Kategori: Tankar om tiden Sida 16 av 39

Fågelkvitteri och blogg, discount det e sommar för mig. Kaffet står skummat och klart bredvid mig. Morgonrock ensamhet och katten, drug det e bloggande tid när den e som bäst! Nu där till så är ju även Flappisen med, vår hund. Även han får ingå i min sommarmorgon, när den e som bäst. För just nu kan det inte bli bättre, eller jo lite bättre nån månad in till sommaren, kanske, för då hade jag inte fryst om fingrarna och mina fötter. Men bättre än så här kan det inte bli just nu!

Annan dag Påsk, var det idag som Jesus vaknade upp, gav sig ut för att berätta att han nu flög upp till himlen? Sånt där vet jag inte, vet bara om de hemska filmerna som sändes på tv när jag var liten.

 Idag  2011 Annandag Påsk är det istället dagen då det i  Lerums gamla tingshus tillkänna ger, minnes fondens hjälte i år emot mobbning.
Pojken heter Måns Jenninger, Han var en glad sprallig pojke, på bilder jag sett ser jag en kille som hade aptit och glädje inom sig. Men livets vilja var annorlunda skolans vuxna saknade kunskaper, tittade åt ett annat håll då pojken blev utsatt av kamrater. Man ville att han skulle ändra på sig, då skulle barnen bli snällare sa man. Man säger jag här, för jag var inte med, jag var inte en av dom och det känns skönt att kunna säga man det.  För Man  gjorde så att Måns tillsist inte orkade, inte ville och att han till sist trodde på det som  hans skolomgivning ville att han skulle tro om sig själv.  Ni har rätt Måns finns inte, men jag tror eller vet att det finns minst en Måns i nästan varje skola. Det är där stipendiet kommer in.

Alla de som kämpar och vet att mobbning går att bekämpa. Vet att mobbning är fel, och handlar om helt andra saker än det som just sker i Mobbning situationer.  Det finns dom som vet att mobbning inte handlar om mobbningsoffrets gladhet, betoning på r, eller om han eller hon råkade  mm. De som vet att det är vuxnas ansvar, att se till att det inte får förekomma, inte ens finnas på kartan!

De finns de som vet att det är vår allas skyldighet, att alltid göra något när det  händer. Dom finns!

För mig blev det just det som denna dagen handlar om.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något, för mig bor det klokhet i just de orden, idag är det just Lerum och att jag kan göra något, nu, kanske bara genom att vara där. Men det är i alla fall något.

Mobbning är alltid Vuxnas ansvar, och mobbning är alltid Misshandel, oavsett om det handlar om offret eller utövaren, för båda skall leva ett helt liv med sin erfarenhet. Mobbning handlar även om den massan som tysta ser på, utan just åhörarna så hade mobbingen inte blivit till. Våga Vägra tyst, vägra mobbning!

Mobbing handlar alltid om lidande.

I dag för sex år sedan orkade Måns inte längre leva med mobbningen som tilläts pågå år efter år i Almekärrsskolan och Torpskolan i Lerum.

För mig är Mobbning och de som Kämpar emot Viktigt idag åker jag 24 mil för att göra nått vilket bara är att vara där……

Lev idag, och tro på din egenstorhet, ingen annan gör det åt dig…….

Har läst inskränkta tankar på FB, treat blir mörkrädd för attityder som bor hos människor. Vissa människor ser Asperger och ADHD som sjukdomar, site handikapp och störningar. Kanske beror mina egna åsikter på att jag själv har variabler av ADHD, drugs eftersom jag har dessa variabler. Eftersom ADHD och de andra närbesläktade tillstånden inom npf sitter på samma gren, så har självklart mina barn samma tillgångsvariabler av just ADHD och även lite Asperger. En svårighet för mig och mina barn är sömnstörning, under vissa perioder så sover vi mindre och blir lätt väckta ur vår sömn. Det är en svårighet i ADHD i mig även mina barn. Här kan jag till och med gå med på att det ibland blir ett handikapp till och med. Eftersom lite sömn eller ingen sömn alls gör mig socialt nerbrytande och helt slut i tankar och kropp.

Men ADHD är inte ett handikapp. Handikapp är ju enligt hur jag tänker, vad jag själv upplever. Om det är så att jag själv känner att jag inte klarar av att göra olika saker, pga mina till och o-tillgångar. Jag är handikappad om jag själv känner och upplever att jag saknar förmågan, att göra det som jag och min omgivning vill att jag ska göra. Om jag sitter i rullstol och tänker möta en vän i stan. Tänker mig att jag tar bussen till stan. Men bussen är inte gjord på ett sådant sätt så att jag klarar av att åka den för det är trappor som är för smala, och just denna bussen har ingenstans där jag och min rullstol får plats. Då upplever jag att min funktionsnedsättning gör mig handikappad.

Om jag har ADHD skall utsätta mig för samma tur, som då jag sitter i rullstol. Så kan problemet stället vara att jag helt saknar lokalsinne, jag kanske inte vet vart jag ska hoppa av bussen, kanske hoppar jag av en hållplats innan, eller efter. Då kan Just mitt dåliga lokalsinne göra att jag känner av min svårighet och jag upplever känslan att vara handikappad. Men om jag har kunskap om mitt dåliga lokalsinne, så kan jag innan jag skall ge mig iväg, göra saker som underlättar och gör att jag faktiskt hoppar av bussen på den hållplats jag ska. Jag kan innan ha kolla på hur många gånger bussen skall stanna, innan jag ska av. Jag skulle kunna berätta för min vän, att det hade varit bra om han eller hon stod vid hållplatsen som jag skulle hoppa av på. Skulle kunna be chauffören om hjälp. Detta hade kanske gjort att jag lyckades med det jag ville lyckas med. En svårighet som jag har kan genom kunskap och små enkla knep göra att jag inte längre känner av mitt handikapp. Du kan tycka och tänka att herre gud att eller vilka svårigheter hon har mm. Men det gör inte mig handikappad, om jag själv inte upplever att det är svårigheter. En form där jag upplever att jag faktiskt är handikappad är all okunskap. Alla fördomar, alla åsikter och uppfattningar som jag och mina barn blir bemött med. Fast det är inte riktigt sant för det är inte mitt handikapp utan omgivningens oförmåga att se bredare, omgivningens oförmåga att våga tänka nytt tänka, om, tänka annorlunda. Det finns så mycket som skulle kunna göra att jag och mina barn, slipper känna av omgivningens attityder. Bara genom kunskap, genom förståelse, acceptans men framför allt kunskap, samt ett vidare bredare sätt att se på saker.

Jag känner mig inte som en sämre människa bara för jag har svårighet att lära mig känna tid. Där ser jag istället att jag behöver hjälp. Jag ser inte dig som en sämre människa, för att du kanske inte har samma förmåga som jag i att måla eller koppla i att formulera ord på rader av prosa och dikteri.

Jag kräver liksom inte av dig att du för att duga för mig måste kunna dikta, eller vara kreativ på samma sätt som jag är. Det är inte bra för genom ditt sätt, blir våra kreativa tillgångar vidare och bredare. Genom våra olikheter utvecklas vi, och får en större vidd. För mig, duger du just sådan som du är, men ibland blir jag rädd för dina åsikter. Dina inskränkta tankar som gör att du vill se till mina o-tillgångar, och sätta en massa konstiga uppfattningar på mig och mina barn, bara för att vi tänker snabbare eller annorlunda. Du har inte någon störning enligt mig, bara för att du inte har samma humor eller samma tidsuppfattning som jag har. Det gör inte heller att jag behöver sätta mig på dig, visa att jag är bättre än dig. För jag vet att vi är bra på olika saker. Och att det är i våra tillgångar som vi växer i som människor. Vi borde alla göra sådant vi är bra på, det gör att vi alla skulle få plats och känna gemenskap. Det gör även att vi alla skulle Växa, slippa uppleva känslor av utanförskap.

ett fynd jag inhandlade idag 500 kronor

skulle tagit med mitt ritblock och min penna igår, då jag var i Slottsskogen. Men självklart så finns det saker som jag glömde och självklart va det just ritblocket. Idag har jag två timmar mellan två möten. Båda är i Uddevalla, så idag är det bara jag och Ritblocket som ska åka iväg. Nere vid Museet har jag tänkt mig sitta, om regn inte kommer att hindra mig. Annars får jag väl gå till Yerba dricka te och rita i deras trädgård eller varför inte inom hus?
Kaffet ska bara drickas innan, kläder ska på och jag ska även idag köra bil. Sitter just nu med turban på huvudet, morgonrock och fötterna uppe på mitt skrivbord, en Stor kopp cappuccino står bredvid mig. Ritblocket blir det mindre idag, pennan den nya blyertsen som jag köpte hos glasmästaren i Bäckefors. Där han även säljer Konstnärsaker. Just hos honom kan jag botanisera i timmar, där finns allt, handgjorda pappersark, till vanliga ritblock. Alla former av rit attiraljer. Timmar behövs då jag är där. Kostnader hos honom är inte alls det som jag är van vid. Det gör inte så mycket längre om jag ibland blir lat och glömmer av färgen som penseln har, för det är lite skillnaden på pris i just penslar i den affären. Fast det är inte något pris alls om jag mot förmodan skulle orka göra rent penslarna.
Men sånt e livet ibland, ibland är det av, då menar jag av. Precis som en dator där det bara är av på inget där emellan. Då bor penslarna i en burk med såpa eller nått och bland för länge så de inte kan användas igen.
Lev Idag
Just nu
Så ska jag bestämma mig för om det behövs kläder av varmare sort eller om det duger med lite somrigt, mitt skinn känner av slottsskogens sol, så lite skydd lär behövas idag.

AV- PÅ -PÅ -AV -VA -ÅP –PÅ- AV………..

Så är ADHD för mig. PÅ, sales AV, sovaldi VA, shop ÅP, AV, PÅ.

Alltid hela tiden säger människor till mig att hitta mellanläget, men se Ni det kan jag inte, vet inte ens om jag vill. Fast jag skulle vilja slippa av lägen för det blir så många konstigheter. Jag kan ha en planering där jag ska göra nått på förmiddagen sen ska det göras nått igen någon annanstans på eftermiddagen, eller kanske rent av på samma tid fast någon helt annanstans eller så har jag hela dagen uppbokad. Då behöver inte det vara något jobbigt utan det kan vara att jag tillbringar dagen tillsammans med andra människor. Därefter e det AV. När det e av så e det av på riktigt. Orka knappt av att andas. Bränslet som jag dagen innan hade är slut och ångorna är borta. Jag har funderat mycket på just det med att det blir så i umgås sammanhang. Nu tror jag att jag har hittat en av kanske många anledningar.

Eftersom jag tar in alla saker som händer så blir jag ju tröttare, Fläkten och allt annat ni vet. Där till så vill jag på något sätt passa in i samhörigheten i sammanhanget, vilket gör att jag anstränger mig mera än Människor som inte har tillgångar som jag har. Det ger trötthet. Sen när umgås tiden e slut bor det alltid tankar i mig som Hur funkade det? Varför sa hon så? Gjorde jag nått som man inte skulle? Och tusen tankar till. Ältandet som bor i tankar i ADHD. Människor utan ADHD har säkerligen också dagar då de kanske inte var helt nöjda, men jag tror att de kanske inte lägger sådan efteråtskraft på att sortera och reflektera över sin del, tankar om hur skulle jag gjort i stället. Utanförskapet finns alltid i sammanhanget när jag är i sammanhang där Förståelse och acceptansen saknas. Nu är det inte så att jag heller berättar eller kräver just acceptans för min mera rörighet, där av min trötthet. Alla osynliga gränser och alla konstiga Cooder, som bor i sammanhang med andra människor utan ADHD. Är svårigheter för mig, dessutom vill jag ju i sociala sammanhang passa in, inte känna utanförskapet utan vara en del av just sammanhanget. Det gör att jag anstränger mig till mitt yttersta, för att inte vara annorlunda vilket är dumt för det är ju just det som jag är…

Inte kräver jag att Människor utan adhd ska anstränga sig till det yttersta, för att det ska ha lika många sinnen öppna för att jag har det. Ändå kräver jag just det av mig själv. Hm dumt ser jag, kanske är det så enkelt att jag ska lägga kraften på att jag inte ska anstränga mig så. Men hur gör jag det. För självklart, är det så att även om jag inte vill bli av med mina tillgångar, så vill jag bo i sammanhang av acceptans, förståelse. När jag säger just dessa ord så menar jag inte att andra människor ska slå knut på sig själva, för att förstå mig. Nej så menar jag inte, men jag vill inte heller slå knut på mig själv för att passa in. För alla dessa knutar, kommer ändå innehålla av, på och på, av. Vad jag skulle vilja är att När det är AV, så skulle jag vilja att andra människor som finns i mina områden. Accepterar, INTE tar mina AV-effekter personligt, utan ser det för vad det är. Jag tycker liksom inte mindre om, utan är bara trött, av. Då jag bokade in, så tänkte jag inte på just, – AV OCH PÅ. Eftertänket i AV- effekten fanns liksom inte i planeringen.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att hävda att minnesträningsprogrammet Robomemo minskar symptomen hos elever med adhd. Det konstaterade Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) som utvärderade den samlade forskningen.

Elin Buchmayer är chef för Cogmed i Sverige som säljer användarlicenser för Robomemo. Hon menar att det tillkommit studier efter SBU:s granskning.

http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2011/03/29/tveksamt-robomemo-hjalper-elever-adhdännu mera där till finns att läsa på just denna sida. De vill att robomemo ska bota adhd.

Varför i hela världen vill man hela tiden bota mig och människor som har liknade egenskaper som mig. Jag vill inte bli botad! Jag vill inte att man ska göra om mig och ta bort mina till och o tillgångar!

ADHD är ingen sjukdom!

Det är ett funktionshinder.

ADHD är ingen Sjukdom!

Min medicin äter jag för att jag skall Mera stå ut med min omgivning. Cogmed fick jag första gången kontakt med då jag fick min diagnos, cure ask Psykologen berättade för mig att det kan vara en del i behandling för att hjälpa mig få ett bättre arbetsminne. Det ska gudarna veta att jag skulle behöva. För när människor skojar om att de eller den han har ont när han tänker, då skrattar inte jag. För sanningen är det att jag faktiskt har ont när jag tänker, inte då jag tänker en eller två tankar. Nej det fixar jag med, men, om jag därefter ska ha flera led i mina tankar, då har jag ont när jag tänker. Lästalen i skolan till exempel då vill jag minnas att det gjorde ont att tänka. Eller nej, där behöll jag minsta möjliga motstånd, och la av innan jag började detta för att inte misslyckas. ” se det viktiga” om jag inte ens försöker läsa talet som jag redan från början vet om att jag inte klarar av så misslyckas jag ju inte . I och för sig så provar jag ju inte överhuvudtaget. Men jag slipper i alla fall att misslyckas med det jag själv förväntar av mig.

Kan jag inte vara bra på att vara bra, då kan jag vara bra på att vara dålig. Dessutom är det ju så mycket lättare.

Cogmed är inte en behandling som gör att jag blir av med adhd, vilket jag anser vara tur. Men det hjälper mig att tänka i flera led än de två jag har förmåga att tänka. Programmet är utformat för att jag ska få ett bättre arbetsminne. Alla olika saker som finns för att jag ska få en vardag som jag hanterar är till för att jag ska få ett enklare liv.

Concertan saktar ner mig ger mig mera tålamod, gör mig mera okänslig emot olika ljud, hjälper mig att sakta ner mina tankar, den hjälper mig att få en inre röst. Cogmed är inte för att ta bort saker i ADHD. Nej Cogmed är till för att jag ska kunna lägga till flera led i mina tankar. Det är till för att jag kanske skall kunna räkna ut hur många ören billigare det faktiskt är när det står 10 %, eller för att jag skall kunna dela upp betalningar i huvudet så att jag slipper komma hem och inse att den billiga telefonen som jag betalade i 1 krona för egentligen kostar mig en förmögenhet där slutsumman kanske blir 6000 då jag bara har betalat 250 kronor i en herrans massa månader. Plus alla avi avgifter, och andra avgifter som bolag kan hitt på! Nu försökte jag mig på att hitta vinster i Cogmeg, för vuxna som har lite svårt med tankar i flera led.

Men jag vet också av erfarenheter hos barn, att Cogmed tränar upp arbetsminnet, det i sin tur gör att barn efter den tuffa behandlingen, som Cogmed faktiskt innebär, gör att de blir mindre trötta efter skolans slut.

Bara det är en vinst!

För trötta barn efterskolan gör att relationer hemma blir tilltufsade, speciellt om föräldern själv har samma svårigheter. Vilket är en vanlighet, då jag ser ett genetiskt arv. Vilket jag sen ser sambandet till miljön för i familjer där det finns adhd bor det svårigheter i struktur, planering, tidsuppfattningar mm mm…..

Lev i dag just nu…… Min lilla mirakel penna Här kan du se flera bra Hjälpmedel som finns

Ett träd med grenar av NPF. Så tänker jag, ed eller till och med att vi sitter på samma gren i trädet, healing men olika nära eller långt ut på grenen. ADHD, ADD, Damp* Asperger, Tourettes, , Autism, vissa vill gärna se tvångssyndrom inom samma spektrum. Har ju själv lite tvång i vissa delar som jag aktivt måste jobba med, för att inte bli slav under vissa egenheter. Om vi tänker oss ett träd och att en av grenarna är just Npf spektrat, så sitter vi liksom på samma gren även om vi alla är olika, vi är ju som övriga befolkningen Dvs. Olika.

Då jag träffar människor som har samma små egenskaper som jag. Upplever jag ibland att vi har likheter i upplevelser i livshistorier och ganska många likheter i tänket. ADHD utan H- et, ADD menar man är avsaknad av hyperaktiviteten, fast här har jag mera känslan av att just ADHD, ADD är ett pendelsträck för mig. För ibland när jag har 1000 saker i projekt måste jag för att överleva bli lite ADD-aktig för att orka leva vidare, för att sakta ner min kroppstakt. Ketchup effekten är något som min make liknar mig med. Här menar han att det är just egenskaperna av ADHD som är effekten. Man skakar och skakar och inte något över huvudtaget händer, där efter när man nästan tröttnat, så ligger all ketchup på tallriken om man inte ser upp.

Av/ På knappen känner jag det som, för det är en av och på knapp i mig. En stund På, då jag bor i rastlöshet och upptåg i massor, därefter när projektet eller vad det är. Då projektet är klart, behöver jag gå hem till mig och vila, vila! Som isolering, då går jag hem så tröttande trött att det endast finns energi till att andas och knappt det. Under tröttheten och isoleringstiden sitter jag vid min dator och skriver eller målar. Ibland gör jag båda delar. Just dessa stunder lär jag känna mig själv, reflektionstider för att sortera och packa in händelser som varit där ute i samhället. Att vara social för mig är krävande, det tar på mina krafter. Det är situationer som jag skärper till mig i. När maken är med behöver jag inte skärpa till mig så mycket, för då kan jag vila mig i att han hjälper mig, det gör att jag inte tröttnar så totalt. Då jag är helt själv krävs det mera energi. Är situationen ny och ovan, så kan jag lova att jag är fel, helt slut och antingen för mycket eller för lite. Antingen syns eller syns jag inte beroende på hur jag sovit eller hur det varit innan.

Varför skrev jag det här? Vad va det jag ville visa, är tyvärr inte här längre. Men publicerar det ändå.

Ibland är livet sånt, ibland glömmer jag av varför, det bara blev så, och jag tänkte inte på det. Det gör jag inte nu heller…….

(*Damp säger vi bara i Sverige, lärde Tore Andreasen mig. På en föreläsning för några år sedan, då han pratade om hur ungdomsvård och andra instanser behövde titta vidare, denna länk visar på vad han kommit framtill.)