wasn’t a hit – but that’s where we discovered camping.
We had several caravans. Then my husband started talking about getting a motorhome. I resisted. But he bought one—and I was hooked. Now, sitting in our fourth motorhome, I dreamily watch those with tents.
Milk Frothers and Forgotten Chargers
I can picture myself packing the car, setting up the tent… cozy, charming, everything I long for. But—not for me.
I can’t even pack a bag for a work night without bringing half my house—and still forgetting the essentials. How would that go with tent camping?
In the motorhome, I have everything. For example: I own a milk frother I’ve used maybe four times. I also have three battery whisks for frothing milk. One broke yesterday. I still have two left—one in use and one backup. The broken one lasted two years, so no need to buy a new one just yet.
Reality Check: I’d Forget the Charger
Tent life looks lovely, it feels like real camping. And I think I’d like to be that kind of camper. But I’d need packing skills, and a brain that remembers things.
I wouldn’t be able to sit here as I do now—feet up in the passenger seat, laptop in my lap, coffee steaming—because I’d have forgotten to charge the laptop, lost my phone charger, or packed everything in the wrong place.
So… maybe my husband was right. But only maybe. Because… tenting really does look lovely.
Little Films, Big Love
Let me again share the link to the small educational videos for young children. They’re made by my neighbor. She works on them in the evenings after her kids have gone to bed. I’m so impressed by her films—so sweet, made with love. Yes, impressed is the word.
Reflection
There’s beauty in wanting something else—while also appreciating what you already have. The tent is a dream. The motorhome is my reality. And maybe, in that contrast, I find my own truth.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow—we’ll see if we get to live it.” – Carina Ikonen Nilsson
Callout
Do you dream of tent camping too—or are you perfectly happy with the comfort of a motorhome like I am? Leave a comment or share the post with a fellow traveler!
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
En tidig morgon i husbilen. Tystnaden utanför är nästan lika stark som vinden som smyger runt husknutarna. Alla sover, förutom jag – och kanske några till på campingen. Kaffet står bredvid mig, som det alltid gör. Det här är min stund, och nu vill jag bjuda in dig att dela den med mig.
Morgonen i husbilen – när alla andra sover
Just nu sitter jag i husbilen. Hör vinden låta utanför. Klockan är inte mera än halv sju. Hör hur vågorna låter nere vid sjön och hur tyst allt annat är. Kaffet står som vanligt bredvid mig och alla sover. Tror det är ganska så sovande på hela campingen ännu. Det är nog bara några få som likt mig sitter upp och njuter av morgonen.
Drömmen om tält – de riktiga camparna
Det är många som tältar här på campingen. Jag tycker det ser riktigt mysigt ut. Det är nog dom som är dom riktiga camparna. Dom har fått packa in, dom plockar och dom fixar med saker. Jag känner att jag skulle vilja vara en av dom.
Glidcampare med husbil – bekvämt men kanske inte äkta?
Vi själva är ju bara några glidcampare. Vi har huset med oss och det är inte alls samma förberedelser när vi åker iväg. Dessutom är det ju mera att det tillhör vår vardag – något vi bara gör för att vi kan. Vi kan ju väldigt ofta nu för tiden.
Men det är inte att vara en riktig campare, för det tar oss en kvart att göra klart för att åka iväg. Det tar oss en kvart att logga in, ställa upp husbilen – och då har vi redan lagt ut mattan, ställt upp borden och mitt kaffe är laddat i kaffebryggaren. Ska vi laga mat är det bara att göra – nästan som hemma.
Tältet som aldrig blev en tur
Innan vi skaffade, långt innan vi ens skaffade husvagn, så ville jag att vi skulle köpa oss ett tält. Maken, som ofta hänger på mina knasideer, sa bestämt nej. Ett nej som var ett nej. Men jag köpte ett tält – ett med fyra små rum i och en mitt där man kunde äta frukosten om det skulle regna.
Det blev aldrig att vi åkte ut med det, så jag satte upp det i trädgården. Så låtsades jag och ungarna att vi campade. Maken sa ”tokigt” och påminde om att sovrummet har bättre sängar och dessutom är det varmt. Hotell, sa han i nästa sekund. Men det var inte det jag ville.
Från tält till husvagn till husbil
En dag hittade jag en husvagn. Den historian går att läsa om i min bok, som heter (jag föredrar att kalla mig impulsiv): Köpa husvagn utan dragkrok. Köpa husvagn 30, kanske 40 mil bort – och köpa billigt. Nej, det var inte en hitt – men det var där vi hittade till camping.
Många husvagnar blev det. Maken började prata husbil, men jag ville inte. Maken köpte husbil – och jag var såld. Nu i fjärde husbilen sitter jag här och ser drömmande på dom som har tält.
Glömda laddare, mjölkskummare och insikten som smyger
Jag kan se framför mig hur jag packar in i bilen och hur man kommer fram, sätter upp tält mm. Kommer på att – jo, väldigt trevligt och mysigt och allt vad jag begär. Men, men… inte för mig.
Jag som inte ens kan packa en väska för att sova jour utan att ha med mig halva mitt hem – och ändå då glömt de väsentliga sakerna. Hur skulle det gå med tält?
Här i husbilen har vi allt. Till exempel så har jag en mjölkskummare. Den har jag använt högst fyra gånger under åren. Istället har jag en visp som går på batterier – för att skumma mjölken till mitt kaffe. Inte en, utan tre. Fast den första gick sönder igår, så nu har jag bara två. En jag använder, och en om den andra går sönder. Den som gick sönder igår har jag använt i två år, så jag behöver inte köpa en ny på länge än.
Insikten – jag hade nog glömt laddaren
Men tält… jo, det ser mysigt ut, det ser härligt ut, det ser ut som riktiga campare. Och en sådan där riktig campare är nog det jag skulle vilja vara – fast jag hade behövt mera skills i att packa och planera.
Samtidigt inser jag att jag inte hade kunnat sitta som jag gör just nu. Fötterna i passagerarsätet, datorn i knät och skriva tillsammans med kaffet. För jag inser att jag hade glömt att ladda datorn. Och det hade varit krångel med var jag lagt min dataladdare. Glömt att ladda mobilen… mm mm.
Nej, till åren kommen och med husbil så inser jag att maken hade kanske rätt. Men bara kanske – för det ser så mysigt ut. Det där med tält alltså.
Tips: Små filmer med stor kärlek
Lägger igen till länken om de små programmen för små barn i utbildningssyfte. De som min granne gör. Hon sitter och gör dem på kvällarna när de små barnen har gått och lagt sig. Jag är så imponerad av hennes små filmer. De är så gulliga, så gjorda med kärlek – och ja, imponerad är mitt ord.
Reflektion
Det finns något vackert i att vilja något annat, men ändå uppskatta det man har. Tältet är en dröm – men husbilen är min verklighet. Och kanske är det just i kontrasten mellan dröm och vardag som vi hittar vår egen sanning.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag, just nu. Igår är redan historia och morgondagen – ja, den får vi se om vi får uppleva.”
Callout
Har du också funderat på om tältlivet skulle passa dig bättre – eller njuter du precis som jag av det bekväma i husbilen? Kommentera gärna – eller dela inlägget med någon som också älskar campinglivet!
This morning, I wrote a long post about Ozzy Osbourne – a tribute to a living legend. But now I’m sitting under our awning, outside our motorhome, with a cup of coffee by my side. The air is still, and it finally feels like I can breathe.
We’ve arrived at the campsite where we’ll spend the weekend. Getting here, though? Well… let’s just say ADHD and packing don’t always mix well.
Cleaning Chaos and Tomato Distractions
This morning started with a mission: clean the motorhome. It hadn’t been properly cleaned since we got back from our long trip to northern Sweden. The floor definitely needed some love. But I got sidetracked – something that happens more often than I’d like to admit.
I was working on my blog, tweaking things, writing about Ozzy. Time flew. When I finally looked up, hours had passed, and it was already late morning. So I grabbed the mop bucket and started organizing the motorhome.
But then… I remembered a TikTok video I saw. Something about tomato plants and how pruning them gives a better harvest. So off I went – into the 40-degree (Celsius!) greenhouse, sweat pouring down my face. I trimmed leaves, cut off branches, tied up straggly stems, and made a giant pile of tomato scraps for compost.
And that’s when I remembered: Oh, right – I was in the middle of cleaning the motorhome.
There were cleaning supplies everywhere, half-packed bags, and tools lying around like a scene from a mild domestic tornado. That’s ADHD for you – jumping from task to task, all with great passion… but very little completion.
From Mayhem to Markis
Just as I stood in the middle of it all, my husband called to say he was on his way home. Cue: panic mode.
Throw everything back in place. Shower. Pack. Breakfast – kind of. Take my medication. Get dressed. Grab the laundry. And then – finally – get into the motorhome.
We stopped by a shop for the last few things, and then hit the road.
And now, here I am. Sitting still. Under our awning. Coffee in hand. Nothing more to do but write… and soon, grill.
ADHD – More Than a Buzzword
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) isn’t just about being ”distracted.” It’s often about having a fast brain, full of ideas, impulses, and emotional reactions. It can feel like living inside a pinball machine – one bright idea leads to the next, and everything seems equally urgent.
For me, it means diving headfirst into projects, then forgetting what I was doing 10 minutes ago. It’s messy. But it’s also part of who I am – and sometimes, it leads to moments of surprising joy. Or tomatoes.
Callout – What about you?
Have you ever started cleaning and ended up gardening instead? Do you also have a brain that jumps from idea to idea? How do you handle everyday chaos when your thoughts move faster than your to-do list?
Reflection
It’s probably not the smartest idea to leave everything until the last minute. And it’s probably even less smart to forget that I have ADHD while doing it. But most of all, it’s just… life. My life. A little chaotic. A little sweaty. But somehow, it works.
A Little Tip! I’d love to share something sweet from my neighbor. She runs a YouTube channel where she creates short, educational videos for children – playful, fun, and perfect for early learning at home or in preschool settings.
Click the image below to go straight to the video!
What’s on your mind?
Do you recognize yourself in the moment where cleaning turns into greenhouse gardening? Do you also have a brain that sometimes runs its own race? How does your everyday life respond when everything happens at once – structure or chaos?
Carina Ikonen Nilsson
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.”
Support My Writing
If you enjoyed this post and want to support my work, feel free to use the link below. Every little bit helps me keep sharing from the heart. Buy me a coffee or support here »
Stay Connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Share if you’d like
If this post moved you – pass it on. You never know who might need it today.
Under markisen, utanför vår husbil, sitter jag med en kopp kaffe. Just nu – lugn. Men dagen började med allt annat än det. I morse skrev jag ett långt inlägg om Ozzy Osbourne – en hyllning medan han fortfarande finns kvar ibland oss. Nu tänkte jag landa lite mer i dagen som varit, i resan hit till campingen och i kaoset som ofta uppstår när min hjärna går på högvarv. ADHD och campingliv – en kombination som kräver viss logistik.
När golvet får sin revansch
Det var dags att städa husbilen. Det hade jag inte gjort sedan vi kom hem från vår långa resa till Norrland, så det behövdes verkligen. Men tiden… den flög iväg. Jag fastnade i att putsa på bloggen, skriva klart inlägget om Ozzy – timmar bara försvann. När jag väl tittade upp hade klockan sprungit iväg.
Mitt i städningen kom jag plötsligt att tänka på ett TikTok-klipp om tomatplantor – att man ska ta bort blad och grenar för bättre skörd. Och vips var jag inne i växthuset, där det var säkert 40 grader. Svetten rann, jag klippte, band upp grenar, rensade löv och la kvistar i komposten. När jag kom ut därifrån kom jag på att… just det – jag höll ju på att städa husbilen!
Det blev totalstopp. Skurhinken stod kvar, dammsugaren låg mitt på golvet. Hjärnan hade gjort sitt klassiska hopp till nästa grej. Det blir lätt så när man har ADHD – hjärnan är som en flipperkula, ständigt på väg mot nästa blinkande idé.
Från kaos till campingläge
Maken ringde och sa att han var på väg hem. Då var det bara att acceptera läget. Snabbt försöka avsluta, få in allt, kasta sig in i duschen, ta på sig rena kläder, packa det vi skulle ha med oss – och så iväg. Frukost på stående fot. Medicinen – check. Ta in tvätten – fort! Och så in i husbilen, mot mataffären för att handla det sista, och sedan vidare till campingen.
Nu sitter vi här, inloggade och installerade. Under markisen. Kaffekoppen bredvid mig. Och inget mer som måste göras. Vi ska snart grilla. Och bara vara. Utan för campingen ligger Vänern. Det finns en pool här och campingen heter Vita Sannar.
ADHD – en liten förklaring
ADHD är inte bara ett ”koncentrationsproblem”. Det handlar ofta om att hjärnan fungerar lite annorlunda – man får snabbt nya idéer, hoppar mellan uppgifter, glömmer bort det man nyss började på och kan fastna i detaljer eller överfokusera. Det kan bli rörigt, men också kreativt. För mig innebär det att jag ibland börjar med något och helt glömmer resten – som att städa husbilen, till exempel.
Reflektion
Det är dumt att vänta till sista minuten. Det är ännu dummare att glömma att jag har ADHD – för det slutar alltid med att jag gör flera projekt samtidigt, och inget blir riktigt klart. Men kanske är det inte dumhet. Kanske är det bara livet – mitt liv. Och idag blev det ändå ganska bra till slut.
Carina Ikonen Nilsson ”Lev idag just nu – igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.”
Skickar en liten länk igen från Min Grannes Youtube kanal där hon gör små filmer för barn i utbildningssyfte. Klicka på bilden.
– Vad tänker du?
Känner du igen dig i det där med att börja städa och plötsligt stå i ett växthus? Har du också en hjärna som ibland kör sitt eget race? Hur påverkar din vardag dig när det blir mycket på en gång – struktur eller kaos?
Håll kontakten
Vill du följa fler tankar, minnen och vardagsreflektioner? Prenumerera på bloggen. Inget brus – bara ord från hjärtat.
Dela gärna vidare
Om det här inlägget berörde dig – skicka det vidare. Man vet aldrig vem som kan behöva just de här orden idag.
Förord: Att skriva är mitt sätt att andas. Och idag andas jag tacksamhet – för natten, för morgonen och för resan som varit. Här kommer några rader från vår stund i Vilhelmina, innan vi styr hemåt igen.
Tacksamhet som livsstil
Ny dag att leva. Ny dag att andas i. Jag känner ofta tacksamhet över att få vakna – bara det att få slå upp ögonen och börja om, är något jag inte längre tar för givet. Ju fler år som går, desto oftare tänker jag just i tacksamhetens tankar. Det är som att åldrandet skalar bort bruset och gör plats för det som faktiskt betyder något.
Morgon i Vilhelmina och en fulladdad start
Just idag bor jag i mina tacksamheter. Tacksam över en god natts sömn. Tacksam för att vi landat här i Vilhelmina. Och tacksam för att vi idag påbörjar färden hemåt.
Jag vet inte hur långt vi kommer åka – kanske hela vägen till Mora, eller så stannar vi i Östersund. Det är många mil hem, men vi tar det i vår egen takt.
Alla mil vi lagt bakom oss
Vilken resa vi har gjort! Så många upplevelser, så många mil – och framför allt: så mycket vi har delat. Jag, maken och lillkillen. Igår när vi kom fram hit var det dags att ladda – både teknik och kropp. Dammsugare, tandborste, datorer – allt behövde fyllas på inför en ny dag.
Vi campar mest för att få duscha varmt och ladda våra grejer. Andra på campingen sitter ute, umgås, grillar och lever campingliv. Vi gör det där andra – fixar mat, duschar, plockar i ordning. Sedan kryper vi ner med våra mobiler eller datorer en stund, innan sömnen tar oss. Tror inte vi varit uppe sent en enda kväll. Alla upplevelser och mil gör oss kvällströtta.
En trötthet som känns i kroppen
Igår kväll satt jag och skrev mitt inlägg, och jäspade i kapp med mina egna ord. Tårarna rann längs kinderna av trötthet, och så fort huvudet landade på kudden var jag borta.
Långfil – norrländsk frukostkärlek
På vårt stopp vid Blåsjön hittade jag något jag längtat efter – långfil!
Långfil är en klassisk norrländsk syrad mjölkprodukt, tjockare än vanlig filmjölk och med en lite syrlig, mjuk smak. Den har långa trådar när man rör i den – därav namnet. Långfil är en barndomsfavorit för många, och en symbol för norrländsk frukostkultur. Ibland kan man smaksätta den med lite kanel, ingefära eller socker – då blir det rena njutningen.
Så idag blir det lyxfrukost med långfil. Och ett litet leende, bara för att det blev så norrländskt som det ska.
Stekenjokk – ett fjällandskap att bära med sig
Under vår resa passerade vi Stekenjokk, ett område som inte går att beskriva utan att andas in lite extra.
Stekenjokk är en av Sveriges högst belägna vägar, och sträcker sig över fjällplatån i gränslandet mellan Jämtland och Lappland. Här öppnar sig landskapet som ett oändligt tak mot himlen. Karga fjäll, porlande smältvatten och snöfläckar som ligger kvar även mitt i sommaren. Naturen är mäktig – vild och vindpinad, men ändå rofylld.
För lillkillen var det kanske mest snön i juni som var spännande. För oss andra – tystnaden, vidderna och känslan av att vara en liten prick i något mycket större.
En resa för minnenas skull
Lillkillen har kanske mest suttit med sin mobil eller dator, men han har ändå fått uppleva Norrland och Norge. Nu kan han säga ”Där har jag varit” – och faktiskt veta hur det ser ut. Han vet nu att vädret här kan slå om på ett ögonblick – från sol till regn, från lugnt till storm. Han kan berätta om vinden i fjällen, som ibland blåser så kraftigt att det knappt går att ta sig fram.
Och just vindarnas kraft har vi fått känna av – inte bara en gång utan två. Då när luften känns som ett hinder i sig själv. En kraft att både respektera och minnas.
Hemåt – med hjärtat fullt
Nu packar vi ihop, laddar upp det sista och styr sakta hemåt. En resa är aldrig bara vägar och stopp – det är minnen, känslor, lärdomar. Och jag känner mig tacksam över varje steg.
Skrivtid bland fjäll och filer
Något annat jag burit med mig under den här resan är orden. Jag har fått tid att skriva – och kanske ännu viktigare, jag har fått tid att lyssna. Till mina egna tankar. Till vinden i fjällen. Till tystnaden.
Det är också här, mitt i resan, som en ny titel till en framtida saga dök upp. Den ligger än så länge bara i sin början. Men Vinghästen – den sagan fortsätter att växa.
Just nu arbetar jag aktivt med att skriva klart sagan omVinghästen, Alfred och Tom. Det är en berättelse som vuxit fram under lång tid – bit för bit, bild för bild – och nu håller på att ta form som en riktig bok. En bok jag kommer att ge ut när den är färdig.
Bilderna i boken skapas med hjälp av AI, men berättelsen, känslan och rösten är min. Det är min saga – född i en husbil, buren av skogar, tystnad och fantasi. Och kanske har fjällvindarna viskat några extra rader längs vägen.
Vill du läsa mera om hur jag jobbar med boken. Det finns här på bloggen under taggen Vinghästen.
”Vill du få ett meddelande när boken är klar? Lämna gärna en kommentar eller skicka ett mejl.” …så gör jag gärna det! Vill du det?
Tack för att du läser. Vill du följa fler inlägg från våra resor och min vardag? Lämna gärna en kommentar eller dela med dig av egna reseminnen. Och om du vill stötta mitt skrivande – skänk en slant via PayPal.
Lev väl. Och glöm inte att andas. /Carina – malix.se
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Writing is my way of breathing. And today, I breathe gratitude – for the night, the morning, and the journey we’ve been on. Here are a few words from our moment in Vilhelmina, before we begin our way home again.
Gratitude as a Way of Life
A new day to live. A new day to breathe. I often feel gratitude just for waking up – simply opening my eyes and starting over is something I no longer take for granted. The more years that pass, the more I live in thoughts of thankfulness. It’s as if growing older peels away the noise and makes space for what truly matters.
Morning in Vilhelmina – Fully Charged
Today, I live inside my gratitudes. Grateful for a good night’s sleep. Grateful that we arrived here in Vilhelmina. And grateful that we begin our journey home today.
I don’t know how far we’ll go – maybe all the way to Mora, or perhaps we’ll stop in Östersund for the night. There are many miles to travel, but we’ll take them at our own pace.
All the Miles Behind Us
What a journey we’ve had! So many experiences, so many miles – and most of all: so much we’ve shared. Me, my husband, and the little one. Yesterday, when we arrived here, it was time to recharge – both body and devices. Vacuum cleaner, toothbrush, laptops – everything needed a boost before the new day.
We mostly camp to enjoy a warm shower and recharge everything. Others at the campgrounds sit outside, socialize, grill, and enjoy the camping life. We do the other things – prepare food, shower, tidy up for the night. Then we curl up with our phones or computers for a little while, before sleep takes us. I don’t think we’ve stayed up late even once. All those miles and moments make us tired by nightfall.
A Tiredness You Feel in Your Bones
Last night, I was writing a blog post, yawning through every sentence. Tears streamed down my cheeks from all the yawning. And the moment my head hit the pillow, I was gone.
Långfil – A Northern Breakfast Love
At our stop in Blåsjön, I found something I’d been longing for – långfil!
Långfil is a traditional northern Swedish fermented milk product – thicker than regular yogurt and with a soft, tangy taste. It forms long, silky threads when stirred – hence the name. For many, it’s a childhood favorite and a true symbol of northern Swedish breakfast culture. Sometimes, you can sprinkle a little cinnamon, ginger, or sugar on top – and it becomes pure delight.
So today, I’m treating myself to a proper northern breakfast with långfil. And a quiet smile – because this morning feels exactly as it should.
Stekenjokk – A Mountain Landscape to Carry with You
During our journey, we passed Stekenjokk, a place you can’t describe without pausing to take a deeper breath.
Stekenjokk is one of Sweden’s highest roads, stretching across a mountain plateau in the borderlands between Jämtland and Lapland. The landscape opens like a skyward roof. Rugged mountains, melting snow streams, and patches of snow that linger well into summer. The nature here is powerful – wild and wind-worn, yet calming.
For the little one, it was the snow in June that stood out. For us, it was the silence, the vastness, and the feeling of being just a tiny dot in something so much greater.
A Journey for the Memory Bank
The little one may have spent a lot of time with his phone or laptop, but he still got to experience the landscapes of Norway and northern Sweden. Now he can say “I’ve been there” – and truly know what it looks like. He knows now how quickly the weather changes here – from sun to storm in a snap.
He can say, “Yes, I remember – the wind up there really can blow!” And we’ve felt that – not once, but twice. Winds so strong you could barely walk forward. A force you have to both respect and remember.
Heading Home – With a Heart Full
Now we’re packing up, charging the last devices, and slowly heading home. A journey is never just roads and rest stops – it’s memories, emotions, and lessons. And I’m truly grateful for every step.
Writing Time Among Fjäll and Fil
Something else I’ve carried with me on this trip is words. I’ve had time to write – and more importantly, time to listen. To my own thoughts. To the wind in the mountains. To the silence.
It was here, during this journey, that a new title for a future story arrived. It’s still just a seed. But The Winged Horse – that tale is growing.
Right now, I’m actively working on writing the full story of The Winged Horse, Alfred, and Tom. It’s a tale that has grown slowly over time – piece by piece, image by image – and now it’s taking shape as a real book. A book I plan to publish when it’s ready.
The illustrations are created with help from AI, but the story, the voice, the emotion – that’s all mine. It’s my story – born in a camper van, carried by forest stillness, silence, and imagination. And maybe the mountain winds have whispered a few extra lines along the way.
Would you like to follow the journey as I work on the book? You can read more here on my blog, under the tag The Winged Horse.
Would you like to get a message when the book is ready? Feel free to leave a comment or send me an email – I’d love that.
Thank you for reading. If you’d like to follow more of our travels and everyday moments, feel free to comment or share your own stories. And if you’d like to support my writing – donate a small gift via PayPal.
Live well. And don’t forget to breathe. /Carina – malix.se
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Det här är ännu ett inlägg från vårt liv på hjul – från vår lilla husbil LVL², där vi landat på en av våra favoritplatser. Här samlas trötthet, tacksamhet och en längtan efter vila. Att få stanna upp, andas ut och bara vara.
Tillbaka på Kolgårdens Camping – som att komma hem
Vi har landat på Kolgårdens Camping ännu en gång, och det känns lite som att komma hem. Här är vackert, lugnt och trivsamt. Servicehusen är fräscha, det är rent och snyggt överallt. Maken berättade att campingen har vuxit – och det syns. Nya servicehus har byggts och området har blivit mer tillgängligt.
Det är alltid lika trevligt att komma hit. Man känner sig välkommen, nästan som om platsen minns en.
En dusch som tvättade bort fjällets kyla
Det första jag gjorde när vi kom fram var att duscha. Och om ni bara visste – vilken ljuvlig känsla det var att få ställa sig i en varm dusch, i ett varmt hus, efter fjällturen där vi nästan blåste bort.
Vädret vände snabbt. Från klar himmel till kolsvart. På bara några minuter drog ett oväder in över oss. Det blåste upp, det regnade, och jag frös långt in i märgen. Men duschen gjorde underverk.
En längtan att stanna – men också röra sig hemåt
Nu när vi är här så känns det som att allt i kroppen andas ut. Jag skulle så gärna vilja stanna en dag extra – bara för att slippa åka iväg direkt. En dag till i det här vackra, välkomnande landskapet hade varit underbart.
Men samtidigt finns en stilla lockelse i att börja färden hemåt. Vi får se vad maken säger – kanske tycker han som jag.
Vägen från Stekenjokk – en prövning på fyra hjul
Vägen mellan Stekenjokk och Vilhelmina var allt annat än behaglig. Det var vägarbeten – överallt.
Vissa sträckor var bara grovt grus med stora stenar, nästan som rullgrus. Min is i magen smälte fort när vi körde där. Vi kunde inte köra fortare än 40 km/h, och jag höll andan mer än en gång.
Men vi tog oss fram – långsamt, försiktigt – och nu är vi här. I trygghet, i värme.
En stund för orden – och nya idéer föds
Efter den långa färden, med fjällens regn och vägarbetens damm bakom oss, har jag också fått en oväntad men trivsam upplevelse – att bara sitta här, i vår lilla husbil, med utsikt över campingen och skriva av mig.
Alla dagens intryck, ljud, växlande väder och känslor har format ord som behövde komma ut. Det känns som en slags lättnad.
Och som om inte det vore nog – en ny idé till en saga dök upp. Titeln har redan viskat sitt namn till mig, men själva berättelsen får ligga till sig ett tag. Den får vila, mogna och växa – tills Vinghästen är klar med sin färd.
Avslutningsvis
Tack för att du följer vår resa. För mig betyder det mycket att få dela dessa stunder – med dig som läser.
Har du själv campat på Kolgårdens Camping eller åkt över Stekenjokk? Lämna gärna en kommentar – jag blir glad av varje ord.
This is another post from our life on wheels – from our little motorhome LVL², where we’ve just arrived at one of our favorite places. Here, fatigue, gratitude, and the longing to pause all come together. A moment to breathe and simply be.
Back at Kolgårdens Camping – Like Coming Home
We’ve arrived once again at Kolgårdens Camping, and it honestly feels like coming home. It’s beautiful, peaceful, and welcoming. The service buildings are fresh, clean, and tidy.
My husband told me the campsite has expanded – and I can see that myself. They’ve built more service facilities and made the area more accessible.
It’s always nice to come here. You feel truly welcome, almost as if the place remembers you.
A Shower to Wash Away the Mountain Chill
The very first thing I did when we arrived was to take a shower. And oh, what a delight it was – stepping into a warm shower, in a cozy building, after a windy and rainy trip up in the mountains.
The weather changed in a heartbeat. One moment clear skies – the next, darkness and strong winds. It came faster than I expected. I was freezing to the bone, but the hot water brought me back to life.
The Urge to Stay – Yet Also to Head Home
Now that we’ve landed here, I feel my whole body exhale. I’d really love to stay an extra day – just to avoid rushing off again. One more day in this beautiful, welcoming place would be lovely.
At the same time, there’s a quiet pull to begin the journey back home. We’ll see what my husband thinks – maybe he agrees with me.
The Road from Stekenjokk – A True Challenge
The road from Stekenjokk to Vilhelmina was anything but easy. Roadworks everywhere.
Some stretches were just rough gravel with big, rolling stones. It felt like driving on loose rocks. My nerves melted the moment we hit that part – we couldn’t drive faster than 40 km/h, and I held my breath more than once.
But we made it – slowly, carefully – and now we’re safe and warm.
A Moment for Words – And New Ideas Are Born
After this long day, with mountain rain and dusty roadwork behind us, I’ve had a truly comforting moment – just sitting here in our motorhome, looking out over the campground, writing down everything that’s been building up inside me.
All the impressions, the sounds, the shifting weather and feelings – they needed to come out. And now they have.
As if that wasn’t enough – a new story idea popped up today. The title came to me like a whisper. But the tale itself will have to rest and grow – for now, it remains in the shadows until Winged Horse has finished its journey.
In Closing
Thank you for following our journey. It means a lot to me to be able to share these moments – with you.
Have you ever camped at Kolgårdens Camping or driven the Stekenjokk road? I’d love to hear your thoughts – leave a comment below!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.