Första resan – vår och en ny början
Det här är husbil vardag reflektion på riktigt.
Första resan.
Första turen med husbilen 2026.
Vår är det.
Solen visade sig igår – och idag vaknar vi till en mulen morgon.
Men ändå…
första resan är här.
Och säsongen har börjat för oss igen.
Här ska vi tillbringa en dag.
En dag i husbilen, i vardagen, i det som är vårt.
👉 🇬🇧 Read this post in English motorhome everyday life reflection– first trip 2026
👉 Prenumerera: Prenumerera här
Här har du också möjlighet att läsa gårdagens inlägg,
det som handlade om min mamma och tiden när folkhemmet växte fram:👉Samhällsansvar och generationshistoria – från folkhem till nu
Tankar om en tid då barn inte skulle behöva gå hungriga.
En tid där trygghet byggdes upp.
Och samtidigt…
en annan hunger.
Hungern efter gemenskap.
Efter närhet.
Efter att få höra till.
En trygghet som idag ibland kan kännas långt borta.
🌿 Första turen – kallt, kaos och ändå helt rätt
Jo då… vi fick allt gå in när vi grillat klart.
Är man camper så är man.
Man fryser lite och står ut.
Men efter maten blev det ändå att krypa in i husbilen och värma upp sig.
Det är kallt. Och det är verkligen kallt.
Här inne däremot…
här värmer både värmen och mysigheten – både själen och kroppen.
☕ Det där som hör till
Det har tagit tid att komma i ordning.
Och när vi väl var på plats hade vi ändå glömt det viktigaste.
Jag hade glömt likören.
För mig är den jätteviktig – inte annars, men här.
Ett litet glas till kaffet på eftermiddagen i husbilen.
Det hör liksom till.
Som tur var skulle dottern komma förbi och hämta Alfred,
så hon fick stanna och köpa en på vägen hit.
🔥 Men det värsta av allt…
Det var ändå inte likören som var det största problemet.
Maken hade glömt grilltången.
Alltså… det är värre än värst enligt honom själv.
Så det började inte riktigt bra –
första resan för säsongen.
🌲Husbil vardag reflektion – och ändå… känslan
Så där satt vi.
Utan rätt grilltång.
Och kaffet – ja, det blev utan likör.
Men kaffet gick ner ändå.
Och känslan… den fanns där.
Att sitta utanför bilen med fällen i stolen
och dricka årets första husbilskaffe.
Det är något speciellt med det.
Det är just här husbil vardag reflektion blir som tydligast.
🌙 Kvällen – när allt landar
Men vi överlevde dagen.
Trots missöden, glömd likör och saknad grilltång –
så blev det en dag ändå.
Och när kvällen kom…
så kröp vi in i husbilen.
Med den där speciella känslan i kroppen.
Husbils-känslan.
Den som är både frihet och litenhet på samma gång.
🏕️ Här är vi
Här är vi.
Jag, maken och lillkillen.
Här umgås vi på vårt eget sätt.
Jag bakom bloggen.
Lillkillen bakom sitt spel.
Och maken med sina hästar.
💭 Det tysta samspelet
Och ändå… är vi tillsammans.
Vi tittar upp ibland.
Säger något.
Delar en tanke.
Och så återgår vi igen
till det som är vårt.
För att en stund senare
möta varandras blick igen.
🤍 Att trivas i det enkla
Det är inget högljutt.
Inget som måste fyllas.
Men det är något som bär.
Vi trivs alla tre
just i det här sammanhanget.
Precis så här.
🌅 Husbil vardag reflektion – natten och kroppen som inte vill sova
Det var som en dröm att krypa ner i sängen.
Och sedan… vaknade mina sömnproblem.
Det snusades och sovs i husbilen –
men jag var klarvaken.
Jag lugnade mig själv.
Andas.
Vänd dig.
Drick vatten.
Det är första natten.
Du kommer att somna.
Och det gjorde jag.
Men jag vaknade igen.
Ont i ryggen.
Höfterna levde sitt eget liv.
⏰ Morgonen – att ge efter
Jag kollade klockan.
Halv två.
Fyra.
Fem.
Sex.
Och då kom beslutet:
Gå upp. Tillåt dig att vara trött idag.
Fyra timmars sömn fick räcka.
🌿 En mjuk dag
Artrosen och ryggen har vaknat till liv.
Och idag får det vara så.
En husbilsdag.
En mjuk dag.
Med mjuka tankar.
Mjuka steg.
Och tillåtelse att vara trött.
💬 Fråga till dig som läser
Känner du igen det där…
att allt inte blir som man tänkt – men ändå blir bra?
Och kan du tillåta dig själv att ha en “mjuk dag” när kroppen säger ifrån?
💭 Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar inte om en glömd grilltång eller en saknad likör.
Det handlar om att landa i det som är.
Att livet inte behöver vara perfekt för att vara fint.
Att gemenskap inte alltid är högljudd – ibland räcker det att vara nära.
Och kanske viktigast av allt:
Att lyssna på kroppen
innan den börjar ropa högre.
🤍 Reflektion
En fin dag blir till ändå…
om man bestämmer sig för det.
Det här är min husbil vardag reflektion – mitt i livet, precis som det är.
☕ Stötta gärna mitt skrivande
Vill du stötta mitt skrivande kan du göra det här:
👉 PayPal Me
Lämna ett svar