Det här är en sådan morgon där jag mest vill skriva mig ut ur tröttheten. En natt med kliande myggbett och värme som vägrar släppa taget – men nu sitter jag här, i soffan med datorn i knät, redo att ge mig av mot norr. Det blev en hel del gjort igår, och i dag väntar 40 mil på vägarna. Jag är förväntansfull och känner att nu blir det semester på riktigt.
En ny resa – mot Mora och vidare norrut
God morgon! Jo, det är faktiskt morgon, men det känns som att jag inte sovit en blund. Knott och myggbetten har kliat hela natten, värmen har legat som ett täcke. Den här dagen kommer att bli lång. Men jag ska sitta i LVL^2 idag, och registrera husbilar som kör förbi oss. Det kommer att vara okej – kroppen är med mig, även om det kanske blir lite långtråkigt under de där 40 milen.
Kvällens stopp blir Mora.
Tvätt, kyl och små vanor vi knappt märker
Igår var det dags för sista tvätten – lillkillens kläder, så att han har rena inför resan. Sedan blev det kyl och frys. Vi plockade ut allt ur frysen för att se vad som egentligen fanns. Maken hade nämligen fått för sig att den var tom. Det var den inte.
När vi ändå höll på, fixade vi kylen också. Den där plåtställningen för drickor? Den som knappt använts? Den åkte ut, och genast blev det mer plats. När lillflickan skulle ta mjölk frågade hon förvånat: – Har vi verkligen ingen mjölk?
Jo då, svarade jag. Den står bara på översta hyllan nu. Och där blev det så tydligt hur mycket vanemänniskor vi är – hon hann tro att mjölken var slut innan hon såg att vi bara städat ur och ändrat lite.
Handla, laga och dofta på blåbärspaj
Sen åkte vi till Vänersborg för att handla det sista, och för att fylla på kyl och frys i LVL^2. Vi behövde inte så mycket – ändå gick det på över två tusen kronor.
Till middag blev det pizzor med pizzakit. Jag gjorde min med tomatsås, ost, lite kalkonkött, soltorkade tomater och oliver. Den blev supergod! Men salt – för oj vad törstig jag blev. Tror jag drack tre, kanske fyra flaskor vatten under kvällen.
Efter en kort tupplur – medan maken lagade mat till ungdomarna som inte ska med på resan – ställde jag mig och gjorde müsli, bakade blåbärspaj och förberedde en mjölmix till scones. Vi har ju ugn i bilen, och det är en lyx att få känna doften av nybakat bröd även när man är på rull. Ibland bakar vi i grillen – det blir extra gott då. Kanske beror det på att man får sitta där ute i solen och vänta på att brödet är redo.
LVL^2 är redo – nu väntar Norrland
Bilen är packad, iordningställd och sängarna är renbäddade i LVL^2. Nu ger vi oss av. Den här gången med lillkillen – och vi trotsar väderleksrapporterna. Allt för att han ska få uppleva Norrland.
Jag tycker det är en självklarhet – att alla barn ska få en chans att veta vad som finns i vårt vackra land. Man ska få ha minnen från både norr och söder. Jag och maken har samlat på oss många sådana – med alla barn som bott hos oss genom åren.
Avslutning
Önskar dig en fin dag – en sån där dag du själv valt och skapat. Tack för att du är här och läser. Det betyder mer än du tror.
Har du också rest genom Sverige i husbil eller husvagn? Dela gärna dina minnen i en kommentar – jag läser allt med glädje!
Det här är ingen reseguide – det är en minnesanteckning. En sådan man sparar för att komma ihåg doften av grill, ljudet av skratt, och känslan av trötta fötter efter en hel dag i äventyr. Jag skriver inte för att det ska vara perfekt – jag skriver för att det hände. Och ibland är det det viktigaste.
En ny morgon, en ny dag
Ny morgon och en ny dag att vakna i. Idag åker vi hemifrån Gnosjö och packar ur bilen igen. Men bara för att mellanlanda och tvätta. I morgon är vi hemma för att tvätta all tvätt som blivit. Vi ska handla, fixa till bilen för resan upp till Norr.
En tradition vi håller fast vid
Igår blev det den där aktiviteten vi de senaste åren gjort med alla barn. Nu är det ju inte alla barn men lilltjejen och lillkillen är med dessutom Alfred. Dagen till ära satt vi utomhus och käkade frukost. När frukosten var klar gjorde vi mackor som vi skulle ha med oss in på High Chaparral. Packade ihop det som vi skulle ha med oss till äventyret.
På väg till äventyret
Tog promenaden till nöjesparken innan klockan var tio. Alfred och lillkillen var förväntansfulla, de gick med snabba steg. När vi kom dit var det en liten kö utanför portarna. Men den blev genast lång fort. Bröderna Dalton tog emot oss med underhållning innan stället öppnade.
Ett steg tillbaka i tiden
Väl där inne var det som en annan tid och värld visade sig för oss. Nu har vi varit där innan. Vi var där redan förra året. Men det var minst lika trevligt i år. Pojkarna rånade affärer och banken ett par tillfällen. Dom var lika glada varje gång dom fick sin chokladpeng.
En plats full av historia
Jag var lika förundrad denna gång som jag var året innan. Det är en stor anläggning och den är gjord bara för att någon hade intresse för vilda västern. När man är där så är det som att andas Historia. Man lär sig något när man är där. Vi åkte tåget, vi besökte kyrkor, vaskade guld och såg på de flesta uppvisningarna.
Indianbyn och nya upplevelser
Förra året hade vi missat Indianbyn, den hann vi med i år. Där kunde man kasta yxa, se om man var lika stark som en oxe, olika tävlingar kunde man utföra och man fick prova på både lassokastning och pilbåge. Alfred provade båda.
Trötta men glada
Likt förra året avslutade vi besöket lite tidigare än stängning. 6 timmar där inne gjorde ont i både fötter och rygg. Men vi avslutade med familjens Daltons sångstund. Där gick Alfred all in. Han dansade och sjöng.
Kvällens lugn
Promenaden tillbaka till campingen och en stunds vila fötterna blev det innan maken bjöd på grill. På kvällen blev det en tur till affären för att köpa pistoler och patroner till lilla Emilia och Hugo. Emilia fick en pistol i guld och Hugo en svart.
Sömn och efterklang
En stilla kväll blev det. Barn och ungdomar, även vi vuxna, var trötta. Kvällen blev tidig, redan innan tio började vi göra oss klara inför natten. Vargsången på telefonen och innan den var slut hade Alfred somnat. Jag somnade nog samtidigt som honom. En dag på High Chaparral tar på krafterna. Men en natt med sömn tog bort det ryggonda, fast min fot är fortfarande svullen och röd. Det blev för många steg igår. Men det var det värt.
Slutord – En fot som värker, ett hjärta som minns
Det kanske bara var en dag. Men för oss blev det något mer. Ett minne att bära vidare, ett skratt att minnas när vardagen smyger sig på. Och även om foten fortfarande är svullen – så är hjärtat varmt. Tack för att du läser, och kanske minns du något eget när du läser mina ord.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
A Day in the Wild West – High Chaparral with the Kids
Foreword – Capturing memories in words
This isn’t a travel guide – it’s a memory log. The kind you keep to remember the smell of grilled food, the sound of laughter, and the ache in your feet after a full day of adventure. I don’t write to be perfect – I write because it happened. And sometimes, that’s what matters most.
A new morning, a new day
A new morning and a new day to wake up in. Today we’re heading home from Gnosjö and unpacking the car again. But only for a short stop to do laundry and repack. Tomorrow we’ll be home taking care of all the accumulated laundry. We’ll also go shopping and prepare the car for our trip up north.
A tradition we hold dear
Yesterday, we went on that activity we’ve done with all the kids over the past years. This time not all of them could come, but the little girl, the little boy, and Alfred were with us. In honor of the day, we had breakfast outdoors. When breakfast was done, we made sandwiches to bring into High Chaparral. We packed everything we needed for the adventure.
On our way to the adventure
We walked to the amusement park before ten o’clock. Alfred and the little boy were full of anticipation, walking quickly. When we arrived, there was a small queue outside the gates—but it grew fast. The Dalton Brothers greeted us with entertainment before the park opened.
A step back in time
Once inside, it felt like a different time and world opened up before us. We’ve been there before—we visited last year. But it was just as delightful this year. The boys robbed stores and the bank several times. They were just as happy each time they got their chocolate coin.
A place full of history
I was just as amazed this time as I was last year. It’s a big complex built entirely out of someone’s interest in the Wild West. When you’re there, it’s like breathing in history. You really learn something. We rode the train, visited churches, panned for gold, and saw most of the shows.
The Indian village and new experiences
Last year we missed the Indian village, but this time we made it. There you could throw axes, test if you were as strong as an ox, try various competitions, and get a chance to lasso or shoot a bow. Alfred tried both.
Tired but happy
Just like last year, we left a bit before closing time. Six hours in there took a toll on our feet and backs. But we finished off with the Dalton family’s singalong. Alfred went all in—dancing and singing.
Evening calm
We walked back to the campground and rested our feet before my husband treated us to a grill dinner. In the evening, we took a trip to the store to buy toy pistols and bullets for little Emilia and Hugo. Emilia got a gold pistol, Hugo a black one.
Sleep and recovery
It was a quiet evening. The children and teens—and even us adults—were tired. The night came early. Before ten, we started getting ready for bed. With the Wolf Song playing on the phone, Alfred was asleep before it ended. I probably fell asleep at the same time. A day at High Chaparral is truly exhausting. But one night of sleep took away the back pain, although my foot is still swollen and red. Too many steps yesterday. But it was worth it.
Closing words – A sore foot, a full heart
It might have been just one day. But for us, it became something more. A memory to carry forward, a laugh to recall when everyday life creeps in. And even though my foot is still swollen – my heart is warm. Thank you for reading, and maybe you’ll remember something of your own as you read my words.
Att skriva blogginlägg från husbilen är ett sätt för mig att spara och dela vardagsglimtar. Det är en stund för reflektion, ett möte mellan nu och minnen. Idag blir det ett inlägg i kategorin LVL^2 igen. Nedanför detta inlägg hittar du även en version på engelska, skriven av AI. Tänk vilka möjligheter vi har idag!
Nu är vi här igen! På High Chaparrals camping. Det är nästan precis samma plats som förra året, alldeles intill lekplatsen. Trots att vädret var kallt och blåsigt igår var det fullt av barn som lekte. Alfred sprang ut och lekte i massor, och till min glädje såg jag att ungdomarna också var med. Visst, de sa att de ”bara hade koll på Alfred” – men jag såg minsann att de också lekte!
De smög runt bland husen och försvann i mörkret. Det dröjde innan de kom tillbaka, när klockan var närmare tio.
Fikapaus vid stora Färgen
Under resan hit gjorde vi ett stopp vid en plats jag tror heter Stora Färgen. Där fanns en liten camping med badplats. Vi tog fram mackorna och satte oss vid ett bord. Men åh, så det blåste! Vågorna gick höga och det var alldeles för kallt för att ens tänka på att bada. När vi var klara slängde vi oss in i bilen igen.
Vägarbeten mötte oss på vägen, men inget som störde nämnvärt. Vid halvtvå kom vi fram och installerade oss snabbt på campingen.
Pistoler, middag och blåst
Första vi gjorde var att köpa pistoler – så klart! Alfred hade en kvar sen förra året, nu har han två. Till middag grillade maken korv som vi åt tillsammans med min hemmagjorda potatissallad. Det åts ute i vinden. Allt fick tyngas ner för att inte blåsa bort. Grillningen var en utmaning, men det gick.
Tankar om vinden och teknikens under
Jag undrar: Blåser det inte mer än vanligt i år? Det känns som att vinden aldrig riktigt ger sig. Bara några få dagar har varit stilla.
Nu på morgonen är det tyst. Alla sover, och jag sitter med mitt kaffe och skriver på min nya dator – en ASUS. Den är underbar att skriva på, så mycket bättre än min lilla Chromebook. Skärmen är större och jag kan till och med koppla till en trådlös mus. Problemet är bara att jag inte vet hur man gör det riktigt än.
AVSLUTNING
Nu väntar dagens äventyr. Så snart kaffet är slut är jag redo för vad dagen har att erbjuda. Tack för att du tittar in på bloggen. Jag hoppas att du får en fin dag – precis så som du vill ha den.
”Det är i de där små stunderna, när vinden nästan blåser bort korvbrödet och barnen fnissar bakom husknuten, som livet känns verkligt.”
Har Ni tänkt er ut och upptäcka genom att campa i år? Vart bär det av?
Ska ni vara här hemma i Sverige eller ger ni er ut i Europa?
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Below this post you’ll find an English version written by AI – amazing what is possible today!
ENGLISH VERSION (by AI)
INTRODUCTION
Writing blog posts from the camper van is a way for me to capture and share everyday moments. It’s a pause for reflection, a meeting between now and memories. Today’s entry is another one in the LVL^2 category. Just imagine the possibilities – the following is an English version written by AI!
Back at High Chaparral’s campsite
We’re here again! At High Chaparral’s campsite, almost in the same spot as last year, right next to the playground. Even though it was cold and windy yesterday, there were plenty of children out playing. Alfred ran around a lot, and to my delight, the teenagers joined in too. They claimed to be ”just keeping an eye on Alfred,” but I saw them playing too!
Snuck around the cabins and vanished into the dusk. They didn’t come back until around ten o’clock.
Coffee break at Stora Färgen
On our way here, we stopped at a place I believe is called Stora Färgen. There was a small campsite with a beach. We brought out our sandwiches and sat at a table. But oh, the wind! The waves were high, and it was far too cold to even think about swimming. Once we finished eating, we quickly got back into the car.
There was some roadwork along the way, but nothing that bothered us much. We arrived around 1:30 PM and quickly settled into the campsite.
Toys, dinner, and the wind
First thing we did was buy toy guns – of course! Alfred already had one from last year, and now he has two. For dinner, my husband grilled sausages, and we enjoyed them with my homemade potato salad. We ate outside in the wind. Everything had to be weighed down to keep it from blowing away. It was quite a challenge to grill and eat in that breeze.
Thoughts about the wind and my new computer
Doesn’t it seem like it’s windier than usual this year? It feels like the wind never really stops. Only a few days have been calm.
This morning, it’s quiet. Everyone else is asleep. I’m sitting here with my coffee, writing on my new ASUS laptop. It’s wonderful to type on – so much better than my small Chromebook. The screen is larger, and I can even connect a wireless mouse. The only problem is, I don’t quite know how to do that yet.
CLOSING
Now today’s adventures await. Once I’ve finished my coffee, I’ll be ready for whatever comes next. Thank you for visiting my blog – I hope your day turns out just the way you want it to.
It’s in those little moments – when the wind nearly blows away your sausage bun and the kids giggle behind the cabins – that life feels most real.
Are you planning to go out and explore by camping this year? Where are you headed?
Will you be staying here in Sweden, or are you setting off to explore Europe?
På väg till High Chaparral – en resa fylld med minnen, mackor och förväntan
Just nu sitter jag i husbilen och skriver, medan jag samtidigt räknar och registrerar husbilar och deras märken. Multitasking i sin renaste form! Vi får se hur det går att få till både siffror och ord samtidigt.
En tidig morgon med uppdrag
Redan innan klockan slagit 06.00 satt jag i bilen. Jag skulle hämta Alfred hemma hos dottern, eftersom hon skulle iväg till jobbet och vi har äventyr på gång. Dagens mål: High Chaparral! Vi anländer till campingen idag, och i morgon väntar själva parken. Det här är faktiskt en repris från förra sommaren – barnen och ungdomarna tyckte det var så roligt då, och vi vuxna uppskattade också resan.
Saknaden som känns
Tyvärr är lilla Emilia inte med oss den här gången, och det känns i hjärtat. Hon hade så roligt förra året, skrattade och levde ut i miljön. Nu får hon inte följa med, och även om vi försöker njuta av stunden, så är det ett tomrum som inte går att ignorera.
Mat, mackor och mysiga pauser
Husbilen är proppad – sängkläder, handdukar och mängder av mat har vi med oss. Det är lite vår vana när vi åker iväg: vi fyller kylskåpet till brädden, men när vi kommer hem igen inser vi ofta att mycket av maten åker hem igen, orörd.
På vägen gjorde vi ett stopp i Trollhättan för att köpa glass och fika. Det är tradition – en glasspaus hör helt enkelt till när vi är på väg någonstans. Redan igår förberedde vi mackor: pannbiffsmackor och mackor med kycklingröra som jag rörde ihop. Att ha färdiga mackor i kylen är guld värt när man vill pausa längs vägen och njuta lite.
Ett minne från behandlingshemmet
Jag kom att tänka på en gång när jag jobbade på Slussen – ett behandlingshem. Vi skulle ta med pojkarna och tre personal på en liten semestertur till Öland. Jag ställde mig då och gjorde ett fyrtiotal mackor! Pojkarna åt med förtjusning, och en av dem sa att jag gärna fick göra sådana varje morgon. Det gjorde jag förstås inte, men det värmde att höra.
Särskilt en kille minns jag. Han uppskattade alltid när jag dukade fram frukost. Jag brukade lägga fram skivade tomater och gurka – inget märkvärdigt i mina ögon, men han sa alltid att det kändes som att sova på hotell när jag jobbade morgon. Det är såna ord som stannar kvar. Han uppskattade också när jag bakade scones till kvällsmaten. I min värld var det bara så man gjorde – men i hans värld var det något alldeles extra.
Snart framme
Nu har vi ungefär två timmar kvar tills vi landar på campingen. Incheckningen är inte öppen än, så vi får ta det lugnt. Under tiden vill jag passa på att tacka dig – för att du läser, följer och stöttar min blogg. Det betyder mer än du kanske anar.
Önskar dig en riktigt fin dag – och tack för att du finns här.
On the road to High Chaparral – a journey full of memories, sandwiches and anticipation
Right now, I’m sitting in the motorhome, writing while also counting and noting the brands of other motorhomes passing by. Multitasking at its finest! We’ll see how it goes—trying to handle both numbers and words at the same time.
An early morning with a mission
Before the clock had even struck 6:00, I was already in the car. I was off to pick up Alfred at my daughter’s place, since she had to leave for work and we had an adventure ahead. Today’s destination: High Chaparral! We’re arriving at the campsite today, and tomorrow the park awaits. This is actually a repeat from last summer – the kids and teens loved it back then, and we adults appreciated the trip just as much.
A missing piece
Unfortunately, little Emilia isn’t with us this time – and it aches in my heart. She had so much fun last year, laughing and enjoying every part of the experience. This time she’s not allowed to come, and even though we try to enjoy the moment, there’s an emptiness that’s hard to ignore.
Food, sandwiches and cozy breaks
The motorhome is packed – with bedding, towels and loads of food. It’s kind of our tradition: we fill the fridge to the brim, only to realize when we return home that most of the food comes back untouched.
Along the way, we stopped in Trollhättan for ice cream and a little fika. It’s a must – a sweet stop is simply part of every road trip. Yesterday we prepared sandwiches: meat patty sandwiches and some with a creamy chicken salad I whipped together. Having ready-made sandwiches in the fridge is golden when you want to take a break along the road and enjoy the moment.
A memory from the treatment home
It reminded me of a time when I worked at Slussen – a treatment home. We were taking the boys, along with three staff members, on a little vacation to Öland. I stood and made around forty sandwiches! The boys ate with joy, and one of them told me I should make those every morning. I didn’t, of course – but it warmed my heart to hear it.
One boy especially comes to mind. He always appreciated it when I laid out breakfast. I used to slice up tomatoes and cucumber – nothing fancy in my eyes – but he always said it felt like staying at a hotel when I worked the morning shift. Words like that stay with you. He also loved when I baked scones for supper. To me, that was just how you do things – but in his world, it was something truly special.
Almost there
Now we’ve got about two hours left before we arrive at the campsite. Check-in isn’t open yet, so we’re taking it easy. In the meantime, I want to say thank you – for reading, following, and supporting my blog. It means more than you might know.
Wishing you a truly lovely day – and thank you for being here.
Carina Ikonen Nilsson Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow hasn’t arrived yet. This moment is what matters.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i morse. Planen var frukost ute med ungdomarna, men deras intresse var minst sagt svalt. Så jag satt här hemma, med en tallrik müsli och lät tankarna vandra vidare till boken jag skriver på. Vinghästen i skymningen – ett sagoprojekt som just nu fyller mina kvällar, mitt hjärta och mitt mod.
Skriva med dyslexi – när orden vill något men fingrarna gör annat
Att leva med dyslexi innebär inte att man saknar ord – tvärtom. Orden finns ofta i överflöd, men vägen från tanke till text är krokig. För mig handlar det om att hela tiden brottas med stavning, meningsbyggnad, och ett språk som inte alltid vill samarbeta.
Det kan vara frustrerande. Tröttsamt. Ibland får jag läsa om en mening tio gånger innan jag vet om den blev rätt. Eller så vet jag vad jag vill säga – men vet inte hur det stavas, hur orden ska sitta ihop. Bokstäverna byter plats. Orden hoppar. Tankarna springer före.
Jag har aldrig låtit det hindra mig från att skriva, men jag har behövt mycket stöd. Första gången jag gav ut en bok hade jag hjälp av en vän i Stockholm och en granne här i byn – de hjälpte mig rätta. Idag hjälper AI mig. Det är inte samma känsla, men det fungerar. Och viktigast av allt: det gör det möjligt för mig att fortsätta skapa.
Att skriva med dyslexi är som att springa ett maraton i gummistövlar – men jag springer ändå.
Skrivkvällar och bokdrömmar
Kvällarna ser helt annorlunda ut numera. När andra kanske slår på en serie eller lägger sig tidigt, sitter jag framför datorn och jobbar med sagan. Vinghästen i skymningen har blivit en följeslagare. En historia som handlar om mod, känslor och att våga möta sig själv – även när det känns svårt.
AI hjälper mig att sätta ordning på texten – lägger till punkter, rättar stavningen och skapar bilder utifrån mina beskrivningar. Det är ett verktyg, men berättelsen är min. Min röst, mina ord, min känsla.
Ett bad före lunch – med kalla tår och glada simtag
Igår blev det ett bad – inte ett kvällsbad utan ett innan lunch. Jag och lillgrabben åkte iväg. Eller, det var mest jag som badade. Han doppade fötterna, men tyckte vattnet var kallt. Jag simmade 500 meter och flöt en stund i stillheten. Det var ljuvligt.
Morgonbaden med badsystrarna är satta på paus just nu – tiden räcker inte. Men saknaden finns där. Det där stilla, tysta, kloka vid bryggan. En dag kanske det blir morgondopp igen.
Att våga – trots ångest och tvivel
Nu när boken nästan är färdig, kommer den där gamla ångesten krypande. Vem är jag att ge ut en bok? Är den ens tillräckligt bra? Vad ska folk tycka? Precis som förra gången när jag publicerade Jag föredrar att kalla mig impulsiv, känns det som om världen kliver in i mitt vardagsrum. Den känslan av att bli granskad är inte lätt.
Men det är också något vackert i att dela en berättelse. Och även om Vinghästen inte är min livshistoria, så bär den mitt hjärta. Den är för barn – kanske i åldern 6–10 år – men jag tror också att den talar till den vuxna som behöver lite sagokraft.
Så trots skavet, tänker jag: Jag ska publicera. Jag vågar.
Avslutning:
Tack för att du läser. Tack för att du följer med i både de modiga och de mer skälvande stegen. Och du – om du själv bär på en berättelse, men tänker att du inte kan skriva ”på riktigt” – gör det ändå. Vi har alla olika vägar. Och ibland hittar man orden, även med dyslexi.
Ta hand om dig och ha en riktigt fin dag!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller
Du har väl inte missat min nya sida där jag publicerar E-böcker just nu finns där bara en liten kort en men det kommer att komma flera i framtiden. E-Böcker för livets stunder och känslor.
Ibland föds berättelser där vi minst anar det. Den här texten handlar om en sådan stund – en saga som växte fram i en husbil, under ett täcke, medan ett barn grät och saknade sin mamma. Det blev början på något större än jag först förstod. En saga, men också en resa tillbaka till skrivandet, till modet – och till mig själv.
Morgon med kaffe och kattskrället
Då var det morgon igen. Kaffet står bredvid mig och katten är ute på äventyr. Himlen är klarblå, och något i mig säger att det kan bli en riktigt fin dag idag.
En seg start – men sen tog det fart
Igår började dagen segt. Jag gick mest och skrotade här hemma. Klippte lite i tomatplantorna – sådär som man sett folk göra på TikTok. Men sen, plötsligt, hände något. Jag tog tag i Vinghästen i skymningen på riktigt.
Sagans födelse i husbilen
Ni vet den där sagan jag berättade för Alfred när han sov över i husbilen? Han var ledsen och hade svårt att somna. Det var då vinghästen föddes. En saga som viskade sig fram mellan godnattsånger och mormortrygghet. Sedan i lördags har jag skrivit massor. Redan på söndag morgon satt jag med datorn i knät och skrev vidare. Och igår var det omöjligt att låta bli.
Sju kullar, två pojkar och en bevingad häst
Jag håller på att ge liv åt en barnbok. En berättelse om Alfred och Tom som färdas över sju kullar – på en gammal, klok häst med vingar. Där träd gråter och tystnaden är mjuk. AI ska få hjälpa till med bilderna, men jag tänker också rita några illustrationer själv. Det här är ett hjärteprojekt.
Drömmen som fortsätter i vaket tillstånd
Inatt drömde jag om sagan, och det var också det första jag tänkte på när jag vaknade. Just nu är jag mitt i skapandet av bok två – inte alls som jag först tänkt mig. Den tar en ny riktning, som jag inte riktigt såg komma. Och det är spännande.
En profetia från förr
För många år sedan var det en kvinna som sa till mig: ”Du ska inte göra det du gör. Jag ser dig skriva barnböcker.” Då arbetade jag med flickor i en behandlingsmetod och kunde inte alls se det framför mig. Men här är jag nu. Med bokidéer, bildtankar och en saga som bär mig.
Bokdrömmar – i fysisk form eller digitalt?
Jag har ännu inte bestämt mig om Vinghästen i skymningen ska tryckas som fysisk bok, eller bara finnas som e-bok och talbok. Oavsett form – det blir en bok. En bok som föddes i husbilen när Alfred var ledsen och ville hem till mamma.
Orden jag aldrig glömmer
De här känslorna som bor i kroppen just nu – de har varit här förr. Jag minns när jag kom hem till maken efter en sen kväll i Göteborg. Jag sa: ”Nu ska jag skriva en bok.” Han svarade lite halvt på skämt: ”Ja ja, vi får se hur det blir med det.” Men jag glömmer inte hans ögon i det ögonblicket. Där och då bestämde jag mig för att visa att jag kan – trots ADHD och dyslexi.
Det har inte alltid varit enkelt. Med ADHD kommer tusen idéer, men svårt att fånga en i taget. Och dyslexin – den gör att bokstäverna ibland springer åt olika håll. Men vet du? Jag skriver ändå. Med känsla, envishet och ett hjärta som vill berätta. Det kanske inte blir perfekt, men det blir äkta. Det blir mitt.
ADHD och dyslexi – det är också en del av mig
ADHD handlar inte bara om att ”inte kunna sitta still”. För mig innebär det ofta att hjärnan är som ett fyrverkeri – fullt av idéer, känslor och projekt. Det är kreativt, men också utmattande. Fokus kan vara svårt att hålla, särskilt när allt känns lika viktigt. Men när jag fastnar för något, som sagan om vinghästen, då finns det inget som stoppar mig.
Dyslexi betyder inte att man är dålig på att läsa eller skriva – det betyder bara att man bearbetar språk på ett annat sätt. Ibland springer orden iväg, ibland blir stavningen ett litet äventyr i sig. Men berättelserna? De bor där ändå. De växer och vill bli skrivna. Och jag har lärt mig att min väg får vara krokig, så länge den leder framåt.
Jag skriver alltså inte trots mina diagnoser – jag skriver med dem. De är en del av mig, och kanske är det just därför berättelserna känns som de gör.
En annan klang
Men igår, när jag visade honom arbetet med sagan, hörde jag en annan ton i hans röst. Något i honom insåg att jag menar allvar. Den där klangen i rösten – den värmde.
En bok för barn – men också för oss vuxna
Boken riktar sig till barn mellan 6 och 10 år. Hästen är gammal och klok. Alfred och Tom är två nyfikna barn som lär sig om livet. Mormor är med – men som en biroll, den berättande rösten.
Allt är ord. Allt är bilder.
Det var länge sedan jag kände mig så fylld av ord och bilder. Allt snurrar kring Vinghästen i skymningen. Varje tanke tycks vilja bli en del av berättelsen.
Och oj – nu blev det visst ett helt inlägg om bara detta!
Nu ska jag lämna bloggen för en stund och fortsätta skriva på boken. Tack för att du läste. Jag önskar dig en fin dag – och ta hand om dig.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om. Det är i nuet just nu vi lever i.
Fakta: ADHD och Dyslexi
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar förmågan att koncentrera sig, reglera känslor och hantera impulser. Många med ADHD är kreativa, nyfikna och snabbtänkta – men har också svårt att sortera bland alla intryck.
Dyslexi är en språklig funktionsnedsättning som innebär svårigheter att automatisera läsning och stavning. Det påverkar inte intelligens – tvärtom har många med dyslexi ett starkt bildtänkande, god berättarförmåga och hög kreativitet.
Cirka 5–7 % av befolkningen har ADHD. Dyslexi förekommer hos ungefär 5–8 %.
Att skapa med ADHD och dyslexi är ibland utmanande – men också full av möjligheter.
Det blev sagan ”De två pojkarna med sin vinghäst och de sju kullarna” för lilla Alfred när han skulle sova. Jag tror faktiskt inte att den sagan finns nedskriven någonstans – inte än i alla fall. För igår kväll föddes den i vårt lilla sovrum i husbilen. Alfred var ledsen, längtade efter sin mamma. Men två omgångar av Vargsången och början av vår nya saga gjorde att han till slut somnade. Vi hann bara till den tredje kullen – sedan sov han gott.
Just nu håller jag faktiskt på att skriva ner sagan som e-bok. Den kommer du snart kunna ladda ner här på bloggen. En liten gåva från mig till dig och alla små öron som behöver magi vid läggdags.
Morgonkaffe i stillhet
Nu sover han fortfarande. Jag sitter här i husbilen med mitt morgonkaffe och låter tystnaden vila. Gårdagen var full av bad och sol. Ja, så mycket sol att jag brände mig och fick ta skuggan på eftermiddagen. Både Alfred och lillkillen blev också lite röda, trots solkräm – men inte farligt röda. Faktum är att det klär lillkillen lite, han som mest sitter inne. Nu har huden fått smak på solen och kroppen fylls av D-vitamin.
Bad, lek och en skygg badkruka
Jag tog en promenad till affären under dagen – maken gick dit två gånger. Hans berömda löfte om ett dopp? Det backade han ur. I år igen. Han skyllde på att han var upptagen med annat. Jag förstår verkligen inte hur han klarar värmen utan att bada. Det var ju inte ens kallt i poolen! Jag kunde bada i över en timme utan att frysa, och barnen – de ville aldrig gå upp. Vi fick faktiskt tjata upp dem till slut.
Gömme, igelkottar och kvällsäventyr
När poolen stängde för kvällen hade barnen fortfarande spring i benen. Så de gick ut på campingen och lekte gömme. Hur det ens går till på en camping är lite av ett mysterium – men de lyckades. Under leken hittade de en igelkott. Alfred hade aldrig sett en sådan innan och var först lite rädd. Men efter en stund vågade han sig fram och titta på den. Maken matade den med korv – det kanske inte är det mest naturliga för en igelkott, men den verkade glad.
Töreboda camping – en pärla vid Göta kanal
Vi hade en riktigt härlig dag här på Töreboda camping. Det är en fin plats: rent, fräscht och välskött. Till och med gräsmattorna är alltid kortklippta. Priset för platsen ligger på 450 kronor per natt – men då ingår allt: duschar, pool och service utan dolda avgifter. Campingen ligger dessutom vackert vid Göta kanal, med gångavstånd till stan. En liten pärla. Här är fina bilder inne från den lilla staden som är så gemytlig och trevlig. Om tre veckor har dom festival här.
Snart bär det av hemåt
Idag är det dags att packa ihop. Barnen ska bada en sista gång innan vi styr hemåt. Jag tar med mig minnet av igelkotten, kvällssagan, solens hetta och stilla morgonkaffe. Och förstås – en början på en saga som kanske en dag landar i någons bokhylla som en liten nedladdningsbar e-bok.
Tack för att du läser min blogg. Jag hoppas du får en fin dag – ta hand om dig och din stund.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Idag sitter jag hemma i soffan och skriver. Kaffe nummer två står bredvid mig och är fortfarande varmt. Katten – han väckte mig redan vid femtiden genom att lägga sig på mig. Han börjar bli tung, den lilla katten. Eller så gör han det extra krångligt på morgonen bara för att han tycker att jag har sovit färdigt. Kanske är det båda två…
Norge à la Fiskekakor
Igår, när vi lämnat Grönebacke, tog vi de fem milen till Norge. Halden var vårt mål – och där fick vi äntligen tag på de goda fiskekakorna! Dessutom hittade vi Römmesås, som passar så himla bra till de där fantastiskt goda kakorna.
På vägen hem stannade vi innan vi kom in i Sverige för att äta lunch. Maken gillar inte fiskekakor, så han grillade lite av korven som blev över från dagen innan. Men lillkillen – han var nyfiken på fiskekakorna jag pratat så varmt om. Medan jag stekte dem, tog han en kall för att provsmaka.
Först sa han att det nog inte var hans favorit. Men han åt ändå upp den där kalla kakan. Ju mer han åt, desto mer ändrade han uppfattning.
Vi åt lunchen ute i ett soligt Norge. Jag hade bröd till min fisk, men lillkillen tog den som den var, tillsammans med Römmesåsen. Vi hade även lite remouladsås, men han föredrog, likt mig, den där Römmesåsen – med stor aptit. Jag bjöd honom på lite brunost också, men det blev ingen favorit. Jag diskade i bilen, och sen rullade vi hemåt igen.
Vattning och växthusro
När vi kom hem packade vi snabbt ur bilen, tog hand om mat och tvätt. Nu står husbilen redo för nästa resa – som blir till helgen. Då styr vi mot Varberg.
När allt var klart gick jag bort till det lilla växthuset för att se hur plantorna mådde. De fick lite vatten, och jag öppnade luckan i taket så att de fick syre. Kanske flyger någon insekt in också och hjälper till med pollineringen. Tre stora kannor vatten fick blommorna. Sen lämnade jag dem till sitt eget öde. De behöver inte mig och min kärlek hela tiden – ibland mår även växter bra av lugn och ro för att kunna ge frukt.
Trötthet, film och kvällsmat
Sömnen som uteblev på morgonen gjorde eftermiddagen seg. Jag tände en eld och satte mig för att titta på film. Frös, trots både eld och filt omkring mig. Några snuttar av Barbie-filmen såg jag allt, men hur den var? Nja, inte riktigt min kopp te. Jag såg nog bara början och slutet, så mitt betyg är nog inte helt rättvist.
Under tiden som jag filmslumrade lagade maken lite mat. Till mig blev det några fiskekakor och lite pommes. Barnen åt fryspizza idag. Det var en sån där seg dag efter hemkomst. Kakorna var lika goda den här gången som tidigare på dagen. Lite nyheter hann jag se, och redan innan klockan slagit halv tio låg jag i sängen.
Fiskekakorna – en ny favorit?
Jo, de har faktiskt blivit en favorit även för lillkillen. På kvällen frågade han om han kunde ta några till kvällsmat – och självklart fick han det. Två av fem i familjen gillar alltså fiskekakor. Men brunosten? Den får jag ha för mig själv. Och det är precis vad jag tänkt mig till frukost idag – brunost och knäckebröd. Det kommer att smaka gott.
Inför kalaset
Idag står inköp på vår planering. I morgon är det kalas för maken. Hans mamma och några av våra barn kommer hit för att fira honom. Vi tänker bjuda på sommarsmaker – sallader, kyckling och frukt. Maken är ingen tårtfantast, så det blir nog glass med lite frukt eller något enkelt.
Jag ska göra fetaostkräm och tzatziki redan idag – det blir alltid godare när det får stå till sig över natten.
Välja ljuset, trots moln
Jo, dagarna går – och även om det bor mörka moln på min himmel just nu så väljer jag att fokusera på ljuset. Ljuset i att jag lever, även om andra önskar att jag inte gjorde det. Jag fick möjligheten att vakna till ännu en dag. Jag har människor omkring mig som vill mig väl.
Tårarna som runnit de senaste två veckorna har torkat. Och även om livet ibland gör ont, väljer jag ändå att fokusera på ljuset, livet och kärleken. Det där andra… det kan jag inte påverka.
Tack för att du läser
Jag vill önska dig en fin lördag – och tacka dig för att du är här och läser min blogg. Ta hand om dig.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Inledning: Regnet smattrade på husbilstaket hela natten. Det var som om naturen själv ville tvätta bort det gamla och ge plats för en ny dag – vår bröllopsdag. Att vakna upp i husbilen med kaffekoppen i handen och datorn i knät är en speciell känsla. Det är att vakna i stillhet, i närvaro – och i harmoni med elementen runt omkring.
Morgonkaffe, regn och stillhet
Jag har vaknat flera gånger i natt, varje gång regnet tog ett nytt andetag över taket. Dagen kommer vara som ett töcken – men ändå vilsam. Kaffet smakar inte riktigt som hemma, men det är något meditativt i att sitta här, ensam i husbilen, med mitt nybryggda kaffe och låta tankarna vandra.
Promenader, bangolf och glutenfria pizzor
Gårdagen bjöd på promenader runt området. Vi hamnade till slut vid receptionen, men bangolfen hade redan stängt för dagen. Dottern berättade att pizzan på campingen ska vara riktigt god – men eftersom glutenfria pizzor sällan smakar som man önskar, avstod vi.
19 år av kärlek på en lunchrast
Idag fyller min make år – och vi firar även vår 19:e bröllopsdag. Vi gifte oss under hans lunchrast. Jag hade jobbat jour, och efter ett snabbt ombyte åkte vi till rådhuset i Uddevalla. Efter ceremonin åt vi vår bröllopsmiddag på ett köpcenter – något som senare blev en tradition, år efter år. Nu har restaurangen tyvärr stängt, men minnet lever vidare.
Innan vi gifte oss smet jag in i en blomsterbutik för att köpa en bukett. Expediten blev nästan förtvivlad – inga blommor hade levererats ännu. Hon gjorde sitt bästa med vad som fanns, knipsade från krukväxter och skapade en enkel bukett. Jag sparade den länge.
Feng shui och de fyra elementen i hemmet
Men när jag började feng shuia vårt hem fick buketten lämna oss. Inom feng shui bör inget dött finnas kvar – som torkade blommor. Hemmet ska flöda av liv, rörelse och balans mellan de fyra elementen: jord, eld, vatten och luft.
I vår husbil känner jag alla dessa element: – Jord i marken vi står på. – Vatten i regnet som smattrar. – Eld i värmen från kaffet och kärleken. – Luft i stillheten omkring mig.
Det är kanske därför jag trivs så bra här – i närheten av allt det där som får livet att kännas levande.
Det kanske inte blev något stort bröllop, men vi fick något ännu bättre – ett minne som bär kärlekens kärna. Enkelhet, närvaro och ett skratt åt det oväntade. Och det är det som gör en dag minnesvärd, oavsett om man firar med pizza, regn eller en bukett från krukväxterna.
Önskar dig en härlig dag och tack för att du läser min blogg.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Då vaknade jag upp i Kungshamn för första gången i år. En helt underbar kväll hade vi där vi käkade kräftor, räkor och de fantastiskt goda små jordgubbarna. Idag har jag bestämt att vi ska äta frukosten ute när alla i husbilen har vaknat. Även om det blåser än del vad jag hör. Havsluften, doften av tång och njuta av frukosten utanför Lvl^2. Kommer bli en härlig stund.
Stegen är borta, blir inget bad
Tyvärr har dom inte tagit ner stegarna till vattnet så det blir inget bad. Vilket känns tråkigt. Jag och lillkillen har bestämt oss för att vi ska fiska idag. Går man över berget här så är det ett litet sund där jag tänker vi ska stå. Men först ska inlägget skrivas och kaffet ska drickas upp. Jag börjar känna mig säker på att lillkillen faktiskt gillar det här med att vara ute och campa. Han var över allt igår. ute inne ute igen och provade på lekplatsen kollade runt.
Magisk vy innan vi skulle sova.
Igår innan vi gick till sängs var det magiskt ute vattenytan helt stilla och alla ljus som glittrade i vattnet. En vacker vy att uppleva innan man kryper ner i sängen.
Ladda energi och njuta av stillhet
En natt till ska vi vara här. Jag tänker att jag ska få lite sol på mig idag. Jag ska få frisk luft. Jag ska spendera många timmar i att bara vila från det vanliga livet. Nåja lite att göra blir det allt en tur till disken ska bli till. Här finns det diskmaskin så det lär inte ta för mycket energi.
Stickning till lilla Hugo och nytt garn.
Sticka på en tröja jag just börjat på. Köpte massa garn i veckan som hann komma innan vi åkte hit. Det ska jag sticka en tröja till lilla Hugo i. Garnet är rent ullgarn så jag tänker att det blir en varm härlig tröja till hösten. Till den ska han får både mössa och vantar och ett par raggsockor. En härlig blå färg och lite vitt ska det bli i tröjan. Den andra tröjan jag håller på med har blivit allt för tung och stor. Jag kan inte sitta och sticka på den här. Den får jag ha när jag är hemma och behöver ha något i händerna.
Stickvanor som är svåra att bryta.
Något som jag märkt är att det är svårt att få in den vanliga stickrutinen när man som jag stickat patent i den tröjan som jag har hemma. Det vill liksom bli att jag bara lyfter av en maska automatiskt. Men oftast kommer jag på mig med en gång.
Avslutning – En stund av stillhet och tacksamhet
Vi stannar en natt till här i stillheten. Jag ser fram emot att få lite sol på näsan, känna vinden i håret och bara vara – utan stress, utan måsten. Några maskor ska stickas, lite disk ska tas om hand, men mest av allt ska jag bara landa i nuet. Tack för att du är här inne och läser. Det betyder mycket. Nu ska jag ta tag i dagen – och låta den bli precis så lugn och fin som jag hoppas på.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.