Dag: 4 augusti 2025

Förord

Hej och varmt välkommen, både till dig som hittat hit för första gången och till dig som redan återkommer!
Jag blir lika förvånad som glad över att se läsare från hela världen – från Irland, USA och många fler platser som jag knappt vågat drömma om.
Tänk att mitt lilla hörn av Sverige kan hitta hela vägen till ditt hjärta, på andra sidan jorden.

Tack, allra ödmjukast, för att du läser här hos mig.
Det betyder mer än du anar.

När högarna får eget liv

Idag vill jag skriva om något helt annat än internationella läsare – nämligen de där högarna vi alla samlar på oss hemma.

Jag har en sådan hög.
Den började med en skrivare.
Jag och skrivaren hade redan en skakig relation, och till slut tröttnade maken på att höra mig prata med den. Han sa att han visste var det fanns nya sådana där makapärer som faktiskt fungerar.

Jag muttrade lite om att den gamla inte var så gammal, och att den varit dyr nog för att borde fungera.
Men till slut åkte vi till NetOnNet och köpte en ny skrivare.
Den gamla ställdes i källaren mitt på golvet. Vi skulle ju slänga den “sen”.

Kökskran i Lvl^2

Sedan hände det som alltid händer.
Vi åkte ut med LVL² i våras och då gick kranen i köket sönder.
Det blev ett nytt inköp, och den trasiga kranen fick flytta ner till källaren.
Inte en stor hög, men en hög ändå.

Spruckna krukor

Förra året köpte vi ett nytt batteri till husbilen.
Det gamla fick en plats i trädgården, för vi skulle ju ta med det till återvinningen när vi hade mer skräp.
Och den där plastlådan jag odlade purjolök i – den sprack av solen och fick stå kvar.
Spruckna krukor, en gammal trädgårdspall, och allt det andra fick också sin plats i högen.

När vi gick förbi såg vi högen.
Den började nästan kännas levande.
Maken tyckte det såg tråkigt ut när man kom på gatan och såg vår skräphög.
Så vi flyttade den till andra sidan altanen, så att den inte syntes lika väl.

Från hög till lättnad

Igår hade återvinningsstationen i byn öppet.
Det ösregnade.
Högen blev kvar. Jag gav upp hoppet om att vi någonsin skulle ta tag i det.

Men idag hände ett mirakel.
Maken sa:

“Nu tar vi tag i det här.”

Jag var inte jättepigg på det, men när han hade lusten ville inte jag vara sämre.
Vi började med återvinningen: mjölkkartonger, plast, glas.
Krukorna av plast åkte iväg, liksom min trasiga trädgårdsstol.

Elgiganten

Skrivaren lämnade vi in till Elgigantens återvinning, och kranen fick bo bland metallskrotet.
När vi ändå var i Uddevalla passade vi på att panta sommarens burkar – två stora sopsäckar som blev 230 kronor tillbaka.

Lättnaden som följer ordning och glädje

När vi kom hem igen var det som att luften var lättare.
Högen var borta.
Trädgården kändes större.
Och jag fick en sådan energikick att jag tog fram grästrimmern och kantklippte.

Gräset som hade vuxit runt högen klipptes bort – som om den aldrig funnits.
Maken hörde mig på håll och kom ut och klippte gräset.
Till och med lillfia fick feeling och frågade om hon skulle hjälpa till.

Reflektion: Varför väntar vi alltid?

Nu sitter jag här under paviljongen och skriver.
Kroppen känns lättare, sinnet likaså.
Och ändå undrar jag:
Varför väntar vi alltid på “sen”?

För mig ser det ut så här:

Först säger jag “vi tar det sedan”
Sedan växer högen
Sedan kommer skammen och ångesten
Till slut gör vi det – och då känns det som julaftonsmorgon

Det finns en vinst i den känslan – lättnaden och energin när allt är klart.
Men jag vet inte om det är värt allt gnagande innan.
Kanske är det bara så här livet är ibland.
Och kanske är vi fler som fungerar likadant.

Mellan raderna – Min röst

Mellan raderna handlar det här inte bara om skräp.
Det handlar om att bära på saker längre än man behöver,
och om den frihet som kommer när man äntligen släpper taget.

Jag skriver för att påminna mig själv – och kanske dig – om att det är i de små handlingarna som lättnaden och glädjen bor.
När högen är borta, känns livet lite större.

Frågor till dig som läser

Har du också en hög som väntar på att bli omhändertagen?
Hur känns det när du äntligen gör klart något du skjutit upp länge?
Tror du lättnaden blir större just för att vi väntade för länge?

Stötta gärna mitt skrivande

Vill du stötta bloggen?
Skicka ett bidrag via PayPal här.
Din support betyder mer än du tror!

YouTube

Ger igen en påminnelse om min väns Youtube och hennes filmer hon gör till små barn i utbildningssyfte.

Lev idag just nu.
Igår är bland minnen av högar, och framtiden ligger där borta redan i morgon.
Kanske blir det nya högar – men det avgör vad vi gör i nuet.
Just nu är det vi lever i och verkar i.
Det är här och nu det går att uppleva och andas i.

– Carina Ikonen Nilsson

AHA – Mellan raderna

Bakom mina ord finns ofta något mer än själva berättelsen.
Det handlar om livet i sin enkelhet, om det vi bär på och om friheten som kommer när vi vågar släppa taget.
Små vardagshandlingar kan skapa stora andetag av lättnad och glädje – och påminner mig om att det är här och nu livet verkligen händer.

#Vardagsglädje #OrdningOchReda #HögarSomFörsvinner #Återvinning #Lättnad #EnkelVardag #LevHärOchNu #Vardagsreflektion #Trädgårdsliv

order and everyday joy

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 augusti 2025

i Årets inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

When Piles Disappear – Everyday Joy in Order and Relief

Read this post in Swedish → När högarna försvinner – om lättnad, ordning och vardagsglädje

Preface

Hello and a warm welcome, both to those of you visiting for the first time and to those who return again and again!
I am always both surprised and happy to see readers from all over the world – from Ireland, the USA, and so many places I hardly dared to dream of.
Imagine that my small corner of Sweden can reach your heart across the globe.

Thank you, most humbly, for reading here with me.
It means more than you know.

When Piles Come to Life

Today I want to write about something completely different than international readers – those piles we all gather at home.

I have one of those piles.
It started with a printer.
The printer and I already had a shaky relationship, and eventually my husband grew tired of hearing me talk to it.
He said he knew where to find one of those new machines that actually worked.

Although I muttered that the old one wasn’t that old, and that it had been expensive enough that it should work, we went to NetOnNet and bought a new printer.
The old printer ended up in the basement, right on the floor.
We were going to throw it away “later.”

The Kitchen Faucet in LVL²

Then, as always, more things joined the pile.
In the spring, when we took our motorhome LVL² out, the kitchen faucet broke.
We bought a new one, and the broken faucet also moved to the basement.
Not a big pile yet – but still, a pile.

Broken Pots and Forgotten Things

Last year we bought a new battery for our motorhome.
The old one got a spot in the garden, waiting for recycling.
And that plastic box where I tried to grow leeks?
The sun cracked it, and it stayed where it was.

Broken pots, an old garden stool, and everything else slowly joined the pile.
Eventually, when we walked past, it felt almost alive.

My husband thought it looked sad when you came down the street and saw our pile of junk.
So we moved it to the other side of the patio, so it wouldn’t be as visible.

From Pile to Relief

Yesterday, the recycling station in the village was open.
It rained heavily.
The pile stayed put, and I gave up hope that we would ever deal with it.

However, today a small miracle happened.
My husband said:

“Let’s take care of this now.”

At first, I wasn’t very eager.
However, because he had the energy, I didn’t want to be the one to hold back.

First, we took the usual recycling: milk cartons, plastic, and glass.
Then, the plastic pots went, along with my broken garden chair.
After that, the printer went to Elgiganten’s electronics recycling, and the faucet joined the scrap metal.
Finally, since we were in Uddevalla anyway, we returned our summer cans and bottles – two large bags, which gave us 230 kronor back.

The Joy of Order and Lightness

When we came home again, it was as if the air was lighter.
The pile was gone.
The garden felt bigger.
And I got such an energy boost that I took out the grass trimmer and tidied all the edges where the pile had been.

The grass that had grown around the pile was trimmed away – as if it had never existed.
My husband heard me from the basement, came up, and mowed the lawn.
Even Lillfia caught the feeling and asked if she could help.

Reflection: Why Do We Always Wait?

Now I’m sitting under the pavilion, writing.
My body feels lighter, and so does my mind.
And yet, I wonder:
Why do we always wait until “later”?

For me, it looks like this:

First, I say, “We’ll do it later.”
Then, the pile grows.
Then comes the shame and the quiet anxiety.
Finally, we do it – and then it feels like Christmas morning.

There is a certain reward in that final feeling – the relief and the energy when it’s all done.
But I don’t know if it’s worth all the quiet nagging before.
Maybe that’s just how life works sometimes.
And maybe, I’m not the only one.

Between the Lines – My Voice

Between the lines, this isn’t just about trash or a pile in the garden.
It’s about holding on to things – and feelings – longer than we need to,
and about the freedom that comes when we finally let go.

I write this to remind myself – and maybe you – that it is in the small actions that the greatest relief and joy can be found.
When the pile is gone, life feels a little bigger.

Questions for You

Do you also have a pile waiting for attention?
How does it feel when you finally finish something you’ve postponed for too long?
Do you think the relief is stronger because we waited too long?

Support My Writing

Would you like to support my blog?
Send a contribution via PayPal here.
Your support means more than you know!

YouTube Reminder

Here’s a reminder of my friend’s YouTube channel – her sweet educational videos for children about animals, nature, and the small things that spark curiosity.

Watch here →

Live today, right now.
Yesterday is among the memories of old piles, and tomorrow waits in the distance.
Maybe new piles will come – but it all depends on what we do in the present.
Right now is where life unfolds and where we can finally breathe. – Carina Ikonen Nilsson

AHA – Between the Lines

Behind this story of a disappearing pile lives a lesson about life itself.
It is about the weight of what we hold on to, and the unexpected freedom that comes when we let go – of things, of clutter, and sometimes of the emotions that keep us stuck.
I share this because life is often lighter than we dare to believe,
and because even a cleared pile can make room for new energy, hope, and a deep breath in the present moment.

Hashtags:
#EverydayJoy #OrderAndCalm #PilesGone #Decluttering #Relief #SimpleLiving #LiveHereAndNow #EverydayReflections #GardenLife