Skräcklenparken – minnen av de ensamkommande och samtalen som bar
Igår tog vi en promenad i Skräckleparken i Vänersborg. Gässen hade redan börjat samlas ute på vattnet, redo att följa de kallare vindarna. Hösten är på gång, det märks.
När jag gick där mindes jag alla steg jag tagit i samma park tillsammans med de ensamkommande ungdomar jag jobbade med för tio år sedan. Pojkar som gick där för att dämpa ångest och saknad efter sina mammor långt borta.
Ljuset på avdelningen – en oas av liv och gemenskap
Minnet drog mig vidare in i själva huset där vi arbetade. Det var inget extravagant. En gammal avdelning som en gång varit ålderdomshem, men som blivit en oas av liv, hopp och ångest på samma gång. Ljuset där inne var speciellt. Inte starkt, för här var det ett varmt skimmer av ljus. Kanske berodde det på den energi som bodde i väggarna. eftersom det kändes som om väggarna själva ville säga: här finns plats för er.
När man kom till jobbet fanns en härlig känsla i kroppen. Vi som jobbade där ville något. Vi såg ungdomarna – kanske inte alla, men de flesta av oss. Vi hade en energi där vi ville allas bästa, där vi tog hand om varandra och om själva avdelningen. Vi ville ungarna väl.
Dofterna blev som små resor till andra länder. Kryddor från fjärran kök blandades med doften av nyskurat. För ungdomarna städade sina rum ordentligt. De tog ut allt, skurade både tak och väggar. De visste verkligen hur man städar.
Det fanns en gemenskap som nästan gick att ta på. Ungdomarna blev glada när vi kom till jobbet. De ville att vi personal skulle trivas kanske var det för att vi gjorde allt vi kunde för att vi ville att boendet skulle vara så nära ett hem det kunde.
De som väntade
Den tiden var fylld av väntan. Varje dag bar de på frågan: får jag stanna eller blir jag utvisad? En av dem träffar jag fortfarande när jag handlar. Han jobbar där i affären nu, han har alltid med ett leende och en kram, som om tiden stannat. Han pratar perfekt svenska och arbetar hårt – ibland dubbla jobb. Redan som nyanländ fanns den där drivkraften i honom.
Alla timmar vi delade
Så många timmar sitter kvar i minnet. Kvällar i samtalsrum och inne på pojkarnas rum där vi satt med läxor, slog upp ord och tittade på sagor som vi pausade för att förklara ordens betydelse. Stunder med gode män – alla var inte så goda som ordet lovar – där jag ändå försökte få varje möte att bli tryggt.
Jag minns kvällar när vi vek julpynt och pratade om ångest. Lärde ut små övningar: handflator mot varandra för att känna energin, andas lugnt. Ibland tittade de konstigt på mig, ibland kom de senare och sa att det faktiskt hjälpte.
Och hur de lagade mat! Ofta ville de att vi personal skulle smaka på deras omeletter, kokta i tomater och lök, kryddade med dofter från fjärran. Det var mer än mat – det var samtal och hemlängtan som fick en smak.
Pojken som var arg
En pojke minns jag särskilt. Han var ofta arg. Sa dumma saker, var otrevlig. Men när jag kokade risgrynsgröt stod han där, kväll efter kväll. Han ville ha gröten – men lika mycket samtalet. Vi pratade om allt och inget: min familj, vad jag gjorde på fritiden, och om hans egen ilska.
Han sa att han bar på så mycket ilska. Att han visste att det var fel, men att han behövde någon som orkade stå ut. Jag var hans utvalda. När han blev arg brukade jag säga: Jag tror inte du menar det du säger just nu. Du är arg på något annat, men ger det till mig. Ofta stannade han då upp.
När politik blir vardag
Jag kan inte låta bli att höra politikens ord i bakgrunden. Jimmie Åkesson har kallat mångkulturen ett ”övergrepp” och en ”mardröm”. Ebba Busch säger att hon inte delar SD:s syn, men pratar ändå om att kompromissa och göra Sverige ”hemma” för dem som kommer.
För de ungdomar jag mötte var det inte debatt på tv. Det var ord som letade sig in i deras liv och blev till oro i kroppen. Där de levde i gränslandet mellan politikens hårda ord och verklighetens mjuka känslor.
Insektshotell i Skräcklanparken. Vi bygger omsorgsfullt för små insekter – men låter ibland människor i nöd stå utan skydd.
Mellan raderna – min röst
När jag tänker på den pojken vid spisen hör jag ekot från politiken. Åkessons ord om mångkulturen, Ebbas tal om pragmatism. De där orden kan lägga sig som en skugga i en ung människas själ.
Men jag såg något annat. Jag såg hur ett vardagligt samtal kan bli motstånd. Ett litet bevis på att hårda ord inte får sista ordet. Jag stod kvar, och det kanske var det viktigaste jag gjorde.
AHA – när minnen och ord möts
De här pojkarna bar två verkligheter samtidigt:
En som politiker beskrev med hårda ord.
En som de själva byggde genom språk, arbete, skratt och drömmar.
När pojken sa att han måste ha någon som står ut med hans argheter tror jag han menade: någon som kan bära mig när jag är trasig, när politikens ord inte räcker till.
Det är här politik möter psykologi – i de osynliga sprickorna där ord blir känslor.
Förklaringen bakom AHA – så hänger det ihop
Politikens nivå: När Åkesson kallar mångkulturen ett ”övergrepp” blir det inte bara en åsikt. Det blir en verklighet som ungdomarna tvingas leva i.
Verklighetens nivå: De väntade, kämpade, lärde sig svenska, jobbade. De levde den pragmatism som politiker bara pratar om.
Den psykologiska nivån: Pojkens ilska var ett rop på trygghet. När jag stod kvar blev köket och våra samtalsrum små terapirum.
Mitt AHA är just detta: ord från talarstolar rinner ner i människors vardag. De formar nätter, drömmar och hjärtan. Och i mötet mellan hårda ord och enkla samtal kan läkningen börja.
Reflektion
Skräcklanparken blev en plats där minnen och nutid möttes. Gässen flög, men deras spår stannade kvar som en påminnelse: Det vi säger om varandra formar de liv vi alla delar.
Att stå kvar – i ett samtalsrum, vid en kastrull med gröt eller vid en sjökant – kan vara den viktigaste handlingen av alla.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday we walked in Skräcklanparken in Vänersborg. Out on the water, geese had already begun to gather, ready to follow the colder winds. Autumn is on its way—you can feel it.
As I walked there, I remembered every step I once took in that same park together with the unaccompanied young people I worked with ten years ago. Boys who walked there to ease anxiety and the aching longing for mothers far away.
The light on the unit – an oasis of life and togetherness
My memory drifted back into the house where we worked. It was nothing extravagant: an old ward that had once been a nursing home, transformed into an oasis of life, hope, and, at times, anxiety. The light inside was special. Not bright, but warm, as if the walls themselves were saying: There is room for you here.
Every time I arrived at work there was a sense of quiet joy. Most of us truly wanted to be there. We saw the young people, cared for each other, and cared for the ward itself. We wanted the kids to thrive.
The scents were small journeys to distant countries. Spices from faraway kitchens mingled with the smell of freshly scrubbed rooms. The boys cleaned meticulously—removing everything, washing both ceiling and walls. They really knew how to clean.
There was a tangible sense of community. The boys were happy when we came. They wanted us staff to feel at home—perhaps because they sensed that we wanted the same for them.
Those who waited
That time was filled with waiting. Every day they carried the question: Will I be allowed to stay, or will I be deported? One of them I still meet now and then when I shop. He works in the store, always with a smile and a hug, as if time has stood still. He speaks perfect Swedish and works hard—sometimes at two jobs. That drive was there from the very beginning.
All the hours we shared
So many hours remain vivid. Evenings in conversation rooms or in the boys’ own rooms, sitting with homework, looking up words, pausing fairy-tale films to explain meanings. Meetings with legal guardians—not all as “good” as the title suggests—where I still tried to make each encounter safe.
I remember evenings folding Christmas ornaments while talking about anxiety. I taught small anxiety-reducing exercises: placing palms together to feel energy, breathing slowly. Sometimes they looked at me curiously; sometimes they later said, That helped.
And the food! Often they cooked and proudly asked us to taste their omelets simmered with tomatoes, onions, and spices from far-off kitchens. It was more than food—it was conversation and homesickness you could taste.
The boy who was angry
One boy stands out in my memory. He was often angry, said hurtful things, sometimes downright unpleasant. Yet when I cooked rice porridge he stood there evening after evening. He wanted the porridge—but just as much the conversation. We talked about everything and nothing: my family, what I did in my free time, and about his own anger.
He told me he carried so much anger. He knew it wasn’t right but said he needed someone who could endure it. I was his chosen one. When he got angry I would say: I don’t think you mean what you’re saying right now. You’re angry at something else, but you give it to me. Often, he would pause.
When politics becomes everyday life
Insect hotel in Skräcklanparken, carefully built of wood and brick to give shelter to bees and bugs – a quiet contrast to how people in need are sometimes left without refuge.
I can’t help but hear today’s political words echoing in the background. Jimmie Åkesson has called multiculturalism an “assault” and a “nightmare.” Ebba Busch has said she doesn’t fully share that view, yet speaks of compromise and making Sweden “home” for those who arrive.
For the young people I met, this wasn’t a distant TV debate. These were words that slipped into their bodies and created worry. They lived between the hard words of politics and the soft feelings of daily life.
Insect hotel in Skräcklanparken
On the way out of the park I stopped at a large insect hotel—carefully built to give small creatures shelter and warmth. It struck me how we build homes for insects, yet often close the door to people in need.
Between the lines – my voice
When I think of that boy by the stove, I hear the echo of politics. Åkesson’s words about multiculturalism, Busch’s talk of pragmatism. Those words can cast a shadow over a young person’s soul.
But I also saw something else: how an ordinary conversation can become quiet resistance. A small proof that hard words do not have the final say. I stayed. Perhaps that was the most important thing I did.
AHA – when memories and words meet
These boys carried two realities at once:
One that politicians described with harsh words.
One they built themselves through language, work, laughter, and dreams.
When the boy said he needed someone who could stand his anger, I believe he meant: someone who can hold me when I am broken—when political words are not enough.
This is where politics meets psychology—in the invisible cracks where words turn into feelings.
How this AHA fits together
The political level: When Åkesson calls multiculturalism an “assault,” it is more than an opinion. It becomes a reality these youths must live in.
The everyday level: They waited, learned Swedish, worked. They lived the pragmatism that politicians only talk about.
The psychological level: The boy’s anger was a cry for safety. By staying, I turned the kitchen and our conversation rooms into small spaces of therapy.
My AHA is this: words from the podium drip down into people’s everyday lives. They shape nights, dreams, and hearts. And in the meeting between hard words and simple conversations, healing can begin.
Reflection
Skräcklanparken became a place where memories and the present met. The geese flew on, but their traces remained—a reminder that what we say about each other shapes the lives we all share.
To stay—whether in a conversation room, by a pot of porridge, or by the lakeshore—may be the most important action of all.
Yesterday has already settled into history; tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
En regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås blev en berättelse om skrivro, ljusshopping och en långpromenad som gav både kraft och inspiration. Här får du hela dagen i ord – och receptet som sätter smak på kvällen.
Regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås – från skrivro till kvällsmat
Lördag morgon. Kaffedoften mötte tystnaden medan tangenterna smattrade. Min skrivstund är helig – en egen bubbla innan huset vaknar.
Maken dök upp, kameran redo. Han ville ut direkt, men jag var mitt i orden. Han gick själv. Tio minuter senare bröt himlen ihop. Regnet vräkte ner. Jag hörde hur det smattrade mot rutan och log lite – ibland vinner soffan. Han kom hem dyblöt och skrattade, vilket blev inga bilder i kameran.
Smaker som förbereder en regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås
Efter duschen dukade jag fram kräftor och räkor vilket egentligen var fredagskvällens orörda plan blev till lördagslyx. Katten var ute, vi åt i stillhet.
Skalen sparade jag. De fick fräsa med lök, vitlök och morot tills köket fylldes av hav och hetta. Vatten på, långsam sjudning som blir en buljong med djup. Inte alla gillar doften, men smaken är som en liten skatt att spara.
Så här gör jag buljongen
Fräs skalen från räkor och kräftor i en stor kastrull tillsammans med grovt hackad lök, morötter och vitlök tills de får lite färg.
Häll på vatten så att det täcker.
Låt sjuda i minst 30 minuter. Skumma gärna av ytan.
Sila av och använd buljongen direkt – eller frys in till soppor och såser.
På jakt efter cykel – och ljus för hela hösten
Med buljongen på låg värme styrde vi mot stan. Lillkillen och min brorsdotter hängde på. Målet var en cykel på Biltema. Där var det tvärstopp eftersom de hade slutat att sälja cyklar. Så här är cyklarna ett minne blott.
Vi gled vidare till Ikea. Där gick vi loss bland ljusen. En femhundring senare var bilen doftande av dofter som kommer att både värma och dofta underbart, nu höstens kvällar är räddade. På Citygross tänkte vi pizzafest, men brorsdottern tackade nej När vi hade tillrätt alla pizzorna hon gillade inte pizza Hon ville inte heller ha något annat. Antagligen åt hon rejält när hon kom hem, för här åt hon ingenting. Min bror hämtade henne senare.
Jag kommer att slippa stockholmsnyheterna nu under hösten.
Innan dom åkte satt jag och min lillebror och pratade om livet. Han grejade med tvn här uppe så nu har jag västnytt att se på istället för stockholmsnyheter. Eftersom jag inte vetat att det gick att få till, har jag under detta halvår suttit här och kollat stockholmsnyheter och retat mig på att vi har den där boxen nere i källaren, kopplat till vår stora tv. Där till fixade han så att jag har många filmer på netflix att se under kvällarna här
Långpromenad med kor som publik
När huset tystnade drog vi på skorna igen. Bara några regnstänk föll medan vi gick. Vägarna här är som en karta av möjligheter: byn som övergår i öppet landskap, kor som idisslar, små vattendrag som glittrar. Hackspettar och ormvråkar seglar över oss, men än har ingen av dem hamnat på makens minneskort.
En timme senare kände jag hur höften protesterade, den berättade om att natten och i morgon kommer du ha mera ont än vad som är nödvändigt. Men så är livet ibland, ibland får kroppen lida för att jag inte tänker efter innan.
Tips för perfekt ugnslax med hetta – regnig höstdag med hollandaisesås.
Framåt kvällen sjönk jag ner i soffan igen. En film som var precis lagom – lite mer spänning än jag gillar, men ändå svår att släppa.
Och i kväll, när söndagen lägger sig som ett mjukt lock över huset, ska jag laga ugnslax med hollandaisesås. Bara tanken gör mig hungrig.
Tips för ugnslax med hetta och hollandaisesås
Lägg en hel laxsida i en ugnsform. Där du sedan Salta, peppra och toppa med dill och en nypa chili.
In i ugnen, 175 °C, i cirka 20 minuter tills den är saftig men klar.
Här finns en möjlighet om du har en termometer så din lax blir perfekt. För ugnsbakad lax är en innertemperatur på 52–56 °C lagom, beroende på hur saftig du vill ha den:
52 °C – lätt rosig och riktigt saftig.
54–56 °C – genomstekt men fortfarande saftig. Så här gör du: Stick in en digital termometer i den tjockaste delen av laxsidan. Ta ut fisken när termometern visar ca 52 °C – temperaturen stiger ofta ett par grader efter att du tagit ut den, så den hamnar perfekt.
Fuskvariant på hollandaisesås en regnig höstdag
Smält 150 g smör långsamt.
Vispa 3 äggulor tillsammans med 2 msk vatten, 1 msk citronsaft och 1 tsk vitvinsvinäger över vattenbad tills den tjocknar.
Tillsätt smöret i en tunn stråle samtidigt som du vispar. Efter det smaka av med salt och mer citron om du vill.
Men det finns även en genväg att ta till om du är rätt för att såsen ska skära sig. Snabbvägen: Kör äggulor och kryddning i matberedare och låt smöret droppa i. Nästan lika lyxigt, mindre risk att såsen skär sig.
Frågor till dig som läser
Vilken är din bästa regniga höstdag?
Har du ett favoritrecept som gör mörka söndagar varmare?
Vad får dig att gå ut på långpromenad även när regnet hänger i luften?
Reflektion
Regnet gav stillhet, samtidigt som dagen fylldes av rörelse . dagens fylldes med ord, även med steg och i kökets dofter. Jag ser hur de små stunderna bär hela helgen och ger den sitt ljus.
Mellan raderna – min röst
Jag dras till det som verkligen ger kraft, nämligen att skriva, laga mat långsamt, gå där naturen öppnar sig. Det är här i de enkla handlingarna jag hittar pulsen i mitt liv.
AHA – mellan raderna
Det enkla räcker. En regnig höstdag kan bära lika mycket mening som en resa långt bort i vår husbil, om jag bara vågar stanna i den. Det är i den klokheten som jag känner att jag lever och njuter av livet.
A rainy autumn day with oven-baked salmon and hollandaise sauce turned into a story of morning writing peace, candle shopping, and a long walk that brought both strength and inspiration. Here is the whole day in words – and the recipe that adds flavor to the evening.
Rainy autumn day with oven-baked salmon and hollandaise sauce – from morning calm to evening meal
Saturday morning. The aroma of coffee met the quiet while my keyboard clicked away. My morning writing time is sacred – a private bubble before the house wakes.
My husband appeared, camera ready. He wanted to head out right away, but I was deep in my words. He went alone. Ten minutes later the sky broke open. Rain poured down. I listened to the drumming on the window and smiled – sometimes the sofa wins. He returned soaked, laughing, with no pictures in the camera.
Flavors that prepare a rainy autumn day with oven-baked salmon and hollandaise sauce
After a shower I set the table with crayfish and shrimp – Friday’s untouched plan turned into Saturday luxury. The cat stayed outside, so we ate in peace.
I saved the shells. They sizzled in a pot with onion, garlic and carrot until the kitchen filled with the scent of sea and spice. Water went in, then a slow simmer – creating a deep, rich stock. Not everyone loves the smell, but the taste is worth keeping.
How I make the seafood stock
Sauté the shrimp and crayfish shells with coarsely chopped onion, carrots and garlic until lightly browned.
Add enough water to cover.
Simmer for at least 30 minutes, skimming off any foam.
Strain and use the stock right away – or freeze for soups and sauces.
Searching for a bike – and candles for the dark season
With the stock on low heat we headed to town. Lillkillen and my niece joined us. The goal was a bike at Biltema, but no luck – they had stopped selling bikes.
A rainy autumn day
We continued to Ikea, where we happily stocked up on candles. After spending about five hundred kronor, the car smelled of vanilla and cinnamon – autumn evenings secured. At Citygross I thought of a pizza party, but my niece declined and didn’t want anything else. She probably ate well when she got home, because she didn’t eat a thing here. My brother picked her up later.
A little tech help and local news
Before they left, my younger brother and I chatted about life. He helped adjust the TV so I can now watch Västnytt, the regional news, instead of Stockholm news. For half a year I hadn’t realized that was possible, so I kept watching the wrong region and feeling slightly annoyed. He also set up several movies on Netflix for cozy autumn evenings.
Long walk with cows as our audience
When the house grew quiet, my husband and I put on our shoes again. Only a few drops of rain fell as we walked. The paths here are like a map of possibilities: a village turning into open fields, cows chewing thoughtfully, small streams glittering. Woodpeckers and buzzards sailed above us, but none landed in my husband’s camera lens.
An hour later my hip began to protest, warning me that tonight and tomorrow I might feel it more than I’d like. Sometimes the body reminds me to listen.
Tips for perfect oven-baked salmon with a kick – rainy autumn day with hollandaise sauce
Toward evening I sank into the sofa again. I watched a film with just enough suspense to keep me hooked, even if it was a little more thrilling than I usually prefer.
And tonight, as Sunday settles like a soft blanket over the house, I’ll cook oven-baked salmon with hollandaise sauce. Just the thought makes me hungry.
Oven-baked salmon with a little heat
Place a whole salmon fillet in an ovenproof dish. Season with salt, pepper, fresh dill and a pinch of chili.
Bake at 175 °C (about 350 °F) for around 20 minutes, until the fish is just done and still juicy.
Temperature tip: Use a thermometer for perfect results. The ideal core temperature for oven-baked salmon is 52–56 °C (125–133 °F):
52 °C – slightly rosy and very juicy.
54–56 °C – fully cooked but still moist. Remove the fish at about 52 °C; the temperature will rise a few degrees as it rests.
Quick hollandaise sauce for a rainy autumn day
Slowly melt 150 g (about 5 oz) butter.
Whisk together 3 egg yolks, 2 tbsp water, 1 tbsp lemon juice and 1 tsp white wine vinegar over a hot water bath until thick.
Add the butter in a thin stream while whisking. Taste with salt and more lemon if desired.
Shortcut: If you’re worried the sauce might split, put the egg yolks and seasoning in a food processor and let the melted butter drizzle in. Almost as luxurious, with less risk.
Questions for you, dear reader
What does your perfect rainy autumn day look like?
Do you have a favorite recipe for a cozy Sunday meal?
What motivates you to head out for a long walk, even when the rain is near?
Reflection
The rain offered calm, while the day filled with movement – in words, in steps, and in the scents of the kitchen. I see how these small moments carry an entire weekend and give it light.
Between the lines – my voice
I’m drawn to what truly nourishes me: writing, slow cooking, walking where nature opens wide. In these simple actions I find the real rhythm of my life.
AHA – between the lines
Simplicity is enough. A rainy autumn day can hold as much meaning as a long journey in our motorhome, if I only dare to stay inside it. In that quiet wisdom I feel fully alive.
Ja då sitter jag här igen. Morgonen har varit seg, och jag vaknade med huvudvärk. Lillflickan har blivit sjuk och igår berättade även lillpojken att han åter kände sig lite krasslig. Min oro viskar: Blir det en sådan där rundgångs-förkylning nu, när hela familjen smittar varandra hela hösten? Själv är jag bara lite snuvig, men lillgrabben har gått en vecka i skolan – och nu väntar kanske nästa omgång. Det får bli snabbare vitaminer, mer frukt och bär.
Höstförkylning och fruktsallad – vardagens små mirakel
Igår gjorde jag en stor skål med fruktsallad. Lillgrabben älskar fruktsallad och jag hörde honom gå förbi kylskåpet flera gånger för att ta lite till. Just det gör mig så glad. Fruktsallad kräver så lite energi att göra och ger både vitaminer och vätska. Att den dessutom är så god gör den bara ännu bättre.
Familjen hemma igen
Igår kom dottern med sambo och barn hem från Grekland – en resa som startade redan kl. 10 på förmiddagen. Dom kanske var hemma hos sig runt 18.00 eller kanske 19.00. När de kom till Färgelanda stannade de till här för att Alfred behövde låna toaletten. Det var så härligt att se dem igen. När jag hörde deras röster släppte all oro. De var äntligen hemma. Innan Alfred gick fick jag flera varma kramar. Han berättade glatt om vad han ätit och upplevt. Nu är kroppen lugn – resan gick bra och de är hemma. En sådan enkel men stor lättnad.
Regnig promenad och första elden i kaminen
Jag och maken bestämde oss för en promenad, men råkade pricka in värsta regnet. Vi vände hemåt, dyblöta av den vattenkran som fanns på himlen. Under veckan hade jag förberett kaminen i källaren, och igår tände vi höstens första eld. Lite ringrostig var jag, men efter några försök sprakade elden härligt. Värmen och ljudet spred sig och gav kroppen ro. Jag fortsatte kvällen med att sticka på Hugos tröja – ett projekt som jag repat upp flera gånger. Nu stickar jag enklare, för att det ska bli klart.
Farmorskärlek i varje maska
Hugos stickade tröja – farmorskärlek och omtanke en lördag med höstförkylning och fruktsallad
Det är svårt att sticka när jag inte kan prova tröjan på Hugo. Kanske får han den aldrig. Men jag tänker att jag lägger den i deras brevlåda så får föräldrarna bestämma. Även om det inte är en kram är den gjord med farmors kärlek – det närmaste kram jag kan ge just nu. Till tröjan planerar jag också raggsockor, mössa och vantar – så långt garnet räcker.
Frågor till dig som läser
Hur tar du hand om dig när höstförkylningarna kommer?
Har du egna små traditioner – som fruktsallad eller kvällseld – som ger värme i vardagen?
Stickar, bakar eller skapar du något som bär en hemlig hälsning av kärlek?
AHA – mellan raderna
Det är i de små, stilla stunderna som livet visar sin styrka. Att skära frukt och göra i ordning en fruktsallad, att gå en regnig promenad eller sticka en tröja som kanske aldrig bärs – allt kan vara fyllt av kärlek. Omsorg behöver inte bekräftas för att vara verklig. Den lever i handlingarna – tysta, men ändå starkare än ord.
Reflektion
I dag påminns jag om att kärlek inte alltid får svar. Att skära frukt till en fruktsallad när oron för sjukdom känns nära, att sticka en tröja utan att veta om den kommer fram – allt bär samma budskap: att ge ändå. Att älska ändå. Kanske är det just där, i självklarheterna, som livet blir rikt.
Slutord
Nej, men det blev ett inlägg i dag också. När jag vaknade kände jag ingen inspiration, men som alltid kom orden under tiden. Kaffet blev kallt – men det är som vanligt en fin lördag jag önskar er och era nära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Mellan raderna – min röst
Bakom de enkla orden finns både oro och tillit. Kärleken till barn och barnbarn får ta form i fruktsallad, kramar och stickade maskor. Det är en påminnelse om att omsorg ibland är tyst – men aldrig mindre stark.
Autumn cold, fruit salad and grandmother’s love set the tone for a quiet Saturday filled with small miracles. Therefore I let the words land in the middle of life’s quiet rhythms.
A quiet Saturday with a touch of headache and sniffles, yet filled with gratitude for fruit salad, grandchildren’s hugs, and the crackling of a wood fire. Today, I let the words land in the middle of life’s small miracles. Read this post in Swedish →Höstförkylning, fruktsallad och farmorskärlek
Here I am again. The morning has been slow, and I woke up with a dull headache. Our little girl has fallen ill, and yesterday the little boy said he felt unwell again. My worry whispers: Will this turn into one of those endless family colds, passing around all autumn? I myself only have a mild runny nose, but our youngest has just completed his first week at school—so maybe the next round is already waiting.. Time to think of faster vitamins, more fruit and berries.
Autumn Cold and Fruit Salad – Everyday Miracles
Yesterday I prepared a large bowl of fruit salad. The little guy loves fruit salad and I heard him open the fridge several times to take another spoonful. That makes me so happy. Fruit salad takes so little effort to make and provides both vitamins and fluids. Consequently it is an extra gift that it tastes so wonderful.
Family Back Home
Yesterday our daughter, her partner and the kids returned from Greece—a journey that began around 10 a.m. and probably had them home by 6 or 7 p.m. When they reached Färgelanda, they stopped by because Alfred needed to use the bathroom. Meanwhile it felt so good to see them again. The moment I heard their voices, all my worry melted away. Before Alfred left, I received several warm hugs. He eagerly told me about what he had eaten and experienced. Finally my heart was calm again—such a simple, yet immense, relief.
Rainy Walk and the First Fire in the Stove
My husband and I decided to take a walk, but we happened to choose the very moment when the rain poured the most. Therefore we turned back, drenched from the tap in the sky. During the week, I had prepared the basement stove, and yesterday we lit the first fire of the season. A little out of practice, I had to try a few times before the fire caught. Eventually the warmth and crackling filled the room and my body with peace. I spent the evening knitting Hugo’s sweater—a project I’ve unraveled and restarted several times. This time I’m keeping it simple so that it will finally be finished.
Cozy basement stove with a crackling fire – autumn cold evening, fruit salad and grandmother’s love in the air
A Grandmother’s Love in Every Stitch
Hugo’s knitted sweater – a grandmother’s love and care on a Saturday with autumn cold and fruit salad.
Knitting is hard when I cannot try the sweater on Hugo. Perhaps he will never receive it. Still, I plan to leave it in their mailbox and let his parents decide. Even if it is not a physical hug, it is made with a grandmother’s love—the closest hug I can give right now. I also plan matching wool socks, a hat and mittens—as far as the yarn will stretch.
Questions for You, Dear Reader
How do you care for yourself when the autumn colds make their rounds?
Do you have your own small traditions—like fruit salad or an evening fire—that bring comfort to everyday life?
Do you knit, bake or create something that carries a quiet message of love?
AHA – Between the Lines
It is in the small, quiet moments that life shows its strength. Preparing a fresh fruit salad, walking in the rain or knitting a sweater that may never be worn—each action can be filled with love. Care does not need applause to be real. It lives in the deeds—silent, yet stronger than words.
Reflection
Today I am reminded that love does not always receive a response. To cut fruit for a salad when illness is near, to knit a sweater without knowing if it will be used—both carry the same message: to give anyway. To love anyway. Perhaps this is where life’s richness quietly unfolds.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson
Closing Words
So it became a post today after all. When I woke up, I felt no inspiration, but as always, the words came while I sat here. The coffee turned cold—but, as usual, it is a beautiful Saturday, and I wish the same for you and those you love.
—Carina Ikonen Nilsson
Your Voice: Between the Lines
Beneath these simple words lie both worry and trust. Love for children and grandchildren takes shape in fruit salad, hugs and knitted stitches. It is a gentle reminder that care can be quiet—yet never less true.
Höstdag i stillhet – regn och kärlek ramar in min tidiga morgon. Klockan är 05.22 denna höstdag när kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. …
Klockan är 05.22 denna tidiga höstmorgon. Kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. Jag har tänt min farmors lampetter på hennes sidobord där bilderna av barnbarnen står. Ljuset kastar ett mjukt sken över fotografierna – som om möblerna själv vill vaka över dem vi älskar. Dessutom brinner ett litet levande ljus på bordet. Det lyser stilla och håller mig sällskap, som en varm punkt i den mörka gryningen.
I detta sidobord bor också min mormor. De två kvinnorna kom aldrig riktigt överens, men här i mitt hem möts de. Farmors små prydnader påminner om henne, och bland dem vilar foton på barnbarnen och min dotters teckningar. Det för mina tankar till mormors eget sidebord – med sin stora klocka som slog varje halv och hel timme, och bara fotografier på barn och barnbarn.
Just nu känns det tydligt: både farmor och mormor lever i mig. Två kvinnor jag bär med värme och tacksamhet. De är ett stilla sällskap som ger morgonen djup.
Katten har redan tassat ut i mörkret. Eftersom det talas om mer regn i dag överväger vi att stanna hemma. Vi hade först tänkt oss en helg med husbilen, men en helg i regn lockar mindre. Därför känns det bättre att boa in hösten hemma – fylla huset med ljus, laga mat som doftar trygghet och kanske tända terminens första brasa i kaminen.
Höstdag i stillhet – regn och en rytm av omsorg
Gårdagen bar på ett lugn som bara regn kan ge. Lillkillen kom hem mitt under skoldagen – genomblöt efter rasten – för att byta kläder. Vi skrattade åt hur blöta de var, blötare än efter en tvättmaskin. Därför lade vi dem i en spann och lät dem droppa av. Sedan åkte han tillbaka till skolan, varm och torr igen.
Det kändes fint att få ta emot honom, om så bara en kort stund. Ett ögonblick av vardaglig omsorg som rymmer så mycket kärlek.
Stadstur och möten i det fördolda
Senare for vi in till stan. Han hade sina egna ärenden och jag passade på att sola och handla. När jag var klar var han fortfarande upptagen. Därför stannade jag, hungrig, vid Charli Chaplin för en kebabtallrik. Den gick att äta, men som tidigare gatuköksägare kände jag smaken av mos som stått för länge, kött som tappat sin fräschör och vattniga tomater.
Medan jag väntade satt jag i bilen och stickade. Samtidigt såg jag människor som rörde sig i sitt eget tempo. En mycket gammal dam parkerade framför mig och körde sedan iväg. Jag undrade: Kommer jag, när jag blir så gammal, fortfarande våga köra bil? Hur ser hennes dagar ut, och vem väntar hemma på henne?
Just där, i den stilla bilen, öppnade sig en känsla av ömhet för livets alla berättelser – de vi känner och de vi bara anar. Varje människa bär en historia, på gott och på ont, och det är i sig ett värde att den berättas.
Höstdag i stillhet – när sorgen får dela plats med kärleken
Ofta när jag skriver smyger en ton av sorg in i berättelsen. Kanske för att sorgen alltid finns där – som en stilla bakgrund mellan kaos och ordning. Min egen sorg över att vara bortvald gör sig ibland påmind. Den river och gör ont, men den får inte styra. Vissa dagar är tyngre, men andra dagar är lätta. Allt oftare hittar jag tillbaka till sanningen: andras handlingar kan aldrig värdera mig som människa.
Och mitt i sorgen finns också så mycket kärlek – till mina barnbarn, till Lillkillen som alltmer börjar känna tillit. Han vet att när något inte blir som det var tänkt kan han alltid komma hem. När han säger: “Carina, nu måste vi prata” hör jag en önskan om tröst och värme. Han vill veta att någon finns där som lyssnar och förstår, som står på hans sida och som kan säga: “Det är okej, jag hör dig. Du ville något annat, eller du känner dig… Du behöver just nu. Ibland blir livet så. Men vi löser det tillsammans.”
Den kärleken – att finnas där och verkligen höra – bär mig genom dagarna.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om att låta kärleken bära även när sorgen finns kvar. Om att bära sina rötter i hjärtat – farmor, mormor, de dofter och minnen som aldrig lämnar oss – och om att ge vidare samma värme till nästa generation.
AHA – mellan raderna
I det enkla gömmer sig livets djup: ett kallnande kaffe, ett blött par byxor, ett gammalt sidebord och ett litet levande ljus. Allt berättar om hur kärlek kan bli en tyst kraft som rör sig genom generationer, och hur den kan göra även regniga dagar rika.
Din röst: Mellan raderna
Mellan raderna hörs en varm inbjudan: Stanna upp. Känn doften av kaffe. Minns de människor som bär dig. Låt både glädje och sorg få finnas samtidigt. Det är en påminnelse om att vi aldrig behöver gå ensamma genom livets skiftningar.
FAQ-text – Höstdag i stillhet
Detta inlägg hör hemma i Reflektion & självläkning. Här samlar jag texter om hur vi kan möta livet när det rymmer både sorg och kärlek, om att hitta ro i vardagens små stunder och om att bära minnen vidare genom generationer.
Frågor till dig som läser
Vad betyder stilla morgnar för dig?
Finns det en farmor, mormor eller annan person som du bär med dig i hjärtat?
Hur hittar du värme och tillit de dagar då livet känns tungt?
Reflektion
Regnet gav oss gårdagen och dess långsamhet. Den här morgonen bär jag tacksamhet över stillheten, över min familj och över de två kvinnor som lärde mig att kärlek är något man bär med sig – inte något som tar slut.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Autumn day of stillness – rain and love. Early morning coffee, a gentle candle flame and memories of grandmother and great-grandmother set the tone for a day filled with quiet reflection and everyday warmth.
Autumn day of stillness – rain and love frames my early morning. It is 5:22 a.m. when the coffee sends up its fresh aroma and warms my hands as I write. I have lit my grandmother’s wall lamps on her small sideboard where photographs of the grandchildren stand. The soft glow falls across their faces, as if the furniture itself wants to watch over those we love. Beside the lamps, a small live candle burns gently. Its steady flame keeps me company and adds warmth to the dark dawn.
Grandmother’s and great-grandmother’s sideboard with family memories and warm light.
Inside this sideboard my grandmother and great-grandmother meet. In life they never fully agreed, yet here they rest side by side. My grandmother’s little ornaments remind me of her, and between them lie my daughter’s drawings and family photos. This also brings back memories of my great-grandmother’s own sideboard – with a big clock that chimed every half and full hour and photographs of her children and grandchildren.
This morning it feels clear: both of these women live on in me. Two strong, loving presences whose memory deepens my day.
The cat has already slipped out into the darkness. Because more rain is expected, we may choose to stay home. We had first thought of a weekend trip with the motorhome, but a rainy weekend feels less inviting. Instead, it seems wiser to settle into autumn at home – stocking up on candles, cooking food that smells of comfort, and perhaps lighting the first fire of the term in the wood-burning stove.
Autumn day of stillness – rain and a rhythm of care
Yesterday unfolded at the gentle pace that only rain can bring. Our little one came home in the middle of the school day – soaked from recess – to change clothes. We laughed at how wet they were, wetter than after any washing machine cycle. So we put them in a bucket to drip dry, and then he returned to school warm and dry again.
It felt precious to welcome him home, even for a brief moment. Such everyday care carries so much love.
A city errand and hidden stories
Later we drove into town. He had things to do, and I used the time to enjoy a sunbed and pick up groceries. When I was done, he still wasn’t finished. Therefore I stopped, hungry, at Charli Chaplin for a kebab plate. It was edible but far from memorable. Having once run a small food stand myself, I could taste potatoes that had stayed too long in the warmer, meat past its peak and watery tomatoes.
While waiting, I sat in the car knitting and watching people move at their own speed. An elderly lady parked in front of me and then drove away. I wondered: When I reach her age, will I still dare to drive? What does her day look like, and who waits for her at home?
Right there, in the quiet of the car, a feeling of tenderness for all the stories of life opened up – the ones we know and the ones we can only guess at. Every person carries a story, in both light and shadow, and simply telling it has its own worth.
Autumn day of stillness – when sorrow makes room for love
Often when I write, a note of sorrow slips in. Perhaps because sorrow is always nearby – a gentle background between chaos and order. My own sorrow at feeling set aside sometimes stirs. It cuts and hurts, but I let it guide neither day nor heart. Some days are heavy, yet more and more often I return to this truth: another person’s actions can never measure my worth.
And within that sorrow lives so much love – for my grandchildren, and for our little one who is learning to trust. He knows that when things do not turn out as planned, he can always come home. When he says, “Carina, we need to talk,” I hear a longing for comfort and warmth. He wants to feel that someone listens and understands, someone who stands on his side and can say: “It’s okay, I hear you. You wished for something else, or you feel… You need this moment. Sometimes life is like that. We will find a way together.”
That love – to truly be there and to listen – carries me through the days.
Between the lines – my voice
This post speaks about letting love hold steady even while sorrow remains. It is about carrying one’s roots in the heart – grandmother and great-grandmother, their scents and memories – and about passing the same warmth to the next generation.
AHA – between the lines
In the simple things hides the depth of life: cooling coffee, a bucket of wet clothes, an old sideboard and a small candle. Each shows how love moves silently through generations, enriching even rainy days.
Your Voice: Between the Lines
Between the lines is an invitation: Pause. Breathe in the coffee’s aroma. Remember those who carry you. Allow joy and sorrow to share the same space. It whispers that none of us must walk alone through life’s shifting seasons.
FAQ text – Autumn day of stillness
This post belongs to the collection Reflection & Self-Healing. Here I gather writings on how to meet life when it holds both sorrow and love, how to find calm in everyday moments, and how to carry memories forward through generations.
Questions for you, dear reader
How do you find calm on a rainy day?
Which women or ancestors do you carry with you in your heart?
How do you offer comfort when someone says, “We need to talk”?
Reflection
Yesterday’s rain offered a slow rhythm. This morning I feel gratitude for quiet moments, for my family, and for the women who showed me that love is something you carry within – never something that runs out.
Yesterday has already found rest in history, tomorrow waits ahead. But right now – this is where life happens.
Veckostatistik malix.se september 2025 blir mer än bara siffror. Den visar var stillheten och förståelsen hittar hem – och påminner mig om att det viktiga inte är staplar som pekar uppåt, utan ord som stannar kvar i hjärtat hos den som läser.
Torsdagar har blivit min dag att stanna upp och se hur orden hittar hem. Jag tittar inte på siffror för siffrornas skull, utan för att höra vad de berättar om er som läser och om bloggen som växer tillsammans med oss.
Veckostatistik malix.se september 2025 Vad veckan viskar
Den här veckans veckostatistik malix.se september 2025 blir därför mer som en berättelse än en rapport. Veckan visar statistiken att många av er drogs till berättelser om vardagens små magier. Här var det månen och förmörkelsen men även till tankar kring ADHD och familjeliv. Det säger något om oss, nämligen att vi längtar efter både stillhet och förståelse, efter ord som rymmer både stjärnhimmel och köksbord.
Fotot taget av min make, som en metafor för bloggens resa och att orden får lyfta fritt.
Stillheten som bär berättelsen
Kanske är det just det där med stillheten och förståelsen som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det är där min strävan bor, men också för att det ibland är så svårt att uppnå. Den där tiden när allt är stilla som jag får möjlighet att stanna upp och reflektera. Kanske är det just sådant vi människor behöver mer av. De där små stunderna som i stunden inte verkar mycket, men som när vi verkligen reflekterar över dem. Visar sig bära en underton av mening och kanske till och med ett svar. Låter det flummigt? Just nu kanske jag inte ens själv ser hela svaret, men jag känner att det finns där.
När jag jämför med stora så kallade elitbloggar blir skillnaden tydlig. De jagar ofta kurvor som pekar spikrakt uppåt, snabba klick och höga siffror. För mig handlar det om något annat. Jag vill hellre att någon enskild läsare tar med sig en tanke hem, något som gör skillnad i vardagen, än att staplarna skjuter i höjden. Om en mening här kan följa med någon genom dagen, då har min text redan gjort sitt viktigaste arbete.
Dessutom ser jag också att engelska versioner lockar fler från andra länder, framför allt USA. Det gör mig glad – inte för att räckvidden ökar i siffror, här handlar det mera om att orden får ett större rum att leva i. Ändå är det inte siffrorna som betyder mest. För det är att ni läser mina ord som ger mig värmen att vara i under dagarna. Därför känns det extra fint att få dela stillheten med er.
Veckostatistik malix.se september 2025 Vad jag tar med mig
Jag tar med mig en påminnelse:
Att små vardagsögonblick är värdefulla, oavsett hur många som klickar.
Att dubbelspråk gör att berättelser kan nå människor jag aldrig mött.
Att ni som läser ofta stannar upp för det eftertänksamma.
Det är en bekräftelse på att bloggen får vara en plats där vardagen andas och där man kan vila en stund.
Mellan raderna
Det här är mer än statistik. Det är en karta över relationer – mellan mig och er, mellan text och tanke. Jag känner en stilla tacksamhet över att få skriva i ett tempo där orden får rota sig, inte bara rusa förbi.
AHA – mellan raderna
Det som slår mig när jag skriver och ser på veckan är hur lätt det är att bli fångad av siffror. Men min egen aha-känsla är att jag faktiskt inte vill leva efter kurvor som pekar uppåt. Det som gör mig lycklig är när någon berättar att en mening stannade kvar, att den gav en tanke eller tröst. Det är där värdet bor – inte i staplar och statistik utan i det som rör hjärtat hos någon annan.
Reflektion kring veckostatistik malix.se september 2025
Foto taget av min make, som symbol för stillhet, reflektion och de små stunder som ger mening.
För mig är veckostatistik malix.se september 2025 en påminnelse om att varje rad kan betyda mer än en siffra. När jag ser tillbaka på veckan blir jag påmind om att skrivandet bär sitt eget syfte. Att följa orden, snarare än att jaga dem, det ger både mig och läsaren mer ro. Och kanske är det just i den stillheten som nya berättelser hittar sin början.
Fråga till dig som läser
Vad är det du tar med dig från veckan som gått? Kanske en tanke, en mening eller bara känslan av att stanna upp en liten stund? Dela gärna i kommentarsfältet – jag läser varje ord.
Weekly statistics malix.se September 2025 become much more than numbers. They show where stillness and understanding find a home, and they remind me that what truly matters is not upward-pointing graphs but words that stay in the reader’s heart.
Moreover, Thursdays have therefore become my day to pause and notice how the words settle. Consequently, I no longer look at numbers merely for their own sake. Instead, I listen for what they tell me about you who read and about how the blog keeps growing together with us.
What the Week Whispers
This week’s weekly statistics malix.se September 2025 are therefore more like a story than a report. The figures show that many of you were drawn to everyday small wonders – the moon and the eclipse – as well as to reflections on ADHD and family life. This clearly says something about us: we long for both stillness and understanding, for words that hold both starlit skies and the kitchen table.
Photo taken by my husband, as a metaphor for the blog’s journey and for words that are free to lift and travel.
The Stillness that Carries the Story
Perhaps it is exactly this stillness and understanding that is closest to my heart, because that is where my longing lives. Yet it is often difficult to reach. Those quiet times when everything slows down give me space to stop and reflect. Maybe such moments are what we humans need more of. These small moments may not seem important at first; however, when we truly reflect on them, they reveal an undertone of meaning and, perhaps, an answer. Does that sound vague? Right now I may not even see the whole answer myself, yet I feel it is there.
When I compare this with the so-called elite blogs, the difference becomes obvious. They often chase graphs that point sharply upward, quick clicks and big numbers. For me it is quite different. I would rather one single reader takes a thought home – something that quietly changes a day – than see the figures shoot sky-high. After all, if just one sentence follows someone through their day, then my text has already done its most important work.
Moreover, I also notice that the English versions attract more readers from abroad, especially from the United States. That makes me happy – not because the reach increases in numbers, but because the words gain a larger space to live in. Nevertheless, it is not the numbers that matter most. Because it is your presence as readers that gives me the warmth to continue. Therefore, sharing this stillness with you feels especially meaningful.
What I Take with Me
I carry with me a reminder:
That small everyday moments are valuable, no matter how many clicks they bring.
That writing in two languages allows stories to meet people I have never met.
That many of you pause for the thoughtful and the slow.
Consequently, this confirms that the blog can remain a place where everyday life can breathe, and where one can simply rest for a while.
Between the Lines
This is more than statistics. In fact, it is a map of relationships – between me and you, between text and thought. I feel a quiet gratitude for writing at a pace where words can take root rather than rush by.
AHA – Between the Lines
What strikes me, as I write and look back on the week, is how easy it is to get caught up in numbers. However, my own aha-moment is that I truly do not want to live according to curves that point ever upward. What makes me happy is when someone tells me that a single sentence stayed with them, offering a thought or comfort. That is where the true value lies – not in charts or statistics but in what touches another person’s heart.
Reflection on Weekly Statistics malix.se September 2025
Photo taken by my husband, symbolising stillness, reflection and those small moments that carry meaning.
For me, weekly statistics malix.se September 2025 are a reminder that every line can mean more than a number. When I look back on the week, I am reminded that writing carries its own purpose. Therefore, following the words rather than chasing them brings both me and the reader a deeper calm. And perhaps it is exactly in that stillness that new stories quietly begin.
A Question for You
What do you take with you from the week that has passed? Perhaps a thought, a sentence, or simply the feeling of pausing for a brief moment? Please share in the comments – I read every word.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
