lyssna på kroppens signaler

Att lyssna på kroppens signaler är något jag har fått lära mig den långa vägen – genom smärta, motstånd och till slut samarbete.

Read this post on English ->Listening to the Body’s Signals – pain, trust, and cooperation

Jag har märkt något med min kropp genom åren.
När kroppen talar, gör den det tydligt. Den svarar. Den försöker kommunicera – hela tiden.

Read this post in English->

När höften spökar så känns den. Det är inte subtilt.
Det som däremot inte alltid varit lika självklart är att jag och min kropp inte alltid har talat samma språk.

När jag inte lyssnade i tid

Jag minns när min höft började bråka första gången.
Jag sa till mig själv att det går över.

En vecka gick.
Två veckor gick.
Till slut kanske ett halvår, innan min make sa det jag själv inte ville höra:

Nu är det nog. Nu behöver du gå till doktorn.

Jag gick.
Jag fick medicin som jag inte tyckte om – och som kroppen definitivt inte tyckte om.

Den protesterade direkt.

Magen krånglade.
Jag började tappa hår.
Kala fläckar stora som pingisbollar dök upp.

Jag gick vidare till en specialist, en riktig höftläkare.
Han gav mig en annan medicin och värken försvann nästan direkt.

Men efter tre dagar började något annat.

När kroppens signaler slog larm

Jag kunde knappt hålla mig vaken.
Jag fick blåmärken stora som mobiltelefoner, trots att jag knappt rört mig.
Jag sov i två dygn, vaken bara korta stunder.
När jag reste mig svartnade det för ögonen.
Det blev tungt att andas.

Ändå gick jag till jobbet.

Jag skulle gå upp för trapporna.
Fick vila mellan varje våning.
På tredje våningen ringde jag 1177.

Hon ville skicka ambulans.

Jag sa nej.
Jag förklarade att jag jobbade ensam.
Att mina klienter skulle bli rädda.
Jag frågade till och med om det kunde vänta till dagen efter.

Då sa hon, lugnt men mycket bestämt:

Nu lyssnar du på mig. Du sitter där du sitter. Jag skickar en ambulans.

Jag fick tag på en kollega.
Min make – som bor fem minuter bort – kom och hämtade mig.

På sjukhuset konstaterade de att jag inte tålde medicinen.
Jag hade fått vatten i lungorna.

Läkaren sa:
Du får aldrig mer ta den här medicinen. Det här är allvarligt. Det måste du alltid berätta vid framtida läkarbesök.

Den här gången lyssnade jag.

Att prova – och känna efter

Värken kom tillbaka senare.

Jag, som är så spruträdd, vågade till slut ta en kortisonspruta.
Värken försvann – men tankarna gjorde ont.
Kroppen kändes främmande.

Det här är inte jag, tänkte jag.
Saker som sprutas in i kroppen ska inte kännas så här.

Efter ett halvår började det gnaga igen.

Jag provade akupunktur.
Och kroppen slutade protestera.

Jag somnade där på britsen, med hela höftpartiet fullt av nålar.
Tolv gånger gick jag.

När rehab-personalen sa:
Nu får du inte fler behandlingar här, men du kan gå någon annanstans – de ser ju inte att du varit här

…då sa min kropp nej.

Inte luras.
Inte kringgå.
Inte pressa.

Jag får stå ut.

När beröring fick ta plats

Efter många år av värk, mediciner och försök provade jag thaimassage.
Herregud, vad ont det gjorde i början.

Jag grät.
Massören sa:
Din kropp skriker. Du behöver blodflöde.

Jag grät – och hon masserade.

Efter tredje gången gjorde det inte ont längre.
Det kändes. Men det var något annat.

Ett uppehåll gjordes.
Värken kom tillbaka.
Jag fick morfintabletter.

Då sa inte bara kroppen nej – hela min själ gjorde det.

En tablett gjorde mig konstig i huvudet.
Värken försvann, men världen blev avskärmad.
Det kändes som att ha en pälsmössa på hjärnan.
När människor pratade blev det eko.

Efter tre dagar slutade jag.

Inte min grej.

När jag började lyssna på kroppens signaler

Jag hittade en akupunktör som verkligen såg min kropp.
Han sa: Det här fixar vi.

Det gjorde ont i början.
Men efter första nålen somnade jag.
Jag vaknade bara när han justerade dem.

Tolv behandlingar.
Nästan ett år utan värk.

Sömnen blev bättre.
Kroppen orkade mer.

Jag blev dum och trodde att jag var frisk.
Jag gick långa promenader, varje dag.

Värken kom tillbaka.

I dag vet jag att jag lever med artros och artrit.
En diagnos som ibland känns som en slaskhink för smärta man inte riktigt kan förklara.

Men jag vet också något annat nu.

Att justera – inte bekämpa

Visst finns värken där fortfarande.
Vissa dagar mer, andra dagar mindre.

Men skillnaden i dag är att jag inte längre kör över den.
I stället försöker jag lyssna på kroppens signaler innan smärtan blir ett rop.

När höften gör sig påmind försöker jag stanna upp och visa min kropp något annat än motstånd:

Jag hör dig.
Jag ser dig.
Jag lyssnar på dig.

Det är lite som att måla en tavla.
Grunden måste på, men den får inte torka.
Sedan behöver penseln och färgen samarbeta.

Alla tavlor bli inte det dom skulle men penseldragen blev för att dom ville mera

Ibland blir det inte som man tänkt.
Men då försöker jag att inte kalla det ett fel.
Kanske var det något annat som också ville få plats på duken.

Och så är det med kroppen också.

Det som först känns som smärta eller protest är ofta något som vill bli sett.
Inte borttaget – utan justerat.

Med små, små rörelser.
Med lyhördhet.
Med tillit till processen.

AHA – mellan raderna

Det här är inte en text om värk.
Det är en text om tillit.

Om att sluta vara i krig med kroppen
och i stället börja samarbeta.

Reflektion

Min kropp är inte emot mig.
Den är ärlig.

När jag lyssnar svarar den.
När jag inte lyssnar höjer den rösten.

Och kanske är det just där läkningen börjar –
inte i att bli smärtfri,
utan i att vara i relation med sin kropp.

Att vara i relation

Att vara i relation med sin kropp,
och med sin själ – sitt själv –
det är då livet känns på riktigt härligt.

Då blir det onda inte ett krig.
Det blir ett samspel.

För mig handlar det om att lyssna på kroppens signaler snarare än att prestera mig igenom livet.

Vissa dagar ska jag inte ut och gå.
Och det är okej.

Men vissa dagar vill både kroppen och själen ha luft.
Rörelse.
Vidder.

Det är då jag märker att vi pratar samma språk,
jag och kroppen.

Inte genom prestation.
Inte genom krav.

Utan genom lyhördhet.

När jag väl började lyssna på kroppens signaler förändrades hela min relation till smärtan.

Frågor till dig som läser

Hur låter din kropps språk just nu?
När lyssnade du senast – på riktigt – utan att försöka ändra något direkt?
Finns det något i din vardag som hjälper dig att samarbeta med kroppen, snarare än att kämpa mot den?
Vad händer om du ser smärta eller trötthet som ett budskap, inte ett fel?

Du behöver inte svara högt.
Ibland räcker det att frågorna får landa.

Det jag gör idag just nu betalar sig i morgon så idag är viktigt och historian behöver finnas för att jag idag ska göra bra val framöver.

🔗Läs vidare – om kropp, närvaro och det som bär

Om du vill läsa mer på liknande teman, kanske de här texterna kan vara något för dig:

Carina Ikonen Nilsson

Lev idag just nu, igår finns inte här och morgondagen den kommer först i morgon. Just nu i denna stunden är något vi kan göra något åt. Ibland är det bara att andas.

💛 Prenumerera

Vill du följa med?

Jag skriver om vardag, kropp, närvaro och det som bär –
ibland stillsamt, ibland mitt i livet.

👉 Prenumerera här:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

☕ PayPal-stöd (mjukt och frivilligt)

Om du vill stötta mitt skrivande och den här platsen, finns möjlighet att bidra.
Helt frivilligt – men alltid uppskattat.

👉 Stöd via PayPal:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Lyssna på kroppens signaler