Etikett: artros

  • Mediciner som har bipacksedel bör läsas.

    När jag var hos doktorn fick jag en medicin som skulle hjälpa mot värk. Vilket den gjorde. Jag var duktig och kom ihåg min medicin varje dag. Värken försvann.  Några dagar innan julafton så kände jag hur jag fick lite snabbare puls,  och hjärtat slog som om jag sprungit det fortast jag kunde.  På julafton började jag känna att jag hade svårt för att andas lite och jag kände mig sjuk.  I går när jag kom hem från jobbet var jag trött, så jag tänkte att det får bli en dag med film och soffan.   Trodde jag höll på att bli riktigt sjuk.  Maken åkte till stan och handlade när jag för första gången kände att jag inte kunde andas riktigt.  När maken kom hem så berättade jag för honom att det kändes konstigt i halsen som om jag hade svårt att få in luften. Började känna ångest över mitt jobb pass och kurerade mig med att sova sova och åter sova.  Tror jag var vaken högst fem timmar i går på dagen,och sov ändå hela natten tills idag.  När jag vaknade var jag fortfarande trött och fortfarande känslan av att ha svårt att andas.  När maken gick ut med hunden kände jag hur hjärtat galopperade i kroppen på mig.  Vilket gjorde mig rädd, Jag har också börjat få blå märken på kroppen.

    När hjärtat började slå normalt igen tänkte jag att nej jag får nog ta och titta på de där biverkningarna på medicinen, kanske är det något som jag kan klura ut genom att i alla fall läsa dom. Det var ett bra beslut att läsa dom, för allt det som jag trott varit sjukdom är tydligen biverkningar. Det gör att jag tar egna beslut igen.  Tänker inte äta mediciner som gör mig sjuk.  På bipacksedeln stod där att medicinen som jag fått kan ge hjärtklappning, till och med hjärtinfarkt, stroke,  att man kan få andnöd och att blåmärken är vanligt att de uppkommer, samt att man kan känna av trötthet.

    För ett år sedan slutade jag läsa just bipacksedlar, då jag ofta blir så rädd så jag inte vågar äta medicinen jag fått.  Idag känner jag att det är ett dumt beslut jag tog, då för ett år sedan när jag slutade läsa dom.  Så dum tänker jag inte vara igen.  Medicinen som jag fick för en vecka sedan tänker jag inte äta igen för just den känslan som bor i kroppen just nu vill jag verkligen inte ha.  Svårigheter att andas och bli andfådd av bara röra mig är inte något som jag vill uppleva. Frågan är nu bara om jag bara slutar äta medicinerna kommer då biverkningarna att upphöra eller är det kanske så att jag behöver prata med en läkare? Nu står det ju att man bör rådgöra med Läkare om man upplever biverkningar, men jag tänker att jag väntar några dagar.  Jag tänker att om det går över av sig själv lär det ju inte vara något farligt.

    Medicinen jag har ätit är Arcoxia 90 mg. När jag läste på fass ska man tydligen ta 30 mg vid artros.  Jag tänker inte äta den överhuvudtaget för den verkar vara farligt farlig i alla fall för mig.

  • Artros är en sjukdom.

    Nu har jag gått Artros skolan.  Vad jag önskar är att jag hade gått den tidigare, viagra innan jag fick ont, för vad jag lärt mig där är att Atros är en sjukdom, där brosket i kroppen bryts ner fortare än det byggs upp.   Sjukdomen går i skov och träning gör susen.  30 minuter flera dagar i vecka är minimum,  där till alla muskelövningar samt töjningar så att man inte förlorar sin rörlighet är nödvändigt.  Har man Artros i höften knän är det ganska vanligt att man sedan får det i händer och andra ställen på kroppen.  Nu har jag tränings program för höft, knän och händer.  Det vill till att inte tappa sugen det vill till att hålla ut och göra.  Jag tänker att jag gör som jag gör med övriga livet.  Schema lägger,  ska strukturera upp det i min googlekallender.

    30 minuter cyklande varje dag, nu när hösten är mera kylig blir det cykeln nere i källaren.  Ryggprogrammet samt knäprogrammet efter cyklandet,  handprogrammet på kvällarna när jag ändå bara sitter och ser på tv.  Jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre i min kropp. Kanske slipper jag inte värken, men jag ska lära mig hantera den. Jag har tänkt bibehålla den rörlighet jag har.

    Igår inhandlade maken nyponpulver i små kapslar. Det ska vara inflammationshämmande och nyttigt för återuppbyggnaden av kroppen där till Genacol som hjälper till med att bygga upp i lederna.

    Röntgen har jag gått och väntat på i flera veckor igår ringde jag dit för att undersöka varför jag inte fick någon tid. Remissen hade inte kommit fram. Men nu är det ordnat,  Ortopeden hade skickat påtryckning från vårdcentralen om röntgen och jag påtryckte från mitt håll.  På fredag ska jag äntligen dit.  Röntgen kommer visa på om jag behöver operation eller om det kommer hjälpa med att bara träna upp mina muskler i höft och knän. Genacol och de små kapslarna med nyponpulver ska jag fortsätta med. Det är ju inga farliga tabletter så som de morfintabletter jag fått innan.  Jag ska bli en duktig artros patient göra allt som jag kan för att bli så bra som möjligt är min vilja och tanke. 🙂  Träningen av min höft och mina knän ska jag göra försöka göra varje dag, minst varannan dag.  Även då skovet jag nu haft så länge gått tillbaka.

    Att få kunskap om sin Artros är viktigt i alla fall har det varit viktigt för mig. Nu ska jag ner i källaren och träna en halvtimma sedan blir det rygg och knä träning 🙂

    Ha en fin dag där ute i höstmörkret.

    Lev idag just nu, då blir vi mera levande och upplever de där små miraklerna i dagen.

    Livet är vackert även om kroppen strejkar och pratar i värk.

  • En sån dag

    Igår var jag så glad över att jag inte hade värk i höften, find var så glad över att den där gnagande känslan i höften inte fanns.  Det gick enkelt att gå och jag började genast inbilla mig att nu var jag frisk, minsann att jag var bra nu.  Fram på kvällen började jag inse att jag hade hoppat över bäcken för tidigt för den där malande känslan kom tillbaka och det ganska så kraftigt.  När jag skulle sova var det som om det varit innan, igen.  Det gnagde rejält i natt som om det bor någon där inne i höften som hyvlar  i höften.  Just sådana här nätter vill jag inte uppleva men inser att de är ganska möjligt att jag kommer uppleva dom igen.

    Jag måste nog inse att det inte bor några mirakel i just sådana här problem.  Det är liksom bara att inse att min höft är som den är.  Men sannerligen börjar jag tröttna. Tröttna på att ha ont, tröttna på att gå som om jag var 80 år, tröttna på att det spelar ingen roll om jag gör eller inte gör saker. Tröttna på att gå hemma och vara sjukskriven, tröttna på alla tankar som bor i sjukskrivenheten, så som ekonomi, tristess, och oroligheter som tänk om de säger att jag inte får vara sjukskriven. Jag som knappt kan gå, jag som vissa dagar funderar på om det är värt besväret att resa mig upp för att gå till köket.  Jag som  de sista timmarna innan jag ska gå och lägga mig börjat bli rädd för att gå till sängen. För jag vet hur ont det gör när jag vänder på mig.  I går trodde jag att nu har jag vilat tillräckligt, nu är jag minsann frisk igen, nu har jag inte ont. Antagligen satt jag för länge på stolen, eller så gjorde jag något annat dumt för i natt och idag är det onda tillbaka som den alltid har varit här.  Jag känner lite som om jag tappar greppet, känner saker som är lite hängande i luften med jobbet saker, saker här hemma som jag oxå borde ta tag i. Men jag kan inte. Idag är jag oerhört glad över att jag har två självgående dammsugare en i källaren och en på övervåningen. De gör ju att jag i alla fall slipper gå runt i massa smulor på golvet.