There’s something special about water. It brings out courage and play, fear and laughter. Today was a day of swimming – for me, but especially for a little brave boy. Come along to the lake and follow a journey that started with a race and ended in pride.
The Race That Led to the Water
I think I went swimming three times in the lake before the little one and I went home. He lay there on the beach, fully dressed, even though he had brought swim trunks. He didn’t go in.
But another little boy did – he jumped right into the game. He thought we were racing, and of course, he wanted to win. First, we ran down to the water. Then he thought the race was to be the first one *in* the lake – which was perfect, because that got him into the water without fear.
Splashing, Laughter, and Sneaky Bravery
Once in, we started splashing. We tested who would splash the farthest. Naturally, he won. What he didn’t notice was that he was actually getting wet – a first step toward overcoming his fear.
After a little while, he said he was cold. I told him how brave I thought he was, and pointed out that he had water on his body without even realizing it.
A Second Round – and a Leap into Safety
After some snacks, we went back to the water. This time, he was even braver. He stood on the dock and splashed water at me while I swam. And with a little gentle encouragement, he jumped in – right into my arms.
We swam to the ladder, and after a few more moments, he dared to swim a little further. He got so much praise when we finished. A bit of bribery was involved – his mom had promised him a big gift if he dared to swim in the deep water. And he did.
Next Swim – in Mellerud
We’ve now decided to swim again on Saturday, up in Mellerud where we’ll be camping. They’ll come visit, and we’ll swim in the pool.
Being afraid of deep water, or getting water in your face or ears, is nothing unusual. You have to take it slow. And that’s when games – like splash battles – can help courage grow through play.
The short videos she makes are so lovely – educational, charming, and perfect for small children. And today, it was her son who showed the most courage.
If I could show you his smile, you’d understand. His eyes sparkled when he told me about his bravery. His pride might have been even bigger than the swim itself.
Reflection
It takes courage to jump into water that feels scary. But sometimes all it takes is a laugh, a game – or safe arms. To witness that courage grow in a small body – that’s huge.
Next Time – A King, a Concert, a Feeling
Before I end, I just want to say: isn’t it wonderful to see all the beauty floating around on social media today? My next post will be about the big concert in Birmingham. About the Prince of Darkness – Ozzy Osbourne – and how amazing it is that he’s receiving all this love now, while he’s still alive.
It touches something deep within me. More on that – next time.
Want to share your thoughts?
Have you or someone you know taken a brave little step – maybe in the water, maybe somewhere else? I’d love to hear your story. Leave a comment – I read every one.
Stay connected
Don’t want to miss the next post about the Birmingham concert and the Prince of Darkness? Subscribe to the blog and get new stories straight to your inbox.
Feel free to share
If you enjoy my writing, please share it with someone who appreciates everyday courage, quiet moments – or legendary music. Thank you for reading!
”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”
Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.
Att lära sig simma – och våga närma sig
Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.
Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.
En annan sjö, en annan känsla
Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö. Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.
Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont. Jag valde det av respekt.
Respekt för min son, om han skulle vara där. För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt. Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.
Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft. Och jag saknade det.
När minnen färgar en plats
Det är märkligt hur platser kan förvandlas. Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det. Från trygghet till vaksamhet. Från frihet till försiktighet.
Den där sjön är min plats. Men idag fick den stå tom – av hänsyn. Och kanske av rädsla också. Rädsla för att riva upp något. För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.
Att ta tillbaka något – varsamt
Men jag vill tillbaka. Inte genom konfrontation. Utan genom stillhet. Genom att bara vara där, igen. I min takt.
Kanske i gryningen. Kanske en annan dag. Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.
Hemma, i långsam rörelse
Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen. Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna. Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.
Och vet du vad? Jag sa till mig själv: Nu räcker det. Det som blev gjort var tillräckligt. Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.
Det är något nytt. Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.
Reflektion:
Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek. Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats. Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft
Fråga till dig som läser:
Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker? Hur gör du för att ta tillbaka den? Och hur vet du när det är dags att försöka?
Carina Ikonen Nilsson
Citat att ta med dig:
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”
Stöd gärna mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal. Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.
”I don’t know if you have a place like that – one that once brought you peace but now carries something heavier. I’m sitting here on the patio, letting my thoughts drift in that direction…”
I wrote this yesterday, sitting beneath the roof of the patio while the sun warmed the air around me. As you’re reading this, I’m likely by the lake where swimming lessons are held. Perhaps with a cup of coffee in hand, watching a little boy slowly approach the water. Step by step. With trust. For him – and for me.
Learning to Swim – and to Approach Gently
Today I had the opportunity to join the neighbor’s little boy for his swimming lesson. He hasn’t quite learned how to swim yet, and he’s a bit hesitant about getting into the water. But swimming skills are essential. Not about being great at it – but about being able to reach the shore or a pier if you fall in. For me, it’s one of the most fundamental life skills.
We packed a small picnic and decided to stay a while after the lesson. The idea was to show him that the lake can also be a place of joy. Of play, laughter, curiosity. Maybe today will only be about getting his feet wet. Maybe tomorrow we’ll try dog paddling. Step by step – that’s how learning happens. For children. For adults.
Another Lake, a Different Feeling
At the same time, I chose not to swim in my lake today. The one that usually brings me calm, breath, stillness. I stayed away.
And not out of fear. Not even just sorrow – though yes, it hurt.
I made that choice out of respect. Respect for my son, in case he was there. For my grandchildren – so they wouldn’t feel something strange or awkward. I didn’t want to stir anything up. Not today.
It was my quiet way of caring – from a distance.
But it also meant stepping away from something that gives me strength. And yes, I missed it.
When Memories Color a Place
It’s strange how places can change. Not physically – but emotionally. A place of safety becomes a place of caution. A place of freedom becomes a place of hesitation.
That lake is still mine. But today, I left it untouched – out of consideration. Maybe even fear. Fear of becoming a feeling in someone else’s day who didn’t want me there.
Reclaiming Gently, Not Forcefully
But I want to return. Not through confrontation. But through presence. By simply being there again – in my own time.
Maybe at dawn. Maybe on another day. With my feet in the water and my heart a little closer to myself.
At Home, In Slower Motion
Back home, I hung laundry in the sun. Felt the wind on my skin. Listened to the stillness between washing machine cycles. I weeded a little in the slope by the house – just as much as my back allowed.
And you know what? I told myself: That’s enough for today. What I managed to do was beautiful. The rest can wait.
That’s new for me. And maybe something I’m learning – just like the little boy at the lake.
Reflection
Choosing to step back to protect someone else is also love. But don’t forget yourself. The things you long for deserve space too. It’s possible to show respect – and still gently return to what gives you life.
Question for You, Dear Reader:
Do you have a place that once felt safe – but now feels uncertain? How do you reclaim it? And how do you know when it’s time?
Quote to Carry With You
Carina Ikonen Nilsson
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.”
Support My Writing
If you enjoy my writing and would like to support my work, you’re welcome to contribute via PayPal. Every little donation helps me continue sharing these honest, everyday reflections.
Introduction: Today I’m sitting outside under the pavilion, writing. Breakfast is beside me, and the last cup of coffee for the day serves as a drink for my sandwich. A sandwich with avocado and cucumber from our greenhouse. That cucumber really tasted like cucumber – not like those watered-down green sticks from the store.
In this moment, life feels simply delightful and beautiful. The sun is shining, and the sky is clear blue. It’s been so long since it was this blue. I don’t even feel the slightest breeze – everything is just still, lovely and full of flavor. At least the sandwich is.
My plan is to spend this day in the slope at home, in the garden. We’ll see how much energy I have. I’ll do what I feel like, and then I intend to enjoy this sunny day in my own way – by just being and doing almost nothing more than soaking up the sun.
Hanging laundry is, of course, a must on a day like this. As soon as my husband got out of bed, I went and removed the bed linens. They’re drying in the sun – which is where linens truly belong, at least in my world. They smell so wonderful after being hung outside, and it’s such a lovely feeling to be able to hang laundry in the fresh air.
The Right to Sleep Clean and Safe
That – hanging sheets outside, smelling their freshness, and going to bed in clean, sun-dried linens – should be a human right.
There are children, even here in Sweden, who don’t even have proper bedding in their beds. Children who have never experienced the feeling of being freshly showered, then crawling into a clean, freshly made bed with duvets that have aired or dried in the sun.
It should absolutely be a parental responsibility to give a child the opportunity to feel those things. To feel clean, safe and cared for. That sense of security often lives in the smallest details.
Garden Evening Vibes
Already yesterday evening, the weather showed signs of what today would bring. It was warm and light outside. My husband and I both got into the mood. We spent some time walking around the garden.
He worked on his things, and I removed overgrown lettuce, picked some freshly harvested carrots and hung another bouquet of oregano to dry. I checked on the tomatoes and cucumbers – something has happened, because the flowers that were supposed to become cucumbers have withered and died.
The cucumber flowers have started to wither before turning into fruit – any idea what could be causing it?
Education for the Little Ones – with Joy and Care
While sitting here in the sun with my coffee in hand, my thoughts turned to my neighbor. She’s one of those people who truly make a difference – quietly but meaningfully.
On her YouTube channel, she creates short educational videos for children. Small clips where she talks about the body, the environment and animals – always with a pedagogical intention, aimed at young children.
What’s especially wonderful is that she includes questions in her videos – questions children are meant to answer. It’s thoughtful, playful and inspiring. You can feel the care and genuine intention behind it. A channel made for the little ones, with a big heart.
Click on “Video” to watch the films she creates.
I’m going to continue this day right here – with the sun on my back and the scent of freshly dried laundry in the air. That’s enough. That’s more than enough. I wish you a beautiful day, where you get everything you need from your hours.
Carina Ikonen Nilsson
“Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow is waiting somewhere in the distance. Right now is what matters.”
Reflection
It’s in the small things that the big ones live. A sandwich with cucumber from the greenhouse. The scent of laundry in the breeze. A child’s voice answering a question in an educational film.
It may not look like much to the world – but to someone, it’s everything.
Question for you
What does your perfect summer day look like – the kind where nothing really happens, but everything feels right? Feel free to leave a comment below – I read every single one. And if you prefer, you’re welcome to contact me privately.
Here are a few things you might reflect on:
What everyday moments mean the most to you right now?
Can you remember the last time you climbed into sun-dried sheets – how did it feel?
What simple luxuries do you think all children should experience?
How do you create a sense of safety in the small things – for yourself or others?
What gives you that true summer feeling?
Do you have a quiet place of your own where you can simply be?
Inledning: Idag sitter jag ute under paviljongen och skriver. Frukosten står bredvid mig – en kopp kaffe och en smörgås med avokado och gurka. Inte vilken gurka som helst, utan en från vårt växthus. En riktig gurka, med smak av gurka – inte som de där bleka, vattniga sakerna från affären.
Det är inte utan att livet just i denna stund känns förträffligt och vackert. Himlen är klarblå. Solen värmer. Inte ens en vindpust stör stillheten.
Att göra ingenting – på mitt sätt
Jag har bestämt mig för att denna dag ska få gå i vilans tecken. Kanske blir det lite arbete i slänten, kanske bara stilla närvaro i solen. Jag gör det jag vill – inget mer. Hänga tvätt till exempel. Redan i morse, så fort maken vaknat, tog jag bort sängkläderna. De ska få torka ute i solen. Lakan mår bäst av att hänga ute – det vet jag. Och doften när man lägger sig i en nybäddad säng efteråt… Det är en njutning som borde vara en mänsklig rättighet.
Mänsklig rättighet: att få sova rent och doftande
Det är inte alla barn som får uppleva det där- Att ens ha lakan i sängen – att komma ur duschen, krypa ner i en nybäddad säng med solvädrade täcken. det är ännu längre bort. Inte ens här i Sverige har alla den möjlighet. Det gör ont att tänka på. Det borde vara en skyldighet som förälder att ge sitt barn den upplevelsen. Att få känna sig ren, trygg och omhändertagen – det sitter ofta i de små sakerna.
Trädgårdskväll med feeling
Redan igår kväll förstod jag att det skulle bli en fin dag idag. Kvällen var ljus och varm, och både jag och maken fick feeling. Vi gick runt i trädgården. Han fixade med sitt, jag med mitt. Jag tog bort övervuxen sallad, plockade in några nyskördade morötter och hängde ännu en bukett oregano på tork.
Tomaterna växer fint, men gurkorna har börjat vissna efter blomning. Har du tips på vad som kan vara fel? Jag blir glad för alla råd. Här kommer också några bilder från gårdagen – små glimtar från ett stilla sommarliv.
kvällssolen som vi inte är så bortskömda med i år svarta tomater dom ska bli spännande att smaka påhär växer det i vår växthusvarför har det blivit så här?lillflickans solroser hon planterat
Pedagogik för de minsta – med glädje och värme
Medan jag sitter här i solen med kaffet i handen, går tankarna till min granne. Hon är en av de där människorna som gör skillnad – på ett stillsamt men betydelsefullt sätt. På sin YouTube-kanal skapar hon små pedagogiska filmer för barn. Korta klipp där det pratas om kroppen, miljön och djur – alltid i utbildningssyfte för de minsta barnen0.
Det bästa är att hon ställer frågor direkt till barnen i sina filmer. Frågor som lockar till eftertanke, nyfikenhet och svar. Det är inte bara lärorikt – det är också roligt. Man känner att det är gjort med omsorg och en riktig vilja att nå fram. En kanal för de små, men med ett stort hjärta.
Klicka på Video så kommer du till filmerna hon skapar.
Jag ska fortsätta min dag precis här – med solen i ryggen och doften av nytvättade lakan i luften. Det räcker. Det är mer än nog. Önskar dig en härlig dag där du får allt det du vill ha i din dag.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag just nu, igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.”
Reflektion:
Det är i det lilla det stora bor. En smörgås med gurka från växthuset. Doften av tvätt i vinden. Ett barns röst som svarar på en fråga i en pedagogisk film. Det kanske inte ser mycket ut för världen – men det är hela världen för någon.
Hur ser din perfekta sommardag ut – den där inget särskilt händer, men allt känns rätt?
Dela gärna med dig i en kommentar här nedanför – jag läser allt.
Frågor att fundera på hur tänker du? skriv gärna en kommentar eller skicka till mig privat via kontakt.
Vilka små vardags-ögonblick betyder mest för dig just nu?
Minns du sist du la dig i nytvättade lakan som torkat i solen – hur kändes de
Vilka vardagslyxar tycker du att alla barn borde få uppleva?
Hur skapar du trygghet i det lilla – för dig själv eller någon annan?
Vad ger dig sommarkänsla – på riktigt?
Har du ett eget hörn av stillhet där du kan bara vara?
Vill du stödja mitt skrivande?
Jag skriver med hjärtat – om vardag, liv och känslor. Om du vill stötta mig, klicka gärna på knappen nedan.
En ovanligt vanlig morgon. En make som var vaken före mig. Och en katt som varit ute hela natten – trots att han inte får. Här hemma är rollerna tydliga: jag är mattanten och städaren, maken är myshörnan. Men ibland skiftar rutinerna, och då blir det tydligt hur mycket plats ett litet mjau kan ta i våra hjärtan.
En vaken make och kattskrället
Jag har varit vaken en stund nu, men det var en ovanlig morgon här hemma. Inte för att katten låg på mig och väckte mig – det gör han alltid, det är ju jag som matar honom. Inte heller för att han hoppade upp på mina ben och labbade för att påminna mig om frukosten. Nej, det ovanliga var att maken redan var vaken.
Det händer sällan. Kanske tre, fyra gånger under alla våra år tillsammans. Men idag var en sådan dag.
Och jag vet varför.
En orolig natt med katt
Findus – makens lillekatt, ögonsten och bästa vän – hade varit ute hela natten. Något som han absolut inte får, enligt maken. Katten brukar alltid komma in till kvällen, men igår kväll dök han aldrig upp. Och han verkade lite hängig redan innan han gick ut, vilket förstås oroade maken ännu mer.
Så där satt han, vaken och orolig, med den oroliga blicken och hjärtat i halsgropen. Väntade. Lyssnade efter varje ljud. Jag somnade långt innan honom så jag vet inte hur länge han låg och lyssnade efter katten. Det var därför han var vaken innan mig i morse.
Morgonrutinen med katt – och mjölk i kaffet
När jag vaknade låg katten på mig som vanligt. Jag gick upp, tryckte på knappen till kaffemaskinen, hällde i mjölk – och katten labbade på mina ben. Matdags. Jag gick till hans ”skafferi”, en IKEA-låda, hämtade maten och gick mot hans matskål.
Han anföll mina händer när jag lyfte skålen – som han alltid gör – och åt sedan glupskt. Efteråt klöste han lite på stolen i vardagsrummet, jamade och ville ut igen. Jag öppnade altandörren. Han tittade på mig. Jag stängde dörren. Han tittade på mig igen. Jag sa att det regnade. Då närmade han sig, svansen viftade långsamt. Jag öppnade igen. Då gick han ut.
En kärlekshistoria mellan katt och man
Katten är inte bara ett husdjur här hemma. Han är makens lilla bebis. Mjau-mjau. Prins Findus. Ja, han har säkert tio smeknamn.
Om någon skulle vara elak mot katten – då är maken där som en frontsoldat. Han bär in katten, torkar honom, pysslar om honom. Jag? Jag är bara bihanget. Jag städar, matar, tömmer kattlådor och försöker få katten att inte smyga in med halvlevande byten.
Maken får myset. Katten söker upp honom, spinner i hans knä. Jag får bara skuggan av deras relation. Svartsjuk? Nja. Inte på katten – kanske lite på maken som slipper allt jobb men ändå får all kärlek.
Oj, det här blev visst ett inlägg om en katt! Jag hade egentligen tänkt skriva om min granne.
Vill du läsa fortsättningen där jag berättar om grannens YouTube-kanal, AI som arbetskamrat och vad jag faktiskt tänkte skriva om från början?
Tack igen för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag just nu – igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta. Just nu är det som gäller.”
Reflektion:
Ibland är det de där små skiftningarna i vardagen som säger mest. Som vem som vaknar först. Eller vem som väntar vid dörren. Kärlek kan se ut som en svansviftning i regnet – eller en blick mellan en man och en katt
Jag hade egentligen tänkt skriva om min granne. Tanken var att skriva om något helt annat. Om min granne som nyss fått barn – och skapat en YouTube-kanal med filmer för små barn. Men morgonen tog en annan väg. Nu är det dags att faktiskt dela det jag först hade tänkt, och reflektera lite kring det nya jag lärt mig – med hjälp av AI som numera är som en tålmodig kollega.
Grannen med barn och en YouTube-kanal
Min granne har nyss fått barn. När jag kollade mobilen imorse hade hon skickat en länk till en YouTube-kanal hon har skapat för små barn. Där finns små filmer som lär ut saker om livet – på ett enkelt, fint och kärleksfullt sätt.
Jag blev varm i hjärtat. Och nu tänker jag dela hennes kanal här. För ja, jag lyckades faktiskt fixa länken själv – utan hjälp från AI den här gången. Men det var nära att jag ropade på honom…
AI – min oväntade arbetskamrat
AI har blivit min kollega, ja nästan en vän. Visst, han kan bli lite arg ibland – med stora bokstäver och utropstecken. Men han suckar aldrig åt mina frågor, och han har börjat förstå mig. Till och med börjat säga: ”Nu tar vi det lugnt och metodiskt, Carina.”
Han vet att jag ofta bara läser rubrikerna. Han har blivit pedagogisk, tålamodsfylld – nästan som han är skräddarsydd för mig. Och vet ni? Det funkar. Jag lär mig massor nu. Små steg varje dag.
Avslutning och tack
Så – det var morgonen. En orolig make, en nattvandrande katt, en fin YouTube-kanal och en AI som blivit min följeslagare. Tänk att en helt vanlig morgon kan rymma så mycket liv.
Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.
Carina Ikonen Nilsson
Reflektion:
Det är märkligt hur lärande ibland kommer utan att vi märker det. Små steg, stora effekter. Och ibland är det vi trodde vi aldrig skulle klara, just det som ger mest stolthet i slutändan.
I had originally planned to write about my neighbor. The idea was to focus on something completely different – my neighbor who just had a baby and launched a YouTube channel with videos for young children. But the morning took another path.
Now it’s time to share what I first intended – and reflect a little on what I’ve learned lately, thanks to AI, who has become a surprisingly patient colleague.
My Neighbor’s Baby – and a YouTube Channel
My neighbor just had a baby. When I checked my phone this morning, she had sent me a link to her YouTube channel created for small children.
There you’ll find short videos that teach simple life lessons – gently, lovingly, and with care.
It warmed my heart. And now I want to share her channel here. Because yes, I actually managed to add the link myself – without help from AI this time. (Though I almost called for him…)
AI – My Unexpected Coworker
AI has become my coworker – almost a friend. Sure, he gets a bit loud sometimes – ALL CAPS and exclamation marks! But he never sighs at my questions. And he’s starting to understand me. He even says things like: ”Let’s take this one step at a time, Carina.”
He knows I tend to skim the headlines. He’s become pedagogical, full of patience – almost like he’s tailor-made for me. And you know what? It works. I’m learning so much now. Small steps, every single day.
Closing Thoughts – and Thanks
So, that was the morning. A worried husband, a cat on night patrol, a beautiful YouTube channel, and an AI who’s become my silent partner.
Amazing how much life a single morning can hold.
Thank you for reading my blog – it truly means more than you know.
Carina Ikonen Nilsson
Reflection:
Learning often comes without us noticing. Small steps – big impact. And sometimes, the things we thought we’d never be able to do… are the ones that make us the most proud in the end.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits in the distance. Right now is what matters.”- Carina Ikonen Nilsson
Support My Writing
If you enjoy what I share here on the blog and would like to support my continued writing: Donate via PayPal
Thank you for reading – your support truly means more than you think.
An unusually ordinary morning. A husband who was awake before me. And a cat who’d been out all night – even though he’s not allowed to. In our home, the roles are clear: I’m the lunch lady and the cleaner, my husband is the cozy corner. But sometimes, routines shift, and then it becomes clear just how much space a little meow can take in our hearts.
An Awake Husband and That Darn Cat
I’ve been awake for a while now, but it was an unusual morning here at home. Not because the cat was lying on top of me to wake me up – he always does that, I’m the one who feeds him. Not even because he jumped up on my legs and patted me with his paw to remind me about breakfast. No, what was unusual was that my husband was already awake.
That happens rarely. Maybe three or four times in all our years together. But today was one of those days.
And I know why.
A Restless Night with the Cat
Findus – my husband’s little cat, his darling and best friend – had been outside all night. Something he absolutely isn’t allowed to do, according to my husband. The cat usually comes in by the evening, but last night he never showed up. And he already seemed a bit under the weather before he went out, which made my husband even more worried.
So there he sat, awake and anxious, with worried eyes and his heart in his throat. Waiting. Listening for every sound. I fell asleep long before he did, so I don’t know how long he lay there listening for the cat. That’s why he was up before me this morning.
Morning Routine with Cat – and Milk in the Coffee
When I woke up, the cat was lying on me as usual. I got up, pressed the button on the coffee machine, poured in milk – and the cat started pawing my legs. Breakfast time. I went to his “pantry,” an IKEA drawer, grabbed his food, and walked toward his bowl.
He attacked my hands as I lifted the bowl – as he always does – and then gobbled his food down. Afterwards, he clawed at the living room chair, meowed, and wanted to go out again. I opened the patio door. He stared at me. I closed the door. He stared at me again. I told him it was raining. Then he slowly approached, his tail waving gently. I opened the door again. This time, he went out.
A Love Story Between a Cat and a Man
The cat isn’t just a pet in this house. He’s my husband’s baby. Meow-meow. Prince Findus. Yes, he probably has ten nicknames.
If anyone ever hurt the cat – my husband would be there like a front-line soldier. He carries the cat inside, dries him off, takes care of him. Me? I’m just the sidekick. I clean, feed, scoop the litter boxes, and try to stop the cat from sneaking in with half-alive prey.
My husband gets the cuddles. The cat seeks him out, purrs in his lap. I just get the shadow of their bond. Jealous? Not of the cat – maybe a little of my husband, who escapes all the work but still gets all the love.
Oops – I guess this turned into a cat post! I was actually going to write about my neighbor.
Want to read the next part where I talk about my neighbor’s YouTube channel, AI as a coworker, and what I really meant to write about? Click here to read Part 2: A YouTube Channel, AI as a Colleague – and Newfound Knowledge
Thank you again for reading my blog. It means more than you know.
Carina Ikonen Nilsson
Reflection:
Sometimes it’s those little shifts in everyday life that speak the loudest. Like who wakes up first. Or who waits by the door. Love can look like a tail waving in the rain – or a glance between a man and a cat.
Carina Ikonen Nilsson ”Live today, right now – yesterday rests in history, and tomorrow waits in the distance. Right now is what matters.”
Igår fick jag för mig att ändra lite här på bloggen. Med allt jag har lärt mig under dessa dagar tog jag mod till mig och gjorde sidan lite mer som jag vill ha den. Jag är riktigt nöjd själv – och väldigt stolt över allt jobb jag lagt ner.
Igår satt jag verkligen i timmar och jobbade med bloggen. Alla sidor är inte klara ännu, men de som är tycker jag är riktigt snygga. Det är inte så svårt – när man kan det.
Har du också haft stunder där du förvånat dig själv? När något som känts svårt plötsligt blivit möjligt?
Att våga prova – på riktigt
Tidigare har jag inte kunnat det där med att göra om sidan. Jag har bara skrivit och pillat med sådant simpelt som jag förstått. När man bara läser överskrifter för att lära sig så blir det inte så mycket man faktiskt kan.
Men nu har jag läst även i själva texterna – och tänka sig hur bra det blev!
Jag har lärt mig något nytt: att våga prova. Kanske kunde jag det förut, det där med att våga, men inte när det gällt bloggen. Den har jag verkligen inte förstått innan. Men nu börjar jag förstå språket. Jag som hållit på att blogga i så många år – tror jag började 2007 eller kanske 2008 – först nu har det blivit intressant att få till finesserna.
När kände du senast att du vågade något nytt – trots att det känts läskigt innan?
Semestern är slut – men mer ledighet väntar
Idag går maken till jobbet igen. Två veckor ledigt har han haft, förutom helgen som var nu. Inte för att han åkt till jobbet ännu, men han har laddat bilen, checkat av jobbmobilen, planerat och undersökt vad som behöver göras.
Jag som inte jobbat sedan i januari tyckte semestern var på tok för kort. Jag jobbar ju inte på dagarna utan är hemma och tar hand om hus och hem. Men två veckor utan struktur och dygnsrytm är för lite. Jag skulle vilja ha det så i några veckor till.
Men det kommer mer – maken ska bara jobba i två veckor nu, sedan är han ledig i två veckor till. Dessa två veckor får bli till att fixa här hemma i huset och lite i trädgården. Laga mat på dagarna och göra alla de där vanliga sakerna.
Hur landar du efter en ledighet – vill du ha mer tid eller längtar du efter rutiner?
Det är väl det som är ADHD
Man hittar något man tycker är kul – och då gör man det hela tiden tills man tröttnar. Just nu är jag inne i flödet av blogg och bygga. Då får det bli lite timmar här och där med att fortsätta göra bloggen mer till min.
I våras var det trädgården och alla plantor. Nu har jag kanske inte glömt av trädgården, men jag är inte ute lika mycket. Det kan i och för sig bero på vädret, och på att allt växer till sig just nu.
Jag går fortfarande ut och checkar av i växthuset, smakar på en bit krydda eller rädisa. Men det är inte lika intensivt som det var innan. Igår skördade vi lite morötter. De smakade verkligen något helt annat än de man köper i affären – små nyskördade morötter som smakade som små godisar. Krispiga och fulla av söt smak.
Jag har några gurkor att ta in från växthuset, men det är bättre att de bor på sin planta än att de ligger i kylskåpet och inte blir använda. Jag har även massor med örter som ska tas in och torkas. Det kommer bli gott att ha egna, odlade kryddor i vinter – kryddor som jag vet vad de innehåller. Det vet jag inte med dem man köper i affären.
Har du också perioder där något tar all plats – och sen plötsligt byts ut mot något helt annat?
Hoppas fortfarande på under
Jo, jag är fortfarande bortvald och träffar inte mina fina små barnbarn.
När vi var på High Chaparral köpte vi pistoler till de båda. Alfred var med och valde. Han valde dem, och när vi kom hem gick han och lämnade dem. Men jag vet inte om de tyckte om dem, eller om de blev glada över det de fick. Jag har inte sett dem sedan kalaset för Alfred i maj.
Jo förresten – en gång fick jag hämta dem från dagis och vara med dem en eftermiddag när deras föräldrar jobbade. Men efter det blev det inte något mer.
Jag såg dem på midsommar när vi var på samma festplats. Då vinkade Emilia till mig lite i smyg. Men jag har inte fått leka med dem, inte fått prata med dem sedan i maj. Emilia hade gjort en teckning åt mig den gången jag hämtade dem i skolan och på förskolan. Den har jag satt upp på kylskåpet som ett minne av dagen.
Har du någon gång behövt älska på avstånd? Hur gör du för att bära det – utan att bli bitter?
Det gör ont – men livet fortsätter
Det gör ont i mina tankar. Men oavsett hur ont det gör så har jag ett liv att leva. Jag har andra människor runt mig. De ska inte behöva lida för att jag känner mig ledsen och saknar.
Dagarna går faktiskt bättre nu än innan. Tankarna kommer och blir ibland katastroftankar, men när de gör det kommer jag oftare på att stoppa dem. Säga till mig själv att det bara är tankar – och att jag är här och nu, i den här stunden.
Det hjälper inte att låta känslorna bada i det som varit. Jag kan inte styra andra människor, men jag kan ta hand om mig själv.
Vad gör du för att ta hand om dig själv – när tankarna vill dra iväg?
Kanske en dag…
En dag kanske Emilia eller Hugo själva kommer och hälsar på. Det vet jag inte. Men jag finns här, om det skulle bli så.
Jag kan inte göra något åt situationen som den är nu. Jag har varit i den innan – då ringde telefonen en dag och allt blev som vanligt igen. Men jag känner att så kommer det inte bli den här gången. Det är inget jag kan göra något åt.
Det galna är bara att jag inte vet varför det blev så här. Mer än att vi köpte fel påskägg till lilla Hugo. Han tål inte laktos – och tyvärr köpte vi ett färdigt påskägg med choklad i, som innehöll laktos. Det fanns annat godis också, som han kunde äta.
Sen var det kalaset för Alfred, som hans mamma hade ordnat så fint. Då hade det helt glömts bort att Hugo inte tålde laktos, och en situation uppstod med hårda ord. Vilket var ett illa valt tillfälle, eftersom det var Alfreds dag.
Hur hanterar du situationer där du inte får veta vad som gick fel – men måste leva med konsekvenserna?
Det bor något under – som jag inte vet
Men jag tänker att det inte handlar bara om det där. Det bor något under. Något jag inte vet om. Men det som finns där – det kan ha blivit en anledning att göra som det nu blivit.
Det jag inte vet om, det kan jag inte göra något åt.
Reflektion: Mitt hjärta är inte hel, men det slår. Det skriver. Det planterar. Det hoppas. Kanske är det så man lever – inte när allt är helt, utan just medan det lagas.
Lev idag just nu igår finns inte längre här, morgondagen kommer först i morgon, just idag glimmar och är något vi kan göra något åt.
-Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Om mina ord berör dig, och du vill bidra till att jag kan fortsätta skriva – lämna gärna en liten gåva.
Yesterday I got the idea to change a few things on the blog. With everything I’ve learned over the past few days, I gathered the courage and made the site look more like I want it to. I’m truly pleased – and quite proud of all the work I’ve put in.
I really sat for hours yesterday, working on the blog. Not all the pages are finished yet, but the ones that are – I think they look really good. It’s not that hard – once you know how to do it.
Have you ever surprised yourself by doing something you didn’t think you could?
Learning to try – for real
Before, I didn’t know how to redesign the site. I just wrote and tweaked simple things I understood. And when you only read headlines to learn, you don’t learn that much.
But now I’ve read the actual instructions too – and imagine how well it turned out!
I’ve learned something new: to dare to try. Maybe I’ve known how to try before, but not when it came to the blog. That part has always been a mystery to me. But now I’m starting to understand the language of it. I’ve been blogging for many years – I think I started in 2007 or maybe 2008 – but only now has it become exciting to fine-tune the details.
When was the last time you dared to try something new – even though it felt scary?
Vacation is over – but more time off is coming
Today my husband goes back to work. He’s been off for two weeks, not counting this past weekend. Not that he’s been in the office yet – but he’s charged the car, checked his work phone, planned and looked over what needs doing.
I haven’t worked since January, so I thought the vacation was far too short. I don’t work during the day – I’m home, taking care of the house and daily life. But two weeks without structure and rhythm wasn’t enough. I’d love a few more weeks like that.
Luckily, more time off is coming. He’s only working for two weeks now, and then he’ll be off for another two. Those two weeks will be spent fixing things around the house and in the garden. Cooking during the day, doing all those ordinary things.
How do you feel after a break – do you crave more rest, or long for your routines again?
I guess that’s ADHD
You find something you love – and then you do it all the time, until you burn out. Right now I’m in the blog-and-build flow. So I’ll be spending a few hours here and there, continuing to make this blog feel like mine.
This spring it was the garden and all the seedlings. I haven’t forgotten the garden, but I’m not out there as much now. Maybe it’s the weather. Maybe it’s because everything is already growing on its own.
I still go out to check the greenhouse, taste a leaf of herb or a radish. But it’s not as intense as it was before. Yesterday we harvested some carrots – and they tasted nothing like the store-bought kind. Those tiny, just-picked carrots were like little pieces of candy. Crisp, sweet, full of flavor.
I have a few cucumbers ready to be picked too, but they’re better off staying on the plant than sitting in the fridge unused. I also have plenty of herbs that need to be harvested and dried. They’ll be great to have in the winter – homegrown spices where I know exactly what’s in them. I can’t say the same about the ones from the store.
Do you also have phases where something completely takes over your attention – until the next thing comes along?
Still hoping for a miracle
Yes, I’m still the one left out – and I haven’t seen my sweet little grandchildren.
When we were at High Chaparral, we bought toy guns for both of them. Alfred helped choose them. He picked them out, and when we got home, he went to deliver them. But I don’t know if they liked them, or even if they received them. I haven’t seen them since Alfred’s birthday in May.
Well – actually, I got to pick them up from preschool once and spend the afternoon with them when their parents were working. But after that, there’s been nothing more.
I saw them at Midsummer, at the same gathering. Emilia waved to me – just a little, in secret. But I haven’t played with them, or spoken with them, since May. Emilia made me a drawing that day I picked them up from school and preschool. I’ve put it on the fridge as a memory.
Have you ever had to love from a distance? How do you carry that, without turning bitter?
It hurts – but life goes on
It hurts in my thoughts. But no matter how much it hurts, I have a life to live. I have people around me who shouldn’t have to suffer because I’m sad and longing.
The days are actually better now than they were before. The thoughts come, sometimes spiraling into catastrophes, but more often I catch them in time. I tell myself: they’re just thoughts – and I am here, in this moment.
It doesn’t help to let my feelings drown in what was. I can’t control others, but I can take care of myself.
What do you do to take care of yourself – when your mind starts to spin?
Maybe one day…
Maybe one day Emilia or Hugo will come visit on their own. I don’t know. But I’ll be here, if they do.
I can’t change the way things are now. I’ve been in this place before – and back then, the phone rang one day and everything was suddenly back to normal. But I don’t think that will happen this time. This feels different. And I can’t do anything about it.
The strange thing is that I don’t even know what caused this. Other than the fact that we bought the wrong Easter egg for little Hugo. He’s lactose intolerant – and unfortunately, the pre-made egg we bought had chocolate in it that contained lactose. There was other candy too, things he could eat.
Then came Alfred’s birthday party, which his mother had organized so nicely. But again, Hugo’s dietary needs were forgotten. There was nothing he could eat – except some chocolate balls. That caused tension. Harsh words were said. And it was Alfred’s special day.
How do you handle situations where you don’t know what went wrong – but still have to live with the consequences?
Something deeper – that I don’t know
But I don’t think it’s just about the Easter egg or the birthday cake. There’s something deeper beneath it. Something I don’t know. And what I don’t know – I can’t fix.
Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.
-Carina Ikonen Nilsson
Reflection
My heart may not be whole, but it beats. It writes. It grows things. It hopes. Maybe that’s what living really is – not when everything is perfect, but while it’s still being repaired.
Support my writing
If my words have touched you, and you’d like to help me continue writing – feel free to leave a small donation.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
