Etikett: oförmåga

borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden. Det är en mulen morgon, purchase men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken. Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag. Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte.  Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet.

Att leva ett liv i 42 år utan att veta, tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt. Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slaviglatointerligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dumihuvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida.

Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just oförmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar. Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan. Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra  som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.

Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan.  Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar.  Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där oumgåsdagar.  Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.

För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar  flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid. Då får jag möjlighet att vila mig från otillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid.

Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa. Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid.  och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig.

Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina otillgångar,  det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas.  Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir.  Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar.

Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid.  Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm, Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina otilllgångar.

Till sist dela med dig av det vackra i livet, ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi.  Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.