Today’s post will be a short one. It’s a travel day. We’re leaving at 8:00 AM – and I’m far from ready. First, I need to conquer the mountain of laundry waiting to be folded.
A Day in Mourning – with Ozzy in the Speakers
Yesterday didn’t go as planned. The laundry that was supposed to be folded stayed in a heap – a quiet reminder of what never got done. It turned into a strange kind of day. A day of sorrow, with Ozzy Osbourne’s voice filling both my speakers and my heart. I wrote a blog post, just like I always do – and of course, it was about Ozzy. Read my Ozzy tribute post here
Tight Pants On – IKEA and Elgiganten Adventures
After writing, we headed to Uddevalla to do some shopping. For some reason, I ended up in my tight pants – it was that kind of trip. First stop: IKEA. We bought new drinking glasses, a frying pan, and three lovely jars from the Gladerlig series – the same series our plates are from.
Next stop: Elgiganten, where we made one of the best purchases in a long time – a countertop ice machine! Now we can pamper ourselves with ice cubes in the heat, whether we’re at home or on the road in our motorhome.
Swimming, Pancakes and Packing
Groceries done, we headed home. My husband cooked while I took the kids to the lake for a swim. When we came back, he had prepared pancake batter, so I got busy frying. The pancakes are coming with us today.
Borås Zoo and Hanatorp – and Then We’ll See
Today, we’re off to Borås Zoo to spend the day with our daughter and her family. After the zoo, we’ll stay overnight at the nearby campsite. Tomorrow, we’ll head to Hanatorp to visit my cousin. After that – who knows? We’ll let the road guide us.
But First – the Laundry…
Now I really need to get going. The laundry pile won’t fold itself, and we’re supposed to leave soon. No long post today – life is calling.
Yesterday rested in sorrow – but today, life keeps rolling on.
What about you?
Do you also have days where grief sneaks in – even among the most ordinary moments? How do you shift from heavy to light? From mourning to movement?
Reflection
Grief and everyday life dance together in this post – laundry and loss, pancakes and memories. Sometimes the writing is the breathing space between it all. That’s where I land. In the now. In both softness and strength.
Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. And the laundry won’t wait. -Carina Ikonen Nilsson
Förord: Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.
Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt
Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.
Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.
Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.
Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden. Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar. Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack
Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom. Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.
Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.
Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.
En levande legend – som aldrig skulle leva
Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.
När våra hjältar faller
De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.
Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort. Rest in peace, OZZY. Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.
Musik som minnen – och minnen som musik
Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.
Men jag bor i musiken. Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.
Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek. De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet: – En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert. – En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen. – En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.
Tack Ozz, för allt du gett. För allt du varit. För att du sjöng dig in, i oss.
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.
Extrainfo
I Am Ozzy – Ozzy Osbournes egen bok, en hyllad självbiografi
This isn’t a post about a dead artist. It’s a love letter to a voice that followed me through life. A voice that still lives in my ears — and in my heart.
With Ozzy in My Ears and a Full Heart
With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow. It’s as if the night told a story about everything that once was.
Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits. When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.
I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy. Love his voice. I love his madness. I love his music.
A Void on Earth – But the Music Remains
Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore. Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth. There is no more Ozz here. You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack
I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him. I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed. It felt like the whole world blinked for a moment and said: We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.
I’m glad we still have all the records and all the music. And I feel grateful that he got to do that final concert. That he was celebrated by his fans while still alive. It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it. He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.
A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live
Ozzy is a miracle. With all the drugs, the booze, the madness… he still lived. And not just lived – he lived fully. He did it his way. And we got to come along for the ride.
When Our Heroes Begin to Fall
They’re starting to fall now, one by one. It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack. But The Prince of Darkness was so much more.
So no, I won’t write more about his death. I’ve already done that. Rest in peace, OZZY. I hope your body has found rest. And that we who remain… …can breathe. Can remember. Can keep on living.
Music as Memories – and Memories as Music
It will feel empty here on earth. An icon, a prince of music, has thrown in the towel. Laid down for his final rest.
But I live in the music. The soundtrack of my life is filled with him.
Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.
Most of the songs he made carry images in me — scenes from life: – A beach. – A lonely night. – A party. – A concert. – A road trip. – A summer night outside the camper. – A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.
Thank you, Ozz, for all you gave. For all you were. For singing yourself into us.
– Who is the soundtrack of your life? – Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late? – How does music affect your memory and emotions?
“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
I didn’t expect it to feel like this. But it does. Ozzy Osbourne is dead. And something inside me has gone quiet. Something that always used to scream.
I don’t know what to write. I just know it hurts. Ozzy Osbourne is dead.
It’s strange… I didn’t actually believe he’d live forever – and still, somehow, I did. He was always there. In the background. In my headphones. In the soundtrack of my life.
That voice that cut through everything. That carried pain, power, madness. He was never just music – he was emotion, force, defiance.
And now it’s quiet. But not really.
Because Ozzy isn’t someone you forget. He’s screamed himself into my heart – and there he stays.
I grieve him as if he were mine. Maybe he was. A part of my youth. A part of me.
I managed to write a tribute while he was still alive. Now I’m writing the other one. The one that hurts.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
– What does Ozzy mean to you?
Did you listen to him when no one else understood?
What does his voice stir in you?
Do you remember the first time you heard “Crazy Train” or “Mama, I’m Coming Home”?
This isn’t just a farewell to an artist. It’s a farewell to a piece of myself – the younger version who lived with Ozzy in their ears, who carried rage, longing, sorrow, and fire. And at the same time, a quiet promise: never to forget.
This day took a legend with it. Tomorrow will echo without his voice. But right now – in the silence after the last note – the memory still plays. Right now is what matters. -Carina Ikonen Nilsson
Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död. Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont. Ozzy Osbourne är död.
Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.
Den där rösten som skar igenom allt. Som bar både smärta, styrka och galenskap. Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.
Och nu är det tyst. Fast ändå inte.
För Ozzy är inte en sån man glömmer. Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.
Jag sörjer honom som om han var min. Kanske var han det, lite. En del av min ungdom. En del av mig.
Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här. Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
Vad betyder Ozzy för dig?
Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?
Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.
Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst. Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar. Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
Det här inlägget började som en tanke om tacksamhet, men tog en liten sväng via ADHD, struktur och en soluppgång. Orden ville gå sin egen väg – och jag följde med.
Soluppgång och sömnlöshet
Idag var jag med om en soluppgång. Jo, jag vaknar ofta tidigt – men idag var det väldigt tidigt. Jag sover dåligt här i husbilen, längtar till min säng hemma. Samtidigt som jag skriver det känner jag mig otacksam. Alla har inte en husbil att sova dåligt i. Jag borde vara tacksam över att vi har möjligheten att åka ut när vi vill, njuta av friheten och lugnet som bor här i vår bil.
Nästa resa är redan planerad
Igår planerade maken nästa resa. Den ska ske redan på torsdag. Det blir till Borås Djurpark om det vill sig väl. Vi ska åka dit med Alfred och hans mamma med sambo. Dom åker över dagen – vi tar husbilen. Jag tror maken planerar något längre. Första stoppet: Borås.
Struktur, blogg och ADHD – ett virrvarr som söker ordning
Igår satt jag här och grejade med bloggen. Jag försöker strukturera upp den, lägga in kategorier som gör det enklare att hitta. Gamla inlägg från 2009 till 2013 får en egen kategori. En slags tidskapsel. Vissa texter är skatter, andra… nja. Men jag vill inte radera dem. Jag försöker ha vänliga glasögon när jag läser – och hoppas du också har det.
Att strukturera en blogg när man har ADHD – det är inte helt enkelt. För mig är det som att försöka städa ett rum samtidigt som någon hela tiden byter plats på möblerna i huvudet. ADHD innebär att fokus kan vara glasklart ena stunden och helt borta nästa. Att börja är lätt – att avsluta, betydligt svårare. Och röd tråd? Ja, den är oftast mer som ett garnnystan.
Men vet du – här på bloggen har jag ändå varit uthållig. Jag har skrivit i så många år, om så mycket. Kanske är det så att mitt sätt att ha ADHD också visar sig här: jag följer impulsen, orden kommer snabbt, jag hoppar mellan ämnen. Men jag fortsätter. Och det är också en sorts uthållighet. Det är kanske inte struktur i vanlig mening, men det är min struktur. Och med hjälp av AI får jag lite bättre överblick – även om det ibland blir många timmar med förvirrad stirrning på skärmen.
ADHD-fakta i vardagen: ADHD påverkar förmågan till planering, impulskontroll, tidsuppfattning och uthållighet. Men det påverkar också kreativitet, associationsförmåga och intensitet i känslor. För många – inklusive mig – är det inte bara en diagnos. Det är ett sätt att vara i världen.
Hemåt – och kaffemaskinen
Idag åker vi hem. Packa ihop, packa ur bilen, tvätta kläder och kolla växthuset och planteringarna. Hemma väntar kaffemaskinen. Här i husbilen blir det bryggkaffe – visst, bönor jag malt själv – men ändå inte samma sak. Jag kan skumma mjölken här också, men ärligt, vem orkar det på morgonen? Det blir en vanlig kopp med lite mjölk. Hemma smakar kaffet mer… ja, hemma.
Callouts till dig som läser
Har du också svårt att skapa struktur i din vardag – särskilt med ADHD i bilden? Vad betyder tacksamhet för dig – även de dagar då allt skaver? Har du läst dina gamla texter med vänliga glasögon någon gång?
Reflektion
Det är mycket på en gång ibland. Tacksamhet som skaver. Längtan efter sängen och kaffemaskinen där hemma. Men också en soluppgång jag aldrig hade fått om jag sovit djupt. Det slår mig att livet inte alltid behöver vara antingen eller. Kanske får det vara både och. Kanske är det där – mitt i spretigheten – som jag är mest jag.
Slutord
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stötta mitt skrivande
Vill du stötta mitt fortsatta skrivande och bloggande? Här kan du göra det: paypal.me
Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
This was supposed to be a post about slowing down. About seeing how a single blade of grass can whisper something about life. But sometimes, the words take their own path. And when they do, I try to follow. So here we are.
Monday under the awning – coffee, calm and everything in motion
Once again, I’m sitting outside under the awning of LVL^2, writing today’s post. My coffee cup is faithfully by my side, as always. The sky holds more clouds than yesterday, but the warmth is still there – soft, enveloping, comforting against my sleepy body.
Traffic is heavier today. It’s Monday. People heading to work. And I’m just sitting here, a little too comfortably, almost feeling guilty for having this much peace. But that’s what I have – and I’m grateful.
Painting with the wrong medium – but the right feeling
Yesterday moved in a slow rhythm. Swimming, shade, a short moment in the sun. In that shade, I brought out my watercolors. And right there it becomes obvious: I’m not a watercolor painter. I’m oil. I’m texture and reshaping. I’m mistakes that turn into masterpieces.
But I painted anyway. A girl’s face, drawn freehand. The eyes turned out too big – almost cartoonish – but still, there was something there. A glow, a kind of motion. It wasn’t detailed, but it had feeling. And sometimes that’s enough. When you’re new at something, it doesn’t have to be perfect. It can look childlike. What matters is that I dared to try. Watercolors feel risky to me, almost threatening in the way they settle and stay – no second chances.
I also painted a landscape, and there it was even clearer that this wasn’t my strength. Watercolor requires discipline. It doesn’t forgive. It stays where you put it, whether gentle or unforgiving.
I like paint that moves. That lets itself be shaped. That’s why I love oil. With oil, you can make mistakes – and still end up with something better than you imagined. Like life, sometimes. You think you’ve ruined it, but the mistake becomes the part that makes it whole.
Callout: What happens when you try something you’re not good at – but do it anyway? Can you be brave enough to be a beginner?
The calm in every brushstroke
Painting quiets my body completely. Just like writing. Something releases. Everything else fades away. It’s like coming home to something inside myself. A space with no pressure, no expectations. Just being. Stillness in color.
Mandys Diner – when the spark disappears
After painting and a few dips in the way-too-warm pool, we headed to Mandys Diner for dinner. It’s usually a highlight. A place where the food and the vintage décor create a sort of time-travel back to the 1950s and 60s. I’ve always loved the atmosphere – the pictures, the details, the vibe. It feels like an experience.
But yesterday… no. Something was off. Maybe it was just me. But I don’t think so.
We were greeted by a waitress who hadn’t bothered to iron her shirt. That might sound petty, but it sets the tone. It says something. That it doesn’t matter anymore.
We waited. Too long. For drinks. For food. And drinks should come quickly – it encourages you to finish and order again. It’s a win for the restaurant, really.
I ordered a burger with coleslaw. What I got was a few limp strips of cabbage and carrot – no mayo, no seasoning, nothing to hold it together. The meat was dry. Tasteless.
And the milkshake, usually a highlight – cold, creamy, dreamy – was gritty. Not even cold. The whipped cream tasted like it had been sitting out too long. Disappointing. And when even the milkshake disappoints – something’s wrong.
The whole thing cost 1400 SEK. And it stung. Not because it was expensive – but because it was a lot of money for food that didn’t bring joy. I wanted to feel satisfied. Instead, I felt tired.
Callout: When does the magic fade from a place you once loved? Can you feel the shift when passion turns into routine?
ADHD – when the mind sees more than it wants
I often think my brain works like oil paint – it wants to revise, reshape, go back and try again. That doesn’t fit well with watercolor. And it doesn’t fit well with a restaurant visit that misses the mark.
With ADHD, I notice everything. A wrinkled shirt. The too-long wait. A milkshake that isn’t cold. Maybe others don’t see it – but my body feels it. Sounds, smells, small signals. They all hit me deep.
At the same time, that’s what gives me the ability to really see. To sense when something’s lost its spark. To know when something’s off. It’s both a challenge and a strength. And maybe that’s why I need painting and writing – because those are the spaces where I can breathe in my own rhythm, without other people’s noise or forgotten details pressing in.
The words took a different turn
I had planned to write about slowing down. About a blade of grass moving in the wind. About the beauty in small things. But instead, this became a post about watercolor, disappointment, and quiet realizations.
And maybe that’s what I needed to write all along. Because sometimes, stillness isn’t what we plan – it’s what happens when we allow life to be what it is.
Thank you, wherever you are
I also want to say thank you. This blog has visitors from all over – Ireland shows up every week (hello from me to you!), and I’ve seen readers from the USA, Australia, Germany, Denmark and of course Norway. Norway has been with me for years – you feel like family now.
Callout: Where are you reading from? Leave a comment – it makes the world smaller and this blog a little bigger.
Quote to carry with you
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Final words
This post became what it became – not what I planned. And maybe that’s the beauty of it. Letting what wants to be written find its place. Just like in painting – sometimes the mistake is what brings the whole picture to life.
Reflection
There’s peace in simply being honest. In not dressing it up. In saying: I wanted something else, but this is what came. And that’s enough.
Support this blog
If you appreciate my words, reflections and raw honesty – feel free to support this blog with a small contribution. Thank you for reading, and for being here.
Att vakna i husbilen i ett väder som är mera än obeskrivligt vackert. Ett väder där himlen är skimmrande i blått och en sol som redan nu värmer så mycket att jag var tvungen att ändra vår silverduk till sidan där solen är. Tystnaden, doften av kaffe och en camping som håller på att vakna till.
Grannen i husvagnen bredvid har precis gått ut på en morgonpromenad med sin lilla hund. Jag har längtat redan igår efter att få sitta här ute och skriva mitt blogginlägg. Kände på känslan redan igår kväll när jag och maken satt här ute och njöt av kvällen.
En vacker kväll precis där vi bor
När kärleken viskar genom en sång
Då, utan att han själv förstod det, förklarade han sin kärlek till mig. Han som är så sparsmakad med just ord om kärlek i den bemärkelsen, sa att just den här låten – (just då spelades det Tycker om när du tar på mig, sjungen av Gessle) – ”den låten är min,” sa han. ”Den är skriven med mina ord och känslan om dig.”
Nu är inte maken någon diktare och inte heller någon som skriver. Men då, just i den stunden, kände jag kärleken han kände för mig.
Han som egentligen bara lyssnar på lite tuffare musik, eller ganska så mycket tuffare musik än så – hade i alla fall en låt skriven av Per Gessle där han bodde i orden som blev hans.
Alltså, jag blir igen rörd av detta minne från igår. Kvällen blev ännu vackrare än innan, och stunden blev vackrare, mysigare och kändes på något sätt hel. Kanske är det så det känns när man känner sig älskad.
Citat ur hjärtat: ”Han glömmer inte av mig – han älskar mig tyst, men så innerligt.”
När kärleken bor i handlingarna
Nu känner jag det oftare än igår, men det var något magiskt. Mera än vanligt. Maken är den bästa maken man kan ha, och lilla jag har lyckats hitta honom. Varför? För han glömmer inte av mig.
Hans handlingar i vardagen är ofta, till och med nästan alltid, till fördel för mig. Han vill att jag ska vara lycklig. Han vill saker bara för att han vet att jag tycker om just det.
Havet, till exempel. Att vi bor nära vatten när vi är ute och campar. Att jag får tid för att skriva mina inlägg. Att jag får tid för mig själv – och han ser alltid till att jag mår bra.
Men ändå var det fina ord han sa igår, utan att han ens förstod att det bodde kärlek i just de orden.
Morgonen vid husbilen
Oj, vad många ord om maken och kärlek det blev idag då. Beror det på denna magiska morgon, där man ibland i bakgrunden hör hur en stackars bil kör på vägen lite längre bort, en stackars hund som skäller väldigt långt bort och fåglar som kör lite morgonsång – fast en och annan skata vräker till ibland.
Gräset är daggvått och det är en ljummen, härligt sommarmorgon. Jag har förmånen att sitta under min markis utanför LVL^2 och blogga. Just precis så som jag satt och längtade efter igår.
Töreboda igen – och Mandys Diner väntar
Vi åkte igen till Töreboda camping denna helg. Vi var här för några veckor sedan. Nu åkte vi hit för att det är en bra camping för barn – även om de inte har hoppkudde, så har de pool. Det är i närheten av stan och vi har lovat lillkillen ett besök på Mandy’s Diner.
Där har maken beställt bord till i kväll. Lillkillen måste få äta hamburgare som verkligen är en klass för sig. Jag som inte ens gillar hamburgare – gillar deras hamburgare. Det vill vi att lillkillen ska få uppleva.
Poolbad och glass i värmen
Igår var jag och lillkillen och badade i poolen. Det var mycket folk och väldigt varmt i vattnet. Inte ens svalkande, men lillkillen ville bada – och eftersom det är jag som gillar att bada fick det bli jag som baddade med honom.
Efter badet tog vi en mjukglass som färdkost till husbilen. Perfekt att ha plånboken inlagd i min Garminklocka – bara klicka på och sedan betala.
Ny klocka – och barn som lär sig allt
Jag har förresten köpt mig en ny Garminklocka. Den jag hade innan var även den en Garmin, men jag var lite trött på att den behövde laddas var femte dag. Nu har jag en som klarar sig i elva dagar.
Lilltjejen fick min gamla klocka och lillkillen fick den som hon fick när maken köpte ny för några år sedan. Hon har aldrig använt den – kanske för att den såg för killig ut.
Lillkillen, han är glad i sin klocka och har redan efter bara några dagar klurat ut alla finesser på den. Varje morgon ger han mig rapport om hur han sovit, visar mig att han har ficklampa på klockan och säger att det är klokt.
Han berättar att han kan koppla in någon digital röst som berättar för honom att han är coolare än en pingvin och lite fantastisk som en katt som ligger i solen på gräset.
Vad man nu ska med allt sådant till? Fast där kanske jag har fel. Bor just inte de känslorna inom en, så kanske man behöver öva sig på att ta till sig just dem innan man förstår själv att man faktiskt duger som man är.
Reflekterande citat: ”Kanske behöver man höra det – innan man kan tro på det själv.”
Callout – Vad tänker du?
Har du varit med om en sån morgon där allt bara känns rätt?
Har någon sagt något utan att förstå hur mycket det betydde för dig?
Vad har du hört – eller sagt – som känts som kärlek utan att det var menat som det?
Slutord
Vad blev det här för inlägg? Många tankar i morgonen. Kaffet har blivit kallt som det brukar och jag känner att jag skulle kunna skriva tiotusen ord till – men vem orkar läsa alla dem?
Tack för att du orkade läsa allt mina ord idag. Det gör dig magisk.
Reflektion
Ibland är det inte storheten i det som sägs – utan i hur det känns. En låt på radion, en kommentar i förbifarten, en klocka som säger att du är coolare än en pingvin. Livet ger oss små ledtrådar till att vi är älskade – om vi bara lyssnar.
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta bloggande, så får du gärna bidra en slant via PayPal. Det betyder mycket – tack för att du läser, delar och finns här.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
