Malix.se

Just nu är tempot långsammare än det brukar vara. Jag är tjänstledig, och det har öppnat upp för så mycket mer än jag först trodde. Visst, det var för lillkillens skull – men också lite för min. För att hinna vara där. För honom, men också för mig. Och någonstans mitt i det långsamma har jag börjat se mig själv tydligare.

Hur mår jag egentligen?

Det har tagit lite tid att landa. När man stannar upp kommer saker ikapp. Tankar. Känslor. Sånt man inte hinner känna när vardagen går i 180.
Men jag märker nu att jag andas djupare. Jag sover bättre. Jag har lättare för att skratta. Det har blivit enklare att vara närvarande – och jag känner mig mer som mig själv igen. Det är en lugnare och ett mera stilla jag som har hittat fram. Jag kan stanna upp och verkligen känna efter vad min kropp säger till mig. Jag har möjligheten att sitta ner och smaka på tet. Jag känner hur mjukt det känns när teet sväljs. Det fyller på mjukheter i kroppen. En kopp te för mig i sådana stunder känns helande och fyller på kroppen med ro.

Jag får också känna mig trött på riktigt. Inte bara sån där trötthet man skjuter undan, utan en sån som får vila. Det är en oväntad lyx. Känns som det är en viktig Lyx som helar inuti kroppen. Jag kan vila mig i att idag får det bli en lugn dag jag gör det i morgon istället.

Vad jag upptäcker hos mig själv

Jag trivs mer än jag visste i det enkla. Med att planera vad vi ska äta, gå ut i växthuset, skala potatis, höra ljudet av tystnad. Jag känner att jag blir mer kreativ när jag får andas. Får tänka färdigt en tanke. Får skriva, laga mat, bara vara.

Jag upptäcker också vad som inte längre får följa med. Stressen. Jäktet. Det där ständiga känslan av att alltid vara lite sen eller efter i planeringen. Jag vill inte tillbaka dit. Inte som det var.

Vad vill jag ta med mig vidare?

Jag vet att tjänstledigheten inte är för evigt. Vardagen kommer igen. Men jag vill inte bara kliva rakt in i det som var.

Jag vill ha tid för ett samtal. För en stund utan tankar som rusar. Som igår – jag och lillkillen planterade grönsaker när telefonen ringde och lilltjejen ropade att hon klarat matten.
Sen satt vi i vardagsrummet och käkade glass. Hon berättade om livet, om gymnasiet, om sina mål. Och jag fick vara med. I stunden. Sådana ögonblick är heliga.

Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha plockat ur diskmaskinen. Vila i känslan att jag har tid i morgon. Nu behöver jag bara vila. Jag vill ta med mig det lugnet. Den rytmen. Skapa små rum av stillhet – även när livet snurrar.

Avslutning

Tjänstledigheten var från början en lösning. Men det har blivit något mer. Den har blivit en påminnelse om vem jag är, bortanför prestation och full kalender.

Jag är tacksam för den här tiden. För att få vara nära ett barn som lär känna mig – men också för att jag lär känna mig själv igen. Jag behöver inte prestera hela tiden. Det räcker långt med att andas. Jag har hunnit med att ta ställning och sätta upp gränser.
Gränser som genom tankar och funderingar där tiden har funnits. Jag har hunnit med att fråga varför gör jag? För vem skull? Ibland har det seglat in gränser för att skydda mig själv mitt innersta. Jag har hittat till att njuta av sitta still och betrakta omgivningen. Hunnit med att känna med alla mina sinnen. Luktat på blommor, njutit av att stå i källaren och stryka mina kläder. Inte för att jag måste utan för att jag vill.
Kanske är det där, i mellanrummen, som de största gåvorna finns.

Har du tid att stanna upp i dina görande? Kanske till och med sluta göra för att just i stunden njuta av det som är omkring dig? Hur gör du för att vara närvarande i stunden?

Tack för att du läser. Jag hoppas att du också får tid att andas – mitt i allt som är.

#tjänstledig #tid #livskraft #gränser

Lev idag. Just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först sen. Just nu är det som gäller.
/Carina Ikonen Nilsson