Månad: augusti 2025 Sida 1 av 7

Motorhome Kungshamn – days of stillness, jellyfish and seafood

Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.

Läs det här inlägget på svenska → Husbil Kungshamn – dagar av stillhet, maneter och skaldjur


Morning in the motorhome in Kungshamn

This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.

It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.


Performance anxiety knocking on the door

When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.

What do you want to read about? Do I write well enough?
And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.


Bath memories from the motorhome in Kungshamn

We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.

Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.

Also read: Hanatorp Camping and ADHD – morning by the lake and the Law of Jante


A seafood evening and a lesson learned

Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.

We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.

But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.


Evening by the sea

It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.

Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.

Read more about our travels in the category Motorhome Life


Reflection

Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.


AHA – between the lines

It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.


My voice – between the lines

I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.


Höstbild från Kungshamn.
Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson


Support & Subscribe

Do you want to read more posts about everyday life, motorhome adventures and reflections?
Subscribe here – click to follow the blog

Do you want to support my writing?
Support via PayPal

Read more about Wiggersvik Camping


Husbil Kungshamn – dagar av stillhet, maneter och skaldjur

Här i husbilen i Kungshamn har nedräkningen börjat. Inte för alla våra husbilsturer, men kanske för den sista gången hit till Kungshamn för denna säsong. Här i vår LVL^2 möter jag tystnaden, tankarna och en vardag som blir till minnen – med kaffekoppen bredvid mig, havet utanför och orden som följer med.

Read this post in English → Motorhome Kungshamn – days of stillness, jellyfish and seafood

Utsikt genom husbilens backspegel i Kungshamn – havet, bryggorna och en stilla höstmorgon.”

Morgon i husbil i Kungshamn

Idag vaknade jag i Kungshamn. Kaffet står som vanligt bredvid mig och de övriga i vår bil sover. Jag älskar de här stunderna när jag är vaken helt själv i husbilen och inget eller ingen stör mig när tangenterna trycks ner.

Det fyller mig med ro. Ensamheten är inte ensamhet – det är en stund med mig och de som bor inom mig: mina tankar, känslor och stillheten i att få vakna upp tillsammans med orden. Bara jag, kaffet och du som läser. Det gör mig varm i hjärtat att ni blivit så många som tittar in här. Tänk att lilla jag skriver saker som andra vill läsa.


Prestationsångesten som knackar på

När jag skrev bara på svenska var det inte så många som kikade in här. Nu är ni fler, mest från USA men också från andra delar av världen. Det är en glädje – men också en liten rädsla. En ångest. Svårigheten att prestera smyger sig på.

Vad vill ni läsa om? Skriver jag tillräckligt bra?
Där någonstans inser jag att det är fel tankar. För jag är jag, och jag skriver bäst när jag skriver mina ord. Prestationsångesten gör mig bara sämre. Därför lutar jag mig tillbaka och väljer istället att känna tacksamhet över att det är så många som läser, också på engelska.


Vår husbil LVL^2 parkerad vid vattnet i Kungshamn, en plats vi återvänder till varje år.

Badminnen från husbil i Kungshamn

Vi brukar åka hit några gånger om året. Här i Wiggersvik har jag badat långt in på hösten och väldigt tidigt på våren. Ett år var det 4,8 grader i vattnet. En kille som satt i en båt ropade att han tyckte jag var modig. Modigt kanske, men när man gör det ofta känns det mest naturligt.

Igår när vi gick ner mot bryggorna såg jag att det inte skulle bli något dopp för mig. Vattnet var fullt av röda maneter som lyste ilsket. Jag är rädd för dem. Skulle jag bada bland de där brännande små sakerna, då hade jag verkligen prövat mitt mod. Samtidigt måste jag erkänna att här är jag feg – ett bad hade varit uppfriskande och härligt, men jag vågade inte.

Läs också: Hanatorp Camping och ADHD – morgon vid sjön och Jantelagen


Skaldjurskväll och en näsbränna

Igår kväll satt jag och maken ute. Vi dukade upp med kräftor, räkor, rostat bröd och majonnäs. Till mig blev det kräftor, här vill jag erkänna att jag är lite lat. För jag orkar inte sitta och skala små räkor. Räkorna gick till maken, eftersom han har tålamodet.

Vi köpte färdigförpackade räkor och kräftor på Citygross. Annars har vi alltid stått vid charken och beställt över disk. Jag erkänner, här hade jag en förutfattad mening. Jag tänkte att de där färdigförpackade påsarna var det som inte dög till disken. Att räkorna inte skulle vara så fina.

Men här fick jag en näsbränna. För mina förutfattade tankar visade sig vara fel. Dessutom var räkorna och kräftorna fantastiskt fina. Någon enstaka överkokt kräfta, men de flesta var spänstiga och goda. En liten påminnelse till mig själv om att inte döma för snabbt.


Kvällen vid havet

Det var lite kyligare än kvällarna som varit innan denna helg i husbilen. Jag satt med filt om mig och önskade att jag varit klok nog att ta en bild på vattnet. Havet gungade i långa, mjuka rörelser – nästan som en meditation. Molnen, solglimtarna och fiskmåsarna gjorde omgivningen till ett levande konstverk.

Här i Kungshamn är hösten redan tydligare än hemma. Löven glöder i gult och rött, vilket gör att träden badar i färger. Jag tycker att det gått på tok för fort. Ändå är det vackert. Sommaren känns redan långt borta.

Läs mer om våra resor i kategorin Husbilsliv

Havet i Kungshamn med bryggor och klippor i höstens färger – en vy från vår husbilstur.

Reflektion

Kungshamn blev ännu en resa som stannade kvar i mig. En plats där jag både fick möta min rädsla för maneter och min förutfattade mening om räkor i en papperspåse. Havet som gungade, hösten färgade träden, och i husbilen fick jag min stund med orden. Det är just de här ögonblicken som gör att jag vill fortsätta skriva, även när prestationsångesten försöker smyga sig in.


AHA – mellan raderna

Det är inte alltid havet eller platsen som är det viktiga. Det är mötet med mig själv som sker där. När kräftorna överraskade med sin kvalitet, när jag fegade ur inför maneterna eller när kaffet smakade extra gott i ensamheten – där fanns det viktiga. Det var aldrig bara Kungshamn, det var alltid jag i mötet med Kungshamn.


Min röst: Mellan raderna

Jag ser mig själv här i husbilen, med kaffet, tangenterna och havet utanför. Jag oroar mig för att inte skriva bra nog, men samtidigt vet jag att orden bär bäst när de är mina. Mellan raderna hör jag en stolthet över att jag vågar vara mig själv, även i de små orden. Jag tvivlar, men jag ger inte upp. Och kanske är det just därför jag fortsätter.

Höstbild från Kungshamn.

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson


Stöd & prenumeration

Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner?
Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd via PayPal

Här kan du läsa om Wiggersvik Camping.

En lugn dag på altanen – förberedelser inför husbilsresan till Wiggersvik

I dag fick det bli vila i stället för måsten. Kroppen säger ifrån, men tacksamheten över att vara hemma och kunna skriva är större. I morgon väntar en ny resa med husbilen – till Kungshamn Wiggersvik.

Läs inlägget på engelska här →A Quiet Day on the Patio – Motorhome Trip to Wiggersvik


Just nu på altanen

Utsikt från altanen under paviljongen med soffa och bord.
Min plats i dag – under paviljongen på altanen.

Just nu sitter jag ute på altanen under vår lilla paviljong och påbörjar morgondagens inlägg. Jag hade tänkt tvätta fönster och fixa hemma, men efter att ha pratat med maken insåg jag att det klokaste är att vila.

Jag har blivit sjuk. Inte farligt sjuk, men lite trött, hostig och med feber. Nätterna är dessutom fyllda av avbruten sömn och sömnlöshet i största allmänhet.

Ändå känner jag mig innerligt tacksam över att mitt jobb är här hemma och inte på mitt före detta jobb. Numera är det ingen som blir lidande för att jag inte orkar. På mitt gamla jobb hade jag troligen gått dit ändå, jobbat på som vanligt, för att sedan bli så sjuk att jag hamnat i sängen.

Här bor det en stor tacksamhet över att jag är hemma. Att jag kan sitta här och skriva blogginlägg mitt på dagen och sedan laga mat. Så mycket tacksamhet, faktiskt, att det inte går att beskriva på något annat sätt än just tacksamhet och lugn – även om kroppen känns i olag.


En dag för vila

Ett glas med isvatten på bordet i solen.

Ett enkelt glas med isvatten – vila i sin renaste form.

Jag har bestämt mig för att detta får bli en lugn dag. En dag där jag kan sitta och skriva, vila och dricka massor med isvatten. Katten ligger här bredvid mig och ser ut att ha det ganska så gott.

Det börjar dessutom synas i träden att hösten tar sig framåt. Små gula löv spricker fram i björkarna och i skogen framför mig. Det känns som om sommaren är klar för att somna, medan höstens alla färger sakta vaknar till liv. Lite sorg över att sommaren var kort, men samtidigt förväntan inför den prakt som hösten snart ska ge oss.

Hur känns höstens första tecken där du bor? Har björkarna börjat skifta färg även hos dig?


Förberedelser inför resan

Laptop och isvatten på bordet ute på altanen.

Här ute skriver jag – med frisk luft, dator och isvatten som sällskap.

Trots tröttheten finns det saker som behöver göras. I dag blir det att förbereda husbilen, för i morgon ska vi åka iväg. Här hemma ska det packas, och maken stannar till och handlar när han åker hem från jobbet.

Kanske blir det till och med en liten kräftfest där utanför husbilen i morgon kväll. Vi har bokat plats på Kungshamn Wiggersvik. Kanske blir det sista husbilsresan till Kungshamn för i år. Det blir inte sista husbilsfärden, men kanske de sista nätterna just där för säsongen.

Det är ju det fina med husbilslivet – man behöver inte bestämma så mycket i förväg. I stället blir det som det blir, och man åker dit näsan pekar.


Varför Kungshamn lockar

En helg i Kungshamn till ville jag ha. Vi har varit lite sparsmakade med våra besök där i år. Jag tror faktiskt att vi bara gjort en enda resa dit tidigare under sommaren, och det känns lite för lite.

För Kungshamn är gemytligt. Byn är trevlig och campingen är perfekt för oss. Därför känns det fint att få ännu en helg där – även om det kanske blir den sista för året.

Här hemma ska kläder, mat och dator packas in. Maken tar dessutom med sig sin nyinköpta kamera, som han fick förra veckan. Det blir spännande att se vad han fångar genom linsen.


Hav, vila och campingliv

Det ska bli skönt med en helg vid havet. Kanske blir det några teckningar, kanske lite fiske om lillkillen vill. Eller så blir det, mot alla mina viljor, att jag blir sjuk på riktigt och mest sitter och vilar.

Men jag tänker göra mitt bästa i dag för att vila, så att jag är pigg till i morgon. För en helg ska få bli en helg i husbilen igen.


Lillkillen – ett campingproffs

Det har blivit många helger i husbilen den här sommaren. Faktum är att vi kom fram till, sist vi var ute på tur, att lillkillen faktiskt har kvalat in till elitserien i camping och husbilsliv.

Han vet hur man gör, hur allt ska vara – han är ett proffs efter den här sommaren. Vem vet, kanske blir han en campare själv när han blir stor, med fru och barn. Det får tiden utvisa.


Reflektion

Att vara sjuk är aldrig roligt. Men när kroppen säger ifrån finns det ändå något vackert i att kunna lyssna. Tacksamheten bär mig genom dagen – och havet väntar på mig i morgon.

Vill du läsa fler inlägg om våra resor och livet i husbilen?
Ta en titt här → Husbilsliv – resor, camping & vardagsäventyr


Mellan raderna – min röst

Här finns envishet, men också klokskap. Jag håller fast vid glädjen inför resan och släpper inte taget, trots att kroppen vill annat. Balansen mellan vila och längtan blir mitt ankare.


Slutord

Tack för att du tog dig tid att läsa
Nu vilar jag en stund till, dricker mitt isvatten och laddar inför vår husbilsresa till Kungshamn Wiggersvik.

Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Stöd & prenumeration

Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner?
Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd via PayPal

Läs inlägget på engelska här → A Quiet Day on the Patio – Motorhome Trip to Wiggersvik

A Quiet Day on the Patio – Motorhome Trip to Wiggersvik

Today became a day of rest instead of chores. My body says stop, but the gratitude of being home and able to write is greater. Tomorrow a new motorhome trip awaits – to Wiggersvik in Kungshamn.

Läs det här på Svenska ->En lugn dag på altanen – förberedelser inför husbilsresan till Wiggersvik

Today Became a Day of Rest

Utsikt från altanen under paviljongen med soffa och bord.

Sometimes the body decides for us. I had planned to clean the windows and do chores around the house, but after talking with my husband, I realized the wisest choice was rest.

I’m not seriously ill, but I feel weak, with a cough, a bit of fever, and broken nights filled with restless sleep. Still, I feel deeply grateful that my work is now here at home, where nobody suffers if I don’t manage to keep going. In my former job, I would probably have gone in anyway, pushing myself until I ended up in bed for days.

Now, gratitude is the word that stays with me. Gratitude for being able to sit here on the patio, writing in the middle of the day, with nothing more pressing than preparing dinner later.


A Simple Day of Rest

A glass of ice water – rest in its purest form.

I have decided that today will be a quiet day. A day for writing, resting, and drinking plenty of ice water. Our cat is lying beside me, enjoying the late summer calm.

The trees are starting to change as well. Yellow leaves are peeking out among the birches, and the forest in front of me has a new glow. Summer feels ready to fall asleep, while autumn slowly awakens with its brilliant colors. There is a little sadness that summer was so short, but also an eager expectation of autumn’s beauty.

How does autumn show itself where you live? Have the trees started changing colors yet?


Preparing for the Journey

Even with tiredness in my body, preparations need to be made. Tomorrow we leave with the motorhome, and today will be about packing. My husband will stop for groceries on his way home from work.

We have booked a spot at Kungshamn Wiggersvik. Maybe there will even be a little crayfish feast outside the motorhome tomorrow night. This might be our last trip to Kungshamn this year, even if it won’t be our last motorhome adventure overall. That is the beauty of motorhome life – you don’t need to plan everything in advance. You simply go where the road leads you.


Why Kungshamn Draws Us Back

I wanted one more weekend in Kungshamn. We’ve only been there once this summer, which feels too little. The village is charming, and the campsite fits us perfectly.

So it feels good to return once more – to spend a weekend by the sea, to pack clothes, food, and of course my laptop. My husband also brings his new camera, and I’m curious to see what he captures through the lens.


Sea, Rest, and Camping Life

It will be lovely to spend a weekend by the ocean. Perhaps I’ll draw, perhaps there will be some fishing if our little boy wants to. Or maybe, against my will, I’ll simply rest and recover.

Either way, I’ll do my best today to regain energy so that tomorrow I can enjoy our time at Wiggersvik.


Our Camping Pro

This summer has been full of motorhome weekends. During our last trip, we realized that our little boy has practically become an expert in camping life. He knows how everything works, how to set things up – he is a true pro now.

Who knows, maybe one day he’ll become a camper himself, with his own family and motorhome. Time will tell.


Reflection

Being sick is never pleasant. Yet when the body says stop, there is a quiet beauty in listening. Gratitude carries me through today – and tomorrow, the sea awaits me.

Want to read more about our travels and everyday camping life?
Take a look here → Motorhome Life – trips, camping & everyday adventures


Between the Lines – My Voice

There is determination here, but also wisdom. I hold on to the joy of the journey, even as my body wants something else. The balance between rest and longing becomes my anchor.


Closing Words

Thank you for taking the time to read.
Now I will rest a little longer, sip my ice water, and gather strength for our motorhome trip to Kungshamn Wiggersvik.

Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson

Support & Subscribe

Want to read more posts about everyday life, motorhome adventures, and reflections?
Subscribe here

Want to support my writing?
Support via PayPal

Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.

Att vara farmor – glädje, saknad och kärlek som består

Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.

Read this post in Engslish ->Being a Grandmother – joy, longing and a love that endures


Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.

Minnena som bär

Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.

Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.

Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.


När farmorsrollen förändras

Att vara farmor på avstånd kan kännas som en tom stol vid köksbordet.
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.

Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.

För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.

Att vara farmor är också att bära sorgen över att inte få vara del av sina barnbarn, trots att man en gång var en närvarande mamma. Jag har tidigare skrivit om den processen i inlägget Att hela sig efter att bli bortvald som förälder – när sorgen och kärleken samma gång bor kvar där jag beskriver min process att läka.


Födelsedagen och kramen som betydde allt

När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.

Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.

När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.


Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner

Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.

I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.

Att vara farmor är också att bära minnen av barn och barnbarn i vardagen.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.

I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.


Frågor till dig som läsare

  • Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
  • Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
  • Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?

FAQ – Att vara farmor

Vad innebär det att vara farmor idag?
Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.

Är farmorsrollen alltid självklar?
Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.

Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära?
Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.


Internlänkar


Reflektion – Mellan raderna

Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.


AHA – mellan raderna

Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.


Att vara farmor utan kontakt men ändå orka ta steg i livet. Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson


Prenumerera

Prenumerera på bloggen här


PayPal – Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande? Här kan du bidra:
Stöd mig på PayPal


Being a Grandmother – joy, longing and a love that endures

Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.

Read this post in Swedish Att vara farmor – glädje, saknad och kärlek som består

The memories that carry me

Being a grandmother can feel like standing on a pier facing the vast sea – with both longing and strength.
Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.

Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.

Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.

These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.

When the grandmother role changes

Being a grandmother at a distance can feel like an empty chair at the table.
The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.

But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.

To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.

Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.

The birthday and the hug that meant everything

When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.

I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.

When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.

A love that never disappears

Being a grandmother also means carrying memories of children and grandchildren in everyday life
The photos and keepsakes remind me of the love that endures.

In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.

Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.

In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e

FAQ – Being a Grandmother

What does it mean to be a grandmother today?
Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.

Is the grandmother role always certain?
No, it can be fragile. But love remains – through everything.

How can you be a grandmother when you are not allowed to be close?
Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.



Reflection – Between the Lines

Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.


AHA – Between the Lines

Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.


Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Subscribe
Subscribe to the blog here

Support: Support me on PayPal

Kreativ hörna i källaren med staffli, teckningar och målargreje

ADHD i vardagen – styrkor, kaos och vägar till balans

ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.

Read this post on English->ADHD in Everyday Life – Strengths, Chaos and Balance


Att leva med ADHD i vardagen

ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.

Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.


Att känna känslorna – allt på en gång

Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.

ADHD i vardagen – känslor uttryckta genom blyertsteckningar och kreativitet.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet

Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.

Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.


När det inte blir som det var tänkt

Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.


Revisorn som byttes ut

Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.

Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.


När jobbet ändrar planerna

Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.

(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)


Små verktyg som gör skillnad

Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.

ADHD i vardagen – struktur med Google Kalender och en kopp kaffe.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.

Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.

Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.


FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen

Hur känns ADHD i vardagen?
För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.

Vilka styrkor finns med ADHD?
Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.

Hur kan man skapa balans?
Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.


Slutord

ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.


Styrkan i mötet med ungdomar

Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.

Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa:
“Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”

Jag lade mig i och frågade:
“Vad tror ni det beror på?”

De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.

Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.

Kollegorna svarade:
“Men vi har ju sagt åt henne.”

Jag upprepade:
“Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”

Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.


När orden tar en annan väg

Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.

Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.


Reflektion

Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.


Call to action

Prenumerera på bloggen här för att få nya inlägg direkt i din inkorg.
Stöd gärna mitt skrivande via PayPal om du vill bidra till fler texter.

Interna länkar

Attention är ett förbund som sprider kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), påverkar beslutsfattare och erbjuder gemenskap.

Compassen här är en förening där människor möts känner igen sig och får gemenskap.


Carina Ikonen Nilsson

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

ADHD in Everyday Life – Strengths, Chaos and Balance

ADHD in everyday life is not just a diagnosis – it is a lived experience. It holds strengths, chaos, emotions and intuition, all at once. Here I share my own experiences of living in the in-between – where it sometimes hurts, but where joy and presence also grow.

Läs det här inlägget på svenska → ADHD i vardagen – styrkor, kaos och vägar till balans


Living with ADHD in Everyday Life

ADHD in everyday life can sometimes feel like a rollercoaster. One day there is endless energy and ideas flow freely, while the next day it feels heavy to even get started. That is why even the simplest everyday tasks can feel overwhelming.

I have learned that both sides are part of me. On the one hand there is strength in creative thinking and the ability to find new paths. On the other hand it also means struggles with structure and the feeling of not always being enough.


Feeling All the Feelings – All at Once

Feeling emotions all at once is a big part of my life. Emotions live in my body constantly, for better or worse. Sometimes they hurt deeply, while at other times they are wonderfully bright, when joy sparks from the smallest things.

ADHD in everyday life – emotions expressed through pencil drawings and creativity
When emotions take space, they often find a way out through creativity.

Sadness can be painful, but when the crying is over, my tears are truly dry. Anxiety, chaos, grief and insecurity mix with intuition – the ability to sense when someone is not telling the truth or means something completely different than they say. All of that lives in my ADHD – both the good and the hard.

Sometimes I curse it, but at the same time I am often grateful. Because when my emotions tell me something, they are usually true. My intuition lives in the moment, and therefore it often turns out to be right. There is something in the air – and I can feel it, long before it is visible.


When Things Don’t Go as Planned

What really throws me off is when things don’t go the way I had imagined. For example, if I go to the accountant I have had for many years and suddenly meet someone else, it can cause real chaos. That is exactly what happened this spring.


The Accountant Who Was Replaced

I had an appointment and sat calmly waiting for him to call my name. But when the time came, a woman came out instead and said my name. In that moment I was thrown back several years. It has taken me a very long time to let go of the anxiety around those visits. Through many years, and with the help of a very good accountant who understood both me and my anxiety, I had learned not to panic.

But this time, when it wasn’t him but his daughter, the anxiety came rushing back in full force – just like before. I cried out loud: “No, what is this, I usually have Christer!” My accountant quickly came out and calmed me down. He explained that he had already told his daughter how my visits usually go and that I find them difficult. She was well prepared – but for me, it didn’t matter. In that moment I was entirely in my ADHD – time and space disappeared, and the reaction came before I could even think.


When Work Changes the Plan

The same thing happened at work. If I had thought that I would be in the unit and the manager suddenly said: “No, you have to be in the meeting,” it hurt in my whole body. Change became so much harder than it might have looked from the outside. All the emotions were triggered and drained so much energy.

(Today I no longer work there, but when I did, this was a big part of my everyday life.)


Small Tools That Make a Difference

Over the years I have found small tricks that actually help. First of all, I make lists – but they are always short and simple. Secondly, I stick to routines, because the same morning ritual every day reduces stress. In addition, I try to create pauses, small gaps between activities. Finally, I use reminders on my phone, instead of carrying everything in my head.

ADHD in everyday life – structure with Google Calendar and a cup of coffee.
Google Calendar and a cup of coffee – small tools that bring structure to everyday life.

In the past I wrote lists of everything, down to the smallest detail. But I have grown older and learned that I can manage quite well with simpler supports. Today I know that the important tasks must be done first – even if they feel like the most boring in the world. The fun things can wait until afterwards. Except… I’m not really telling the truth here. Blogging always comes first.

Because here on the blog everything is fun – even if SEO, keywords and optimization sometimes feel complicated. But that’s when I have my SEO-expert, the AI, with me. He (or maybe she, or just a machine?) helps me along the way. And even if I have to steer and correct now and then, it is still a great help with those things – for me they are just “back cover text.” The AI has read the book and the back cover, and that is where it comes in handy.


FAQ – Common Questions About ADHD in Everyday Life

What does ADHD in everyday life feel like?
For me it is a mix of creativity, impulsivity, joy and frustration. One moment full speed, the next a sudden stop.

What are the strengths of ADHD?
Creative thinking, spontaneity, persistence in what truly engages, and a strong emotional presence.

How can you create balance?
Small routines, structure and understanding from others make a big difference. Accepting both the strengths and the struggles is essential.


Closing Words

ADHD in everyday life is not something I want to get rid of. It is part of me – both the wild and the still, the strong and the vulnerable. By accepting the whole spectrum I can also find ways to balance it.


Strength in Meeting Young People

It has also given me many advantages in my professional role. When I met young people with similar struggles, I truly understood what was happening on the inside.

I remember once, a long time ago, when I was new at a workplace. Some colleagues discussed a girl and said:
“We have told her over and over, but she still does it.”

I joined the conversation and asked:
“What do you think that is about?”

They answered that they didn’t know – that she was ignoring them.

I said:
“She actually doesn’t understand what you mean, and she doesn’t know what else to do instead.”

The colleagues replied:
“But we have told her not to do it.”

I repeated:
“Yes, you’ve told her what not to do, but she doesn’t understand why – and she doesn’t know what she should do when her body tells her to move.”

That conversation didn’t change anything at the time. I was new, and my words probably didn’t carry much weight. But to me it was clear. It is in those exact situations that my ADHD becomes a strength – because I can see, feel and understand in a way that isn’t always visible from the outside.


When Words Find Their Own Way

And honestly, today I was supposed to write about something completely different – about being a grandmother. But these words found their way instead. They wanted to be written, and sometimes that’s how it is – the moment itself decides what needs space.

Maybe you recognize yourself? Or maybe you live close to someone with ADHD? Feel free to share your thoughts in the comments – it makes a difference when we share our stories.


Reflection

Between the lines of this text live both strength and fragility. I am not writing about perfect solutions, but about everyday reality – where failures and successes walk side by side.


Call to Action

Subscribe to the blog here to get new posts straight to your inbox.
Support my writing via PayPal if you’d like to contribute to more posts.


ADHD i vardagen – styrkor, kaos & mellanrum
Oskar-serien – om barn, NPF och skola
A mother, grandmother – and everyday anchor

Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already rested in history, tomorrow is waiting ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson

Tvillingsolros som symboliserar Oskar-serien – motiverande omständigheter och osynligt stöd för barn i skolan.

Motiverande omständigheter och att se dagsformen

Motiverande omständigheter och osynligt stöd börjar långt innan lektionen. Hur Oskar har sovit, om han ätit frukost, om det gör ont i huvudet ågot oroar honom – allt det avgör vad dagen bär på. I den här delen av Oskar-serien vill jag lyfta fram hur vi vuxna kan läsa av dagsformen, hitta till motivationen och vara det osynliga stödet som gör skillnad.

Read this post in English. ->Motivating Circumstances and Invisible Support – The Oskar Series on Daily Form and Relationships


I de tidigare delarna av Oskar-serien skrev jag om barns unika styrkor (del 1) och om hur små vardagskrav, som att knyta skor, kan skymma det som verkligen spelar roll (del 2). Nu vill jag ta nästa steg och prata om något jag ofta säger när jag föreläser:


Motivation slår klass

Redan på Freuds tid sa man: utan motivation gör vi ingenting. Det är lika sant i dag. Alla metoder, alla regler och alla mallar spelar ingen roll om barnet inte känner motivation.

För Oskar räcker det aldrig med att vuxna säger ”du måste”. Han behöver en anledning. Och den anledningen måste bottna i honom själv – i hans intressen, hans dagsform och hans ork.

När vi hittar till motivationen, då hittar vi också till Oskar.


Att förstå motiverande omständigheter och osynligt stöd

Oskars ork börjar inte i klassrummet. Den börjar redan kvällen innan. Har han sovit gott eller legat vaken länge? Åt han frukost eller gick han hungrig till skolan? Har han ont i huvudet, eller blev det en jobbig morgon hemma?

Alla dessa små detaljer blir motiverande omständigheter. De avgör om han orkar knyta sina skor, delta i ett grupparbete eller ens komma in i klassrummet.

Det betyder att vi vuxna måste vara nyfikna på Oskar varje dag. Vad bär han med sig just i dag? Och ibland behöver vi få veta det redan innan – genom ett bra samarbete mellan skola och hem. När läraren vet att natten varit orolig, eller att frukosten blev kaotisk, kan bemötandet bli annorlunda.

Att förstå dagsformen handlar alltså inte om att ge barnet en ursäkt – det handlar om att ge oss vuxna möjligheten att anpassa och att ge rätt osynligt stöd.


Barn med NPF i skolan – blyertsteckning av ett barn som drar sig undan när världen blir för mycket
Blyertsteckning av ett barn i huvtröja som sitter tyst vid vattnet – en symbol för Oskars behov av trygghet, stillhet och osynligt stöd

Motivation som bro

Motivation kan aldrig tvingas fram. Men vi kan hitta den i Oskars intressen – världsrekord, fakta, statistik. När vi gör det blir motivationen en bro mellan hans värld och vår.

I stället för att säga: ”Du måste vara med på gympan”, kan vi säga:
”Kan du mäta längderna och föra statistiken?”

Plötsligt blir Oskar delaktig – på sitt sätt.


Det osynliga stödet – och relationen som grund

Osynligt stöd behövs allra mest när dagsformen är låg. När allt gått fel, när orken är slut och när Oskar inte längre orkar försöka.

Det stödet säger inte: ”Nu har du misslyckats igen.”
Det säger: ”Det var ett försök. Nu provar vi igen.”

Ibland handlar det om att bara sitta bredvid. Ibland om att spela ett spel tillsammans – för lärande sker också i lek och i mellanrum.

Men oavsett form finns det en sak som är viktigare än allt annat: relationen. Utan relation spelar det ingen roll hur många metoder eller strategier vi använder. Relationen är A och O – det är där tryggheten och motivationen börjar.


Frågor till dig som läser

  • Tycker du att motivation är viktigare än krav – eller måste vissa saker alltid läras?
  • Har du sett ett barn växa när någon tog tillvara på deras intresse?
  • Hur kan vi vuxna bli bättre på att se när det är rätt dag – och när det inte är det?

Mellan raderna

Det här handlar inte om skosnören eller regler. Det handlar om att våga se barnet och ställa frågan: Vad får dig att vilja? Motiverande omständigheter och osynligt stöd är inte ett krav – det är en nyckel.

Reflektion

Vi kan inte styra barns dagsform. Men vi kan styra vårt bemötande. Och när vi hittar motivationen, då hittar vi vägar som både vi och barnet kan gå tillsammans.


Tidigare delar i serien:

Extern läsning:


Vill du följa serien om Oskar och få nästa del direkt i din inkorg?
Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd mig på PayPal


Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

FAQ – Oskar-serien del 3

Vad betyder motiverande omständigheter?
Det är de förutsättningar som gör att barnet kan och vill delta. För Oskar kan det handla om att han sovit gott, fått i sig frukost eller sluppit huvudvärk. Det kräver också nyfikna vuxna och ett samarbete mellan skola och hem.

Varför är motivation viktigare än krav?
För att utan motivation händer ingenting. Krav kan skapa motstånd, medan motivation öppnar dörrar till lärande, delaktighet och utveckling.

Vad menas med ”Motivation slår klass”?
Det betyder att även det bästa klassrummet och den bästa undervisningen missar målet om barnet saknar motivation. Motivation är alltid grunden för lärande.

Hur kan man stötta Oskar genom osynligt stöd?
Genom att finnas där även när orken tar slut. Det kan vara att sitta bredvid, spela ett spel eller säga: ”Det var ett försök – nu provar vi igen.” Allt bygger på relationen mellan barnet och den vuxne.


#Oskarserien #ADHDiSkolan #NPF #MotivationSlårKlass #OsynligtStöd #BarnOchSkola


#OskarSeries #ADHDinSchool #Neurodivergence #MotivationBeatsClass #InvisibleSupport #ChildrenAndSchoolr det och för den som hör det.

Tvillingsolros som symboliserar Oskar-serien – motiverande omständigheter och osynligt stöd för barn i skolan.

Motivating Circumstances and Invisible Support – The Oskar Series on Daily Form and Relationships

Motivating circumstances and invisible support start long before the lesson begins. Whether Oskar has slept well, eaten breakfast, suffers from a headache, or carries worry with him – all of it shapes what the day will bring. In this part of the Oskar Series, I want to highlight how adults can read the daily form, find the core of motivation, and be the invisible support that truly makes a difference.

Read this post in Swedish->Motiverande omständigheter och att se dagsformen


In the previous parts of the Oskar Series, I wrote about children’s unique strengths (Part 1) and about how small everyday demands, like tying shoelaces, can overshadow what really matters (Part 2). Now I want to take the next step and talk about something I often repeat when I lecture:


Motivation Beats Class

Already in Freud’s time, it was said: without motivation, we do nothing. This is just as true today. All the methods, rules, and lesson plans in the world don’t matter if the child doesn’t feel motivated.

For Oskar, it is never enough that adults say “you have to.” He needs a reason. And that reason must come from within himself – his interests, his daily form, and his energy.

When we find his motivation, we also find Oskar.

Oskar Series – pencil drawing of child in hoodie by the water, symbol of motivating circumstances and invisible support in school
Pencil drawing of a child in a hoodie sitting quietly by the water – a symbol of Oskar’s need for motivating circumstances and invisible support

Understanding Motivating Circumstances and Invisible Support

Oskar’s energy doesn’t start in the classroom. It starts the evening before. Did he sleep well or was he awake half the night? Did he eat breakfast or come to school hungry? Does he have a headache, or did the morning begin with conflict at home?

All these small details become motivating circumstances. They determine whether he can tie his shoes, take part in group work, or even enter the classroom.

That means we adults need to be curious about Oskar every single day. What is he carrying with him today? Sometimes this information even needs to come earlier – through good collaboration between home and school. When teachers know that the night was restless or breakfast ended in chaos, they can adjust their expectations and responses.

Understanding daily form is not about giving excuses – it is about giving us, the adults, the opportunity to adapt and provide the right invisible support.


Motivation as a Bridge

Motivation can never be forced. But we can find it in Oskar’s interests – world records, facts, statistics. When we use those, motivation becomes a bridge between his world and ours.

Instead of saying: “You have to join P.E.”, we can say:
“Could you measure the jumps and keep the statistics?”

Suddenly, Oskar is involved – in his own way.


Invisible Support – and the Relationship as the Foundation

Invisible support is most important when the daily form is at its lowest. When everything has gone wrong, when his energy is gone, and when Oskar no longer has the strength to try.

That support doesn’t say: “You failed again.”
It says: “That was an attempt. Let’s try again.”

Sometimes it means just sitting beside him. Sometimes it means being a playmate – because learning also happens through games and moments of play.

But no matter the form, one thing is more important than all else: the relationship. Without a relationship, no method or manual will work. The relationship is A and O – the starting point for both safety and motivation.


Questions for You as a Reader

  • Do you believe motivation is more important than demands – or are there things every child must learn?
  • Have you seen a child grow when someone embraced their interest?
  • How can adults become better at recognizing when it is the right day – and when it is not?

Between the Lines

This is not about shoelaces or rules. It is about daring to see the child and ask: What makes you want to? Motivating circumstances and invisible support are not requirements – they are keys.

Reflection

We cannot control a child’s daily form. But we can control our response. And when we find motivation, we also find the paths that both we and the child can walk together.


Earlier parts of the series:

External reading:


Do you want to follow the series and get the next part directly in your inbox?
Subscribe here

Would you like to support my writing?
Support me on PayPal


Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

FAQ – The Oskar Series Part 3

What do motivating circumstances mean?
They are the conditions that make a child able and willing to participate. For Oskar, it could be having slept well, eaten breakfast, or avoiding a headache. It also requires curious adults and collaboration between home and school.

Why is motivation more important than demands?
Because without motivation, nothing happens. Demands may create resistance, while motivation opens doors to learning, participation, and growth.

What does “Motivation beats class” mean?
It reminds us that even the best classroom and the best teaching will miss the mark if the child lacks motivation. Motivation is always the foundation for learning.

How can Oskar be supported through invisible support?
By being present even when things fall apart. It could mean sitting quietly nearby, playing a game, or saying: “That was an attempt – let’s try again.” Above all, it is built on relationship.

#OskarSeries #ADHDinSchool #Neurodivergence #MotivationBeatsClass #MotivatingCircumstances #InvisibleSupport #ChildrenAndSchool

Sida 1 av 7

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén